Väinö Kotilainen, verkställande direktör för Enso-Gutzeit i tjugo år, förvandlade det problemdrabbade bolaget till den största tillverkaren av oblekt cellulosa i Finland och en av de största i Norden. Under andra världskriget verkade Kotilainen också som handels- och industriminister samt folkförsörjningsminister.
Aktiemajoriteten i det stora norskägda Ab W. Gutzeit & Co övergick till finska staten 1919. Beslutet baserade sig främst på strävandena att minska det utländska inflytandet över Finlands näringsliv. I början av 1920-talet blev bolaget dock en relativt stor börda för staten. På grund av den finska markens minskande värde blev inlösen av aktierna en dyr affär, och vad som var nästan ännu värre var att bolaget inte lyckades bli lönsamt utan ständigt hamnade i likviditetskriser. Situationen förändrades 1924, vilket till stor del berodde på att V. A. Kotilainen anställts som verkställande direktör. Tiden mellan världskrigen var för Enso-Gutzeit en period av kraftig expansion under Kotilainens ledning.
Väinö Aleksanteri Kotilainen föddes i Heinävesi. Fadern Juho Kotilainen var skogsdistriktschef för bolaget Halla, vilket gav goda förutsättningar för sonen att sätta sig in i och förstå olika skogsfrågor. Som skolelev arbetade han i skogen och avancerade där till ett slags arbetsledare. Han avlade studentexamen vid samskolan Kuopion yhteiskoulu, varefter han började studera juridik. Efter högre rättsexamen blev han auskultant vid hovrätten i Viborg och började samtidigt bedriva juridisk verksamhet i S:t Michel. Förutom som advokat verkade han också som tf. borgmästare i S:t Michel under första världskriget. I början av inbördeskriget 1918 beordrades Kotilainen att ta över posten som stabschef för skyddskåren i S:t Michel, och vid slutet av kriget fick han en kommendering till de vitas huvudstab. Där blev han general Rudolf Waldens adjutant och avancerade till major. Kommenderingen var betydelsefull för Kotilainen eftersom han genom den kom i kontakt med ledare för skogsindustrin.
Kort efter kriget erbjöds den 32-årige Kotilainen att bli biträdande direktör för Kajaanin Puutavara Oy. Bakom utnämningen låg bl.a. verkställande direktör Paavo Paloheimos ökade arbetsbörda och vacklande hälsa. På grund av Paloheimos sjuklighet fick Kotilainen ta över allt fler uppgifter, och då Paloheimo dog 1921 utnämnde direktionen Kotilainen först till tillfällig och sedan till ordinarie verkställande direktör.
Kort därefter inträffade en grundläggande ändring i Kajaanibolagets ägarstruktur. Aktiemajoriteten i bolaget innehades i början av 1920-talet av släkten Paloheimo, vars huvudman var filosofie doktor K. A. Paloheimo. Han, liksom de övriga representanterna för släkten, råkade dock ut för stora ekonomiska problem. Då dessutom stridigheter flammade upp i bolagets direktion sålde släkten Paloheimo sensommaren 1922 sitt aktieinnehav till ett finlandssvenskt konsortium som stod nära Ab Uleå Oy i Uleåborg. Som en följd av detta övergick Kajaanibolaget, som ända sedan grundandet betraktats som en finskspråkig borg inom näringslivet, till den svenskspråkiga sidan.
Kotilainen, som anställts av ett finskspråkigt bolag, kände sig främmande för det svenska språket och var också bekymrad över de nya ägarnas sätt att styra bolaget. När han sedan erbjöds att bli verkställande direktör för Gutzeit tog han genast tillfället i akt. Att Kotilainen kallades till posten berodde delvis på att han vid den vita arméns huvudstab bekantat sig med några medlemmar av Gutzeits förvaltningsråd: Juhani Arajärvi, Jalmar Castrén och P. E. Svinhufvud. Han blev den första i Finland födda direktören i bolagets halvsekellånga historia.
Väinö Kotilainen tillträdde som verkställande direktör den första april 1924 och bosatte sig med sin familj i Enso, där bolagets huvudkontor låg. Till en början blev hans viktigaste uppgift att avgöra i vilken riktning bolaget skulle utvecklas. Efter några år av rekognoscering började en period av fortlöpande expansion. År 1927 ändrades bolagets namn från Aktiebolaget W. Gutzeit & Co till Enso-Gutzeit Osakeyhtiö. Det nya namnet signalerade att bolaget inte bara blivit finskspråkigt utan rentav finsknationellt. Inom bolaget utövades dock ingen språkpolitik, utan yrkesskickligheten avgjorde de anställdas ställning. Som en finsknationell gärning kan man dock betrakta förvärvet av hela aktiestocken i det fortfarande delvis norskägda Ab Tornator. Bolaget förvärvade även andra utländska industriföretag av mindre storlek.
Kotilainens industriella strategi gick främst ut på att utveckla Enso-Gutzeit till en förädlare av de naturresurser som bolaget ägde. Till de viktigaste frågorna hörde hur trädbeståndet, som omfattade ca en halv miljon skogshektar, samt Vuoksen och den övriga vattenkraften borde utnyttjas. Kotilainens första stora projekt var att bygga en sulfatcellulosafabrik i Enso 1927. Fabriken utnyttjade furuprops från bolagets skogar som tidigare exporterats i brist på egna användningsmöjligheter. Avsikten var att minska försäljningen av denna råvara. År 1929 inleddes tillbyggnaden av cellulosafabriken i Enso och 1935 av fabriken i Kotka. Dessutom lyckades Kotilainen 1934 övertala förvaltningsrådet att godkänna byggandet av en sulfatcellulosafabrik i Kaukopää. Fabriken, vars kapacitet uppgick till 100 000 ton oblekt cellulosa om året, stod klar vid slutet av 1935. Det var det viktigaste och, med tanke på framtiden, mest betydande ledet i Kotilainens industriella strategi.
Tack vare de nya fabrikerna var Enso-Gutzeit vid slutet av 1930-talet inte bara den största tillverkaren av oblekt cellulosa i Finland utan också en av de största i Norden. Oblekt cellulosa var just inte mer än ett halvförädlat råmaterial, men följande steg togs redan 1936–1937, då en klorfabrik byggdes i Enso och cellulosablekning inleddes. Inför byggandet av en egen klorfabrik utkämpades en hård kamp med det europeiska syndikatet, som inte ville tillåta klorframställning i Enso. Kotilainen avgick dock med segern, och en storskalig tillverkning av detta viktiga och strategiska ämne inleddes i Finland.
Den andra naturresurs som Kotilainen ville utnyttja var bolagets vattenkraft. Med hjälp av sina forsandelar blev Enso-Gutzeit delägare i kraftverket i Rouhiala, och när kraftverket blivit färdigt inleddes byggandet av ett kraftverk i Enso.
Vid andra världskrigets utbrott hade Enso-Gutzeits industriella verksamhet utvecklats till att omfatta blekt cellulosa och skogskemiska produkter. Tekniskt låg bolaget emellertid klart efter vissa finska papperstillverkare som Kymmene Oy och G. A. Serlachius Ab. Enligt Kotilainens strategi skulle bolaget i första hand utveckla sin basindustri.
Som ledare för en stor affärsrörelse var Kotilainen saklig och noggrann. Han var en god organisatör som kunde samordna det vittförgrenade bolagets delar till en harmonisk helhet. Kotilainens seghet kom särskilt fram i hans förhållande till förvaltningsrådet, där han stundom stötte på motstånd i fråga om utbyggnaden av verksamheten, men utan undantag var det hans åsikt som avgick med segern. Exempel på hans anpassnings- och förhandlingsförmåga var att Kotilainen, som deltagit på de vitas sida i inbördeskriget, fick stöd från socialdemokratiskt håll mot de övriga medlemmarna av förvaltningsrådet.
Under vinterkriget ingick Kotilainen i Risto Rytis regering som handels- och industriminister, liksom också i Rytis andra regering, som bildades efter kriget. I denna regering innehade han också posten som folkförsörjningsminister. I augusti 1940 utnämndes han på nytt till folkförsörjningsminister i J. W. Rangells regering. Efter fortsättningskrigets utbrott kommenderades Kotilainen först till huvudstaben, och i juni 1942 beordrades han som överste att bli chef för militärförvaltningen i Östkarelen.
Efter kriget återvände Kotilainen inte till Enso-Gutzeit, och i september 1945 ansågs han ha avgått som verkställande direktör. Uppdraget som chef för militärförvaltningen i Östkarelen var lätt att koppla samman med insinuationer om maktmissbruk, och därför beslöt Kotilainen att lämna landet och flytta till Sverige. Några år efter kriget konstaterades det dock att Kotilainens verksamhet i Östkarelen inte föranledde något åtal. Han återvände till Finland och verkade som industriexpert inom banken Kansallis-Osake-Pankki.
Jorma Ahvenainen
Väinö Aleksanteri Kotilainen, född 24.2.1887 i Heinävesi, död 16.3.1959 i Helsingfors. Föräldrar skogsdistriktschefen Juho Kotilainen och Emmi Haikarinen. Gift 1913 med Elna Sivola.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Ahvenainen, Enso-Gutzeit Oy 1872–1992 I–II (1992); S. Virtanen, Kajaani Oy 1907–1982 I. Kainuuseen sijoitettu. Kuvaus Kajaani Oy:n vaiheista vuoteen 1945 (1982).
BILDKÄLLA. Kotilainen, Väinö. Uusi Suomis bildarkiv.