Heikki Herlin tillhörde den första generationen av industriledare i det självständiga Finland. Av aktiebolaget Kone, som hans far övertagit genom köp, skapade han ett för finländska förhållanden stort metallindustriföretag, som kunde ta hand om exportleveranser redan före andra världskriget. Under och efter kriget hörde Herlin till landets främsta industrialister och var också en betydande kulturpersonlighet.
Heikki Herlins far, ingenjören Harald Herlin, var expert på vattenledningsrör och ledde vattenledningsföretaget Oy Vesijohtoliike Ab fram till 1920. Samtidigt fungerade han som företagsledningens konsult inom och utanför den egna branschen. Kone Oy, det Herlinska familjeföretaget, övertogs av Harald Herlin när han i början av 1920-talet hade som uppgift att sanera Oy Strömberg Ab. En av hans saneringsåtgärder var att köpa Strömbergs hissfabrik.
Heikki Herlin kom dock i närmare kontakt med Kone först senare. Efter studentexamen fortsatte han sina studier vid Tekniska högskolans maskinbyggnadsavdelning, där han avlade diplomingenjörsexamen 1924. Efter studierna vistades han flera år i utlandet för att inhämta teoretiska och praktiska färdigheter i maskinbyggnad. Han var i tjänst hos det schweiziska storföretaget Brown Boveri & Cie:s fabrik i Mannheim i Tyskland, arbetade som ritare vid olika maskinbyggnadsföretag i USA och studerade vid Columbiauniversitetet i New York.
Efter att ha återvänt till Finland verkade Herlin som konstruktör vid elföretaget Suomen Sähkö Oy Gottfr. Strömberg och Kone Oy tills han 1929 utnämndes till teknisk direktör för Maskin och Bro Ab:s separatorfabrik. Från den posten gick han tre år senare till posten som verkställande direktör för Kone. Vägen till ledningen för familjeföretaget hade varit välplanerad. Från sin tids ledande företag och läroinrättningar skaffade Herlin sig all tänkbar kunskap och praktik. Samtidigt byggde han upp ett andligt kapital som skulle visa sig vara behövligt i de många sysslor som han omsider kom att åta sig.
Vid Heikki Herlins tillträde var Kone ännu ett småföretag. Det hade uppstått 1905 som en enhet för försäljning av Gottfrid Strömbergs elmaskinfabriks begagnade maskiner, koncentrerat sig på tillverkning av krigsmateriel under första världskriget men kollapsat ekonomiskt när bolsjevikrevolutionen 1917 gjort det omöjligt att få betalt för tidigare leveranser till Ryssland. Efter första världskriget började Kone se sig om efter en ny produktionsinriktning och stannade för licenstillverkning av hissar. Det var den här småskaliga hissrörelsen som Harald Herlin köpte av Strömberg 1924. Tillverkningen ökade så småningom, men först efter att Heikki Herlin tillträtt som chef inleddes en dynamisk utveckling.
Kones uppgång byggde på höjd kvalitet och effektivitet. Heikki Herlin såg till att produkterna – först hissarna, sedan även lyftkranarna och den övriga transporttekniken – höll minst samma standard som de konkurrerande produkterna. Tillverkningen skedde från början till slut i fabriken på Sörnäs strandväg i Helsingfors; till och med elmotorerna tillverkades där. Framgången påskyndades av den ökade byggverksamheten efter depressionen i början av 1930-talet. Nya byggnader planerades från första början med hissar. Att förse äldre hus med hiss blev mycket dyrt. Före vinterkrigets utbrott var man uppe i en normalproduktion av 250 hissar per år med 300–400 anställda vid fabriken.
I 1930-talets Finland hade endast ett fåtal metallindustriföretag någon export att tala om. Herlins Kone tillhörde dessa. Exporterfarenheterna visade sig vara mycket värdefulla efter andra världskriget, när Finland enligt fredsvillkoren måste leverera industriprodukter som krigsskadestånd till Sovjetunionen. Kones kranar och transportörer hörde till de främsta produkterna inom metallindustrins krigsskadeståndsleveranser. Sedermera kunde kranar och hissar exporteras till Sovjetunionen även inom ramen för handelsavtalen, och just tack vare exporten blev Kone ett finländskt storföretag under 1950- och 1960-talen. Kone var ett av de 10 största metallindustriföretagen i Finland och sysselsatte inemot 2 000 anställda i början av 1960-talet.
Heikki Herlin var Kones verkställande direktör fram till 1964 och därefter styrelseordförande till 1987. Bolaget kan med fog anses vara Heikki Herlins skapelse. Särskilt central var hans insats under 1930-talets depressionsår, då företaget genomgick stora förändringar. Under krigsåren och speciellt efter kriget blev han hela metallindustrins främste talesman. Han hörde till dem som trodde på den finländska metallindustrins förmåga att ta hand om tillverkningen av krigsskadeståndsprodukterna. Han hörde också till dem som var med om att kräva att metallindustrin skulle bemötas med tillbörlig uppskattning för att de stora skadeståndsleveranserna klarats av.
Heikki Herlin hörde till det självständiga Finlands första industrimannageneration och åtminstone delvis ännu till patronernas tidevarv dock utan att själv ha varit en stereotypiskt patriarkalisk ledargestalt. Kanske kom det andliga kapital som han förvärvat i utlandet och i hemlandet under 1920-talet till sin rätt i olika ledande uppdrag. Herlin utvecklade fördomsfritt nya produkter och utvidgade marknadsområdet. I över 10 års tid deltog han i det vetenskapliga och tekniska samarbetet mellan Finland och Sovjetunionen, insåg Sovjethandelns betydelse redan på 1940-talet och var med om att grunda exportorganisationen Metex Oy.
Herlin var mycket väl insatt i sitt eget specialgebit, verkstadstekniken, men hans sakkunskap var också sällsynt mångsidig. Förutom den egna branschens organisationsverksamhet, ingenjörskåren och metallindustrin intresserade han sig för Rotary och försvarsfrågor. Under hela 1950-talet var han ordförande i föreningen Maanpuolustuksen Tuki (Landsförsvarets Stöd). Herlin var också med om att grunda Europeiska kulturfondens Finlandsavdelning, och inom kulturverksamheten har han också gjort en synlig insats inom Finska kulturfonden och särskilt i Kone-stiftelsen. Den sistnämnda, som initierats av Herlin och grundats med Kones medel, har understött ett brett spektrum av samhällelig forskning.
Heikki Herlin var mycket språkkunnig. Att förkovra och utvidga sina språkkunskaper var ett av hans särintressen, och han var noga med att kunna använda alla de språk som var centrala för hans affärsverksamhet. Det var en hederssak för honom att kunna hålla åtminstone ett tacktal på de ibland mycket exotiska språk som han konfronterades med som Konechef eller som medlem av Finlands handels- och industridelegationer.
Thorsviks gård, förvärvad av Harald Herlin, var familjens hem under årtionden. Genom Thorsvik och lantbruket växte Heikki Herlins intresse för traditioner, och med tiden blev han expert på sydöstra Kyrkslätts historia. Släktforskning och personhistoria även i vidare bemärkelse hörde till hans favorithobbyer. Hans entusiasm och Kone-stiftelsens pengar möjliggjorde utgivningen av en omarbetad och moderniserad upplaga av det genealogiska storverket om släkten Sursill.
Heikki Herlin blev 88 år gammal. Han fick uppleva hur det av honom ledda och till största delen ägda företaget blev ett inhemskt storföretag och hur sonen Pekka Herlin utvecklade Kone till en världsomfattande storaktör i hiss- och kranbranschen. Efter Pekka Herlin är det den fjärde generationen av släkten som leder företaget.
Kai Hoffman
Heikki Hugo Herlin, född 7.2.1901 i Helsingfors, död 21.8.1989 i Kyrkslätt. Föräldrar diplomingenjören Bror Harald Herlin och Minna Westerlund. Gift 1930 med sjuksköterskan Anna Maria Oittinen.
PRODUKTION. Harald Herlin esi- ja jälkipolvien saatossa I–II (1974–1975).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Herlin, Kone Osakeyhtiö 1910–1960 (1960).
BILDKÄLLA. Herlin, Heikki. Foto: Ateljé Kienanen. Uusi Suomis bildarkiv.