STRÖMBERG, Gottfrid 

(1863–1938) 

Elingenjör, industriidkare 

Gottfrid Strömberg var som ingenjör och företagare banbrytare inom den finländska elindustrin. Det företag som han grundade har levererat elapparatur i synnerhet för industrins behov. Men Strömberg Oy Ab är känt även för sina spisar och lantbruksmotorer som har funnits i nästan alla hushåll och bondgårdar i Finland.

Bland stormännen inom Finlands senare industrialisering var det inte många som idkade metallindustri. Järnbruk hade landet haft i århundraden, men i slutet av 1880-talet och i början av 1900-talet var det sällsynt med en tillverkning som ständigt växte och utvecklades. Företag föddes men få klarade sig förbi den första lågkonjunkturen. I Finland är Strömberg ett bekant namn; spisar och lantbruksmotorer av detta märke har funnits i de flesta hem- och lantbrukshushåll. Bäst är namnet dock känt inom den industri som Strömberg under drygt hundra år försett med elmaskiner och annan elapparatur. 

Sin första elgenerator byggde Gottfrid Strömberg redan som skolpojke 1881. Endast två år tidigare hade Edison visat upp sin glödlampa; den första glödlampan som brann i mer än fyrtio timmar. Strömberg kan på det hela taget karakteriseras som de flesta stormän inom industrin. Han var intelligent, händig, företagsam och flitig. 

Gottfrid Strömbergs bakgrund och barndom är förknippade med västra Nyland, Mellersta och Norra Österbotten samt Savolax. Fadern var född i Tenala, modern i Gamlakarleby. Gottfrid Strömberg föddes på Kurimo bruk i Muhos, där han tillbringade sin barndom, och i Varkaus; hans far var järnförädlingsexpert och bruksägare på dessa orter. Sonen Gottfrid växte upp i en miljö präglad av teknik. Vid denna tid var Varkaus centrum för varvsindustrin i Finland, och Strömberg visade sin fallenhet för teknik genom att bygga ångmaskiner och ångdrivna fartygsmodeller. Han gick i skola i Åbo och inledde sina studier vid Polytekniska institutet i Helsingfors (sedermera Tekniska högskolan). 

Strömberg studerade maskinbyggnad; undervisning i elteknik erbjöds inte vid denna tid. I slutskedet av sina studier hann han dock bekanta sig med elteknik, och blev så intresserad att han, efter att ha avlagt ingenjörsexamen 1885, beslöt att skaffa sig ytterligare kunskaper i Tyskland. För sin resa fick han statligt stöd med villkoret att efter hemkomsten bli lärare i elteknik vid Polytekniska institutet. 

Tysklandsresan blev mycket betydelsefull för Strömberg. Till en början studerade han i Berlin och sedan i Hannover under ledning av den tidens främsta vetenskapsmän. I Tyskland kunde han bedriva teoretisk grundforskning, vilket blev till nytta senare när han skulle konstruera egna elmaskiner. Hans enda vetenskapliga publikation härstammar också från denna tid. I elteknikens förlovade land kunde Strömberg ta del av produktionens senaste landvinningar och bekanta sig med den tyska elindustrin. 

Gottfrid Strömberg återvände till Finland sommaren 1887 och verkade därpå som lärare vid Polytekniska institutet till utgången av århundradet. Strömberg var banbrytare inom den eltekniska undervisningen. Alla elingenjörer som utexaminerades mot slutet av 1800-talet, inklusive landets första professorer i ämnet, hade varit hans elever. Undervisningen blev dock inte Strömbergs livsverk. Genast efter sin Tysklandsvistelse hade han åtagit sig att företräda Helsingfors vid Finlands äldsta elmaskinfabrik, nämligen Wahl i Viborg. Han sålde och installerade Wahls likströmsgeneratorer eller dynamon till fastigheter i Helsingfors, som i och med detta fick elbelysning. 

Strömberg blev dock snart intresserad av att bli sin egen; något som han förverkligade sommaren 1889. Till en början lät han tillverka sina elmaskiner i andra företagares verkstäder. År 1891 inleddes tillverkningen i den egna mekaniska verkstaden vid Eriksgatan i Helsingfors och den egentliga fabriken anlades vid Sörnäs Strandväg 1898–1899. Sörnäs förblev Strömbergs hemvist i nästan 40 år. Kvarteret som omgavs av Sörnäs Strandväg, Aspnäsgatan och Ekogatan bebyggdes vid denna tid helt och hållet med industrilokaler. Gottfrid Strömberg bodde själv på fabriksområdet i ett kontors- och bostadshus ritat av Armas Lindgren. 

Till en början bestod Strömbergs produkter av likadana likströmsgeneratorer som han hade sålt i Wahls tjänst. Det var alltså fråga om små elverk, som han själv konstruerade och utvecklade. Produkten var inte ny; den tillverkades i flera länder och tillverkningen var inte heller särskilt komplicerad. Mera krävande var att hålla produkterna i takt med den tekniska utvecklingen. Till en början levererade Strömberg sina generatorer till enskilda fastigheter som på detta sätt, med ångdrift kopplad till generatorn, fick elbelysning. Först närmare 1910-talet anlades Helsingfors första kommunala elverk. Dittills hade belysningen skötts av privata elverk, fastighets- eller kvartersvis. 

Strömberg och flera utländska tillverkare såväl levererade som, till viss del, ägde dessa generatorer. Från fastighetselverk övergick man till elverk för hela kvarter och stadsdelar. Strömbergs eget elverk i Sörnäs levererade ström till Helsingfors östra stadsdelar från början av århundradet ända till första världskriget. I andra städer grundade man vanligtvis kommunala elverk för att sköta gatubelysningen. Från och med slutet av 1890-talet levererade Strömberg stadselverk till bl.a. Björneborg, Kuopio och Jakobstad, och sina största anläggningar till Tammerfors och Uleåborg. 

Efter att ha försett enskilda bostadsfastigheter och städer med belysningsverk inriktade sig Strömberg på industrier. Även till dem såldes först belysningsverk, men i början av 1900-talet började man också elektrifiera arbetsmaskiner. Den första större elektrifieringen av arbetsmaskiner genomfördes vid Barkers bomullsfabrik i Åbo, där flera hundra vävmaskiner försågs med var sin växelströmsmotor. Under 1910-talet deltog Strömberg i elektrifieringen av landsbygden genom att till sydösterbottniska Jyllikoski elverk leverera själva elverkstekniken och därtill ett elnät på tiotals kilometer. 

Den Strömbergska fabrikens marknadsområde var hela Finland, men i slutet av 1800-talet förekom export även till Ryssland. Fabrikens elmaskiner premierades också vid internationella utställningar. Gottfrid Strömberg var ensam ägare av sitt företag fram till 1909, då det ombildades till aktiebolaget Ab Gottfrid Strömberg Oy. Nya aktieägare blev förutom några av bolagets ingenjörer också några affärsmän i Helsingfors, bl.a. Julius Tallberg. Strömberg fortsatte som verkställande direktör, men delegerade en del av ansvaret till sina underordnade. År 1919 avstod han från sin post som verkställande direktör, men fortsatte som styrelseordförande fram till sin död. Förutom andelen i elmaskinfabriken ägde Strömberg flera elverk i Helsingfors med omnejd. Han var nuvarande Kone Oy:s grundare, och dess ägare fram till 1920-talet, och ägde en tid även Finska Kabelfabriken. Också i detta avseende kan Gottfrid Strömberg anses höra till banbrytarna inom finländsk industri. 

Även om företagets utveckling visar en nästan kontinuerlig uppgång, hade Gottfrid Strömberg det inte lätt som företagare. Sitt eget företag grundade han mitt under den s.k. långa depressionen i slutet av 1800-talet, och endast genom en exemplarisk idoghet höll han företaget på fötter. Så gott som alla investeringar gjordes i slutet av högkonjunkturen och återbetalningens tid kom under depressionen. Detta var vanligt även i andra företag, eftersom bankväsendet var outvecklat och finansieringen till stor del fick skötas med egna medel. Trots knappa förhållanden tog Strömberg väl hand om sitt folk. Tidvis, särskilt i början av 1900-talet, var det så ont om pengar att verkställande direktören personligen gick runt och kasserade in elräkningar. Med fickorna fulla av slantar hann han vanligtvis tillbaka till fabriken strax innan veckoslutet för att betala ut arbetarnas veckolöner. Under början av sin företagarkarriär, före 1909, anställde Strömberg själv största delen av sin personal, följde med de anställdas utveckling i yrket och uppmuntrade dem till självstudier. 

Fram till 1920-talets början tog Gottfrid Strömberg aktivt del i ledningen av sitt företag. I slutet av 1930-talet kunde man dock ännu se honom som vithårig, distingerad herre försjunken i tankar, ströva omkring på fabriken. På 1990-talet uppgick företaget Strömberg i den internationella ABB-koncernen. 

Kai Hoffman 

Axel Gottfrid Strömberg, född 17.12.1863 i Muhos, död 3.5.1938 i Helsingfors. Föräldrar fabrikören, bergsingenjören Johan Edvard Strömberg och Anna Kristina Amalia Bärlund. Gift med (1) Johanna Charlotta Erling 1887, (2) Elsa Elisabet Andersson 1919. 

PRODUKTION. Eine graphische Methode zur Bestimmung der Magnetbewickelung einer Dynamomaschine unter Berücksichtigung der Rückwirkung des Ankerstromes. Centralblatt für Elektronik 1887. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Strömbergs företagsarkiv, Helsingfors stadsarkiv; ABB Oy:s arkiv, Vasa; Finlandssvenska tekniker IV (2003); K. Hoffman, Expert inom elektroniken. Strömberg 1889–1988 (1998); R. Seppälä, Strömberg. Mies josta tuli tavaramerkki (1997); V. J. Sukselainen, Oy Strömberg Ab 1889–1939. Ett halvt århundrade av den elektriska maskinindustriens historia i Finland (1940). 

BILDKÄLLA. Strömberg, Gottfrid. Foto: Ateljé Nyblin. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4958-1416928957564

Upp