LINDGREN, Armas


(1874–1929)


Arkitekt, professor


Armas Lindgren baserade sin arkitektur på arvet från tidigare generationers konst och på idéer i samtiden. Livet ut förblev han trogen sitt ungdomsideal om allkonstverket. Detaljrikedom och utsmyckningar var för honom alltid en organisk del av den arkitektoniska helheten. Sitt mångsidiga livsverk utförde Lindgren som arkitekt och skribent, kulturpersonlighet och som en auktoritet inom konstindustri- och arkitektur­utbildningen. Hans tidiga bortgång vid 54 års ålder upplevdes av många som en stor förlust.

 

Vid sekelskiftet 1900 rådde i Europa ett romantiskt intresse för den nationella forntiden. Armas Lindgren sammanfattar tidsandan i en artikel publicerad 1901 i tidskriften Ateneum: ”Medeltidens natt var dock en härlig natt, fylld med drömmar och strålande visioner. Den nattens lif är som en saga för dagens barn och dess drömmar äro som de heligas hymner.”


 

Arkitektstuderandena Herman Gesellius, Armas Lindgren och Eliel Saarinen vann 1897 tävlan om ritningar till kommerserådet Julius Tallbergs bostadshus, som skulle uppföras på Skatudden i Helsing­fors. De grundade sin gemensamma byrå Gesellius, Lindgren & ­Saarinen redan innan de blivit färdiga arkitekter. Byrån rönte framgång vid ett flertal tävlingar och nådde 1897–1905 nationell och internationell ryktbarhet genom sina många stora projekt. Störst uppmärksamhet utomlands väckte den finska paviljongen vid världsutställningen i Paris 1900. I det gemensamma bostads- och ateljékomplexet Hvitträsk, som stod färdigt i Kyrkslätt 1903, bodde Lindgren bara två år. Efter att han utnämnts till konstnärlig ledare vid Centralskolan för konstflit 1902, grundade han sex år senare i Helsing­fors en egen byrå, i vilken Bertel Liljequist ingick som kompanjon 1916.


 

Gesellius, Lindgren och Saarinen kunde i sina gemensamma projekt på ett lyckosamt vis kombinera sina respektive starka sidor. Även om Hvitträsk mestadels var Saarinens verk, visar Lindgrens skissböcker hur han arrangerade villakomplexet­ på krönet av en brant sluttning. Byråns privata flervåningshus i Helsing­fors; ­Tallbergska huset (Lotsgatan  1, 1889), Fabiansgatan 17 (1901), Olofsborg (Köpmansgatan 7, 1903) och Eol (Lotsgatan 5, 1903) utgör de yppersta exemplen på det nya organiska bostadshuset i flera våningar, där arkitekturen utgår från våningarnas fritt koncipierade planlösning. De är enhetliga i sin formvärld, från interiören till exteri­örens livfulla struktur och ornamentik, enligt den nya tidens internationella ideal om allkonstverket. I försäkringsbolaget Pohjolas hus (1901), med fasad av granit och täljsten, kan man tydligast urskilja arkitekt­triumviratets dåtida utgångspunkter i den amerikanska arkitekturen. Den finska mytologins flora och fauna har på ett naturligt sätt planterats in i den kraftfulla strukturen, som närmast påminner om H. H. Richardsons arkitektur.


 

Idealet om allkonstverket fick sin mest genomgripande utformning i privat­byggnaderna. Av dem ger Hvitträsk (sedan 1971 museum) den bästa uppfattningen, trots en förödande eldsvåda och en omfattande modernisering. Den ståtligaste privatbyggnaden, Suur-Merijoki gård i Viborgs landskommun (1901–1903), förstördes under krigen, och Lindgrens egen trävilla vid en strandtomt på Brändö (1913) fick 1941 ge vika för ett större bygge.


 

Det är inte möjligt att få en klar bild av den inbördes arbetsfördelningen vid Gesellius, Lindgren och Saarinens byrå eftersom skisser har bevarats bara av Lindgrens hand. Ritningarna för inredningen i Suur-Merijoki vittnar om att varje arkitekt självständigt har planerat olika rum, från möblemang till textilier och armatur.


 

Av Lindgrens skissböcker framgår att han försökte finna den rätta gestalten för en byggnad med hjälp av flera varian­ter och genom att upprepade gånger fördjupa­ sig i ornamentiken. Om detta vittnar också­ en historia från invigningen av Estonia­teatern 1913 i Reval. Lindgren ritade byggnaden tillsammans med Wivi Lönn utgående från deras gemensamma tävlingsförslag. Då Lindgren vid invigningen fick motta beröm för de moderna betongkonstruktionerna och ”fröken Lönn” för utsmyckningen, kunde Lindgren upplysa om att arbetsfördelningen varit den omvända.


 

Efter att ha avslutat sitt samarbete med Gesellius och Saarinen förbehöll sig Lindgren för egen del bara ­byråns segrande bidrag från 1902 i tävlingen om ­Finlands nationalmuseum. Museibyggnaden grundade sig på en ny paviljongprincip,­ och kom att inleda den unga arkitektgenerationens kritik mot det palatsmuseum som planerades av Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Lindgrens inlägg i pamfletten Vårt museum (1900) bärs av ett starkt patos. I hans skissböcker återfinns utformningen av museets grundplan: i slutskedet planerade han museets gård, gårdsbyggnaderna, den omgivande muren och staketet och inredningen. Processen var lång, och museet stod färdigt först 1916.


 

Tillsammans med Wivi Lönn vann Lindgren 1905 tävlingen om Nya studenthuset, och även här förenas Lönns rationalitet med Lindgrens mera lyriska drag. Senare ombyggnader har dock förändrat husets karaktär.


 

Ett huvuddrag i Lindgrens arkitektur från 1910-talet var att på europeiskt vis bygga upp en representativ urban miljö. Hans viktigaste projekt av detta slag är försäkringsbolaget Kalevas hus i Helsingfors, som byggdes som en fortsättning på Nya studenthuset, och försäkringsbolaget­ Suomis­ hus vid Gamla kyrkan. Båda granit­fasaderna vittnar om klassicismens återkomst i den finländska arkitekturen. Fasaden på Kalevas hus fortsätter stramt kring hela hörntomten, en enhetlig krene­lering förenar byggnadsvolymens krön på ett nytt och rogivande sätt. Den disciplinerade och klassiska helhetssynen binder samman fasadens och interiörernas rika motivkrets, material och färger, jämte Gunnar Finnes skulpturdekor. Statsverkets hus vid Södra esplanaden 4 går med sin rappade fasad i samma stil men är anspråkslösare. Av arkitekterna i Wien vid denna tid verkar Josef Hoffmann ha haft störst inflytande på Lindgrens offentliga byggnader. Bostadshusen i flera våningar vid Fabriksgatan 1 (1913) och Stora ­Robertsgatan 33 (1914) är igen uttryck för den uppskattning som den danska arkitekturen rönte i Finland under denna tid.


 

Lindgren var stiftande delägare i den villastad som började anläggas på Brändö 1907. Där ritade han jämte sitt eget hus ett flertal villor. Bland de betydande byggnaderna i den andra etappen i byggandet av Brändö räknas radhusen Ribbingshof (1917), som är ritade av Lindgren och utgör ett av de tidigare exemplen på denna byggnadstyp i Finland. På Brändö ­Casino är endast mittpartiet i sina huvud­drag av Lindgrens hand, efter alla senare ­utvidgningar och förändringar.


 

För sin födelsestad Tavastehus ritade Lindgen flera byggnader. Framför kyrkan, uppförd på 1790-talet av den fransk-svenske arkitekten L. J. Desprez, byggdes 1910 vid Salutorgets övre del en terrass avslutad med lätta paviljongbyggnader och Lindgren gav dem ett utförande som sekunderar kyrkans doriska former. Han ritade även en symmetriskt motstående saluhall för torgets nedre del, som dock aldrig uppfördes. Filemon Onnelas­ trähus i jugendstil på Birger Jarlsgatan stod färdigt 1908 och revs 1981; bokhandlaren Enok Rytkönens klassiska stenhus som färdigställts 1912 revs redan 1961. A. Gust. Skogsters bostads- och affärshus i rött tegel har fått stå kvar i närheten av torget som ett dominerande exempel på Lindgrens återhållsamma danskinfluerade klassicism.


 

Lindgren hade från 1916 en gemensam arkitektbyrå med Bertel Liljequist. Kollegerna planerade många arbeten för industriföretag på olika orter. I Helsingfors vid Sörnäs strandväg byggdes 1916 för Maskin- och Brobyggnads Aktiebolaget­ en separatorfabrik, ett ståtligt exempel på kraftfull industriarkitektur. En beställning av samma bolag 1916 för nya arbetarbostäder förändrade stadsplanerna för Nya Vallgård i Helsingfors. Det tilltänkta småhusområdet blev ett område med låga stenhus och stora kvartersgårdar. Lindgren utformade arbetarbostadskvarteret 555 mellan Kangasalavägen och Sammatti­vägen till en slottslik helhet kring en gemensam planterad gård. Principen hade man tillägnat sig från Danmark via Sverige, särskilt genom exempel från Göteborg. På grund av bolagets försvagade ekonomi fördröjdes genomförandet. Lindgren ändrade sina ritningar i följande byggnadsetapper, och kvarteret, som stod färdigt 1929, fick i sin slutliga form ett behagligt omväxlande utseende.


 

Kyrkoarkitekturen var särskilt viktig för Lindgren; om detta vittnar både arkitektens egna skrifter och andras minnen. Den stora Pauluskyrkan, som ritades för Reval 1906, var koncipierad som en säregen modern helgedom, men uppfördes aldrig. De kyrkor som ritades under Lindgrens ledning ritades på 1920-talet följer den långvariga traditionen för långkyrkor med västtorn. I deras stämningsfyllda arkitektur sammanlänkas på ett naturligt sätt gamla och nya former och material med varandra; viktiga är de djupa och mjuka färgerna och dagsljuset som skickligt fullbordar rummet. Koret får alltid den dominerande rollen i kyrkorummet.


 

Lindgren och Liljequist började planera Valkeala kyrka 1921, och den stod färdig 1926. Kyrkan i Säynätsalo lät Hanna­ Parviainen, huvudägare till ortens industrier, bygga. Den rosafärgade kyrkan, som byggdes mitt på ön för att dominera landskapet, invigdes 1927. Byggnads­arbetet på kyrkan i Kuusankoski påbörjades 1927, och kyrkan invigdes 1929. Kyrkan i Kexholm stod färdig först 1930, året efter Lindgrens död, och han hann inte heller se den färdiga kyrkan i Norrmark, som Walter Ahlström bekostat. Det lilla jordfästningskapellet på Vilan intill Brändö blev klart samma år Lindgren avled, och invid det fick han sin sista vila.


 

Lindgren var 1902–1912 lärare och konstnärlig ledare vid Centralskolan för konstflit och kom sålunda att påverka en hel generation konstnärer inom konsthantverk och industri. Han var professor i arkitektur vid Tekniska högskolan från 1919 och hade en betydande ställning som utbildare av arkitekter. Många av de arkitekter som stod för funktionalismens genombrott har tackat Lindgren för hans hängivna undervisning.


 

Riitta Nikula


 

Armas Eliel Lindgren, född 28.11.1874 i Tavastehus, död 3.10.1929 i Köpenhamn. Föräldrar kollegan (yngre lektorn) Anton Wilhelm Lindgren och Amanda Wetterstén. Gift 1898 med Irene Olivia Hellstén.


 

VERK. Livförsäkringsbolaget Suomis affärshus, Lönnrotsgatan 5 (tills. med O. Tarjanne) Helsing­fors (1909); Söderviks kraftverk, Helsing­fors (1912); Försäkringsbolaget Kalevas hus, Manner­heimvägen 7, Helsingfors (1913); Nya student­huset (tills. med Wivi Lönn), Helsingfors (1910); Statsverkets hus, Södra Esplanaden 4, Helsingfors (1913); Brändö Casino, Helsingfors (1913); Fabriksgatan 1, Röda korset, Helsingfors (1914); Separator­fabriken i Sörnäs (tills. med B. Liljeqvist), Helsingfors (1916); Tekniska högskolans tillbyggnad, Helsingfors (1928); Kyrkorna i ­Valkeala, Kuusankoski och Säynätsalo (samtliga från 1920-talet); Kyrkan i Kexholm (1930); Kyrkan i Norrmark (1933); Träskända gård (tills. med B. Liljeqvist), Esbo (1921); Stadshuset i Hangö (tills. med B. Liljeqvist) (1926); Estoniateatern (tills. med Wivi Lönn), Reval (1913); Vanemuine teater och Sakala studenthus (tills. med Wivi Lönn), Dorpat.


 

PRODUKTION. Rakennus- ja koristetyylit (1914); Några uppgifter om Kimito och Kimito kyrka utgivna med anledning av restaureringsarbetets fullbordan 17 september 1922 (1922).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Hausen et al., Eliel Saarinen. Suomen aika (1990); Hvitträsk. Koti ­taideteoksena (1987); M.-T. Knapas et al., Kuusan­kosken kirkko (2005); R. Nikula, Armas Lindgren 1874−1929. Arkkitehti – Architect (1988); R. Nikula, Armas Lindgren och den historiska arkitekturen. Nordiskt sekelskifte. Red. T. Arkio (1986); R. Niku­la, Kirkonmäki. Päivät seutuvilla Päijänteen. Säynätsalolaisten kirja. Red. M. Rautjoki (1994); R. Nikula, Hammaslääketieteen laitos/ Erillisiä laitostiloja. Fabianinkatu 24. Yliopiston Helsinki. University architecture in Helsinki. Red. E. Pekkala-­Koskela (1989).


 

BILDKÄLLA. Lindgren, Armas. Foto: Ateljé Daniel Nyblin, 1910. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4756-1416928957362

 

Upp