Emil Aaltonen var en banbrytare inom skoindustrin och han blev senare en betydande ägare till industrianläggningar inom många olika branscher, lantegendomar och banker. Den anspråkslöse affärsmagnaten Aaltonen var också en betydande donator och grundare av en stor vetenskaplig stiftelse.
Emil Aaltonens föräldrar, Juho Kustaa och Amanda Widell, förlorade sin hemgård i byn Metsäkansa i Sääksmäki under hungeråren på 1860-talet. Familjen hamnade först i en stuga i Akkas socken; senare fick fadern arbete på järnvägsbygget Tavastehus–Toijala. Fadern dog ung och modern blev ensam med sju barn som blev tvungna att hjälpa henne redan i mycket unga år. Emil vallade boskap, fiskade, och sålde sin fångst från dörr till dörr. Han ville bli smed men ansågs för spenslig. Modern lyckades dock få honom anställd som lärling hos skomakarmästaren Eemeli Sohlman i gården Seppälä i Metsäkylä.
Den unge skomakaren Emil Widell, som tog efternamnet Aaltonen som 19-åring, fick sitt gesällbrev i mitten av 1890-talet. Han insåg dock att byskomakarens tid snart skulle vara förbi och undersökte noggrant hur de fabrikstillverkade skorna var gjorda. Han sparade pengar och skaffade 1899 som den förste i landets skomakarkår skomakarmaskiner till sin verkstad i byn Nihattula i Hattula, och grundade verkstaden Hattulan Jalintehdas. Fabrikens produkter blev efterfrågade och nya arbetare sökte hela tiden anställning; Aaltonen kunde inte, enligt egen utsago, ”förhindra att fabriken utvecklades på naturligt sätt”. Vid sekelskiftet hade fabriken ett tiotal maskiner. Innan fabriken drabbades av en eldsvåda 1905 hade den 50 anställda. Produkterna såldes i två egna skoaffärer i Tavastehus men också i Helsingfors. Aaltonens mor gick från dörr till dörr i Tavastehustrakten och sålde skor som hon transporterade i en gammal barnvagn. Aaltonen gifte sig 1896 med den unga sömmerskan Olga Malinen. På hennes inrådan utvidgade han sin produktion med handskar, tobakspungar och oljerockar.
Efterfrågan på Aaltonens produkter var så stor att han lät uppföra en fabrik i Tammerfors 1905; senare lät han uppföra stora fabriksbyggnader vid fyra olika tillfällen. Inom ett par årtionden blev Aaltosen Kenkätehdas Oy den största skofabriken i Norden, med över 500 anställda. Aaltonen blev också delägare i den mekaniska verkstaden Lokomo Oy som grundats 1915. När företagets aktiestock senare höll på att övertas av svenskspråkiga kapitalkretsar köpte Aaltonen hela företaget 1925. År 1921 blev han delägare i det nygrundade företaget Sarvis Oy, som tillverkade föremål av galalit (ett tidigt plastmaterial). Fyra år senare löste han in nästan hela aktiestocken i detta banbrytande företag.
Aaltonen blev också storjordbrukare, när han 1917 köpte egendomen Andersberg i Mäntsälä med cirka 800 hektar åker och många hundra nötkreatur i ladugården. Under flera årtionden köpte Aaltonen ett stort antal aktier i många andra bolag, företag och banker samt annan egendom. Som medlem i förvaltningsrådet för affärsbanken Kansallis-Osake-Pankki blev han bekant med Juho Kusti Paasikivi.
Sin egen bransch, skoindustrin, utvidgade Aaltonen med åtskilliga affärer. För att trygga råvarutillgången köpte han 1925 skinnfabriken Viialan Nahkatehdas och följande år Suomen Nahka ja Kenkätehdas Oy:s skofabrik i Korkeakoski. Aaltonen var noggrann och försiktig i all sin ekonomiska verksamhet, men utvidgade sitt verksamhetsområde också under depressionsåren i början av 1930-talet: 1931 köpte han den farliga konkurrenten Oy Attilas aktiestock och 1934 skofabriken Oy Karistos fabriksbyggnader och maskiner. I slutet av årtiondet hade Aaltonens industriföretag redan över två tusen anställda.
Skomakaren Emil Aaltonen, som enligt finska förhållanden hade blivit en stor industriman, förlänades 1921 kommerseråds och 1939 bergsråds värdighet.
Det sägs att Aaltonen till sin natur var en anspråkslös man som trivdes med att arbeta; han deltog ogärna i finare fester eller andra förlustelser. Som storföretagare hade Aaltonen ett socialt ansvarskännande sinnelag, och även om han själv blivit utan boklig bildning kunde han uppskatta bildning och kultur. ”Om jag råkar dö innan jag fyller 50 år skall företaget lämna medel för ett bibliotek som ska byggas i Tammerfors”, stadgade Aaltonen 1917 och skänkte 2 miljoner mark till bibliotekshuset, dessutom medel för en staty av Aleksis Kivi, skulpterad av Wäinö Aaltonen, att resas framför bibliotekshuset. Senare gjorde han betydande donationer bland annat till grundandet av Åbo finska universitet och till Kalevalasällskapet.
Aaltonens mest betydande donation var en stiftelse som bar hans namn, Emil Aaltosen säätiö. Den grundades för att främja den finskspråkiga vetenskapen, forskningen och kulturen. I slutet av 1930-talet donerade Aaltonen värdepapper för sammanlagt 10 miljoner mark till stiftelsen, som delade ut sina första fjorton stipendier 1941. Efter kriget utökade Aaltonen sin stiftelse med ännu större donationer, så att dess kapital 1947 överskred 100 miljoner mark. Under årens lopp har Emil Aaltosen säätiö beviljat ett växande antal stipendier.
Jorma Kallenautio
Emil Widell, från 1888 Aaltonen, född 29.8.1869 i Sääksmäki, död 16.12.1949 i Tammerfors. Föräldrar småbrukaren, arbetaren Juho Widell och Amanda Kallio. Gift 1896 med Olga Emilia Malinen.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Aaltosen Kenkätehdas O. Y. (1939); Aaltosen Kenkätehdas O. Y. (1964); R. Seppälä, Emil Aaltosen Säätiö 1937–1987 (1987).
BILDKÄLLA. Aaltonen, Emil. Foto: Martta Terävä. Finska Litteratursällskapet (SKS)/Litteraturarkivet.