Från en anspråkslös början och med blygsam utbildning skapade Heikki Huhtamäki ett internationellt framgångsrikt storföretag. Lika anmärkningsvärt var att han redan i ett tidigt skede donerade majoriteten av företagets aktier till Finska kulturfonden. Donationens avkastning utgör fortfarande en betydande del av de stipendier som fonden delar ut. Huhtamäkis levnadslopp har legendariska inslag– dramatiska, men även tragiska.
Redan vid unga år visade den sydösterbottniske bagarsonen Heikki Huhtamäki gott handlag med olika säljuppgifter. Därtill blev han tidigt ordförande för ungdomsföreningen i Alavo. Företagsamhet behövdes när den 17-årige Huhtamäki under en studie- och affärsresa i Ryssland sögs in i revolutionens malström 1917–1918. Han hamnade ända borta i Vladivostok och kom därifrån till Japan som eldare på en ångare, men tog sig tillbaka till hemlandet genom Sibirien efter att ha överskridit inbördeskrigets frontlinjer fyra gånger.
Kort efter hemkomsten gifte sig Huhtamäki med Signe Hagström, dotter till affärsmannen och industrirådet Anders Hagström från Gamlakarleby. Huhtamäki bedrev studier vid Vasa handelsskola och grundade 1920, med svärfaderns finansiella stöd, en sötsaksfabrik i stenladugården på Savila gård i Gamlakarleby. Bolagsnamnet i pluralis, Huhtamäki-Fabriker, på en ståtlig skylt på taket vittnade om den unge företagarens ambitioner.
En synlig marknadsföring bidrog till att företaget växte snabbt, dock inte utan svårigheter. Redan tidigt köpte Huhtamäki upp kända varumärken. Under 1930-talets depressionsår övertog han aktiemajoriteten i en av landets äldsta sötsaksfabriker, Hellas i Åbo. Företagen slogs samman, Huhtamäki koncentrerade produktionen till Åbo och sanerade effektivt.
Avtalet ägarna emellan begränsade dock Huhtamäkis handlingsfrihet, och 1935 lämnade han det företag som bar hans namn och övergick till att leda brödfabriken Ipnos Oy. Snart tog Ipnos upp även Huhtamäkis ursprungliga produkter, sötsakerna, på sitt tillverkningsprogram. Med tiden förvärvade han majoriteten även i Jalostaja-bolaget som grundats av trädgårdsmästarna i sydvästra Finland. Skicklig marknadsföring och produktutveckling (t.ex. sötsakerna Figaro och Budapest) gjorde företagen framgångsrika.
Under tiden hade Fazer blivit tongivande ägare inom Huhtamäki-Hellas. Mot slutet av 1930-talet förvärvade Heikki Huhtamäki dock på nytt aktiemajoriteten i Hellas och bildade i tidens anda en koncern genom att 1940 slå samman Hellas, Ipnos och Jalostaja. På 1940-talet förvärvade Huhtamäkikoncernen läkemedelsfabriken Leiras och vin- och likörfabriken Marli.
Under regleringens och varuknapphetens tid på 1940-talet berodde företagens framgång framför allt på förmågan att organisera produktionen – allt säljbart gick åt. Huhtamäki lyckades bra med detta och företaget växte snabbt. Surrogatprodukter såsom Namimuru-morotssötsaker och såsmjöl togs fram, men Huhtamäki höll sig också med en förhållandevis stor enhet för forskning och utveckling som lade grunden för den senare tillverkningen av läkemedel. Redan under fortsättningskrigets storstrider sommaren 1944 började Huhtamäki planera den fredstida marknadsföringen.
Heikki Huhtamäki hade i ett rätt tidigt skede börjat tänka på sitt företags framtid. På ett mer allmänt plan reflekterade han över till företagsvärlden hörande spörsmål i sina populära små handböcker för affärsmän. Den nationellt sinnade förre ungdomsföreningsaktivisten hade redan på 1930-talet understött tidens finskhetssträvanden och kom genom detta så småningom i kontakt med kretsen som stiftat Finska kulturfonden. Under krigets tryck 1943 förstärktes de ömsesidiga sympatierna, och följden blev att Heikki och Signe Huhtamäki donerade majoriteten av sina företag till Finska kulturfonden. Donationen mottogs av republikens president Risto Ryti. Nyckelperson i de praktiska arrangemangen var L. A. Puntila. År 1944 donerade Huhtamäki mindre poster även till Åbo universitet och Arbetarakademin.
Stordonationen vittnar om makarna Huhtamäkis fosterländska idealism och samtidigt om hur företagets framtid säkrades. Rykten som kom i svang gjorde dock gällande att donationen hade med koncernens skatteproblem att göra. Huhtamäkis tog illa upp, men koncernen blev mycket riktigt tvungen att erlägga dryga restskatter för 1940–1942. Restskatterna var dock resultatet av en svår anpassning till den då aktuella inkomstskattereformen. Donatorn förlänades osedvanligt tidigt, 1941 och 1945, kommerseråds respektive bergsråds titel.
Strävandena att under svåra förhållanden skapa ett storföretag tärde på Heikki Huhtamäkis fysiska krafter. Den psykiska bördan blev inte mindre av att makarna fjärmades från varandra för att slutligen skiljas. I början av 1950-talet överlät Huhtamäki den operativa ledningen till andra och drog sig snart i praktiken tillbaka även i övrigt. Ända fram till sin död hade han dock ett arbetsrum på kontoret och en formell position inom koncernen.
På äldre dagar var Heikki Huhtamäki tvungen att vistas långa tider utomlands på grund av ohälsa och kunde således inte längre delta i alla de samhälleliga strävanden som han kommit att intressera sig för. Under 1940-talet var han bland de första företagsledare som stödde J. K. Paasikivis nya utrikespolitik, bland annat genom att låta sig väljas till förtroendeposter inom Samfundet Finland-Sovjetunionen.
Jyrki Vesikansa
Vilho Heikki Huhtamäki, född 29.11.1900 i Lappo, död 14.9.1970 i Helsingfors. Föräldrar bagaren Vilho Huhtamäki och Hulda Puukila. Gift med (1) Signe Hagström 1920, (2) Kirsti Kyllikki Kallioinen 1953.
PRODUKTION. Seikkailuja bolshevikkien maassa (1920); Sata viitettä nuorelle myyjälle (1938); Ravinto ja nautintoaineet (1940); Ajankohtaisia ajatuksia (1945).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Vesikansa, Leipurinpojan perintö. Huhtamäki Oy 1920−1995 (1995).
BILDKÄLLA. Huhtamäki, Heikki. Foto: Ateljé Rembrandt. SKS/Litteraturarkivet.