Skriv ut
PUNTILA, Lauri Aadolf
(1907–1988)
Riksdagsman, professor, överombudsman
Om L. A. Puntila sades det redan under hans livstid att han var mästare i ”samhällelig tiokamp”. I sin ungdom var han en ledande studentpolitiker, sedan en mångsidig politisk grå eminens och även aktiv politiker, chef för kulturfonder, historiker, universitetslärare, beslutsfattare i näringslivet och samhällsdebattör. Puntila var en betydande samhällelig aktör och opinionsbildare under närapå ett halvt sekel.
Lauri Aadolf Puntilas barndomshem var en lantgård i tavastländska Sääksmäki. Bondebakgrunden, 1920-talets skolår i Tammerfors lyceum (ett känt finskt klassiskt lyceum med rötter i stadens svenska reallyceum), studentlivet i fennomanins högborg Tavastlands nation samt historiestudierna förankrade honom i finskhetsrörelsen under tiden mellan världskrigen. Som nationens inspektor och lärare i Puntilas huvudämne verkade ett av den finska historieforskningens stora namn, kulturhistorikern Gunnar Suolahti. Puntila var nationens kurator 1930–1933, en stormig period i landets studentliv som präglades av språkstriden, en kamp som främst gällde universitetets undervisnings- och förvaltningsspråk. Kampen avmattades först 1937 då det i lag fastslogs att språket är finska men att de svenskspråkiga garanteras en kvot av tjänster och studieplatser.
Puntila var ivrigt engagerad i tidens idéer, Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS) och språkstriden. Inom AKS stödde han sällskapets tanke om nationell enhet. I efterdyningarna av det av ytterhögern iscensatta misslyckade Mäntsäläupproret, avsade han sig medlemskapet. Detsamma gjorde också många andra senare namnkunniga medlemmar. Studietidens influenser hade hos Puntila byggt upp ett ”riksomfattande tänkesätt”. Det innebar att man i den samhälleliga och kulturella verksamheten alltid borde ha hela folkets, inte någon befolknings- eller samhällsgrupps, bästa som mål. Den principen hyllade han under hela sitt liv.
Sitt mest konkreta uttryck fick Puntilas tankar i ungdomsårens stora prestation, grundandet och uppbyggnaden av Suomen kulttuurirahasto (Finska kulturfonden). Efter avslutade studier blev han generalsekreterare för Suomalaisuuden liitto (Finskhetsförbundet) och redaktionssekreterare för förbundets tidskrift Suomalainen Suomi (Ett finskt Finland). Tidskriften antog senare det mera neutrala namnet Kanava (Kanalen). I februari 1937 publicerade veckotidningen Suomen Kuvalehti en mycket omtalad artikel av Puntila som efterlyste en finsk kulturfond. Tanken hade väckts av några unga intellektuella i en kafékrets som de kallade sommaruniversitetet. Motiveringen för fonden var iakttagelsen att unga finskspråkiga forskare och konstnärer hade mycket mer begränsade möjligheter att få stipendier än de svenskspråkiga kollegerna. Puntila började målmedvetet driva tanken genom en storstilad nationell penninginsamling och genom att engagera landets ledande personer för projektet. Han visade sig vara en skicklig organisatör och det hela blev en stor framgång. Puntila blev fondens första och långvariga överombudsman. Han utstakade den linje som fonden sedan följde. Förutom stipendieutdelningen blev fonden en viktig opinionsbildare inom kultursektorn.
Under krigsåren, fram till våren 1943, hade Puntila centrala uppdrag när det gällde att bearbeta det politiska klimatet och opinionerna och fick därmed tillträde till politikens inre kretsar. Redan i förhandlingsskedet före kriget hade han i oktober 1939 beordrats till sekreterare för Statsrådets informationscentral, ett hastigt inrättat nytt organ. I maj 1940 utnämndes han till centralens chef. Efter fortsättningskrigets utbrott sommaren 1941 fick centralen nya, utvidgade befogenheter och döptes om till Statens informationsverk. När verket omorganiserades blev Puntila dess biträdande chef. Chefen för informationsverket Kustaa Vilkuna karaktäriserade sin andreman som en ”målmedveten kraftkarl”.
Den driftighet som Puntila visat i samband med grundandet av Suomen kulttuurirahasto förde honom också till ett annat centralt uppdrag. Finlands Banks chefdirektör Risto Ryti hade i kulturfondsammanhang blivit bekant med den energiske magistern. När Ryti bildade sin andra regering efter vinterkriget kallade han Puntila till sin sekreterare. Därmed tog Puntila steget in i maktens centrum. Han verkade som statsministerns sekreterare också under J. W. Rangell t.o.m. mars 1943. Det var Puntila själv som hade fått den nyblivne president Ryti att överväga Rangell som statsminister.
Under första hälften av det drygt tre år långa fortsättningskriget ansågs Puntila vara den politiska huvudarkitekten vid Statens informationsverk. I pressen beskylldes Finlands externa information för ”puntilism”. Med detta avsågs konstgjord endräkt, tyskvänlig krigspolitik och hårdhänt censur. Senare forskning har dock visat att beskyllningarna var överdrivna. Någon idealisering av Tyskland, nationalsocialismen eller Hitler kunde inte spåras i Puntilas uppträdanden och attityder. Tvärtom blev censuren strängare efter att Puntila med kaptens rang övergått till uppgiften som upplysningsofficer vid fronten i Petroskoi i Östkarelen. Till slut blev han den som övervakade stadens evakuering och en av de sista som lämnade den.
Puntilas avsikt var ursprungligen att skriva en doktorsavhandling om finskhetsrörelsens historia. Under arbetets gång konstaterade han likväl att det vore bäst att först bekanta sig med finskhetens motståndare. På så sätt utmynnade forskningsprojektet i arbetet ”Ruotsalaisuus Suomessa. Aatesuunnan synty” (Svenskheten i Finland. En idériktnings födelse). Arbetet behandlar temat och dess utveckling 1858–1872. Disputationen ägde rum i juni 1944, endast några dagar före det sovjetiska storanfallet på Karelska näset. Puntilas huvudtes är att svenskhetsrörelsen i Finland är ett lån från andra sidan av Bottniska viken, en förgrening av den svensknationella rörelsen. Detta gällde särskilt svenskhetsrörelsens förgrundsgestalt Axel Olof Freudenthal, professor i svenska språket och svensk litteratur. Disputanden hade fördjupat sig i ett politiskt hett ämne. Som forskning i politisk världsåskådning blev avhandlingen banbrytande i Finland. I samma tidevarv rörde sig Puntila även i sitt följande vetenskapliga arbete, en omfattande artikel om hur den allmänna opinionen bildades i Finland på 1860-talet.
Puntilas mest betydande historiska verk är Finlands politiska historia, som kom ut på finska i tre olika upplagor 1963–1977 och översattes till svenska, franska, engelska och tyska. Boken är en rätt kortfattad översikt av Finlands öden under autonomi- och självständighetstiden. Här är Puntila en konsensushistoriker som strävar till förståelse av historiska företeelser utan att utfärda skarpa domar. För sista gången deltog Puntila i den vetenskapliga diskussionen 1975, när han utgav ett arbete om hur man i Moskva såg på Finlands självständighetstid. Att under självcensurens och finlandiseringens tid gå in på detta ämne visade prov på civilkurage.
Efter disputationen tänkte sig Puntila på allvar en universitetskarriär. Han siktade på professuren i politisk historia, som hade inrättats vid den nya statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet. Efter en utdragen process utnämndes han 1952 och verkade som professor i politisk historia under aderton år. Under den tiden var han fyra år (1966–1970) delvis tjänstledig för riksdagsarbete. Även i riksdagen höll han föreläsningar. Han behandlade ofta dagsaktuella politiska fenomen och ställde dem i relation till den tidigare historiska utvecklingen.
Puntila fungerade som statsvetenskapliga fakultetens dekanus två perioder, 1962–1966 och 1970–1971. Han deltog aktivt i utvecklandet av fakulteten och kritiserade universitetets förvaltning för konservatism. Han tog med studenterna i planeringen av undervisningen och skapade fakultetens s.k. aftonskola. Han var särskilt mån om att universitetet och samhället skulle närma sig varandra. Av den orsaken ville han få bemärkta alumner med i studieplaneringen. Dessa utvecklingssträvanden led dock skeppsbrott under den allmänna studentrevolten i slutet av 1960-talet, som medförde en långvarig tvist om universitetets förvaltning. Puntilas kamp för att försvara det traditionella universitetet – mot förslaget om en högskolelag enligt principen ”en man en röst” – utmynnade i förslaget att man i den akademiska förvaltningen borde pröva olika modeller. Studentorganisationerna röstade dock ned detta, men ”en man en röst”-principen fick inget stöd i riksdagsvalet.
Deltagandet i studenternas organisationsliv var en viktig del av Puntilas verksamhet som universitetslärare. Han var en fostrare och såg gärna i J. V. Snellmans anda att en bildad klass med ansvar för hela folket växte fram. Han var inspektor för såväl Tavastlands nation som för statsvetarnas studentorganisation Kannstöparna. För Puntila föll det sig naturligt att en professor skulle vara en politiskt och kulturellt aktiv opinionsbildare.
Under ”farans år” efter kriget 1945–1948 stödde Puntila aktivt kampen mot kommunismen. Det var han som våren 1945, på agraren Tyko Reinikkas begäran, organiserade de borgerliga partiernas valkampanj. I samband med denna verksamhet uppstod ”Puntilas krets”, där flera borgerligt sinnade partiers ledare och även tongivande socialdemokrater drog upp riktlinjer för hur kommunismen skulle motarbetas.
Puntila organiserade även de åtalade s.k. krigsansvarigas försvar och fungerade själv som informatör utåt. Han var hela tiden lojal mot Risto Ryti. Puntila bidrog till att Helsingfors universitets studentkår förärade Ryti kårens högsta utmärkelsetecken 1952 och till att statsvetenskapliga fakulteten fyra år senare tilldelade denne hedersdoktors värdighet. I sitt tal vid Rytis bår i domkyrkan i Helsingfors hösten 1956 återupprättade han, inför hela statsledningen och folket, den dömde presidentens heder. Detta var Puntilas första stora bevis på civilkurage.
Puntila påverkade den politiska opinionen både i kulisserna och i offentligheten. Under de första tjugo åren efter kriget hyste man inom Nationella samlingspartiet stor uppskattning för en fosterländsk och samhälleligt aktiv och sakkunnig professor som Puntila. I offentligheten betraktades han också närmast som samlingspartist. Puntila blev dock aldrig medlem av partiet. Orsaken var hans uppfattning om partiväsendet i Finland. Enligt hans bedömning skulle partifältet i framtiden domineras av stora folkpartier. Hit räknade han Socialdemokraterna, Agrarerna och Folkdemokraterna. Han ansåg det vara viktigt att de akademiskt bildade skulle ansluta sig till dessa partier. Samlingspartiet betraktade han som en borttynande rörelse.
Kriget och särskilt farans år hade fört Puntila i nära kontakt med Socialdemokraterna, såväl Väinö Tanner som de s.k. vapenbrödrasocialisterna, en grupp tongivande socialdemokrater inom en krigsveteranorganisation som på kontrollkommissionens och kommunisternas begäran hade upplösts som ”fascistisk” 1945. Från början av 1960-talet började Puntila i allt högre grad sympatisera med Socialdemokratiska partiet. Våren 1965 blev han medlem och började genast förbereda sig för riksdagsvalet i mars 1966. Han blev invald med ett anmärkningsvärt högt röstetal.
Att Puntila tog detta steg, som i tiden möttes med stor förundran, berodde på att han önskade att partiet skulle bli någonting i likhet med broderpartierna i Västtyskland och Storbritannien. Ännu i början av 1960-talet gick också utvecklingen inom den finska socialdemokratin i den riktningen. Men för Puntila blev det ödesdigert när inriktningen snart ändrades. Han fick lov att konstatera att han blivit medlem i ett parti som nu var annorlunda än det tedde sig vid hans anslutning våren 1965.
Puntila förefaller att ha närt förhoppningar om en politisk karriär, t.o.m. så långt som till att efterträda Kekkonen. I det rådande läget var tanken inte så orealistisk som den tett sig för eftervärlden. Socialdemokraterna hade ingen samlande kandidat och man kunde inte förutse att Kekkonens maktperiod skulle sträcka sig utöver 1970-talet. Puntila kritiserades dock också av ungdomen, och i Kekkonens dagböcker framstår han som en narraktig streber.
Puntila satt endast en period i riksdagen. Han hade dock mycket större framgång än en nyinvald riksdagsman normalt har. Han var van vid politiskt spel från tidigare. Han kom in i viktiga utskott, blev regeringsförhandlare och till sist t.o.m. ordförande för riksdagsgruppen. Från mitten av 1960-talet ansåg Puntila att Kekkonens makt blivit alltför stor. Han lade fram ett lagförslag om att presidentvalet skulle ändras till ett folkval i två omgångar. I förslaget stipulerades också att den sittande presidenten inte skulle kunna väljas om för en omedelbart följande period eftersom presidenten då kunde anses ha fått så mycket publicitet att det gav en oförtjänt fördel i förhållande till motkandidaterna. I samband med bildandet av regeringen 1968 var Puntila aktivt med som förhandlare och var påtänkt som undervisningsminister. Den posten gick honom dock förbi då Socialdemokraterna gav upp ministeriet.
I det följande valet ställde Puntila inte upp. Som värdekonservativ såg han med besviken motvilja på partiets fortsatta vänsterinriktning och det otillräckliga stöd som han fått i sin kamp om högskolornas förvaltning. I bakgrunden låg också att Mauno Koivistos ökade popularitet i kombination med Kekkonens förstärkta position, hade rubbat grunden för de presidenttankar som han kanske hade lekt med några år tidigare.
Suomen kulttuurirahasto förde Puntila in i näringslivet. Fonden blev huvudägare i livsmedelskoncernen Huhtamäki Oy då bolagets grundare, bergsrådet Heikki Huhtamäki, donerade aktiemajoriteten till fonden. Puntila verkade som ordförande och vice ordförande för Huhtamäkis förvaltningsråd 1943–1951, som direktionens vice ordförande 1951–1957 och ordförande 1957–1976. Skogsbolaget Kajaani Oy:s styrelse tillhörde han 1960–1965. Universitetsmannen hade alltså kommit in i storindustrin och tvingats sätta sig in i förutsättningarna för dess verksamhet. På denna post var han särskilt aktiv i samband med rekryteringen av chefer, företagens socialpolitik och skapandet av företagens bild utåt.
När Puntila gick med i partipolitiken, lämnade han sina uppgifter vid Suomen kulttuurirahasto. Han återvände dock till stiftelsevärlden när han lämnade politiken. År 1971 kallades han till styrelseordförande för Yrjö Jahnssons stiftelse, som stöder nationalekonomisk och medicinsk forskning. Där verkade han aktivt tills sjukdom tvingade honom att lämna uppdraget 1984. Under hans tid blev stiftelsen en av landets främsta finansiärer av vetenskaplig forskning.
Seikko Eskola
Lauri Aadolf Puntila, född 24.8.1907 i Hettula, död 24.5.1988 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Eevert Puntila (tidigare Mattila) och Iida Vilhelmiina Puntila. Gift 1936 med Hilkka Annikki Huotinen.
PRODUKTION. Suomen ruotsalaisuuden liikkeen synty (1944); Yleisen mielipiteen muodostuminen Suomessa 1860-luvulla. Historiallinen arkisto 52 (1947); Bismarckin Ranskan-politiikka (1952; ty. 1971); Suomen poliittinen historia 1809−1955 (1963; 4 uppl. 1967; Finlands politiska historia 1809-1905 1964; fr. 1966); Kolkuttajan osa. Puheita ja esitelmiä 1948−1964 (1965); Suomen poliittinen historia 1809−1966 (1971; ny uppl. 1982; sv. 1972; eng. 1974); Kenttäpostia 1944 (1972); Suomen itsenäisyyden aika Moskovan horisontista. Reunamerkintöjä Juri Komissarovin kirjaan Suomi löytää linjansa (1975); Puheita ja esitelmiä 1962−1975 (1977); Politische Geschichte Finnlands 1809−1977 (1980); Huomautin hyvin täsmällisesti ...Tuokiokuvia L. A. Puntilan Suomesta (tills. med K. I. Rumpunen, 1995).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. A. Puntilas arkiv, Riksarkivet; Intervju i Finlands tv, Itse asiassa kuultuna. L. A. Puntila (1979); Y. Blomstedt, L. A. Puntila. Mies ja miehen merkitys (1999); S. Eskola, Tiedettä, taidetta, aatetta. Suomen Kulttuurirahasto Suomen kulttuurissa (1991); J. Tarkka, Kansallinen kolkuttaja. L. A. Puntilan yhteiskunnallinen elämäntyö (2004).
BILDKÄLLA. Puntila, Lauri Aadolf. Foto: Valokuvaliike Eloranta. SKS/Litteraturarkivet.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5008-1416928957614