FREUDENTHAL, Axel Olof


(1836–1911)


Professor, språkforskare


Freudenthal har kallats skaparen av den svenska nationalitetsrörelsen i Finland. ­Rörelsen uppstod i slutet av 1850-talet som en reaktion mot den tilltagande fennomanin och dess program formulerades i första hand av Freudenthal. Mer forskare än politiker till sin karaktär var han den förste inne­havaren av professuren i svenska språket och litteraturen vid universitetet i Helsingfors.

 

Axel Olof Freudenthal växte upp i nyländsk herrgårdsmiljö på Pickala gård i Sjundeå. Föräldrarna var inflyttade från Sverige och fadern Gabriel Freudenthal hade tidigare varit verksam som apotekare i Åbo. Efter faderns död 1845 flyttade familjen till huvudstaden där Freudenthal genomgick Helsingfors lyceum och avlade studentexamen 1854. Han skrev sedan in sig vid Kejserliga Alexanders-universitetet där han ägnade sig åt språkstudier, som ledde fram till filosofie kandidatexamen 1859 och magistertitel vid promotionen följande år.


 

Freudenthal inledde sin kamp för svenskheten vid universitetet under vårterminen 1858, då han i ett diskussions­inlägg vid ett avdelningsmöte den 2 maj som ”den enda tänkbara självständiga ställning för Finland” förutspådde att landet i framtiden skulle bli den fjärde självständiga staten i Skandinavien. Då skulle Finlands svenskspråkiga befolkning kunna utgöra en förmedlande länk mellan skandinaver och finnar. Denna märkliga geopolitiska spådom skulle efter Freudenthals död gå i uppfyllelse.


 

En viktig impuls till Freudenthals nyväckta aktivitet i nationalitetsfrågan torde J. V. Snellmans finsksinnade artiklar i Litteraturblad ha utgjort. Mot Snellmans ”Ett folk – ett språk” ställde Freudenthal sin kungstanke ”Ett folk – två språk”, d.v.s. att Finlands folk fördelade sig på två nationaliteter, en finsk och en svensk. Freudenthal påverkades även av de rikssvenska skandinavisterna, i första hand av August Sohlman som 1855 givit ut skriften Det unga Finland. Han förde sin kamp inom den illegala nyländska avdelningen, både på avdelningsmötena och med artiklar i avdelningens tidning Nylands Dragon. Tillsammans med en grupp likasinnade bildade Freudenthal inom avdelningen ett svensksinnat kotteri. Till denna ”nyländska krets” hörde bl.a. V. L. Cajander, A. G. Pfaler, A. F. Lemström, S. Lemström, R. Salingre och E. Tennberg.


 

Freudenthal företog sommaren 1860 med två kamrater en klassisk tre månader lång fotvandring som utsträcktes till samtliga nyländska socknar. De undersökte fornlämningar, upptecknade folkloristiskt material som gamla visor och sägner och samlade in en del sällsynta växter. Följande år upprepade han sin forskningsfärd på den nyländska landsbygden. Senare företog han en liknande fotvandring i den svensktalande delen av Österbotten. Senast under dessa färder väcktes Freudenthals intresse för den svenska allmogebefolkningen och dess språk. Han medverkade i Folkvännen, ett blad som riktade sig till den nyländska allmogen, och författade några mindre alster i Penni­bibliotek för svenska allmogen i Finland. Senare skrev han också artiklar i det första egentliga svekomanska tidningsorganet Vikingen, som gavs ut 1870–1874. Han var också en av initiativtagarna till hembygdspublikationen Nyland som gavs ut av de nyländska studenterna. Han tillhörde lika­så utgivarna av Nyländskt Album, där bl.a. 1860 års årgång innehöll en uppsats ”Om den svenska kolonin i Nyland”, skriven av Freudenthal.


 

Hösten 1861 begav sig Freudenthal till Uppsala för att under professor Carl Säves ledning bedriva studier i nordisk filologi. Följande höst reste han till Köpenhamn för att idka arkeologiska museistudier. Han insjuknade dock snart i lungsot och föreskrevs en konvalescensresa till södern. Han avreste i sällskap med tre olyckskamrater till Alger vårvintern 1863, men resan blev en katastrof, alla hans färdkamrater dukade nämligen under för sjukdomen. I maj 1863 återvände Freudenthal till hemlandet, men riktigt återställd var han inte förrän hösten 1864, då han på nytt upptog sina språkstudier.


 

Freudenthal var ingen politiker utan han utförde sin gärning på det kulturella och vetenskapliga området. Han blev den samlande symbolen för den folkliga svenskhet som senare kom att kallas bygdesvenskhet – i motsats till den mera elitistiska kultursvenskheten. Hans insats som väckare av svensksinnet hade sin upprinnelse i hans djupa intresse för det svenska språket och för Finlands svenska folkstam. Freudenthal disputerade 1865 på en avhandling om Einar Skålaglams Vellekla och utnämndes följande år till docent i fornnordiska språket och antikviteterna. På 1870-talet var det svenska allmogemålet i Nyland och de estlandssvenska dialekterna föremål för hans intresse. Freudenthal hörde till stiftarna av Svenska landsmålsföreningen 1874 och vid Uppsala universitets 400-årsjubileum 1877 promoverades han till hedersdoktor.


 

Freudenthal var e.o. professor i svenska språket och litteraturen vid universitetet. Förslaget att inrätta en professur i svenska språket, den första i sitt slag i landet, möttes av starkt motstånd vid lantdagen 1872. Senare avgjordes frågan likväl i positiv riktning. Efter att i några år ha varit tillförordnad professor, utnämndes Freudenthal till lärostolens första ordinarie innehavare 1878. Utnämningen var betingad av hans undersökning Über den Närpesdialect som utkommit samma år. Freudenthal upprätthöll professuren ända till sommaren 1904, då han 67 år gammal gick i pension. År 1881 utkom Svensk rättskrifningslära som användes bl.a. i undervisningen vid privatskolorna. År 1887 gav Freudenthal tillsammans med Herman Vendell ut en ordbok över estländska dialekter och 1889 en undersökning över Vöråmålet.


 

Freudenthals ställning inom den Nyländska avdelningen blev under 1860-talet allt mera dominerande. Han valdes 1868 till första kurator för den vid det laget legaliserade avdelningen, en post som han innehade ända till 1880, då han kallades till avdelningens hedersledamot. Senare valdes han till inspektor för avdelningen. Han tillhörde även stiftarna av Svenska litteratursällskapet i Finland och verkade under många år som sällskapets vice ordförande. I sådana sammanhang var hans framtoning så att säga mera ”bygde­svensk” än den ”kultursvenskhet” som före­träddes av sällskapets förste ord­förande C. G. Estlander. Freudenthal var en av Svenska folkskolans vänners stiftare 1882 och tillhörde dess direktion. Likaså var han medlem av Helsingfors stads folkskoledirektion samt vice ordförande i styrelsen för Svenska folkakademin. Han var också ledamot av ett flertal lärda sällskap och föreningar.


 

På sin ålders höst motsvarade Freudenthal med sin kraftiga högresta gestalt, sitt yviga vita skägg och sin djupa röst till fullo bilden av en finlandssvensk vikingahövding. Han drog sig visserligen tidigt tillbaka från den aktiva kampen för svenskheten och koncentrerade sig på sitt vetenskapliga arbete, men han fick många efterföljare som ivrigt verkade för att föra kampen vidare. Sina somrar tillbringade Freudenthal i den östnyländska skärgården, på Bullers i Strömfors och på Kuggas i Sarvsalö i Pernå socken. Vid sidan av språkforskningen var fisket hans främsta fritidsintresse. En försommardag i början av juni 1911 avled Freudenthal i sitt sjuttio­femte levnadsår.


 

Nylands svenska studenter reste i maj 1913 en minnesvård på Freudenthals grav på Gamla lutherska begravningsplatsen i Helsingfors. Monumentet, som avtäcktes den 8 maj, var ritat av arkitekt Birger Brunila. Det är utfört i granit och har formen av en bautasten. I en fornnordisk drakslinga står inristat ”få skola födas bättre än han”. Under de första decennierna av Finlands självständighet började den finlandssvenska befolkningen i vårt land i allt större utsträckning inse vidden av Freudenthals insats för svenskheten i Finland. Till 100-årsminnet av Freuden­thals födelse hölls en minnesfest i Åbo, varvid Åbo Akademi tog initiativ till instiftandet av en minnesfond bärande A. O. Freudenthals namn. Samtidigt utgavs en av docenten Arvid Mörne författad levnadsteckning Axel Olof Freudenthal. Liv och gärning. Numismatiska föreningen i Åbo lät till sekeljubileet prägla en minnespenning modellerad av skulptrisen Gerda Qvist.


 

Lars-Folke Landgrén


 

Axel Olof Freudenthal, född 12.12.1836 i Sjundeå, död 2.6.1911 i Helsingfors. Föräldrar godsägaren, apotekaren Gabriel Freudenthal och Brigitta Catharina Björling. Gift 1886 med lärarinnan Edla Lovisa Winberg.


 

PRODUKTION. Einar Skålaglams Vellekla öfversatt och förklarad (1865); Om svenska ortnamn i Nyland. Bidrag till kännedom om Finlands natur och folk BNF 8 (1867); Om svenska ortnamn i Egentliga Finland. Med en sidoblick på dem som förekomma i Satakunda och Österbotten. BNF 11 (1868); Om svenska allmogemålet i Nyland. BNF 15 (1870); Upplysningar om Rågö- och Wichterpalmålet i Estland. BNF 24 (1875); Über den Närpesdialect (1878); Bidrag till ordbok öfver Närpesmålet (1878); Svensk rättskrifningslära … med särskildt afseende på Finland (1881); Ordbok öfver estländsk-svenska dialekterna (tills. med H. A. Vendell) (1886); Vöråmålet, ljud- och formlära, ordlista med register, språkprof (1889); Öst­götalagen med förklaringar (1895); Skiljaktlig­heter mellan finländska svenskan och rikssvenskan. Förhandlingar och Uppsatser 15 (1902). Se även T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors Universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 (1925); Finlands författare 1809–1916 (1993).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Axel Olof Freudenthals arkiv 1856–1899, Nationalbiblioteket; A. Allardt, Axel Olof Freudenthal. Svenska Folkskolans Vänners Kalender 1911; H. Ekhammar, Han som väckte oss själva. Allas Krönika 3.11.1927; A. Lille, Den svenska nationalitetens i Finland samlingsrörelse (1921); A. Mörne, Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken (1927); A. Mörne, Axel Olof Freudenthal. Liv och gärning (1936); H. Pipping, Axel Olof Freudenthal. Ett hundraårsminne. Hufvudstadsbladet 12.12.1936; Stark ström med egna vågor går genom hafvet. Nylands Nations historia 1643–1993. Red. J. Hansson och L.-F. Landgrén (1993).


 

BILDKÄLLA. Freudenthal, Axel Olof. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4672-1416928957278

 

Upp