MÖRNE, Arvid


(1876–1946)


Diktare, folkupplysare, skriftställare


”Det svenska Finlands skald” lyder inskriptionen på Viktor Janssons stod över Arvid Mörne vid havsstranden i Helsingfors. Med sin naturlyrik etablerade Mörne skärgården och kustbygderna som finlandssvenskarnas eget poetiska landskap. Han hörde också till de mest respekterade bland ”bygdesvensk­hetens” och ”den svenska jordens” ideologer, som ville bygga upp ett folkligt, finlandssvenskt och patriotiskt nationalmedvetande. Men Mörne var också en omstridd person.

 

Till hans beundrare hörde Hans Ruin, som skrivit den mest inträngande mono­grafin över Mörnes liv och diktning. Men för det svenska ekonomiska och politiska etablissemanget framstod Mörne i många avseenden som oppositionell. Det var inte bara mot AKS och äktfinsk svenskfientlighet som Mörne höjde sin berömda djupa malmstämma; också mot Lapporörelsen och dess svenska gynnare, mot höger­radikalism i allmänhet och även mot de kommersiella intressenas kulturella förmynderi yttrade han sig både som diktare och publicist. Mer betydelsefullt var att Mörne också blev Finlands mest framträdande representant för den nordiska demokratins ”beredskapsdiktning” mot de totalitära tendenserna i 1930-talets Europa. I Dagens Press och i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning publicerade han under andra världskriget, så långt det lyckades, artiklar om förtryck mot språkliga och etniska minoriteter på olika håll i Europa.


 

Redan som ung hade Mörne väckt uppmärksamhet med sin friska men ännu något oviga lyrik, men han ­ställdes – karakteristiskt nog – av den samtida­ konservativa kritiken i skuggan av Bertel Gripenberg. Senare bedömare – bl.a. Johannes Salminen – har med skäl vänt på rangordningen. Som litteraturforskare ägnade sig Mörne framför allt åt att kartlägga 1800-talets svenska diktning i Finland. Hans doktorsavhandling från 1909 gällde J. J. Wecksell. Däremot skrev han varken om Runeberg eller Topelius utan om de mindre framträdande författarna. Han publicerade ingående studier av svensk press i Finland och två arbeten om svenskhetsideologins första konstruktör i Finland Axel Olof Freudenthal. Mörne angrep fränt äktfinsk chauvinism, men för det finska språket och den finska kulturen i sig visade han ett stort och positivt intresse. Han tog i sin diktning starka intryck av finsk naturlyrik, som han också översatte. Aleksis Kivi ägnade han en insiktsfull litteraturvetenskaplig studie 1911. Han stod också i personlig förbindelse med många finska författare, framför allt Eino Leino.


 

Mörne var född i Kuopio där hans far var tullförvaltare. Fastän familjen mest var bosatt i finska trakter och hade en del finska släktrelationer var hemmet svenskt. Från Kuopio flyttade familjen 1882 till Nystad, där Mörne först gick i finsk elementarskola. Men vid familjens flyttning till Tammerfors sattes han i Nya svenska samskolan i Helsingfors, där han tog studenten 1894. Under somrarna vistades han i Tammerforstrakten, bl.a. på Kaarila gård där fadern var född och där han hade finskspråkiga släktingar. Med en av sina finska kusiner, Minna Molander, underhöll Arvid Mörne livet igenom en förtrolig korrespondens (vars av honom författade hälft tyvärr tycks ha gått för­lorad).


 

Själv kom Mörne att redan som ung student ideologiskt intressera sig för tre politiska rörelser, för det första den svenska samlingsrörelsen, närmast i dess “bygde­svenska” form, för det andra den socialdemokratiska arbetarrörelsen, och för det tredje det aktivistiska motståndspartiet. I den sistnämnda organisationens styrelse blev han ledamot alltifrån grundandet 1904. Dessa tre rörelser skulle periodvis komma att stå i konflikt med varandra. Mörnes personliga kombination av dessa ideal var i sig inte alls inkonsekvent men i det då gällande politiska klimatet ovanlig och inopportun. Han kom följaktligen att stöta på svårigheter i alla tre lägren. Mörne samarbetade i sin ungdom med både socialdemokratin och det svenska partiet, men utan att formellt ansluta sig till någondera. Som socialist, förklarade han, hade han inte kunnat driva det svenska språkets sak och som medlem i det svenska partiet inte socialismens.


 

I samband med storstrejken 1905 intog Mörne en radikal attityd, och tycks ha velat överlåta lantdagsreformen till en revolutionär folkförsamlings avgörande. I spetsen för en deputation utsedd av en folkmassa på Järnvägstorget trängde han in i generalguvernör Obolenskijs hem, där senaten var församlad, och krävde dess avgång. Dessa drastiska uttryck för radikalism väckte i borgerliga kretsar stark oro. År 1909 tvingades han avgå från rektoratet vid Mellersta Nylands folkhögskola (Finns folkhögskola) och två år senare lämnade han också sin lärartjänst där. Också vid universitetet, där han sökte docentur, mötte han starkt motstånd. Men studenterna vid Nyländska avdelningen (Nylands Nation) valde honom till kurator 1911.


 

Utgångspunkten för Mörnes ideella och politiska bana var den freudenthalska nationalitetsidén sådan den modererad av Axel Lille under 1880-talet och förmedlad av Edvard Westermarck mötte honom i Nyländska avdelningen då han inskrevs där 1894. Med entusiasm engagerade han sig för främjandet av den svenskspråkiga nyländska allmogens sociala och språkliga villkor. Tillsammans med Albert Lilius tog han 1895 initiativet till avdelningens ”förberedande folkhögskolkurser” på den nyländska landsbygden. Dessa kom också till stånd följande år, och Lilius och Mörne verkade som kursledare i Pojo. Kontakten med den jordlösa allmogen övertygade Mörne om att nöden krävde radikala sociala och politiska åtgärder. Detta förde honom i kontakt med arbetarrörelsen, vars verksamhet han energiskt deltog i. Han blev också medlem av det aktiva motståndspartiet och organiserade på Finns illegala politiska möten, samt spridde och gav ut illegala publikationer. Mörnes enga­gemang återspeglas i hans poesi.


 

Debutsamlingen Rytm och Rim (1899) eldades av hans indignation över februari­manifestet. I inledningsdikten ”Två ­toner” riktad till ”en finsk diktare” (Eino Leino) lät han bägge språken kämpa för Finlands frihet. En elegisk kärleksdikt i ­samlingen blev mycket populär under namnet ”Båklandets vackra Maja”. I Nya sånger (1901) dominerade svensknationella och patriotiska teman, men diktaren efterlyste också en social utjämning samt soli­daritet mellan studenter och arbetare. Den följande­ diktsamlingen Ny tid (1903) innehöll den vitalaste delen av den sociala ­indignationsdiktning som dittills skrivits på svenska i Finland. I sin fjärde diktsamling Döda år (1910) vittnade Mörne om sitt politiska nederlag i det borgerliga svenska lägret. Samlingarna Skärgårdens vår (1913) och Sommarnatten (1916) innehåller naturlyrik.


 

Klart politiskt var däremot dramat De sex orden, som Mörne lät trycka i Social­demokratiska partibyråns Folkkalender 1914. De ord titeln åsyftade var: ”Proletärer i alla länder förenen Eder!” Pjäsen var avsedd för politiskt bruk i svenska arbetarföreningar. Våldsdåden i samband med novemberstrejken 1917 fick dock Mörne att ta avstånd från de revolutionära och under kriget 1918 arbetade han på finska statens informationskontor i Stockholm. Hösten 1918 gav han ut diktsamlingen Offer och segrar från Finlands kampår. Titeln syftar inte enbart på inbördeskriget. Framför allt skildrar Mörne svenskheten som Finlands moraliska värn genom tiderna. Han prisar svenska mäns osjälviska insatser i sitt finska fosterlands ”västerländska” kulturkamp. Hans främsta exempel är den svenska bondsonen från Torsby i Pernå, som blev Finlands reformator och det finska skriftspråkets grundare, biskopen och fredsförhandlaren Mikael Agricola.


 

Bland Mörnes tidiga prosaverk handlar tre (1915–1917) om ”strandbyggar­öden” och samhällspolitiskt stoff. Särskilt anmärkningsvärd är Den svenska jorden (1915), som är ett inlägg mot den av svenskspråkiga magnater ledda ­industrialism som enligt Mörne ut­armade den svenska all­mogen i Nyland och förstörde basen för den svenska folkliga kulturen i landskapet. I stället idealiserar han en bondson som blivit magister, men som återvänder till hemmet för att bruka jorden. ­Inför ­havets anlete (1921) och Kristina Bjur (1922) handlar i historisk förklädnad om svåra sociala klyftor och förstörda personliga relationer. Klas Kristians julnatt (1923) behandlar samma slags problem i modern tid. Romanen Ett liv (1925) hör till de verkligt betydande verken i finlandssvensk roman­konst. Det livsöde som drabbar jag personen i romanen är en parallell till Mörnes eget; i ideologiernas kamp hamnar han i ett ingenmansland och blir ”en död man”.


 

Mörne framträdde också som dramatiker med pjäserna Den helige Henricus (1914), Fädernearvet (1918) och Solens återkomst (1920). Den sistnämnda är i mycket en Ibsenimitation, men också det mest fullgångna försöket. Det var dock som lyriker Mörne nådde längst.


 

Diktsamlingarna Höstlig dikt (1919) och Vandringen och vägen (1924) bildar trappsteg i en förnyelseprocess i ­Mörnes poesi. Med en eskatologisk lyrik som anknyter till europeisk efterkrigsdiktning och som delvis påminner om Pär ­Lagerkvists poesi visade han sig som en ny och mycket personlig diktare. Under slutet av tjugotalet och genom hela trettio­talet gav Mörne ut diktsamlingar med en existentiell grundton, Mörkret och lågan (1926), Morgonstjärnan (1928), Den förborgade källan (1930), Det ringer kväll (1931), Under Vintergatan (1934) och Hjärtat och svärdet (1935). Samtidigt gick han som politiker inom Svenska folk­partiets vänsterfraktion beslutsamt fram mot ­tidens högerradikalism. I diktsam­lingen Atlantisk bränning (1937) återupptog ­Mörne poetiskt sin kamp mot diktatur­staterna och för demokrati och humanitet. I mitten av november 1939, två veckor före vinterkrigets utbrott, och drygt två månader efter det andra världskrigets utbrott gav Mörne ut diktsamlingen Över havet brann Mars. Litterärt mest anmärkningsvärd av diktsamlingarna från krigsåren är kanske Sånger i världs­skymning (1941)‚ vars titel kunde stå som rubrik över hela hans krigstida produktion. Diktsviten Efter­ tiotusen år. En rundflygning inspirerade femton år senare Harry Martinsons visionära rymdepos Aniara. Samlingen Sfinxen och pyramiden gör sig 1944 till tolk för en kämpande humanism mot bakgrunden av Europas politiska, kulturella och religiösa predikament. På sitt sätt enastående är den essäsamling, Det övergivna samvetet (1943), i vilken han hävdar humanismens värden gentemot diktaturernas våldsmakt. Under sina sista levnadsår led Mörne av strupcancer. Han förberedde emellertid själv sin sista diktsamling, Solbärgning (1946), som kom ut efter hans död.


 

Johan Wrede


 

Arvid Mörne, född 6.5.1876 i Kuopio, 15.6.1946 i Grankulla. Föräldrar tullinspektören Arvid Oscar Mörne och Maria Gustava Lindroos. Gift 1899 med skådespelerskan Signe Antoinette Hagelstam.


 

PRODUKTION. Josef Julius Wecksell (1909); Alexis Kivi och hans roman ”Seitsemän veljestä” (1911); Från ”Saima” till ”Vikingen”. En studie över den svenska nationalitetsidéns utveckling i Finlands press (1916); Den röda våren (1917); Nya Wecksell­studier (1920); Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken (1927); På finländsk grund. Uppsatser och tal från tre årtionden (1927); Axel Olof Freudenthal. Liv och gärning (1936); Det övergivna samvetet (1943). Diktsamlingar: Rytm och Rim (1899); Nya sånger (1901); Ny tid (1903); Döda år (1910); Skärgårdens vår (1913); Sommarnatten (1916); Offer och segrar från Finlands kampår (1918); Höstlig dikt (1919); Vandringen och vägen (1924); Mörkret och lågan (1926); Morgonstjärnan (1928); Den förborgade källan (1930); Det ringer kväll (1931); Under vintergatan (1934); Hjärtat och svärdet (1935); Atlantisk bränning (1937); Över havet brann Mars (1939); Sånger i världsskymning (1941); Sfinxen och pyramiden (1944); Solbärgning (1946). Prosaverk: Den svenska jorden (1915); Lotsarnas kamp (1917); Från fjärdarna (1917); Inför havets anlete (1921); Kristina Bjur (1922); Klas Kristians julnatt (1923); Ett liv (1925). Dramatik: Den helige Henricus (1914); Fädernearvet (1918); Solens återkomst (1920). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993); Finlands svenska litteraturhistoria I−II (1999–2000).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. O. Barck, Arvid Mörne och sekelskiftets Finland (1953); M. Ekman, Än finns på våra skär ett släkte kvar. Arvid Mörnes skärgårdspoesi 1899−1919. Historiska och litteraturhistoriska studier 81 (2006); T. Hedlund, Poeten Arvid Mörne (1974); H. Ruin, Arvid Mörne. Liv och diktning (1946); J. Wrede. Arvid Mörnes lyrik från och med den poetiska förnyelsen omkring 1920 (1968); J. Wrede, Den traditionella poesin. Finlands svenska litteraturhistoria II (2000).


 

BILDKÄLLA. Mörne, Arvid. Foto: Ateljé Regina. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Uppdaterad 29.5.2016.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4798-1416928957404

 

Upp