WESTERMARCK, Edvard 

(1862–1939) 

Socialantropolog, professor, rektor 

Edvard Westermarck var professor i sociologi vid London School of Economics och samtidigt professor i praktisk filosofi vid Helsingfors universitet. Han blev senare professor i filosofi vid Åbo Akademi och akademins första rektor. Hans arbeten kring äktenskapets historia och kring de moraliska idéernas uppkomst och utveckling blev internationellt uppmärksammade och gjorde Westermarck till sin tids mest kända finländska vetenskapsman.

Edvard Westermarck var född och uppvuxen i Helsingfors och avlade studentexamen vid Svenska normallyceum där 1881. Samma år inledde han sina studier vid Helsingfors universitet. Han läste först estetik, litteratur och historia, men skrev sin magisteravhandling i filosofi. Under studietiden kom han i beröring med de religionskritiska, naturalistiska och evolutionistiska idéer som rörde sig i tiden. En av de främsta representanterna för dessa synsätt var den i förtid bortgångne lovande forskaren Hjalmar Neiglick. Läsningen av Herbert Spencer och Charles Darwin gav viktiga impulser. Westermarck deltog i diskussionerna på Filosofiska föreningen, som filosofiprofessorn Thiodolf Rein hade grundat, och fick där impulsen till sitt arbete om de moraliska idéernas utveckling. Rein var, liksom en stor del av det akademiska etablissemanget vid denna tid, starkt influerad av den tysk-idealistiska traditionen, men Westermarck kände sig främmande för dess abstrakta stil och spekulativa metoder och drogs i stället till den brittiska traditionen inom filosofin. Denna dragning var kopplad till ett intresse för den empiriska sociologin, som vid denna tid höll på att brytas loss ur den filosofiska modervetenskapen. 

Westermarcks vetenskapliga intressen kan ha påverkats av hans förmodat homosexuella läggning. Han ville söka en förklaring till den blygsel och diskretion som omger människans sexualitet och kom härigenom att intressera sig för förhållandet mellan könen och dess historiska utveckling. Intresset resulterade i doktorsavhandlingen The Origin of Human Marriage, med vilken han disputerade i Helsingfors 1889 och kort därefter utvidgade till arbetet The History of Human Marriage.

Westermarck drev i detta arbete tesen att den mänskliga sexualitetens urform var det monogama äktenskapet, inte promiskuitet, vilket man allmänt trodde vid denna tid. Han hävdade också att barn som växer upp tillsammans utvecklar en naturlig motvilja mot att ha sexuella relationer sinsemellan. Detta kallas Westermarckeffekten. Tanken att aversionen mot incest i denna mening är naturlig och inte, som Freud ansåg, baserar sig på förbudet mot incest, omfattas ännu av många forskare och är Westermarcks kanske mest bestående bidrag till beteendevetenskaperna. 

Arbetet bestod i en sammanställning av enskilda observationer av seder och bruk inom olika kulturer, grupperade kring olika teman (frieri, celibat, brudköp o.s.v.). Exemplen var hämtade ur litteraturen, och inga ansatser gjordes att relatera de enskilda iakttagelserna till de kulturella helheter dit de hörde. Metoden överensstämde med rådande paradigm inom socialantropologin. Det mest berömda exemplet på detta var verket Den gyllene grenen (The Golden Bough, 1890) av den skotske antropologen James Frazer. Forskningen byggde på en evolutionistisk tankegång, enligt vilken alla samhällen genomgick samma kulturella utvecklingsstadier. Det var dessa utvecklingsprinciper snarare än de specifika förhållandena i enskilda kulturer som angav hur samhälleliga bruk skulle tolkas. Teorin hade inspirerats av Darwins utvecklingslära, men hos Westermarck gick Darwins inflytande längre: han ansåg att man borde sträva att ge en direkt biologisk förklaring av mänskliga beteendemönster. Samtidigt skulle också iakttagelser från djurriket användas som bevismaterial. 

I de här avseendena hade Westermarcks tankar likheter med de sociobiologiska och evolutionspsykologiska strömningar som åter en gång, hundra år senare, blivit förhärskande inom beteendevetenskaperna, efter en period under vilken man snarare betonat kulturernas egenart. (Westermarcks egen inriktning blev senare mera kulturorienterad.) 

Två engelska förlag erbjöd sig att utge Westermarcks äktenskapshistoria, och den utkom 1891 på Macmillan med ett förord av den berömde brittiske biologen Alfred Russel Wallace, som parallellt med Darwin hade utvecklat en evolutionsteori för arternas uppkomst. Arbetet lade grunden till Westermarcks berömmelse. Det utkom i fem upplagor mellan 1891 och 1925, och översattes helt eller delvis till åtta språk; en svensk version utkom 1893. 

Härefter grep sig Westermarck an med ett arbete om de moraliska föreställningarnas uppkomst och utveckling, The Origin and Development of the Moral Ideas. Tvåbandsverket utkom 1906 och 1908. En svensk version av band I utkom 1912. Metoden var här densamma som i det tidigare arbetet. Målet var att ge en naturhistorisk förklaring av människans moraliska tänkande. Enligt Westermarck baserar sig moralomdömen på känslor av vedergällning, antingen positiva (tacksamhet) eller negativa (vrede), men där egenintresset försvunnit. Ett typexempel på detta är önskan att belöna eller bestraffa någon för dennes sätt att behandla en tredje part. Enligt Westermarck har dessa reaktionsformer ett biologiskt överlevnadsvärde, eftersom de bidrar till samhällets fortbestånd. Arbetets huvudsakliga vetenskapliga inspiratör var Darwin, den filosofiska inspirationen kom från de skotska 1700-talsfilosoferna David Hume och Adam Smith. 

Tanken att moralomdömena har sin grund i individens känslor innebär en form av subjektivism: moralen anses inte ha någon objektiv giltighet. Detta är också kopplat till föreställningen att moraluppfattningarna varierar mellan olika kulturer eller tidsperioder, tankar som sedan skulle utvecklas vidare i Etisk relativism, Westermarcks mest entydigt filosofiska arbete (på engelska Ethical Relativity 1932; hans egen svenska översättning utkom postumt 1949). 

Under 1890-talet gjorde Westermarck flera resor, och 1898 besökte han Marocko. Han blev omedelbart intagen av landet. Vid ett senare besök köpte han ett hus i Tanger, och han skulle komma att vistas i Marocko i flera perioder under återstoden av sitt liv. Westermarcks antropologiska forskning fick härigenom en ny inriktning. Han började bedriva fältstudier i Marocko och insåg nu värdet av att på djupet tränga in i ett enskilt samhälle och lära sig dess språk. Forskningen resulterade bl.a. i Marriage Ceremonies in Morocco (1914), Ritual and Belief in Morocco I–II (1926) och Wit and Wisdom in Morocco (1930). En populärare framställning gavs i boken Sex år i Marocko (1918). 

År 1904 utnämndes Westermarck till lektor i sociologi vid London School of Economics, och 1907 befordrades han till professor i samma ämne. Han behöll denna tjänst till 1930. Westermarck var den förste som höll föreläsningar om sociologi i England – och likaså i Norden. Han sökte också professuren i filosofi vid Helsingfors universitet, som hade blivit vakant efter Rein. Både historisk-filologiska sektionen och konsistoriet satte honom i första förslagsrummet, men t.f. vicekanslern J. R. Danielson-Kalmari ingrep, tydligen av språkpolitiska skäl, och utnämnde i stället den finsksinnade Arvi Grotenfelt. Man beslöt då (i grund och botten på tillskyndan av Danielson-Kalmari) att uppdela filosofiämnet i teoretisk och praktisk filosofi. År 1906 kallades Westermarck till professor i det senare ämnet, som vid sidan av moral- och samhällsfilosofi också inkluderade sociologi. Genom en överenskommelse kunde han fortsätta att parallellt sköta professuren i London och också vistas i Marocko under en del av året. 

År 1918 grundades den nya Åbo Akademi, och Westermarck kallades till professor i filosofi. Han valdes också till akademins första rektor och presiderade i denna egenskap över akademins högtidliga öppnande 11–12 oktober 1919. Westermarck lämnade Helsingforsprofessuren, men behöll sin tjänst i London och fortsatte också att under en del av året vistas i Marocko. Under hans frånvaro sköttes professuren av Rolf Lagerborg. År 1932 avgick Westermarck från tjänsten. 

Rektoratet övergick redan 1921 under Westermarcks frånvaro i samband med behandlingen av Ålandsfrågan (se nedan) till matematikprofessorn Severin Johansson. Bakom rektorsbytet låg förmodligen oenighet om akademins linje. Westermarck ville att Åbo Akademi skulle utvecklas till ett högklassigt forskningsuniversitet, medan Johansson stöddes av en falang som framhävde yrkesutbildningen. 

Westermarck hade under en tid ett betydande inflytande på antropologins utveckling. Polacken Bronislaw Malinowski, som var Westermarcks elev i London och en av 1900-talets mest bemärkta antropologer, uppger att han hade haft Westermarck som förebild när han bedrev sina klassiska fältstudier på Trobriandöarna. Enligt den berömde franske antropologen Claude Lévi-Strauss var Westermarck den sista och mest bemärkta representanten för den engelska antropologiska skolan. Bland hans finländska elever fanns Rafael Karsten, Gunnar Landtman, Hilma Granqvist och K. Robert V. Wikman. Han influerade också konstteoretikern Yrjö Hirn och filosofen Rolf Lagerborg. Efter andra världskriget fick antropologin, med dess kvalitativa beskrivningar av främmande kulturer, i västvärlden (i Finland senare än annorstädes) ge rum för en sociologi som snarare inriktades på kvantitativa studier av skeenden i det egna samhället. Den sista företrädaren för det vetenskapliga paradigm Westermarck introducerade var Arne Runeberg. De finländska sociologernas vetenskapliga organisation bär fortfarande Westermarcks namn. 

Man har tyckt sig finna en oklarhet i Westermarcks moralfilosofiska projekt: det blir dunkelt hur han uppfattar relationen mellan de empiriska iakttagelserna kring skiftande seder och bruk å den ena sidan, och den filosofiska frågan om de moraliska omdömenas innebörd och giltighet å den andra. Hos honom finns också en tanke om att medvetandet om moralens variationer ska bidra till större vidsynthet för kulturella olikheter – en förhoppning som verkar förutsätta en överhistorisk nivå från vilken olika moraluppfattningar kan bedömas. De här oklarheterna sammanhänger troligen med att Westermarck var verksam vid en brytningstid inom filosofin. Samtidigt som beteende- och samhällsvetenskaperna höll på att tillvinna sig en självständig identitet i förhållande till filosofin, genomgick filosofin en omvandling i riktning mot en högre medvetenhet om språkets centrala roll för förståelsen av de filosofiska problemen. Westermarck stod vid sidan av den senare trenden. Det kunde sägas att utvecklingen inom människovetenskaperna vid förra sekelskiftet snabbt sköt fram Westermarcks komparativa arbeten i främsta ledet, för att sedan lika snabbt lämna dem bakom sig. I själva verket var den metod Westermarck använde i de marockanska studierna i längden mera inflytelserik än metoden i hans ungdomsverk. 

Westermarck var aktiv på flera politiska och kulturella fält. År 1899 engagerade han sig mot kejsar Nikolaj II:s förryskningspolitik genom att bland västeuropeiska kulturpersoner söka stöd för Finlands strävan att bevara sin kulturella autonomi. År 1905 grundades i Helsingfors studentföreningen Prometheus, som arbetade för religionsfrihet. Westermarck blev föreningens första ordförande. Långt senare utgav han den religionskritiska boken Christianity and Morals (1939; boken utkom i finsk översättning först 1984). Han verkade också för folkbildningen i Finland, främst i samband med grundandet av Västankvarns folkhögskola i Ingå. Då Nationernas förbund 1920–1921 behandlade Ålands anhållan om att lösgöras från Finland och anslutas till Sverige, förde Westermarck det finlandssvenska folktingets talan inför församlingen. Även om ålänningarna nästan enhälligt stödde anslutningen till Sverige, hävdade Westermarck att det för den finlandssvenska minoritetens livskraft var viktigt att Åland förblev en del av Finland. 

Edvard Westermarck avled i Tenala den 3 september 1939, två dagar efter tyskarnas inmarsch i Polen. Enligt hans levnadstecknare Rolf Lagerborg var det krigsutbrottet som bröt hans livsvilja. 

Lars Hertzberg 

Edvard (Edward på eng.) Alexander Westermarck född 20.11.1862 i Helsingfors, död 3.9.1939 i Tenala. Föräldrar universitetskamreraren Nils Christian Westermarck och Constance Gustava Maria Blomqvist. 

PRODUKTION. The History of Human Marriage I. The Origin of Human Marriage. London (1889; femte omarb. uppl. 1921; sv. uppl. Det menskliga äktenskapets historia 1892−1893;); The Origin and Development of the Moral Ideas I−II. London (1906; sv. uppl. Moralens uppkomst och utveckling 1916); Ceremonies and Beliefs connected with Agriculture, Certain Dates and the Solar Year, and the Weather in Morocco (1912); Ur sedernas historia. Akademiska serieföreläsningar i Åbo hållna hösten 1911 (1912); Marriage Ceremonies in Morocco. London (1914); The Moorish Conception of Holiness (baraka) (1916); Sex år i Marocko. Reseskildringar (1918); The Belief in Spirits in Morocco (1920); A Short History of Marriage. London (1926, sv. uppl. Äktenskapets historia i dess huvuddrag 1927); Ritual and Belief in Morocco I−II. London (1926); Minnen ur mitt liv (1927); Marriage. New York (1929); Wit and Wisdom in Morocco. A Study of Native Proverbs. London (1930); Early Beliefs and their Social Influence. London (1932); Ethical Relativity. London (1932; sv. uppl. Etisk relativism 1949); Pagan Survivals in Mohammedan Civilization. London (1933); Freuds teori om Oedipus-komplexen i sociologisk belysning. Stockholm (1934); Three Essays on Sex and Marriage. Edinburgh (1934); Äktenskapets framtid i västerlandet. Stockholm (1936); Christianity and Morals. London (1939). Se även T. Carpelan & L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 II (1925); S. Sola & L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828. Supplement till slutet av år 1938 (1940); Finlands författare 1809−1916 (1993); samt bibliografi Edward Westermarck. Essays on his Life and Work. Red. Timothy Stroup. Acta Philosophica Fennica, vol. 34 (1982). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Westermarcks skriftliga kvarlåtenskap och korrespondens, Åbo Akademis bibliotek. Edward Westermarck. Essays on his Life and Works (1982); J. Ihanus, Multiple origins. Edward Westermarck in Search of Mankind. Frankfurt am Main (1999); M. Klinge, Professorer (1990); R. Lagerborg, Edvard Westermarck och verken från hans verkstad under hans tolv sista år 1927−39 (1951); O. Lagerspetz, Westermarck, Edvard. http://filosofia.fi/se/filosofin_i_finland/galleri/2711; G. Landtman, Edv. Westermarck. Minnestal. Societas Scientiarum Fennica. Årsbok 19 (1940); Suomalaisen sosiologian historia (1992); T. Stroup, Westermarck’s Ethics (1982); K. Rob. V. Wikman, Edward Westermarck as Anthropologist and Sociologist. Memorial Lecture to Commemorate the One Hundredth Anniversary of Edw. Westermarck’s Birthday (1962). 

BILDKÄLLA. Westermarck, Edvard. Uusi Suomis bildarkiv.

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4841-1416928957447

Upp