HIRN, Yrjö 

(1870–1952) 

Professor i estetik och nyare litteratur 

Yrjö Hirn hörde till Finlands mest betydande humanister och kulturpersonligheter. Hans omfattande och mångsidiga produktion, som till vissa delar utgavs på engelska, omfattar bl.a. studier i estetik, litteratur, kulturhistoria och teatervetenskap. Han var också en betydande Runebergforskare, och lanserade begreppet karelianism. Hirn fäste även uppmärksamhet vid marginella kulturfenomen och litterära gestaltningar av dem. Han var professor i estetik och nyare litteratur vid universitetet i Helsingfors.

Yrjö Hirn föddes i Villmanstrand, men hans hemstad blev Borgå, där hans far, filosofie doktor Reinhold Hirn, var lektor vid lyceet. Reinhold Hirn, som hörde till Aleksis Kivis vänner, influerades av fennomanska idéer, vilket bland annat tog sig uttryck i att sonens döptes till Georg med förbehållet att han alltid skulle kallas Yrjö, vilket också blev fallet. Efter faderns tidiga död växte Yrjö Hirn upp hos modern och hennes släktingar under trygga borgerliga förhållanden. 

Yrjö Hirn genomgick Borgå lyceum, en skola med aktningsvärda anor. Där omhuldades minnet av J. L. Runeberg i synnerhet av rektorn Johan Elias Strömborg. En av eleverna vid Borgå lyceum var Alvar Renqvist, blivande chef för förlaget Otava och livslång vän till Hirn. Renqvist introducerade Hirn i kretsen kring förlaget, vilket ledde till att han blev en långvarig medlem av förlagets direktion. Till Hirns skolkamrater hörde också den blivande konstnären Magnus Enckell. Bevarad brevväxling visar att de var nära och förtrogna vänner. 

Yrjö Hirn blev student 1888 och avlade filosofie kandidatexamen vid universitetet i Helsingfors 1892. Filosofie licentiat och doktor blev han 1896 med avhandlingen Förstudier till en konstfilosofi på psykologisk grundval. Opponent var hans lärare Edvard Westermarck. Året innan hade Hirn gift sig med Karin Åberg. Två barn, Hans och Marta, föddes i äktenskapet. De förde föräldrarnas humanistiska traditioner vidare, Marta Hirn främst som kännare av äldre bildsamlingar. Sonsonen Sven Hirn blev kulturhistoriker och bibliotekschef. 

Åren 1890–1910 var Yrjö Hirn amanuens vid universitetsbiblioteket i Helsingfors. År 1898 blev han docent i estetik och modern litteratur. Samma år gjorde han en längre europeisk resa, som snart följdes av flera. Hirn upprätthöll kontakter framför allt med den akademiska världen i England. I början av sin universitetsbana var Hirn verksam såväl i Prometheussällskapet som i Estetiska studentföreningen. 

Hirns tidiga vetenskapliga forskning gällde estetik. Delvis influerad av Edvard Westermarck började han tillämpa empiriska och positivistiska – i detta fall psykologiska och sociologiska – metoder som en motvikt till 1800-talets tyska spekulativa estetik. Detta antyds redan av titeln på hans doktorsavhandling. Följande år utgav Hirn en Katalog öfver den svenska literaturen i Finland samt arbeten af inhemska författare på främmande språk 1891–1895, samt en artikel om Finland i utländska reseskildringar från 1700-talets slut – till det senare ämnet skulle han återvända i olika sammanhang. 

Dissertationen följdes 1898 av en studie i puebloindianernas konst. I motsats till Westermarcks forskning grundade Hirn inte sina verk på fältstudier utan endast på litteratur och bildmaterial. Hirn planerade att besöka Förenta staterna men resan blev aldrig av. 

Hirns huvudarbete inom estetiken, The Origins of Art. A Psychological and Sociological Inquiry (1900) utgavs av förlaget Macmillan i London och översattes till svenska under titeln Konstens ursprung. En studie öfver den estetiska värksamhetens psykologiska och sociologiska orsaker (1902). I studien resonerar Hirn kring frågor om hur konsten uppstått ur praktiska behov och hur den estetiska inställningen utvecklats under lång tid. Han beaktar även konstens mottagare: eftersom konsten omfattar ett behov av att förmedla känslotillstånd till andra har mottagaren ett motsvarande behov av att uppleva dem (s.k. känsloöverföringsteori). I Hirns estetiska tänkande finns också kantianska drag; han betonar särskilt det intresselösa i den estetiska inställningen. Som kritikern och litteraturforskaren Pekka Tarkka har påpekat utgavs Hirns studier under den mest extrema estetiska fasen inom Finlands litteratur. Hirn anslöt sig emellertid inte till någon viss estetisk riktning. 

Ett annat omfattande verk, som nära anknyter till Hirns tidiga estetiska undersökningar, är Det heliga skrinet (1909), som utgavs på engelska under titeln The Sacred Shrine (1912). Här undersöker Hirn den katolska kyrkokonsten och poesin genom förhållandet mellan det religiösa och det estetiska medvetandet. Föremål för hans observationer är de estetiska dragen i den katolska mentaliteten. Några ironiska poänger, som kännetecknar Hirns senare arbeten, ledde till negativ kritik från katolska bedömare. 

År 1910, efter en tjänstetillsättningsprocedur med många turer, utsågs Yrjö Hirn till professor i estetik och nyare litteratur, och efterträdde således Eliel Aspelin-Haapkylä. Hirns utnämning var betydelsefull med tanke på estetikämnets framtid vid universitetet, även om hans senare forskning huvudsakligen rörde litteratur- och kulturhistoria. Efter 27 år som professor gick Hirn i pension 1937, men han fortsatte sitt vetenskapliga arbete fram till sin död. 

Under sin professorstid publicerade Hirn ytterligare några arbeten om estetik. Det estetiska lifvet utgavs 1913 och Konsten och den estetiska betraktelsen, som byggde på föredrag vid universitetet i London, 1937. De var dock främst att betrakta som kompletteringar och populariseringar av hans tidigare forskning. Som professor och senare som emeritus ägnade sig Hirn främst åt frågor inom litteratur- och kulturhistoria. I synnerhet fäste han uppmärksamhet vid engelsk och fransk 1700-talslitteratur, dock utan att glömma den tyska litteraturen. Han studerade författare som Diderot, Eichendorff, Samuel Johnson, Rousseau och Swift; hans mest betydande författarstudier är Dr. Johnson och James Boswell (1922) och Beaumarchais (1931). 

Ofta valde Hirn dock ett idéhistoriskt perspektiv med kulturhistoriska aspekter. Resultatet var bl.a. Episoder (1918), Den gamla postvagnen och några av dess passagerare (1926), Ön i världshavet (1928), Lärt folk och landstrykare i det finska Finlands kulturliv (1939), Goda vildar och ädla rövare i dikt och verklighet (1941) samt den postumt utgivna Den förgyllda balustraden (1952). De lagerkrönta skoplaggen (1951) innehåller ett urval essäer från 1902 till 1948. 

Till Hirns kulturhistoriska arbeten hör också Barnlek (1916, även på finska, franska och italienska), där han förutom barnlekar även studerar leksaker, marionetteater, skuggbilder och cirkus. Under första världskriget, då Hirn – med sina sympatier för västmakterna – kände sig isolerad, återvände han här med nostalgi till barndomens förlorade värld. Hirn fäste uppmärksamhet vid marginella kulturfenomen och de litterära gestaltningarna av dem, som ficktjuvar, landstrykare, eremiter och ”ädla vildar”. Flera år senare förundrade sig Rafael Koskimies över Hirns förkärlek för ”asociala och konstiga typer”, då han ”själv saknade sådana drag”. Som ett slags kuriositet kan man även nämna Hirns essä om gastronomins estetik. 

Yrjö Hirn lade även en grund för studiet av karelianism. Det var han som myntade själva begreppet karelianism i sin studie om Akseli Gallen-Kallela och romantiken vid sekelskiftet 1900. I Hirns studier fanns också ofta ett miljöestetiskt perspektiv: i flera essäer undersökte han olika uppfattningar om naturen och landskapet. Samtidigt fäste han uppmärksamhet vid hur Finland och dess natur skildrades av utländska författare och resenärer som E. D. Clarke, Maupertuis, John Bowring och Bernardin de Saint-Pierre. Hirn studerade också Elias Lönnrots motstridiga personlighet och hans betydelse för Kalevala. Likaså var han intresserad av ”naturfenomen” som boksamlaren Matti Pohto. 

Teaterhistoria tog Hirn upp i Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland (1949), och konsthistoria var inte heller ett främmande område för honom. I Hirns produktion ingår också Akademiska bokhandeln. Ett kapitel ur Finlands kulturhistoria (1943). Enligt Heikki A. Reenpääs karakteristik är studien ”en av de mest inspirerade böckerna av en stor essäist”– en berättelse om en hel epok, men också en sorts memoarer. Hirn redogör bland annat för sin diplomatiska verksamhet i Paris 1919, då han strävade efter att utveckla kulturutbytet och förhandlade fram kontrakt med bokhandlar. Hirns oskrivna memoarer kompenseras också delvis av essäerna om hans hembibliotek. 

Hirn var också en betydande Runebergforskare. Runebergskulten (1935) anlägger ett litteratursociologiskt och receptionshistoriskt perspektiv på nationalskalden. Studien, som baserar sig på ett omfattande dokumentärt material, utreder uppkomsten och utvecklingen av den kult som bildades kring Runeberg. Senare utgav Hirn essäsamlingen Runeberg-gestalten (1942); här utreds frågor i anslutning till Runebergs biografi och presenteras tolkningar av hans dikter. År 1937 publicerade Hirn tillsammans med dottern Marta bildverket Runeberg och hans värld. 

Yrjö Hirn behärskade ett mycket omfattande källmaterial; i noterna till hans arbeten ådagaläggs en minutiöst detaljerad kunskap. Essäformen lämpade sig väl för Hirns humanistiska grepp. Han följde inte slaviskt någon metod, eftersom metoder och system enligt hans uppfattning innebar att någonting av världens rikedom och komplexitet gick förlorade. Han kunde lika väl behandla Abraham Poppius romanfragment som Lord Byrons skoläst. Också från till synes obetydliga ämnen framskred Hirn mot större sammanhang, vilka för honom dock endast utgjorde ett slags delsynteser. Någon slutgiltig syntes strävade han inte heller efter. Det är betecknande att när Hirn under en middag på Societetshuset 1908 höll ett tal för Georg Brandes, på besök i Finland, berömde han gästen för att denne inte anammat några absoluta vetenskapliga metoder och inte heller anslutit sig till specialiseringens dyrkare. 

Den liberalt inriktade Hirn, som undvek kraftiga politiska ställningstaganden, grundade tillsammans med några likasinnade 1917 tidskriften Ad Interim, av vilken endast tre nummer utgavs. Tidskriften anslöt sig till ententen som motvikt till de rådande tyskvänliga tendenserna. Efter att Finland blivit självständigt fanns ett behov av humanister i diplomatiska uppgifter. Hirn, som redan under ofärdsåren tillsammans med Edvard Westermarck deltagit i formuleringen av den engelskspråkiga versionen av kulturadressen, deltog 1919 i fredskongressen i Paris som medlem av den finländska delegationen. I denna ställning strävade han efter att utveckla kulturutbytet och skrev också om Ålandsfrågan. Det intrigerande som ingick i den diplomatiska verksamheten kände sig Hirn dock främmande för. 

Som universitetslärare och föreläsare var Yrjö Hirn känd för att hålla sina omsorgsfullt förberedda föreläsningar utan anteckningar. I sin undervisning behandlade han främst äldre litteratur till och med 1800-talet. Han var inte verksam som konst- eller litteraturkritiker, och han tog just inte ställning till den samtida skönlitteraturen i sin forskning och undervisning. Ett undantag var Georges Duhamel, som hörde till Hirns personliga bekanta och för vars Martyrernas liv han skrev förordet. Yrjö och Karin Hirns gemensamma intresse var den grekisk-irländska, sedermera japaniserade författaren Lafcadio Hearn, vars texter Karin Hirn översatte till svenska. År 1927 undertecknade Hirn som enda finländare den internationella protesten mot den amerikanska piratupplagan av James Joyces Ulysses. 

Hirn engagerade sig även för allmänt upplysningsarbete. Som student deltog han i folkbildningsarbetet på finskspråkiga orter, och senare var han redaktör för den populära bokserien Merkkimiehiä (Märkesmän). 

Hirn verkade länge i Otavas direktion och i olika organisationsuppgifter. Han var också en legendarisk kund på Akademiska bokhandeln. Hirn sågs ofta stå böjd över bokstånden, och det sägs att han på detta sätt läste en ansenlig mängd litteratur. 

Yrjö och Karin Hirn bodde från 1924 i det Kihlmanska huset vid Högbergsgatan 19. Många inhemska och utländska företrädare för kulturlivet och diplomatin besökte deras hem. Genom sina internationella kontakter hjälpte han finländska författare och konstnärer som sökte sig utomlands. Karin Hirn, som på flera olika sätt hjälpte sin man i dennes arbete, dog 1943, och utifrån hennes kvarlåtenskap redigerade Yrjö Hirn minnesskriften Karin Hirns minne (1943). 

H. K. Riikonen 

Georg (Yrjö) Hirn, född 7.12.1870 i Villmanstrand, död 23.2.1952 i Helsingfors. Föräldrar lektorn, filosofie doktor August Reinhold Hirn och Aurora Elisabeth Hoffström. Gift 1895 med Karin Åberg. 

PRODUKTION. Förstudier till en konstfilosofi på psykologisk grundval (1896); The Origins of Art. London (1900, Konstens ursprung 1902); Skildringar ur Pueblofolkens konstlif (1901); Det heliga skrinet. Studier i den katolska kyrkans poesi och konst (1909, på eng. The Sacred Shrine 1912); Chevy-jakten (1913); Det estetiska lifvet (1913); Barnlek. Några kapitel om visor, danser och små teatrar (1916); Diderot (1917); Episoder. Några kapitel om lif och litteratur under sjuttonhundratalet (1918); Swift (1918); Dr. Johnson och James Boswell. En bok om engelskt liv och lynne (1922); Reynolds ja Gainsborough. Kaksi kansantajuista esitelmää (1923); Eremiter och pilgrimer (1924); Den gamla postvagnen och några av dess passagerare (1926); Ön i världshavet (1928); Beaumarchais. Äventyrare, stridsman och författare (1931); Sandels. Ett problem i Runebergstolkningen (1933); Svanen (1934); Runebergskulten (1935); Konsten och den estetiska betraktelsen (1937; ny utg. 1963); Runeberg och hans värld (1937); Lärt folk och landstrykare i det finska Finlands kulturliv (1939); Goda vildar och ädla rövare i dikt och verklighet (1941); Runebergs sorgespel Kungarne på Salamis. Malmö (1941); Runeberg-gestalten (1942); Karin Hirns minne (1943); Akademiska bokhandeln. Ett kapitel ur Finlands kulturhistoria (1943); Okända brev och skämtteckningar av Verner von Heidenstam. Stockholm (1946); Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland (1949); En fransk häxeriprocess år 1634. Stockholm (1950); De lagerkrönta skoplaggen och andra uppsatser från åren 1902–1948 (1951); Den förgyllda balustraden och andra uppsatser från åren 1949–1952 (1952). Se även T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 I (1925); S. Sola & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828. Supplement till slutet av år 1940 I (1940); S. Hirn, Yrjö Hirns litterära verksamhet. Historiska och litteraturhistoriska studier 29 (1953); Finlands författare 1809–1916 (1993). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Yrjö Hirns arkiv, Nationalbiblioteket. G. Castrén, Yrjö Hirn. Minnestal hållet vid Finska Vetenskaps-Societetens sammanträde den 16 februari 1953. Societas Scientiarum Fennica Årsbok 31 C 3 (1954); Festskrift tillägnad Yrjö Hirn den 7 december 1930 (1939); A. Haapala, Yrjö Hirnin taidefilosofia ja estetiikka. Suomalainen estetiikka 1900-luvulla (2002); V. Hoving, Vänner och böcker (1953); P. Huuhtanen, Tunteesta henkeen. Antipositivismi ja suomalainen estetiikka 1900–1939 (1978); M. Klinge et al., Kejserliga Alexanders Universitetet 1808–1917 (1988); M. Klinge et al., Helsingfors Universitet 1917–1990 (1991); O. Kuisma, The History of Finnish Aesthetics from the late 18th Century to the early 20th Century. The History of Learning and Science in Finland 1828–1918 15c (2006); M. Lehtonen, Yrjö Hirn. Totuuden nimessä (1998); I. Rantavaara, Yrjö Hirn I–II (1977, 1979); H. Ruin, Det skönas förvandlingar (1962); P. Tarkka, Otavan historia II. 1918–1940 (1980); Y. Varpio, The History of Finnish Literary Criticism 1828–1918. The History of Learning and Science in Finland 1828–1918 15a (1990). 

BILDKÄLLA. Hirn, Yrjö. Foto: Ateljé Nyblin. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4175-1416928956781

Upp