ESTLANDER, Carl Gustaf


(1834–1910)


Professor, kulturpolitiker, publicist


Carl Gustaf Estlander tog ända från studentåren mångsidigt och aktivt del i uppbyggandet av medborgarsamhället och kulturlivet i Finland. Som professor i este­tik och nyare litteratur förenade han en framgångsrik vetenskaplig verksamhet med en institutionsbyggande kulturell och ideologisk-politisk gärning. Han verkade bl.a. som lantdagsman, tidningsredaktör och litteraturkritiker samt deltog i många krävande kulturprojekt. Hans ideellt övergripande kulturpolitiska betydelse låg i att han i striden mellan fennomani och svekomani gav form åt och drev den s.k. kultursvenska linjen.


 

Estlanders kultursvenska linje byggde på tanken att nationens enhet vilade på en gemensam historisk patriotisk erfarenhet och solidaritet, en gemensam rättstradition och ett medborgarsamhälle med utvecklade institutioner. I motsats till både Johan Vilhelm Snellman och sin egen sekundant i språkstriden, ”bygdesvenskhetens” förespråkare Axel Olof Freudenthal förutsatte Estlander varken en språklig eller etnisk homogenitet, om han än tillskrev språket en viktig sammanhållande funktion. Den finska (finländska) nationen var för honom en tvåspråkig, av sina gemensamma historiska erfarenheter sammansvetsad nation. Som svensksinnad såg han det svenska kulturarvet som en omistlig del av nationens kultur.


 

Carl Gustaf Estlander kom från ett bildat österbottniskt prästhem. Fadern, prosten J. J. Estlander i Lappfjärd, sägs ha varit mer intresserad av bildning och skol­väsende än uppfylld av religiöst nit. Som student tillhörde Carl Gustaf Estlander en nationellt och patriotiskt väckt generation som starkt inspirerats av de äldre nationella stormännen Snellman, Runeberg, Lönnrot, Cygnaeus och Topelius. På den unga generationens lott föll att omsätta dessa opinionsbildares sinsemellan delvis svårförenliga ideal i praktisk kulturell och politisk verksamhet. Så, naturligtvis även under inflytande av samtida allmäneuropeiska impulser.


 

Estlander tog på ett självständigt sätt intryck av nästan alla de ovannämnda stormännen. Som medlem av Österbottniska studentavdelningen hade han, liksom sin syssling Georg Zacharias Forsman (Yrjö-Koskinen), ryckts med av Snellmans finsknationella radikalism. År 1857 vald till ordförande i avdelningen talade han varmt för en förfinskning av den bildade klassen. Den uppflammande språkstriden förändrade dock under de följande åren hans inställning väsentligt. Mot Snellmans hegelianska enspråkiga nationalitetsidé ställde han sig i opposition. Han fann stöd för sin kritik i bland annat den franske historikern Ernest Renans nationalitetsuppfattning. Runeberg, vars uppfattning om nationen som en historiskt etablerad gemenskap låg Estlanders egen närmast, gav han programmatiskt en särställning såsom symbolen för den odelade, tvåspråkiga nationen.


 

Litteraturforskaren Estlanders eget stora intresse för folkdikten och folktraditionen hade säkerligen sin bakgrund i Lönnrots gärning, men Estlander reserverade sig mot Lönnrots metod att fritt ”återskapa” Kalevala. Själv framlade Estlander forskningsbidrag till engelsk, fransk, provensalsk, spansk och nordisk folkdiktning. Under sina vidsträckta resor i Europa efter studieåren hade han blivit väl förtrogen med folkloristikens utveckling och ifrågasatte om man i Finland förhållit sig tillräckligt kritisk till Lönnrots metod.


 

Liksom sin företrädare på professorsstolen i estetik och nyare litteratur, Fredrik Cygnaeus, var Estlander starkt medveten om den moderna kulturens, konstens, utbildningens, pressens och det fria ordets betydelse för samhällsutvecklingen i det hägrande medborgarsamhället. Liksom Cygnaeus drev han på skapandet av nya konst- och kulturinstitutioner samt tidnings­- och tidskriftsutgivningen. Dessa likheter i strategi mellan de två grundade sig inte på någon själarnas sympati eller personlig beundran. Estlander var lika sak­orienterad, rationell och övervägd till sin personlighet som Cygnaeus varit excentrisk, emotionell och impulsrikt improviserande. Som vetenskapsman var Estlander metodiskt klart överlägsen Cygnaeus. Också som samhällsbyggare var han genom sin praktiska realism mer framgångsrik.


 

Under sin studenttid hade Estlander sommaren 1856 vikarierat för Topelius som redaktör för Helsingfors Tidningar. Dennes journalistiska färdigheter erkände han, men imponerades inte av personen, som han tycks då och senare ha bedömt som vacklande och benägen för politisk opportunism.


 

Ett totalt utträngande av svenskan ur kulturlivet skulle, ansåg han, försvaga hela nationen och undergräva de samhälleliga och rättsliga fundament som utgjorde en integrerad del av Finlands historia och kulturliv. Han kom därför att i fortsättningen starkt betona nödvändigheten av att även svensk- och tvåspråkiga kulturella institutioner befästes parallellt med de finska. Dock hörde han till den minoritet inom skolkommittén 1879, som uttalade sig för att tillsvidare bevara den högsta utbildningen helt och hållet svensk för att längre fram successivt öka den finska andelen, en varken realistisk eller demokratisk ståndpunkt. Detta ingav inte förtroende på finskspråkigt håll.


 

Under de tre sista decennierna av 1800-talet, då finskan avancerade till sin dominerande position i Finlands kulturliv, hörde Carl Gustaf Estlander, trots den nämnda inkonsekvensen i utbildningsfrågan, till de aktivaste kultur- och språk­politiska förespråkarna för en linje som underströk de båda språkens oumbärlighet för nationen. Estlander ställde sig också främmande för de i tidens rasläror vanliga appellerna till blodet. Sådant tal, menade han, ”fick bloden att koka och snart också att rinna”. I stället blev han en framträdande ledare för den s.k. kultur­svenskheten, som ansåg att Finlands inbyggares gemensamma politiska hi­storia och kultur betydde mer för nationens enhet än modersmålet eller rasbiologisk etnicitet.


 

Som inspektor för Nyländska studentavdelningen under hela 1870-talet sökte han där befästa sin språkpolitiska linje. Ett argument för sin ståndpunkt fann han i Runebergs diktning som exempla­riskt visade det svenska språkets betydelse som instrument för finsk patriotism. I ett uttalande hävdade han i sin finländska patriotism att Runeberg, som diktat i och om Finland inte rätteligen kunde inräknas även i Sveriges litterära parnass.


 

Ironiskt nog kom Estlander att på finskt håll allmänt uppfattas som ärkesvekomanen framom andra. Detta torde huvudsakligen ha berott på hans sedan 1869 ständigt fortgående opposition mot G. Z. Forsmans (Yrjö-Koskinens) historiesyn, enligt vilken ”det svenska väldet” – bortsett från rättsarvet – undertryckt den finska nationens utveckling. Angripen av Agathon Meurman i tidningen Finland publicerade Estlander i Finsk Tidskrift 1887 sin mycket omstridda artikel ”Min ställning i språkfrågan”, i vilken han sökte påvisa att en radikalt genomförd enspråkighet inte vore nationen till gagn utan till obotlig skada.


 

Vid vidsträckta studieresor i Europa besökte han utom lärda samfund, bibliotek, museer, konstsalonger och konsthallar även utställningar för hantverk och industri samt konstindustriskolor. Som den förste i Finland fäste han stor vikt vid hantverkets och konstfärdighetens betydelse. Intrycken från dessa resor begagnade han för att bygga en motsvarande utbildning i hemlandet.


 

”Handens vishet” och yrkesskickligheten, menade han, höll efter det i övrigt kloka slopandet av skråväsendet på att förfalla och borde inte tillåtas slås ut av en själlös och estetiskt okänslig industria­lism. Tvärtom borde industrin tillvara­ta både konstens och hantverkets form­säkerhet. Han kom också därför att under sitt liv pådrivande delta i ett stort antal medborgerliga projekt för utvecklande av utbildningsinstitutioner för konstnärlig verksamhet inom alla gebit, på alla nivåer och med betoning på den praktiskt tillämpa­de och ekonomiskt produktiva ”konstfliten”. Vid den stora Allmänna industri­- och konstutställningen i Stockholm 1866 hade han lagt märke till att Finland stod sig illa i jämförelse med de övriga nordiska länderna och att krafttag behövdes inom konst- och hantverksutbildningen. Detta propagerade han för bland annat i Konstnärsgillet under de närmast följande åren. År 1871 grundades på hans initiativ en slöjdskola i Helsingfors.


 

Som ordförande i Finska konstföre­ningen 1878–1896 visade han stort intresse för att främja utbildningen av konstnärer; även det kvinnliga måleriet uppmuntrade han. Han var en drivande kraft då Ateneums konstmuseum med dess skolor för de fria konsterna och konsthantverket grundades. Efter en tioårig, av många konflikter kantad process kunde den monumentala byggnaden i huvudstadens centrum, ritad av Theodor Höijer, invigas 1887 och då, på Estlanders förslag, prydd av devisen ”Concordia res parvae crescunt” (Genom endräkt växer obetydliga ting.) Fortsättningen på detta Sallustiuscitat lyder ”discordia maximae dilabuntur” (tvedäkt förstör de största).


 

Både som kulturdebattör och politiker förstod Estlander pressens och tidskrifternas stora betydelse för medborgarsamhällets opinionsbildning och engagerade sig i flera sammanhang i tidnings- och tidskriftprojekt. I två av dessa var han särskilt framgångsrik, dels 1862, då han deltog i grundandet av Helsingfors Dagblad, där han i tio år publicerade sig, dels 1876, då han grundade Finsk Tidskrift, vars redaktör han likaså förblev i ett helt decennium.


 

Socialt aktiv och utrustad med en nästan outtömlig arbetskapacitet utnyttjades Estlander i ett otal statliga och kommunala kommittéer för skolor och utbildning, för konstverk (bl.a. J. L. Runebergs och Alexander II:s stoder), samt för teknik, hantverk och handarbete. Han satt i Svenska teaterns styrelse samt verkade i ett antal medborgarorganisationer.


 

Estlander blev den person som lyckades ge fast form åt de på svenskt håll länge splittrade planerna på att bilda en svenskspråkig parallellinstitution till Finska Litteratursällskapet, som allt mer kommit att syfta endast till den finskspråkiga kulturens utveckling. Hans roll var avgörande då Svenska litteratursällskapet i Finland år 1885 grundades som en medborgerlig och vetenskaplig organisation för dokumentering och utforskning av den svenska kulturen i Finland. Han såg till att sällskapet, som grundades dagen efter avtäckningen av Runebergsstoden i Helsingfors i mars 1885, stiftades till åminnelse av Finlands nationalskald och markerade därmed sällskapets patriotiska inriktning. Estlander valdes till sällskapets ordförande 1885 och kvarstod på posten till 1897; följande år kallades han till dess hedersordförande.


 

Estlander åtog sig också rent politiska uppdrag. Vid lantdagen 1882 representerade han universitetet i prästeståndet, och under lantdagen 1899 företrädde han, nyss adlad, sin egen ätt på riddarhuset. I stadsfullmäktige i Helsingfors var han invald 1875–1879 och 1883–1885.


 

Estlanders verksamhetsområde blev alltså mycket brett. I sin yrkesroll som professor i estetik och nyare litteratur – ett ämne som då hade en orimlig vidd – vann han stort anseende och blev med tiden hedersledamot eller medlem av ett flertal vetenskapliga samfund i Frankrike och Sverige. Särskilt starkt meriterade han sig som litteratur- och konsthistoriker, folk­lorist och, i något mindre mån, som filolog, medan hans insatser inom den filosofiska estetiken förblev begränsade.


 

Hans konsthistoriska utblick var vid. År 1867 utgav han i Stockholm det sexhundrasidiga verket De bildande konster­nas historia ifrån slutet af förra århundradet intill våra dagar, som blev en stor framgång. Som litteraturhistoriker ägnade han Runeberg ett inträngande intresse. Han publicerade talrika uppsatser om denne. Verket Runebergs skaldskap (1902), utkom som sammanfattande kommentar till Normalupplagan av Runebergs Samlade arbeten. Förutom att denna kommentar gav en saklig bild av Runebergs liv och dikt, fick den också politisk betydelse genom att framhäva skaldens diktning som en aktuell patriotisk symbol. Verket uttrycker samtidigt Estlanders egen patriotism. Så är fallet också i hans uppsatser om Adolf Ivar Arwidsson.


 

Estlander utövade en omfattande litteraturkritik. I denna visade han en i jämförelse med sin egen politiska liberalism anmärkningsvärt försiktig hållning till realism och naturalism. Endast med viss reservation visade Estlander sin uppskattning för August Strindbergs geni. Desto större var hans beundran för skalden Carl Snoilsky. Denne blev också hans tillgivne vän och brevvän genom åren.


 

På sin ålderdom vistades Estlander av hälsoskäl tidvis på Hyvinge sanatorium och en längre tid vid Gardasjön i Italien, där han också firade sin 70-årsdag. I ett tackbrev till ungdomsvännen Reinhold E. Jägerhorn skriver han: ”Det är icke med någon synnerlig tillfredsställelse jag tänker på vad jag sökt verka. En del har väl blivit bestående, tillsvidare, så länge svenska språket och kulturen tolereras i landet, men det mesta förefaller mig såsom om det kunnat umbäras, t.ex. det beträffande konsten, som icke tyckes låtit sig på något sätt leda sig av mina läror.” Hans insatser för konsten och konsthantverket i Finland visade sig dock både då och för decennier framöver mycket betydelsefulla.


 

För sina förtjänster belönades Carl Gustaf Estlander med många utmärkelser. Samma år då han upphöjdes i adligt stånd, 1898, fick han också motta statsråds titel. Hans gravmonument med porträttbyst på Gamla kyrkogården i Helsingfors utfördes av Walter Runeberg och restes av Svenska litteratursällskapet i Finland.


 

Johan Wrede


 

Carl Gustaf Estlander, född 31.1.1834 i Lappfjärd, död 28.2.1910 i Helsingfors. Föräldrar kyrkoherden i Lappfjärd, teologie doktorn Jakob Jonas Estlander och Maria Elisabet Rislachius. Gift 1860 med Helena Aurora Federley.


 

PRODUKTION. Nya bidrag till belysande af Finlands medeltid (1852); Richard Lejonhjärta i historien och poesin (1858); Folksägnerna om Robin Hood (1859); De bildande konsternas historia ifrån slutet af förra århundradet intill våra dagar. Stockholm (1867, ny uppl. 1925); Bidrag till den provencaliska litteraturens historia (1868); Vid konstflitens härdar i Tyskland, Österrike, Schweiz och Belgien (1875); J. L. Runebergs estetiska åsigter (1887); Hippolyte Flandrin, hans lefnad och verk (1890); Vitterhetens utveckling hos de nyare folken i medeltiden (1900); Runebergs skaldskap (1902); Från flydda tider. Uppsatser, skildringar och tal (1905); Skrifter av C. G. Estlander I (1914); Skrifter av C. G. Estlander. Åren 1864–1881 (1915); Skrifter av C. G. Estlander. Åren 1882–1893 (1919); Skrifter av C. G. Estlander. Åren 1893–1910 (1921); Se även T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors Universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 (1925); Finlands författare 1809–1916 (1993).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Carl Gustaf Estlanders arkiv, Vasa landskapsarkiv; Privatarkiv, Svenska litteratursällskapet i Finland. Jac. Ahrenberg, Människor som jag känt V (1904); S. Lindman, Män och idéer. Historiska uppsatser (1981); O. Mustelin, Carl-Gustaf Estlander. Finländska gestalter II (1962); S. Pettersson, Suomen Taideyhdistyksestä Ateneumiin. Fredrik Cygnaeus, Carl Gustaf Estlander ja taidekokoelman roolit (2008); M. G. Schybergson, Carl Gustaf Estlander. Levnadsteckning (1916); T. Steinby, Forskning och vitterhet. Svenska litteratursällskapet i Finland 1885–1985. I, Det första halvseklet (1985).


 

BILDKÄLLA. Estlander, Carl Gustaf. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4671-1416928957277

 

Upp