ARWIDSSON, Adolf Ivar 

(1791–1858) 

Skriftställare, bibliotekarie 

Adolf Ivar Arwidsson är känd som en tidig förespråkare för den finsknationella väckelsen. På grund av sina politiska artiklar om Finlands öde och framtid var han tvungen att flytta till Sverige, där han skarpt kritiserade tillståndet i det ”ryska” Finland. Av hävd har man i Finland sett Arwidsson ur den finska självständighetsrörelsens synvinkel. Först senare har det framhållits att Arwidsson utarbetade olika utvecklingsmodeller för Finland, från nationalstat ända till att uppge tanken på en finsk nation.

Adolf Ivar Arwidsson föddes 1791 i Padasjoki som son till en kaplan. Farfadern hade varit skomakarmästare. Familjen flyttade senare till Laukas, där fadern utnämnts till kyrkoherde. Adolf Ivar studerade i Borgå gymnasium och upplevde händelserna kring Borgå lantdag 1809. Hans rysshat grundlades under finska kriget 1808–1809; Laukas var då värre utsatt än mången annan socken. Som ung drömde Arwidsson om en officersbana, men studerade i Åbo, där han blev filosofie kandidat 1814. Han vägrade att studera till präst, som sin far, och bedrev först studier i matematik och därefter i allmän historia. År 1817 publicerades hans avhandling Ingenii romantici, aevo medio orti, expositio historica (En historisk beskrivning av den under medeltiden uppkomna romantiska andan) och tack vare den utsågs han till docent. 

Avhandlingens ämnesval hade sin bakgrund i hans personlighet. Arwidsson var en fullblodsromantiker med ett selektivt intresse för historia: han letade efter hjältedåd och rena, uppriktiga hjältar. Särskilt beundrade han Karl XII. Den svenska historien efter Karl XII:s tid klarade han enligt egen utsago inte av att läsa; stormaktens fall bedrövade honom. 

Liksom de tyska idealisterna sökte Arwidsson ett medeltida budskap i folkets egen diktning. Redan innan arbetet med avhandlingen hade han prövat sina vingar som skald. Arwidssons första dikt ”Lifvets svärmeri” (1813) prisar i Frans Michael Franzéns anda livets bekymmersfria njutningar, men snart skärps tonen och Arwidssons dikter blir närmast utpräglat fosterländska. Arwidsson tog till sin uppgift att höja ett väckelserop till ”Auras söner” och förkunna folkets förlorade minnen – i en anda som präglar om A. H. L. Heerens ”Über die Mittel zur Erhaltung der Nationalität besiegter Völker”, en uppsats som ingick i svensk översättning i Journal för Litteratur och Theater 1812. Sålunda påminner han i dikten ”Sång” om att andens längtan till sitt urhem resulterar i strid och förstörelse, och han talar om offerkransar och hjältedödens blåa blod i den tyska romantikern Novalis anda. 

Dikten ”Vid en smälthytta” (1815) berättar om småfolket som bryter ädel metall ur berget. Dikten publicerades i den svenska romantiska tidskriften Poetisk kalender, som P. D. A. Atterbom redigerade, och blev därmed känd i svenska litterära kretsar. I dikten ”Friskt mod” (1817) berättas om Nordens driftiga män som i sann vikingastil hämtar kraft till sina hjältedåd ur naturens sköte. Arwidsson hade inspirerats av filosofen Schelling, och de tidigare drömmarna om en officersbana kunde nu levas ut i en strävan efter ett rykte som hjältediktare. Arwidssons dikter är imitationer, men utgör viktiga uttryck för sin upphovsmans intensiva och högtsyftande stämningsläge. 

Arwidssons andliga hem var den svenska romantiken, vars förgrundsgestalter han träffade redan 1816. Han blev bekant med Atterbom och god vän med Lorenzo Hammarsköld, som var bibliotekarie vid Kungliga biblioteket och försåg honom med den nyaste litteraturen. Hösten 1817 begav sig Arwidsson till Sverige på ett helt år. Under dansken Rasmus Rasks ledning bekantade han sig med det isländska språket, stod i kontakt med finländare både i Stockholm och i Uppsala samt knöt vänskapsband med P. A. Wallmark, som senare blev en viktig person för honom och som var en av kronprins Karl Johans gunstlingar. I Uppsala bevistade Arwidsson Erik Gustaf Geijers föreläsningar och var till och med kurator för finska nationen under en termin. Till detta skede i hans liv hänför sig också bekantskapen med Carl Axel Gottlund, som gjorde ett outplånligt intryck på honom. 

När Arwidsson kring 1820 upplevde att hans diktarådra börjat sina och riktade in sig på en position som studentledare, övergick han till ett politiskt författarskap, vars ton var skarp och radikal. De första av Arwidssons politiska pamfletter publicerades i Extra Posten i september 1820. Efter detta skrev han artiklar i både finska och svenska tidningar, och från 1821 började han ge ut en egen tidning, Åbo Morgonblad. I den pläderade han för det finska språket, för nationella strävanden och för ett upplyst folksinne. 

Arwidsson talade om staten Finland och om dess folk och medborgare. Han ansåg att nationens framtid var hotad och utgick från att de förutsättningar som slagits fast vid Borgå lantdag även måste förverkligas. Han framhöll att tryckfrihet var en absolut förutsättning för medborgerlig aktivitet och krävde diskussion och offentlighet. Han underströk att det finska folket, även om det saknade en synlig historia, hade ett ursprung som sträckte sig till myterna och folkdiktningen och därmed borde inkluderas i den nya nationella kulturen. 

Arwidssons skriftställarskap nådde en höjdpunkt i februari 1822, då han i tidskriften Mnemosyne publicerade artikeln ”Betraktelser” och blev förvisad från universitetet. Hans politiska skriftställarskap pågick i endast ett och ett halvt år, men uppståndelsen nådde ända till S:t Petersburg. Speciellt Johan Fredrik Aminoff, som var vicekansler vid Åbo akademi, och statssekreteraren Robert Henrik Rehbinder krävde Arwidssons avsked. Deras egna åsikter stämde visserligen till stor del överens med Arwidssons, men dennes revolutionära framställningssätt och avoghet mot storfurstendömet tilltalade inte de höga ämbetsmännen. De ville gräva upp detta rabulistiska frö ur jorden. Förvisningen från universitetet var en onödigt drastisk åtgärd eftersom den stora publiken överhuvudtaget inte hade influerats av Arwidssons skriverier – tvärtom ansåg man honom vara en ofarlig idealist och kallade honom Fantastengranat. Även om Arwidssons far och fästmön Johanna Carolina Armfelts släktingar försökte få en ändring till stånd återtog myndigheterna inte sitt beslut. Arwidssons giftermål över ståndsgränserna var för sin tid otypiskt och väckte blandade känslor i den adliga ämbetsmannakåren. 

För Adolf Ivar Arwidsson återstod ingen annan möjlighet än att flytta till Sverige, vilket han gjorde motvilligt 1823. I bitter romantisk ton skrev han att han var tvungen att lämna fosterland, släkt, vänner och fädrens gudar. Arwidssons rykte som farlig revolutionär nådde Stockholm innan han själv hunnit dit. Kung Karl XIV Johans försiktiga utrikespolitik låg bakom att den ryske medborgaren Arwidsson inte erbjöds någon tjänst. Först 1825 fick han svenskt medborgarskap och blev amanuens vid Kungliga biblioteket. Även därefter var Arwidsson tvungen att livnära sig på diverse skriftliga uppdrag. 

År 1827 återvände Arwidsson till Finland på en arkeologisk resa i vetenskapligt syfte, men myndigheterna förpassade honom tillbaka till Sverige. Åtgärden var förfelad; nu blev Arwidsson en politisk emigrant som inte försummade ett enda tillfälle att svartmåla det finsk-ryska systemet. Han anslöt sig till de frisinnade författarna och publicisterna som kritiserade Karl XIV Johans utrikespolitiska linjedragningar. Förlusten av Finland upplevdes i dessa kretsar som katastrofal och blev ett viktigt diskussionsämne från 1820-talet till Krimkriget. Den användes för inrikespolitiska syften av liberalerna; på så sätt kunde regeringen lätt angripas. Många svenskar hade en negativ syn på finnarna som på lantdagen i Borgå hade godkänt det ryska överväldet och därmed bedragit sitt forna hemland. 

Liksom många andra som lämnat Finland för Sverige hade även Arwidsson en ambivalent inställning till sitt finska fosterland. Vid den här tiden var det svårt att vara lojal mot både Sverige och Finland. Arwidssons översättning till svenska av Friedrich Rühs Finnland und seine Bewohner (1809, svensk översättning Finland och dess invånare 1810) vändes nu till hans nackdel. Arwidssons uttalanden om förhållandena i Finland – alltid skrivna under pseudonym – måste förstås mot bakgrunden av den svenska opinionen. En fullträff var till exempel kejsar Nikolajs reseförordning i Viborgs län, som publicerades 1827 och vars avsikt var att ge ett exempel på byråkratisk småskurenhet och sorgfällighet; den roade till och med det svenska riddarhuset. Men att driva med den ryska byråkratin var inte nog för Arwidsson – på 1830-talet framstod han som en seriös debattör av Finlands sak. Debatten pågick 1838–1841 och oenigheten gällde framförallt på vilket sätt Finlands autonomi hade grundlagts och på vilket sätt Finland som stat hade utvecklats efter lantdagen i Borgå. Var Finland helt och hållet en skapelse av Ryssland eller motsvarade storfursten-dömet finländarnas förväntningar? 

Bakgrunden till debatten var en omdebatterad skrift – Om Allians-tracta-ten mellan Sverige och Ryssland år 1812 (1838), författad av Israel Hwasser, medicine professor vid Uppsala universitet. I boken försvarade Hwasser Sveriges officiella östpolitik, och han ansåg att Finland mådde bra som en del av kejsardömet. Som en motvikt till detta utkom i november 1838 pamfletten Finland och dess framtid, skriven av pseudonymen Pekka Kuoharinen, där det framhålls att förhållandena i Finland tvärtom var dåliga och att det rådande systemet på sätt och vis var hårdare än det som gällde i Ryssland. Professorn i historia, Erik Gustaf Geijer, skrev efter detta en serie artiklar i det svenska Litteraturbladet, där den gemensamma nämnaren var en kompromiss: finnarna hade visserligen från början tvingats in i ett system men accepterade det nu allt mera. Hwasser fortsatte ordväxlingen med en rad artiklar som 1839 sammanställdes till publikationen Om Borgå lantdag och Finlands ställning, vars huvudtanke var att finnarna var nöjda, att laglighet rådde i landet och att ingen i Finland önskade en återgång till svenskt styre. Kuoharinen svarade på detta med en än mer pessimistisk pamflett – Erinringar vid skriften om Borgå Landtdag och Finlands ställning 1812 (1840). 

När det nu bildats två fronter i debatten utkom 1841 pseudonymen Olli Kekäläinens omdiskuterade bok Finlands nuvarande Stats-Författning. Det är fråga om en omfattande, synbart objektiv statsvetenskaplig redogörelse för det finska systemet i vilken det ingår både positiva understrykningar och varningar för framtida faror. Forskning (Olavi Junnila) har med hjälp av extern källgranskning konstaterat att bakom de båda pseudonymerna Pekka Kuoharinen och Olli Kekäläinen gömmer sig samma man – Adolf Ivar Arwidsson. Detta får stöd också i Arwidssons brevväxling med Engelbrekt Rancken och de noteringar om böcker som hörde till Arwidssons bibliotek. I skenet av de orättvisor som han själv hade upplevt på 1820-talet, skriver Arwidsson, hade Hwassers pamflett gjort honom ursinnig och han hade därför med sitt kraftiga mothugg velat kapa av denna optimistiska tanke om Finlands situation. Men så ändrade han åsikt och ville i stället framföra en mera uppbygglig synpunkt; i det syftet hade han valt pseudonymen Kekäläinen att uttrycka en entusiasm som flammar upp och sprider sig. Valet av pseudonymer kommer tydligt från Arwidsson – han hade stött på båda namnen, Kuoharinen och Kekäläinen, vid sina resor i Savolax 1819, då han samlade folkdiktning. Denna förklaring, som Arwidsson uttryckte senare, innehåller dock tämligen tydliga drag av efterklokhet; ingen kan ju på förhand planera hur en dispyt kommer att utvecklas. 

Med hänvisning till intern källkritik har åsikten framförts att Kekäläinen är identisk med Johan Jacob Nordström, vilket förutsätter ett hemligt samröre mellan de båda männen. De åsikter som Kekäläinen företräder hänför sig intimt till Nordströms egen tankevärld, vilket också Osmo Jussila har konstaterat. Med tanke på omständigheterna och tidsandan kan man inte utesluta att det sistnämnda publikationsprojektet skulle ha kunnat vara sammanställt av den på grund av omständigheterna försiktiga Nordström, som då ännu bodde i Finland. Lanseringen av den omstridda skriften på Sveriges (och Finlands) åsiktsmarknad skedde med Arwidssons uppenbara hjälp. Enligt den här åsikten skulle Nordström inte heller senare, i egenskap av hög statlig tjänsteman, velat bekänna sig som upphovsmannen till ett omstritt arbete, skriven under pseudonym i ett för den officiella svenska utrikespolitiken tvivelaktigt ämne. Tanken att Nordström skulle vara signaturen Kekäläinen framkastades redan av J. V. Snellman, som var väl förtrogen med debatterna i Sverige. 

Arwidsson torde inte ha haft en enhetlig uppfattning om Finlands framtid; åtminstone gav han orsak till två helt olika polemiker. Gemensamt för de båda skrifterna var bara det att man där, i förtäckta ordalag, presenterade idén om ett i framtiden eventuellt självständigt Finland; detta vid sidan av många andra framtidsscenarier. En av Arwidssons avsikter förefaller ha varit att väcka tvivel beträffande de skribenters identitet som i Finland gömde sig bakom en pseudonym, och sålunda initiera en debatt i ämnet. Polemiken intensifierades markant på 1840-talet. I Sverige var situationen en helt annan: Kekäläinen fick hela den liberala fronten mot sig och närmast tegs ihjäl. Arwidssons landsman Carl Fredrik von Burghausen – signaturen Paavo Suomalainen – publicerade pamfletten Ett och annat om Finland (1842). Som avslutning på meningsutbytet var den en hård, antirysk och revanschistisk replik. Finlandsfrågan inspirerade Arwidsson på nytt under Krimkriget 1854–1856, och han deltog i den svenska polemiken med många insändare. 

Kulmen på sin karriär nådde Arwidsson 1843, då han utsågs till bibliotekarie för Kungliga biblioteket. Han ströks från den ryska Sverigebeskickningens svarta lista, och fick nu åter besöka Finland. Utnämningen till bibliotekschef baserade sig till väsentlig del på hans forskningsmeriter. Arwidsson hade bland annat redigerat en ny utgåva av tysken Friedrich Rühs verk Finland och dess invånare (1827) och skrivit Lärobok i Finlands historia och geografi (1832), som utkom i Åbo utan författarens namn och användes i skolorna i de båda länderna. Efter det här specialiserade han sig på att publicera historiskt källmaterial om Finland och presenterade redan 1833 en projektplan för Finska Litteratursällskapet, som hade grundats två år tidigare. Projektet inleddes först på 1840-talet, och publiceringsserien Handlingar till upplysning af Finlands häfder (10 delar) utkom åren 1846–1858. Serien omfattade sammanlagt 1 686 dokument, av vilka de flesta var från 1500-talet. Adolf Ivar Arwidsson visade på många sätt sitt intresse även för Sveriges och Skandinaviens fornhistoria. Han utgav samlingen Svenska Fornsånger (3 delar, 1834–1842), skrev biografiska utkast om Sveriges kungar – speciellt Karl XIV Johan 1850 – och deltog på bred front i den dagspolitiska kulturdebatten i Sverige. 

Arwidsson besökte Finland 1858 och hyllades på många orter som Henrik Gabriel Porthans efterföljare. Han avled överraskande mitt under rundresan och begravdes i Laukas, där han som yngling växt upp. Invånarna i Laukas hade årligen sänt Arwidsson en krans bunden av löv från barndomshemmets björkar – den sista av dessa kransar lades på hans kista. På minnesmonumentet över Arwidsson graverades senare en vers av Elias Lönnrot: 

Förd utaf kärlek till fädernes jord, som af kärlek han lämnat, 

Slutes med kärlek han nu moderligt ömt i dess famn. 

Adolf Ivar Arwidssons livsverk har bedömts på olika sätt. Den devis man tillskrivit honom – ”Svenskar äro vi icke, ryssar vilja vi icke bli, låt oss alltså vara finnar” – är inte autentisk och grundar sig på ett av Snellman 1861 formulerat tillspetsat uttryck för kärnan i Arwidssons politiska tankevärld. I denna anda har Arwidsson granskats från 1860-talet ända fram till andra världskriget, då bilden av den nationella uppväckaren fick andra drag. Där Arwidsson tidigare uppfattades som en föregångare för självständighetsidén, som en modig förkunnare och skapare av en nationell identitet, understryker nyare synpunkter mera hans bindning till sin tid och ett för honom typiskt prövande av olika möjligheter. Sålunda har det sagts (Osmo Jussila) att Arwidsson uppfattade staten Finland som ett slags grund och ram, i vars hägn i bästa fall kunde framväxa en nationalstat, men som i värsta fall kunde kvarstå som endast ett skal eller helt rasa samman. När man på detta sätt behandlar Arwidssons många spekulationer blir de mer förståeliga. 

Även i social bemärkelse var Arwidsson kontroversiell och stod via sitt äktenskap i ett nära men inte enbart positivt förhållande till aristokratin. Också omgivningen i Sverige påverkade honom: finnarna i Sverige förväntade sig en annan typ av skriverier än finnarna i hemlandet. Arwidsson tolkade alla de beskrivningar av Finlands krig (Carl Johan Holm, Gustaf Adolf Montgomery, Magnus Björnstjerna) som publicerades i Sverige i samma riktning: nederlaget berodde på kungen och officerarnas misstag, inte på den finska soldaten som hade varit lojal och tapper. Den här synen formades sedan till Runebergs romantiska, verklighetsfjärmade hjältedrama. 

Kari Tarkiainen 

Adolf Johan Arwidsson, Adolf Ivar, författarnamn Aron, -DER, Pekka Kuoharinen, Olli Kekäläinen, Rupert Sabelklinga, Svipdagr Gamle, född 7.8.1791 i Padasjoki, död 21.6.1858 i Viborg. Föräldrar kyrkoherden i Laukas Arvid Adolf Arwidsson och kaplansdottern Anna Katarina Kolin. Gift 1824 med Johanna Carolina Armfelt. 

PRODUKTION. Ingenii romantici, aevo medii orti, expositio historica (1817) (fi. övers. 1909); Historia Volsungorum. Svetice reddita I−III (1820−1821); Svenska konungar och deras tidehvarf I−II. Stockholm (1830−1843, 2. tillök. uppl. 1855); Ungdoms rimfrost af Sonen i Örnskog (1832); Lärobok i Finlands historia och geografi (1832); Svenska fornsånger I−III. Stockholm (1834−1842); Stockholm förr och nu. Stockholm (1837−1840); Finland och dess framtid (af Pekka Kuoharinen). Stockholm (1838); Finlands nuvarande statsförfattning (af Olli Kekäläinen). Stockholm (1841); Handlingar till upplysning af Finlands häfder I−X Stockholm (1846−1858); Konung Gustaf III och hans samtida regenter. Stockholm (1846); Bref utan “Munlås” (utg. af Svipdagr Gamle). Uppsala (1847); Förteckning öfver k. bibliothekets i Stockholm isländska handskrifter. Stockholm (1848); Lefnadsteckning öfver Carl XIV Johan. Stockholm (1850); Trettio-åriga krigets märkvärdigaste personer. Stockholm (1856). Adolf Ivar Arwidssonin tutkimuksia ja kirjoitelmia (1909). Se även de periodiska publikationerna Mnemosyne (1819–1823) och Åbo Morgonblad (1821), samt Finlands författare 1809−1916 (1993); Finlands svenska litteraturhistoria I (1999). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Ammondt, Romantiikka luonnon salatun kirjan tulkitsijana (1983); J. Ammondt, Arwidsson romantikkona ja runoilijana. Adolf Ivar Arwidsson. Näkijä ja tekijä (1992); L. Castrén, Adolf Ivar Arwidsson. Nuori Arwidsson ja hänen ympäristönsä (1944); L. Castrén, Adolf Ivar Arwidsson isänmaallisena herättäjänä (1951); C. G. Estlander, Adolf Ivar Arwidsson som vitter författare (1893); C. G. Estlander, Arwidsson som publicist i Åbo (1894); G. Heinricius, Om Adolf Iwar Arwidssons förbindelser med fosforisterna och göterna i Sverige (1909); G. Heinricius, Från Adolf Iwar Arwidssons korrespondens med E. A. Crohns, J. J. Pipingskiöld, E. Rancken och Lorenzo Hammarsköld (1910); O. Junnila, Adolf Ivar Arwidsson (1979); O. Junnila, Ruotsiin muuttanut Adolf Iwar Arwidsson ja Suomi (1823−1858) (1972); O. Jussila, Maakunnasta valtioksi (1987); O. A. Kallio, Arwidsson. Suomalaisuuden suurmiehiä (1915); M. Klinge, Adolf Ivar Arwidsson eller Johan Jakob Nordström? Kring pseudonymerna Pekka Kuoharinen och Olli Kekäläinen. Historiska och litteraturhistoriska studier 43 (1968); H. Knif, Mnemosyne, ett slagfält för debattörer. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); K. Korhonen, Suomen asiain komitea. Suomen korkeimman hallinnon järjestelyt ja toteuttaminen vuosina 1811−1826 (1963); R. Palmgren, Suuri linja. Arwidssonista vallakumouksellisiin sosialisteihin (1948); P. Rommi, Tienhaarassa. Nuoren Arwidssonin poliittinen toiminta ; K. Tarkiainen, Finnarnas historia i Sverige II (1993). 

BILDKÄLLA. Arwidsson, Adolf Ivar. Oljemålning: Erik Johan Löfgren. Foto: Helsingfors universitets bildanstalt. Helsingfors universitetsmuseum.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4646-1416928957252

Upp