QVIST, Gerda 

(1883–1957) 

Medaljkonstnär 

Gerda Qvist är den enda finländska bildhuggare som helt ägnat sig åt medaljkonsten. Hon var en pionjär inom den moderna medaljkonsten i Finland i början av 1900-talet. Sina intryck tog hon av den samtida tyska konsten, inte minst av den gjutna medaljen, som blev hennes specialitet. Anspråkslös och tillbakadragen till sin karaktär, hade Gerda Qvist inga elever och bildade ingen skola.

Efter att ha genomgått sju klasser i samskola sökte sig Gerda Qvist till Finska konstföreningens ritskola 1902–1905 med Viktor Malmberg som lärare i bildhuggarklassen. Före det hade hon fått privatundervisning av Carl Eneas Sjöstrand. Våren 1908 fick hon tillfälle att praktisera hos medaljkonstnären Erik Lindberg i Stockholm. Lindberg var den ledande representanten för den dominerande franska medaljstilen i Sverige. Efter studierna vid ritskolan och besöket i Stockholm arbetade Qvist en kort period i bildhuggaren Felix Nylunds ateljé i Helsingfors och följde under två terminer med undervisningen vid Helsingfors universitets ritsal. Erik Lindberg var utan tvivel den som tidigast väckte hennes intresse för medaljkonsten. 

Sina konstnärliga anlag sägs Qvist ha ärvt från sin mors sida. Musikintresset härstammade från hennes morfar Frans Arvid Snellman, som var präst. På grund av en tidig hörselskada måste hon överge tanken på musikstudier till förmån för bildkonsten. Efter att ha börjat som porträtt- och reliefskulptör utvecklades hon till den ledande medaljkonstnären i Finland från 1920- till 1940-talet och den enda skulptören här som nästan helt ägnat sig åt denna konstart. 

Gerda Qvists första bevarade verk är en porträttrelief från 1902 som föreställer medicineprofessorn Salomon Henschen i Stockholm, och en porträttskulptur i gips från 1903 av brodern Walter Qvist. Av fadern Ernst Qvist finns också en tidig marmorrelief från 1906. Andra modeller som hon avporträtterade fann hon bland släktingar och vänner. Skulpturerna väckte dock inte något större uppseende och var ofta av gips. I ritskolan fick hon arbeta i lera och kopiera antika förlagor i gips. 

Gerda Qvist ställde första gången ut sina porträtt och reliefer på höstsalongen i Ateneum 1908. Efter att med hjälp av böcker ha fördjupat sig i den samtida tyska medaljkonsten, började hon specialisera sig på medaljkonst 1917. Qvists första medaljer från 1917–1918 tillägnades medlemmar av fru Ida Juslins familj, som stod konstnären nära. Välgjord är inte minst medaljen över Margit Juslin från 1918. Till de tidigaste alstren räknas även medaljen över Helsingfors tyska församlings pastor Friedrich Israel från ca 1918, gjuten i silver. 

Sin första separatutställning höll Gerda Qvist 1921 i Stenmans konstsalong. Den innebar ett genombrott för konstnären och var samtidigt den första specialutställningen av medaljkonst i Finland. Utställningen bestod av sex gjutna medaljer och sju plaketter som tillkommit 1918–1921. Axel Gabriels (Axel Haartman) skrev i sitt katalogförord om återgången till den gjutteknik renässansens mästare använde i medaljkonsten och avståndstagandet från den stil som bl.a. representerades av de präglade franska medaljerna i slutet av 1800-talet. 

På sina tidigaste medaljer, som Gerda Qvist ställde ut 1921 – samma år hennes första präglade medalj tillkom – hedrade hon en rad konstnärer och författare såsom Walter Runeberg (1921), Emil Wikström (1920), Zacharias Topelius, Jarl Hemmer (1921), Guss Mattson (1921). Bland dem finns några av hennes bästa arbeten över huvud taget. Ett par år senare utförde hon – på eget initiativ – medaljen över Jean Sibelius, som kom att bli hennes mest berömda. Också den var gjuten i brons. Ett av hennes främsta tidiga beställningsarbeten var medaljen över universitetsrektor Waldemar Ruin från 1921. 

Gerda Qvist sålde bra, i synnerhet efter Ville Vallgrens berömmande kritik i Hufvudstadsbladet. Nämnas kan att Antellska delegationen 1922 inlöste ett arbete av konstnären. Modellexemplaren till sina gjutna medaljer utförde Qvist – som den första – i det slutliga formatet, som varierade mellan ca 80 och ca 110 mm. De flesta av Qvists medaljer var personmedaljer, men hon gjorde också medaljer på beställning av olika sällskap (Nylands fruktodlare 1925), städer (Borgå 1938), samfund (Svenska litteratursällskapet 1942), industriföretag (Nokia, Fiskars) m.fl. Vid sidan av dem tillkom under åren även reliefer till offentliga utrymmen, gravstenar m.m. 

Den genomgående positiva kritik Gerda Qvist fick 1921 följdes av ett glädjande gensvar från utlandet. Bland de första som reagerade var dr Max Bernhart vid Statliga myntsamlingen i München, som Qvist tidigare varit i kontakt med och till vilken hon i början av 1920-talet sände några av sina arbeten för bedömning. Bernhart hade 1917 gett ut boken Münchener Medaillenkunst der Gegenwart, av vilken Qvists eget exemplar med talrika anteckningar finns bevarat i Nationalmuseets myntkabinett i Helsingfors. Bernhart gav ett berömmande utlåtande om Qvists medaljer och köpte samtidigt medaljen över Gustaf Strengell, som tillhörde hennes tidiga gjutna och i expressionistisk stil utförda verk från 1922. Gerda Qvists kontakter med The Numismatic Society i New York på 1920-talet var en nästan unik händelse. Sällskapet förvärvade 1923 ett antal av hennes medaljer, bl.a. den över Sibelius. 

Outi Järvinen har i en uppsats i tidskriften The Medal (1987) nämnt ett par andra av Gerda Qvists utländska kontakter. År 1920 hade Qvist brevkontakt med Theodor von Gosen i München, som var berömd för sina gjutna medaljer, och kände väl de lokala konstnärerna, börjande från Adolf Hildebrand. Med medaljkonstnären Theodore Spicer-Simson i USA bedrev Qvist en andligt berikande korrespondens från 1920-talet till slutet av 1940-talet. 

Om Qvists relationer till Carl Milles i Sverige finns inga påtagliga belägg, korrespondens eller dylikt. Ulf Abel har i sin doktorsavhandling (1980) om Milles medaljkonst ägnat Milles och Gerda Qvist ett kort avsnitt och påvisat att Qvist och Milles hade samma inspirationskällor, bl.a. samtida tyska förlagor. 

Gerda Qvist blev en flitig utställare och höll på 1920-talet ytterligare två utställningar. Vid en utställning 1926 presenterade hon bl.a. sina medaljer över Fredrika Bremer och Elli Björksten. År 1922 företog hon en studieresa till Stockholm, Köpenhamn, Berlin och München. Samtidigt uppmärksammades den klassiska medaljkonsten i allmänhet genom Bertel Hintzes bok Renässansmedaljer, som kom ut 1924, och antikens konst beundrades högt i Finland under hela 1920-talet. Bland konstnärer som kraftigt påverkades av den antika och arkaiska konsten på 1920- och 30-talet kan nämnas Gunnar Finne och Felix Nylund, vilka båda betydde mycket för Qvist. Wäinö Aaltonen kom bland de något yngre också att tillhöra samma krets. Samtliga av dem räknas i dag till sin tids främsta medaljkonstnärer i Finland. 

År 1927 höll Gerda Qvist en separatutställning i Paris, och 1929 visades hennes senaste arbeten på en stor internationell utställning där. I samband med den bedömdes hon som en av sin tids bästa medaljkonstnärer. På 1930-talet deltog hon i en vandringsutställning med finländsk konst i Tyskland, Österrike och Ungern. På utställningen i Budapest 1936 fick hon motta Istwanska medaljen i guld. Vid samma tid ställdes hennes medaljer ut också i Milano och Rom. I hemlandet deltog hon i Konsthallens första utställning 1928, Bildhuggarförbundets 20-årsutställning 1930 och höll en egen utställning 1932. I tävlingen om utsmyckningen av riksdagshusets plenisal 1931 hade hon ingen större framgång, men segrade samma år i en tävling om ett solur till Sandudds sandstrand i Helsingfors. 

Gerda Qvist hade många kontakter i de nordiska länderna. Hon ställde första gången utomlands ut sina verk i Köpenhamn 1919 och är representerad i myntkabinetten i Stockholm och Köpenhamn. På sina medaljer har hon också hedrat en rad betydande nordiska personligheter såsom H. C. Andersen (1932), Sven Hedin (1932) och Edvard Munch (1949). Vid sidan av Andersen- och Hedin-medaljerna tillkom på 1930-talet även t.ex. H. G. Porthan-medaljen 1939, som hörde till de första av hennes medaljer som präglades i Finland. 

Konstkritikern och författaren Gotthard Johansson, som på 1930-talet med sina tidningsartiklar bidrog till att göra Helene Schjerfbecks konst känd i Sverige, skrev i samband med en utställning 1944 av finländsk konst i Nationalmuseum i Stockholm om ”skönheten och kraften” i Gerda Qvists medaljkonst. Qvist hade framgångar också på en utställning av kvinnokonst i Berlin 1943 och i Stockholm, efter kriget, 1948. Den utomordentligt fina Sibeliusmedaljen från 1923 tog hon som modell för nya Sibeliusmedaljer, som i stort sett motsvarade originalet från 1923. Till de bästa av hennes senare medaljer hörde bl.a. Mikael Agricola-medaljen från 1948–1949. 

Åren 1954–1957 utförde Gerda Qvist sexton gjutna medaljer, av vilka några kan ha varit gjorda i gamla former, och inte mindre än elva präglade medaljer. Även om medaljerna fortfarande var välgjorda och Gerda Qvist trots sin ålder var livligt anlitad för beställningsarbeten, tydde många tecken på att en ny generation bildhuggare och medaljkonstnärer höll på att träda fram. 

I slutet av sitt liv uppmärksammades Gerda Qvist för sin livsinsats och förlänades Pro Finlandia-medaljen 1953, men i övrigt var kritiken inte alltid lika översvallande som tidigare. Hennes medaljer ställdes ut på nästan alla stora internationella utställningar på 1950-talet: Madrid 1951, Rom 1953 och 1957, Moskva och Leningrad 1953–1954 och efter hennes död i Antwerpen 1959. Qvist deltog så sent som 1955 i FIDEM:s (Fédération Internationale des Editeurs de Médailles) kongress i Stockholm, där hon på den avslutande festbanketten höll ett tal på franska. 

Efter Gerda Qvists bortgång donerades en stor samling av hennes egna medaljer jämte hennes brevsamling till Åbo Akademi. Den andra huvudsamlingen av hennes produktion finns i myntkabinettet i Finlands nationalmuseum. Numismatiska föreningen i Åbo lät 1973 prägla en minnesmedalj över Gerda Qvist, som utformats av Aimo Tukiainen. Medaljen var försedd med texten: Arte medallorum patriam illustravit (Med sin medaljkonst gav hon glans åt fäderneslandet). 

Bengt von Bonsdorff 

Gerda Franziska Qvist, född 14.8.1883 i Helsingfors, död 5.9.1957 i Helsingfors. Föräldrar direktören för Helsingfors polytekniska skola, statsrådet Ernst Edvard Qvist och Anna Franciska Theodora Snellman. 

VERK. Över 150 medaljer, av vilka mer än hälften var gjutna, bl.a. över Emil Wikström (1920); Gustaf Strengell (1922); Jean Sibelius (1923); H. C. Andersen (1932); Pro Borgo (1938); Svenska litteratursällskapet (1942); Georg August Wallin (1954); Eirik Hornborg (1954). Solur med reliefer vid Sandudds badstrand i Helsingfors (1931). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Myntkabinettet, Finlands nationalmuseum; Brages pressarkiv, Helsingfors; Gerda Qvists brevsamling, Åbo Akademi. U. Abel, Carl Milles. Form, idé, medaljkonst. Stockholm (1980); M. Aintila, Gerda Qvistin mitalitaide (avhandling pro gradu, Helsingfors universitet, 1963); B. v. Bonsdorff, Felix Nylund som medaljkonstnär, Konsthistoriska studier 12/1991; H. J. Boström, Suomen muistorahat I-II (1932, 1936); H. Cederholm, Gerda Qvist, Astra 1.4.1922; A. Gabriels, Gerda Qvist. Utställning av medaljer. Stenmans konstsalong (1921); O. Järvinen, The Medals of Gerda Qvist. The Medal 11/1987; O. Järvinen, ”Valettujen mitaleiden tapaiset esineet” – Keskustelua valetuista mitaleista 1920-luvulla. Årsbok för medaljkonst (2000); A. Laitakari, Suomen mitalit 1936–68 (1969); K. Laurén, Medaljkonstnären Gerda Qvist (1883–1957). Åbo landskapsmuseums årsbok 51 (1987); G. Qvist, Medaljkonst. Nya Argus 8/1947; T. Talvio, Valettu mitali Suomessa ennen vuotta 1965. Mitali 1/1992; A. Valkonen, Taidetta molemmat puolet. Suomalaisia mitaleita 1919–1989 (1990); J. & L. Voionmaa, Suomen mitalitaidetta (1964). 

BILDKÄLLA. Qvist, Gerda. Foto: Ateljé Ernst Ovesén. Museiverket.

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Uppdaterad 27.8.2015.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5522-1416928958128

Upp