RUIN, Waldemar 

(1857–1938)

Pedagog, professor, rektor 

Waldemar Ruin hörde till en generation humanister präglad av fosterländsk idealism, som utgick från samtidens erfarenhetsbaserade kunskap och tolkade den på ett idealistiskt sätt. Ruin var rektor för Helsingfors universitet under en tid då Finland strävade efter självständighet. 

Waldemar Ruin var född i regementsstaden Suzdal i Ryssland där hans far Constantin Ruin var officer i rysk tjänst. Hans mor Nathalia von Cronmann var dotter till en general och hörde till en svensk-baltisk ätt som adlats av drottning Kristina på 1600-talet. Gossen fick först namnet Wladimir, vilket senare förtyskades till Woldemar; tyskan var moderns språk. Ryska blev emellertid gossens första språk, eftersom barnsköterskan var ryska. 

Fadern Constantin Ruin närde likt mången finländsk officer i rysk tjänst en önskan om att skapa sig en förmögenhet och sedan återvända till Finland. Efter en misslyckad satsning inom skogsnäringen fick Constantin genom en officerskamrat anställning vid Tula gevärsfaktori i närheten av Moskva. Han avancerade snabbt och efter sju år i Tula hade han skaffat sig en ansenlig förmögenhet med vilken han bland annat kunde köpa godset Mommila nära Tavastehus. 

Redan 1868, fyra år innan föräldrarna flyttade till Finland, hade den yngste sonen, nu kallad Waldemar, skrivits in vid det nyligen öppnade Svenska normallyceum. Grunden till Waldemars svenska hade lagts i hemmet i Tula 1866, då han fick en guvernant från Finland. Waldemar kom sedermera att överglänsa sina klasskamrater i skolan och avlade studentexamen 1876. Han blev filosofie kandidat 1881, varefter han studerade filosofi vid universitetet samt vid flera tyska lärosäten såsom Jena, Berlin, Leipzig, och Heidelberg åren 1882–1884. 

I sin licentiatavhandling Kunskap och ideal. Ett bidrag till frågan om vetandets begränsning (1886) söker Ruin sammanjämka begreppen kunskap och ideal. På basis av licentiatavhandlingen tilldelades han samma år doktorstitel och utnämndes till docent i filosofi våren 1887. När professuren i pedagogik och didaktik utlystes samma år for Ruin återigen söderut för att snabbt skriva en avhandling med titeln Om karaktärsbildningens didaktiska hjelpmedel, i vilken han försvarade Johann Friedrich Herbarts pedagogiska syn samtidigt som han tog avstånd från dennes, som han menade, alltför mekanistiska själsuppfattning. Enligt Ruins tes skulle skolans läroplan i första rummet omfatta historia, naturvetenskap och religion. Därefter kom språk, matematik, sång, teckning och gymnastik. Dessa skulle samtliga integreras sinsemellan genom att vid alla möjliga tillfällen repeteras och knytas till andra ämnen som behandlades, så att resultatet blev ett verkligt intresse och ”en stor tankens rörlighet”. Ruin erhöll professuren och innehade den 1888–1926. 

Vid sidan om sin professur hade Waldemar flera förtroendeuppdrag, som prorektor 1911–1915 och som rektor 1915–1920. År 1902 blev han ordförande i Pedagogiska föreningen i Finland, på vilken post han kvarstod i ett kvarts sekel. I föreningens tidskrift trycktes hans föreläsningar, föredrag och festtal som behandlade allt från filosofins och pedagogikens stormän såsom Platon, Rousseau och Kant till mer allmänna filosofisk-pedagogiska spörsmål och samtida ideella strömningar. Ruin betonade elevens egen aktivitet som betydelsefull för inlärning, samt de estetiska momenten i bildningen. 

Ruin var en lysande talare. Han höll festtal vid hundraårsjubileer för stormän som Lönnrot, Runeberg, Snellman, Cygnaeus och Topelius. Ivar A. Heikel skrev 1940 i sin historik över Helsingfors universitet att Ruin ”sökte finna de idéer, som lågo bakom företeelserna, och hänvisade till livets högre ideal. Inspirationen, värmen och glansen i hans föredrag lyfte hans åhörare upp över det alldagliga”. 

Ruin genomförde i praktiken den del av den finsksinnade rörelsens program som gick ut på att höja bildningsnivån inte bara bland studenterna utan hos hela folket. Men någon egentlig partipolitik gav han sig aldrig in på. Som rektor höll han fast vid ståndpunkten att universitetet skulle hålla sig utanför all partipolitik. Samtidigt försvarade han skickligt universitetets intressen i förhandlingar med de ryska myndigheterna. Ett speciellt mellanspel var den så kallade ”tyska tiden” i Finlands historia 1918, då tyska militärer enligt hans mening hade bidragit till att rädda Finland. Under det dryga halvår som tyska trupper vistades i Finland var Waldemar Ruin ställföreträdande värd för dem, dels i egenskap av universitets rektor och dels som ordförande för det nygrundade Finsk-tyska sällskapet. Ruin gav en föreläsningsserie om Runeberg, till vilken inte bara Helsingfors bildade allmänhet var inbjuden utan framför allt de tyska militärerna i staden. 

Waldemar Ruin reste gärna i Tyskland där han kulturellt kände sig hemma. Han uppfattade också tyska språket som ett av sina modersmål, och förvaltade arvet från Goethe och Schiller. Första delen av Goethes Faust kunde han utantill. Goethe tillsammans med Kant kallade han för sina dioskurer. Hos dem försökte han finna de enkla mänskliga drag vilka han förmedlade i sina skrifter. Ruin såg alla sina husgudar, från Platon till Albert Schweitzer, som delar av en karavan som rörde sig genom tidernas öken där de utgjorde de trofasta och uthålliga, ständigt stävande efter ett mål oavsett om det var uppnåeligt eller ej. 

Bland Waldemar Ruins barn märks författaren och filosofen Hans Ruin. 

Jouko Aho 

Waldemar Ruin, född 25.7.1857 i Suzdal, Ryssland, död 10.3.1938 i Helsingfors. Föräldrar översten Constantin Nikolaj Ruin och Nathalia Sophia von Cronmann. Gift med (1) Flora Henrika Lignell, f. Lindholm 1886, (2) Maria Hedberg, f. Rossi 1935. 

PRODUKTION. Om lidelsen (1881); Kunskap och ideal (1886); Om karaktärsbildningens didaktiska hjelpmedel (1887); Johan Ludvig Runeberg 1804–1904. Tidskrift utgifven af Pedagogiska föreningen i Finland 41/1904; Onnellisuus ja kasvatus (1905); Politik och personlighet. Förhandlingar och uppsatser 20/1906; Lifvets sömn (1907); Återblick på vår pedagogiska utveckling under den gångna halvsekelperioden. Tidskrift utgifven af Pedagogiska föreningen i Finland 51/1914; Th. Rein, människan och tänkaren. Festskrift tillägnad Th. Rein på 80-årsdagen den 28 februari 1918 (1918); Kulturen och tiden (1920); Det tredje riket. Nya Argus 20/1927; Riket i väntan. Stockholm (1935). Se även T. Carpelan och L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 II (1925). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Waldemar Ruins korrespondens, Nationalbiblioteket. J. Aho, Sieluun piirretty viiva (1993); I. A. Heikel, Helsingfors universitet 1640–1940 (1940); T. Iisalo, The Science of Education in Finland 1828–1918. The History of Learning and Science in Finland 1828–1918, 18 (1979); M. Klinge et al., Kejserliga Alexanders Universitetet 1808–1917 (1989); M. Klinge et al., Helsingfors Universitet 1917–1990 (1991); H. Ruin, Hem till sommaren (1960); O. Ruin, Spänningar. Finland speglat i en familj. Stockholm (1987); J. Stormbom, Pedagogen och filosofen Waldemar Ruin. Skolhistoriskt arkiv 26/2001; J. Gästrin, Waldemar Ruin. Minnesruna. Kalender utgiven av Svenska folkskolans vänner 53/1938. 

BILDKÄLLA. Ruin, Waldemar. Foto: Ateljé Apollo. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5233-1416928957839

Upp