HEMMER, Jarl 

(1893–1944) 

Författare 

Poeten och författaren Jarl Hemmer är för den stora allmänheten främst känd för sin roman En man och hans samvete, som behandlar inbördeskrigets efterräkningar. Jämförd med sin tids moderna poeter var Hemmer närmast traditionalist. Han var uppskattad av såväl allmänheten som kritikerna. 

Jarl Hemmer föddes i Vasa och genomgick det svenskspråkiga lyceet i sin hemstad. Under sin skoltid dryftade han gärna existentiella frågor med sina kamrater. Bland dem stod Alfred Fahler, ett diktarlöfte som gick bort tidigt, honom närmast. Vid universitetet i Helsingfors studerade Hemmer ryska och estetik och avlade filosofie kandidatexamen 1917. Efter fullbordade studier var han verksam som pedagog en tid men blev inom kort fri författare. Åren 1920–1924 var han sekreterare vid Finlands svenska författareförening. Sin längsta resa utomlands, med destination Italien, företog Hemmer våren 1923. 

Tidiga litterära förebilder var Oscar Levertin och Viktor Rydberg. Senare kom även Dostojevskij bland andra att bli viktig för Hemmer. Han sände sina tidiga diktalster till poeten Bo Bergman i Sverige som svarade uppmuntrade. Hemmer debuterade med diktsamlingen Rösterna (1914), varefter han gav ut en lång rad diktsamlingar. Samlingen Över dunklet, som utkom 1919, lovordades som ”kanske den vackraste lyriska diktsamling som någonsin utkommit i detta land”. 

Såsom Johan Wrede påpekat är ”polariteten mellan ofullkomlighet och fullkomlighet, längtan och uppfyllelse” utmärkande för Hemmers diktning. Som poet var Hemmer traditionalist; han uppskattades av såväl allmänheten som kritikerna men blev föremål för modernisternas spott och spe. Efter sina upplevelser under världskriget och inbördeskriget, som förorsakade en depression hos honom, genomlevde Hemmer under 1920-talet en religiös kris, vars stämningar återspeglas i samlingen Skärseld (1925). Senare intresserade han sig för den högkyrkliga och socialt engagerade Oxfordrörelsen. 

Ett speciellt omnämnande bör ges Hemmers versepos Rågens rike (1922), som beskriver folklivet i Österbotten och uppvisar influenser från Selma Lagerlöf. Det är fråga om ett av få riktigt lyckade versepos som efter J. L. Runeberg tillkommit i Finland, och det vann tämligen stor popularitet. Nämnvärd i sammanhanget är även den dikt, ”Jordens sång”, som Hemmer skrev till Åbo Akademis promotionsfest 1919 och som tonsattes av Jean Sibelius i form av en kantat. Hemmer skrev även ett antal andra festdikter samt redigerade 1919 ett urval dikter av den tidigt bortgångne Erik Grotenfelt. Han skrev också en del för teatern. Hans första skådespel, Med ödet ombord, sattes upp såväl i Helsingfors som på Dramaten i Stockholm. Material från sina pjäser använde han även i sin prosa. 

För den stora allmänheten blev Hemmer känd främst genom sin prosa. Till prosaverken hör berättelsen Onni Kokko (1920) om en fjorton år gammal pojke som stupade i inbördeskriget. Som Hemmers främsta arbete bör ses romanen En man och hans samvete, som ursprungligen var tänkt som ett skådespel. Romanens huvudperson är en präst som under inbördeskriget tjänstgör på ett fångläger och som offrar sig för en av de röda fångarna och avrättas i dennes ställe. Boken utgör ett tungt vägande etiskt inslag i Finlands litteratur och ger därtill ett bidrag till framställningen av Kristusgestalten. 

Efter En man och hans samvete (1931) lyckades den flerfaldigt prisbelönte Hemmer inte upprätthålla samma nivå. Han publicerade nya verk fram till 1940, varefter han närmast skrev några enskilda dikter. Några av Hemmers verk har även filmatiserats, t.ex. av T. J. Särkkä, som 1945 respektive 1956 regisserade Fattiggubbens brud och En man och hans samvete. 

Förutom som författare verkade Hemmer även som översättare. Han översatte främst ryska klassiker, bl.a. Leonid Andrejevs Djävulens dagbok, Nikolaj Gogols Taras Bulba, Michail Lermontovs Vår tids hjälte samt Anton Tjechovs skådespel Tre systrar, Måsen, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården. Han översatte även Friedrich von Schillers Wilhelm Tell och J. P. Jacobsens Niels Lyhne. Ryska författare behandlade han också i sin essäistik. 

Hemmer flyttade 1933 till Borgå och Diktarhemmet, som ägdes av Finlands svenska författareförening. En kort tid efter inflyttningen inträffade en tragisk olycka som för Hemmer blev en personlig katastrof. Litteraturforskaren och kritikern Erik Kihlman med makan Gunnel, dotter till Mikael Lybeck, och konstnärsparet Henry och Maria Ericsson förolyckades då deras bil körde ner i Borgå å efter en kväll i Diktarhemmet. Denna tragiska incident kom att prägla Hemmer djupt. Erik Kihlman hade i sin essäsamling Svensk nutidsdikt i Finland (1928) skrivit den dittills mest omfattande presentationen av Hemmer. Hemmer å sin sida skrev en inledning till Kihlmans 1935 postumt utkomna essäsamling Nordiska profiler. 

Hemmer bodde kvar i Diktarhemmet under vinter- och fortsättningskriget, men hans sista år präglades av alkohol- och läkemedelsmissbruk, och på självständighetsdagen 1944 begick han självmord. Några av hans gripande avskedsdikter publicerades i Bonniers Litterära Magasin 1945. Jarl Hemmers skrifter utkom i en fyrdelad minnesutgåva 1945–1946. 

H. K. Riikonen 

Jarl Robert Hemmer, född 18.9.1893 i Vasa, död 6.12.1944 i Borgå. Föräldrar hovrättsassessorn, bankdirektören Bror Balder Hemmer och Emilia (Emmy) Sofia Finnilä. Gift 1918 med Saga Margareta Söderman. 

PRODUKTION. Rösterna (1914; 2. tillök. uppl. 1918); Fantaster (1915); Pelaren och andra dikter (1916); Ett land i kamp (1918; 2. tillök. uppl. 1919); Förvandlingar (1918); Prins Louis Ferdinand av Preussen (1919); Över dunklet (1919); Onni Kokko (1920); De skymda ljusen (1921); Rågens rike (1922); Väntan (1922); Med ödet ombord (1924); Skärseld (1925); Fattiggubbens brud (1926); Budskap (1928); Helg (1929); En man och hans samvete. Stockholm (1931); Lyrik i urval (1931); Onni Kokko och andra berättelser. Stockholm (1931); Morgongåvan (1934); Nordan (1936); Anna Ringars. Skådespel (1937); Brev till vänner (1937); Klockan i havet (1939); Du land (1940); Lyrik 1914–1944 (1945); Skrifter i minnesupplaga I–IV (1945–1946); Ljuset i Gehenna. Ett spel om en man och hans samvete (uppf. 1963). Se även Finlands författare 1809–1916 (1993). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Ek, Från Jarl Hemmers ungdom. Stockholm (1958); Finlands svenska litteraturhistoria II (2000); E. Kihlman, Svensk nutidsdikt i Finland (1928); M. Nordman, Stildrag i Jarl Hemmers prosa. En studie i ”En man och hans samvete” och ”Morgongåvan (1974); M. Nordman, Stil och struktur i Jarl Hemmers En man och hans samvete (1981); H. Ruin, Jarl Hemmer. En minnesteckning i J. Hemmer, Lyrik 1914–1944 (1945); J. Salminen, Jarl Hemmer. En studie i liv och diktning (1893–1931) (1955); Suomen kirjallisuus VI (1967); T. Warburton, Åttio år finlandssvensk litteratur (1984); S. Willner, Jarl Hemmer. Finländska gestalter VII (1968). 

BILDKÄLLA. Hemmer, Jarl. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5079-1416928957685

Upp