SÄRKKÄ, Toivo Jalmari 

(1890–1975) 

Filmregissör, filmproducent, filmråd 

T. J. Särkkä var huvudägare och produktionschef – en slags envåldshärskare – över Finlands största produktionsbolag för spelfilmer, Oy Suomen Filmiteollisuus. I hans meritförteckning ingår 234 långfilmer, av vilka han själv regisserade 49. I egenskap av filmmakare lade han vikt vid att han stod på två ben: i rollen som filmproducent kallade han sig T. J. Särkkä, men som manusförfattare och regissör Toivo Särkkä.

Toivo Hjalmar Silén, från 1906 Toivo Jalmari Särkkä, föddes 1890 i S:t Michels landskommun, där hans far Juho (Johan) Silén var inspektor på Sairila gård. Till rötterna i Loppis kommun återvände familjen via Orimattila 1899, då fadern fått anställning hos storföretagaren från Riihimäki H. G. Brander (senare Paloheimo). Sin skolgång påbörjade Toivo först 1899 i byn Launonen, i Loppis ”högre folkskola”. Under hela folkskolan var han primus i klassen. På lärarens uppmaning lät föräldrarna sin begåvade son anmäla sig till inträdesprovet för läroverk. Han valde att söka in till finska normallyceet i Helsingfors, varifrån han utexaminerades som laudaturstudent våren 1911. Han blev filosofie kandidat på mindre än tre år, visserligen med lägsta möjliga vitsord. De fortsatta studierna vid juridiska fakulteten avbröts efter våren 1916. Tre år senare deltog Särkkä i den första promotionen i det självständiga Finland och blev filosofie magister. 

Efter sin filosofie kandidatexamen arbetade Särkkä fyra år som kanslist och översättare vid Järnvägsstyrelsen och var därefter chef för kontrollavdelningen vid försvarsmaktens krigsbytescentral. Efter en tid som chef på försäljningsavdelningen vid Wilho Giers Ab 1919–1922 fick han anställning hos Oy Ceres Ab, där han var kontors- och försäljningschef i ett års tid. År 1923 flyttade han över till Maakuntain Keskus-Pankki Oy, där han först var direktör för bankkontoret i Malm och senare det i Eira. Under sommarsemestern 1930 hade han av en händelse som vikarie juris studerande Risto Nylund från Raumo, sedermera Oy Suomi-Filmis chefdirektör Risto Orko. Från 1933 var T. J. Särkkä verkställande direktör för föreningen Inhemskt arbete r.f. (numera Förbundet för finländskt arbete r.f.). 

Via det gemensamma fritidsintresset bowling blev Särkkä bekant med grundaren av Suomi-Filmi, Erkki Karu. Under depressionen hade Karu kommit i gräl med direktionen för bolaget, och slutgiltigt smällt igen dörren efter sig hösten 1933 och grundat ett konkurrerande bolag, Oy Suomen Filmiteollisuus (SF). Särkkäs uppdrag till fromma för inhemskt arbete bidrog till hans intresse för finsk filmproduktion. Det nya bolaget brottades till en början med finansiella svårigheter, och Karu vände sig till Särkkä, som sträckte ut en hjälpande hand. Redan i maj 1934 diskuterade föreningsbladet Suomen Työ, som Särkkä var redaktör för, hur filmproduktionen i Finland skulle räddas och få ny fart. Den sjätte juni 1934 blev Särkkä aktieägare och styrelsemedlem i SF. Han fortsatte samtidigt som direktör för föreningen för Inhemskt arbete till 1938. 

I och med Erkki Karus plötsliga död i december 1935 öppnades dörren för Särkkä till posten som vd och chefsregissör för SF. Under Karus levnad hade hans egen roll närmast varit finansiärens och den tyste bolagsmannens. Särkkä var knappt fyra år yngre än Karu, men blev 36 år äldre än han och arbetade med film i 26 års tid. Under Karus tid hann SF bara göra tre filmer, som kom till en åt gången, i hantverkartakt. Särkkä omvandlade snabbt bolaget till det produktionsbolag det påstod sig vara: 1936 blev tre filmer klara, och 1939 hann man med nio filmer på ett år. Särkkä var själv bolagets chefsregissör och mycket produktiv. Under de tre första åren arbetade han tillsammans med den yrkeskunnige Yrjö Norta. Åren 1936–1962 regisserade Särkkä sammanlagt 49 filmer, varav de elva första med Norta. 

Norta fortsatte att arbeta för SF till 1941. Då produktionen ökade anställdes fler regissörer, bland vilka kan nämnas Wilho Ilmari, Jorma Nortimo, Ossi Elstelä, Orvo Saarikivi, Hannu Leminen, Edvin Laine, Ville Salminen, Matti Kassila, Jack Witikka, William Markus, Aarne Tarkas, Åke Lindman och Mikko Niskanen. SF var först i Finland med att också låta kvinnor regissera film: Glory Leppänen 1936 och Ansa Ikonen 1944. 

Regissören Toivo Särkkä gillade historiska filmer och romantiska melodramer. I bästa fall ingick de i en och samma film, som i Vagabond-valsen (1941), som sågs av 1,5 miljoner biobesökare. Manuset hade beställts av Mika Waltari, och huvudrollerna spelades av Ansa Ikonen och Tauno Palo. Andra succéer var filmatiseringen av Guy de Maupassants roman Kvinnoöden (1947), där handlingen förflyttats till finska förhållanden (i huvudrollen sågs Eeva-Kaarina Volanen), Då mormor var ung (1949), som baserar sig på en pjäs av Serp (pseudonym för Seere Salminen), och Dansen över gravarna (1950), efter manus av Mika Waltari, med Leif Wager och Eila Peitsalo i huvudrollerna. 

Producenten T. J. Särkkä kände instinktivt på sig vad den breda publiken ville se. Han producerade de första s.k. Rillumarei-filmerna kring 1950, inledde serien filmer om Stumpen och Träskallen (1953), och producerade 1955 alla tiders mest framgångsrika film i Finland, Okänd soldat, som bygger på Väinö Linnas roman med samma namn. Filmen regisserades av Edvin Laine och slog publikrekord med 2,8 miljoner betalande åskådare. 

För långfilmernas del var SF det ledande produktionsbolaget från 1938 och praktiskt taget ett kvartssekel framöver. Under de åren var nästan hälften, 44 procent, av de nya filmer som gjordes i Finland producerade av Särkkäs bolag. Han var också ordförande för branschens centralorganisation, Finska filmproducenternas förbund, från 1945 till 1963. 

På grund av en konjunktursvacka slutade SF sin verksamhet och ansökte frivilligt om konkurs i slutet av 1965. Förutom 237 långfilmer hade bolaget producerat 323 kortfilmer och 453 reklamfilmer. Beslutet att lägga ned verksamheten influerades också av yrkesskådespelarnas envisa strejk, som inletts 1963, och försäljningen av tv-rättigheterna för bolagets långfilmer till Rundradion. Konkursen inställdes när det visade sig att bolagets tillgångar överskred skulderna med 120 000 mark i dåvarande valuta, men verksamheten återupptogs inte. Vid det laget hade bolagets vd redan fyllt 75 år. 

T. J. Särkkä var en mycket färgstark person, som dolde ett gott hjärta under en högljudd och barsk yta. Biografsläkten Mäkelä, ägare till Oy Kinosto (Mauno Mäkelä, Väinö Mäkelä) stod på god fot med honom, medan däremot Suomi-Filmis Risto Orko alltsedan deras första möte förblev en ständig antagonist. Som producenter hade de olika smak, och Särkkäs var klart mer folklig än Risto Orkos mer sofistikerade. Den eldfängde Särkkä råkade lätt i ordväxling, dels med filmkritiker, dels med regissörer och skådespelare angående deras gage. Om det verkligen gällde kunde Särkkä ge efter, men i egenskap av producent ansåg han sig ha rätt till nöjet att pruta. Till Uuno Montonen sade Särkkä en gång: ”Nog är ni skådespelare ena konstiga ena. Aldrig tänker ni på annat än pengar och pengar. Ingen bryr ju sig om konst.” Montonen svarade rappt: ”Javisst ja, så måste det ligga till – jag, jag tänker bara på pengar, och Herr magistern bara på konst.” 

Särkkä tilldelades personligen fyra Jussi-statyetter, två i egenskap av regissör och två som producent. Dessutom erhöll Mikko Niskanens debutfilm Grabbarna (1962), som Särkkä producerat, statens filmpris. Han blev hedersmedlem i Finska filmproducenternas förbund 1967 och hedersordförande 1970. År 1967 blev han den förste i Finland att föräras titeln filmråd. Finlands filmbranschs förtjänstmärke i guld fick han motta redan 1950. 

Särkkä gifte sig 1914 med den lettisk-finska Margarita Beljavsky, som han träffat i Gattjina. I äktenskapet föddes dottern Irma 1915, som sedermera gifte sig med författaren Mika Waltaris kusin, försäkringsdomaren Mikko Waltari. Denne var även SF:s jurist och 1945–1963 juridiskt ombud för Finska filmproducenternas förbund. 

Kari Uusitalo 

Toivo Hjalmar Silén, från 1906 Toivo Jalmari Särkkä, född 20.11.1890 i S:t Michels landskommun, död 9.2.1975 i Helsingfors. Föräldrar skogsarbetsledaren Johan Viktor Särkkä (tidigare Silén), och Ida Sofia Adamintytär (Santamäki). Gift 1914 med Margarita Eleanora Beljavsky. 

VERK. Regisserat följande långfilmer: Lyckan rullar (1942); Mot nytt liv (1942); August ordnar allt (1942); Unga människor (1943); Fattiggubbens brud (1944); Ballad (1944); Sylvi (1944); Anja kom hem (1944); Anna Liisa (1945); Ungdom på avvägar (1946); Kvinnoöden (1947); Getporsen blommar (1947); Den fjortonde gästen (1948); Från liten spelman till violinkung (1949); Då mormor var ung (1949); Dansen över gravarna (1950); Katarina den vackra änkan (1950); Hilja – mjölkflickan (1953); Du kära lymmel (1955); Fem filurer (1956); Juha (1956); 1918 (1957); En liten kvastflicka (1958); Hårt spel i Norden (1959); Familjen Suominen är här igen (1959); Kring Kankkula – brunnen (1960); Vi (1961); Fiffel med miljoner (1961); Månen är farlig (1962); Ett förtjusande äventyr (1962). Se även: Suomen kansallisfilmografia II−VII (1989−1998). 

PRODUKTION. Tammerfors, hemmaindustrins stad (1934); Fiskars. Trehundra år av järnförädling och industrikultur i Finland (1935); Åbo, industri- och kulturstaden (1935). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Laine, T. J. Särkän kansallinen lähetystehtävä. Suomen kansallisfilmografia 2 (1989); K. Uusitalo, T.J. Särkkä – legenda jo eläessään (1975). 

BILDKÄLLA. Särkkä, Toivo. 1961. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5070-1416928957676

Upp