ORKO, Risto 

(1899–2001) 

Filmregissör, professor, kommerseråd 

Risto Orko var chef för Suomi-Filmi Ab och deltog i den inhemska filmens utveckling under mer än sex årtionden. Han var regissör, producent, makthavare inom olika organisationer inom filmbranschen och iakttagare. Karriärens längd kan kallas för finländskt rekord. Till Orkos mest kända filmer hör Inspektorn på Siltala och Jägarens brud. 

Risto Nylund föddes i Raumo som yngre son till sjökaptenen William Nylund och Edla Eleonora Grönholm. År 1933 förfinskade han sitt namn till Orko. Hans tre år äldre bror Reino blev farmaceut 1920 och antog namnet Pajuri. Sin skolgång inledde Risto Nylund 1909 vid samskolan i Raumo, och avlade studentexamen där som privatist 1920. Fadern drunknade 1917 då hans fartyg torpederades utanför den irländska västkusten av en tysk ubåt. 

Hösten 1920 skrev Risto Nylund in sig i juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet och i Savolaxiska nationen. Studierna framskred tämligen makligt och avbröts helt 1931, då den stadgade maximitiden, 20 terminer, fylldes utan slutexamen. Åren 1924–1925 verkade Nylund, mitt under studierna, som energisk chef för teatern i sin hemstad Raumo. Han trivdes bättre med nationslivet och som första bas i manskören Ylioppilaskunnan Laulajat än på universitetet. 

Genom nationslivet stiftade Nylund bekantskap med inspektorn för Savolaxiska nationen Jooseppi Jussi Mikkola och i synnerhet med dennes författarhustru Maila Talvio. Vid samma tid knöt han en livslång bekantskap med Urho Kekkonen, som också studerade vid juridiska fakulteten. Sedan Nylunds studier avbrutits fick han anställning vid Finlands annonscentral och i december 1932 som verkställande direktör och chefredaktör för veckotidningen Viikkosanomat. Detta arbetsförhållande varade bara ett halvt år; försommaren 1933 anställdes han på heltid som regiassistent för filmen De 45 000. Orko rekommenderades till denna uppgift av Maila Talvio, som av föreningen för bekämpande av tuberkulos i Finland ombetts skriva manuskriptet till en spelfilm om föreningens verksamhet. 

Filmen De 45 000 producerades av Suomi-Filmi Ab, och dess chefsregissör var bolagets vd Erkki Karu, som mitt under filmningen hamnade i gräl med styrelsen för det företag som han grundat 1919 och dittills lett. Det halvfärdiga arbetet jämte alla förpliktelser föll nu på Nylunds axlar. Medan de sista tagningarna pågick, erbjöd styrelsen för Suomi-Filmi Nylund platsen som produktionschef och chefsregissör för bolaget efter Karu. Erbjudandet var frestande, och Nylund avstod från det fortsatta samarbetet med Karu. 

Hösten 1933 var ekonomin vid Suomi-Filmi i uruselt skick som en följd av den långvariga krisen, och våren därpå övervägde man på allvar att lägga ned verksamheten. Läget ändrades dock p.g.a. Risto Orkos romantiska komedi Inspektorn på Siltala, som kraftigt ökade publiktillströmningen, vilket medförde att bolaget kunde inleda en ny expansiv verksamhetsperiod. År 1934 blev Orko minoritetsdelägare i Suomi-Filmi och suppleant i bolagets styrelse och följande år ordinarie styrelsemedlem. År 1936 var han redan en av de tre huvudaktieägarna tillsammans med vd:n Matti Schreck samt chefen för teater-, import- och inspelningssektorn Nils Dahlström. År 1940 utlöstes Dahlström ur Suomi-Filmi, och fem år senare var det Matti Schrecks tur. Orko blev då vd för Suomi-Filmi och innehade redan 1948 två tredjedelar av bolagets aktiestock. 

I praktiken var Risto Orko Suomi-Filmis chefsregissör i ett decennium, 1933–1943. Under denna tid regisserade han själv inalles tretton filmer. Fem av dem kan räknas till den dramatiska produktionen: vid sidan av De 45 000, skildringarna av alkohol, alkoholkonsumtion och alkoholism Tulljagaren VMV 6 (1936) samt Och under låg den brinnande sjön (1937), samt de storstilade patriotiska idédramerna Jägarens brud (1938) och Aktivisterna (1939). Den patosfyllda hjältesagan om vinterkriget, Vår kamp. Från hemfronten till främsta linjerna vintern 1939–1940 (1940), var en dokumentärfilm baserad på klipp av Suomi-Filmis nyhetsfotografer, medan de sju övriga filmerna han regisserade under dessa år var underhållningskomedier. Orkos första självständiga regiarbete var Herrar i helpension (1933), som i likhet med den följande Jag och ministern (1934) utspelas i modern stadsmiljö, medan Vi som gå köksvägen (1940) i likhet med Inspektorn på Siltala närmast äger rum i en välbärgad herrgårdsmiljö och För en mark (1938) i en förmögen direktörs strandvilla. Ryhmy och Romppainen (1941) och Jees och just (1943) är farser från kriget och hemmafronten, baserade på Armas J. Pullas texter. 

Efter filmen Jees och just regisserade Orko ingenting på över tre och ett halvt decennium. Hans tid upptogs först av ett aktivt deltagande i filmpolitiken under andra världskriget som en av förgrundsfigurerna inom den s.k. tyskorienteringen, sedan av kampen om bestämmanderätten inom Suomi-Filmi och därefter skötseln av de alltmer omfattande uppgifterna som vd för bolaget samt av olika samhälleliga aktiviteter. Återkomsten till regissörsstolen sköts alltmer på framtiden. Valentin Vaala, som anställts vid företaget redan 1935, blev efter 1943 i praktiken chefsregissör. Andra regissörer som anställdes vid Suomi-Filmi var Orvo Saarikivi 1936–1940, Ilmari Unho 1939–1953, Jorma Nortimo 1942–1944 och 1954, Wilho Ilmari 1942 och Hannu Leminen 1950–1957. Åren 1937–1956 var produktionen inom bolaget som störst, men den minskade i början av 1960-talet för att helt upphöra 1980. 

Åren 1934–1980 producerade Suomi-Filmi sammanlagt 108 långa spelfilmer. Under ett drygt kvartssekel, från 1936 till början av 1960-talet, tävlade bolaget med Suomen Filmiteollisuus, grundat 1934, om platsen som ledande producent av spelfilmer. Konkurrensen gällde både kvaliteten och antalet nya filmer. Orko bestämde om riktlinjerna för produktionen i Suomi-Filmi, medan besluten om produktionen inom Suomen Filmiteollisuus fattades av bolagets vd Toivo Särkkä. Särkkäs smak var klart mera vulgär än Orkos och Vaalas; de senare eftersträvade en mer förfinad och urban prägel. Suomen Filmiteollisuus produktion av spelfilmer steg under de livligaste åren till ett drygt tiotal, medan Suomi-Filmis förblev vid högst sju spelfilmer årligen. Relationen mellan Orko och Särkkä var minst sagt ansträngd. 

Suomi-Filmi var traditionellt och sedan länge den största producenten av kortfilmer i landet. Bolaget gav 1935–1960 ut en egen filmtidskrift, Uutisaitta, och ägde en av landets största biografkedjor samt ett stort antal olika slags dotterbolag. Företagets producent av reklamfilmer var från 1957 Filmitalo Oy. Orko fortsatte målmedvetet med att omvandla Suomi-Filmi till ett familjebolag. Målet nåddes 1974. Hela aktiestocken fördelades därefter mellan Orko och hans fem barn. Orko fortsatte som vd och högsta chef till 1976, då han övergick till att bli heltidsarbetande styrelseordförande. Därefter anställdes ekonomen Eero Tähtinen, som inte hörde till ägarsläkten, som vd till 1985. År 1992 var enbart Orko och hans två äldsta söner aktieägare i bolaget. Tillsammans bildade de bolagets styrelse, med den över 90-årige Risto Orko själv som ordförande. Orko lösgjorde sig från Suomi-Filmi först 1999. 

Orkos länge planerade återkomst som regissör skedde sommaren 1979, då han i samarbete med det sovjetiska bolaget Mosfilm och regissören Leonid Gajdaj verkställde en filmning i färg av en folkkomedi som baserade sig på Maiju Lassilas klassiker Låna tändstickor. Orko fyllde 80 samma höst. Publikframgången motsvarade inte förväntningarna och filmen blev den sista för Suomi-Filmi. Den gradvisa nedgången för bolaget inleddes redan i början av 1960-talet genom televisionens inträde, och trots att man försökte sig på nya verksamhetsområden, tidvis med viss framgång, fick det inte önskat resultat i ett större perspektiv. År 1991 övergavs huvudkontorets gamla, anrika lokaler på Bulevarden. Verksamheten fortsattes därefter i liten skala. Bolagets personal, som 1957 som mest omfattade 438 personer, hade krympt till fem år 1997. 

Under Suomi-Filmis storhetstid var Orko aktivt med i olika organisationer inom filmbranschen. Han var 1963–1975 ordförande för Finlands biografägareförbund, medlem av styrelserna för Finska filmproducenternas förbund och Finlands filmkammare 1946–1976 och vice ordförande för styrelsen för Finlands filmstiftelse 1969–1976. Som exempel på Orkos breda engagemang kan nämnas styrelseordförandeskapet för Finlands handbollsförbund. År 1948 fick han kommerseråds och 1979 professors titel. 

År 1930 ingick Risto Orko äktenskap med sin studentnationskamrat, gymnastikläraren Liisa Vanne. Av familjens fem barn fortsatte sonen Kare Orko 1985 sin fars arbete som vd för Suomi-Filmi. 

Kari Uusitalo 

Risto Eliel William Nylund, från 1933 Orko, född 15.9.1899 i Raumo, död 29.9.2001 i Helsingfors. Föräldrar sjökaptenen Frans William Nylund och Edla Eleonora Grönholm. Gift 1930 med gymnastiklärarinnan, professor Liisa Vanne. 

VERK. Regisserat följande långfilmer: Herrar i helpension (1933); Jag och ministern (1934); Inspektorn på Siltala (1934); Tulljagaren VMV 6 (1936); Och under låg den brinnande sjön (1937); Jägarens brud (1938); För en mark (1938); Aktivisterna (1939); Vi som gå köksvägen (1940); Ryhmy och Romppainen (1941); Jees och just (1943); Låna tändstickor (1980). Om Orko som produktionschef se Suomen kansallisfilmografia I–VIII (1989–1999). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Risto Orko – suomalaisen elokuvan suurmies. Red. K. Uusitalo, G. Nylander och L. Orko (1970); K. Uusitalo, Kuvaus – kamera – käy! Lähikuvassa suomifilmit ja Suomi-Filmi Oy (1994); K. Uusitalo, Risto Orko draamaohjaajana. Suomen kansallisfilmografia II (1995); K. Uusitalo, Risto Orkon komediat. Suomen kansallisfilmografia I (1996); K. Uusitalo, Risto Orko. Suomi-Filmin 100-vuotias suurmies (1999). 

BILDKÄLLA. Orko, Risto. Foto: Kai Gustafsson. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5069-1416928957675

Upp