VAALA, Valentin 

(1909–1976) 

Filmregissör 

Valentin Vaalas karriär sträckte sig genom hela den finländska filmens guldålder. Han var den enda finländska regissör som var verksam från 1920-talet ända till 1960-talet, och ännu på 1970-talet arbetade han aktivt, nu som regissör av kortfilmer. Allt som allt regisserade Vaala 45 långfilmer; flera av dem hör till klassikerna inom finsk film.

Valentin Vaalas föräldrar, hattmakaren Jakof Ivanoff och hans i Helsingfors födda hustru Nadeschda Jeminow, flyttade från S:t Petersburg till Helsingfors innan Valentin föddes. I hemmet talade man ryska. Valentin Ivanoff lämnade på 1920-talet skolgången i Helsingfors ryska lyceum och arbetade 1926–1927 som bildsättare på tidningen Uusi Suomi. Han var intresserad av teater och av ”levande bilder”. Han tyckte också om att åka skridskor, och det var på skridskobanan han blev bekant med ett annat av de blivande stora namnen inom finsk film, Theodor Tugai, mera känd under namnet Teuvo Tulio. Tillsammans satte de igång ett filmprojekt där Tugai, som till utseendet påminde om Rudolph Valentino, spelade hjälterollen som zigenarhövdingen Eb-Anzion. Ivanoff, som tagit konstnärsnamnet Vaala, regisserade filmen Svarta ögon, som efter vissa ekonomiska svårigheter blev färdig i slutet av april 1929. 

Kamraterna fortsatte sitt samarbete i ytterligare tre filmer där Tugai spelade huvudrollen och Vaala regisserade. För produktionen svarade agenturbolaget Oy Fennica Ab, som ägdes av affärsmannen Armas Willamo, en bekant till familjen Tugai. I stumfilmen Zigenarcharmören debuterade Hanna Taini på den vita duken. I dessa tider fick talfilmen sitt genombrott – melodramen Den breda vägen spelades in som stumfilm, men senare lades ett ljudband med musik, effekter och sånger till. Thrillern Den blå skuggan, som baserar sig på en opublicerad novell av Mika Waltari, blev deras sista gemensamma verk – från 1936 arbetade också Tugai bakom kameran, nu under konstnärnamnet Teuvo Tulio. 

I Vaalas komedi Helsingfors främsta affärsman hade Aku Korhonen huvudrollen, och bland de medverkande fanns Tauno Palo, debutanten Tauno Majuri och Regina Linnanheimo, som här gjorde en av sina första stora roller. De ekonomiskt svåra tiderna påverkade också filmindustrin; Fennica-Film drabbades mitt under inspelningarna av komedin När pappa vill… av likviditetsproblem, och Emil och Yrjö A. Viljanens bolag Bio-Kuva tog över. I filmen spelade Vaala också den unge hjältens roll – det var den andra och sista gången han uppträdde framför kameran; den första var i debutfilmen Svarta ögon 1929. 

På våren 1935 visades När pappa vill … på biograferna, men då hade Vaala redan övergått i det då största finländska filmbolaget Suomi-Filmis tjänst som dess biträdande direktör. Vintern innan hade han arbetat som filmlaborant på kortfilmsbolaget Aho & Soldan. I och med att Suomi-Filmi nu hade två regissörer, Vaala och huvudregissören Risto Orko (vars romantiska komedi Inspektorn på Siltala hade varit den största inhemska kassasuccén i Finland dittills), kunde bolaget från och med sommaren 1935 arbeta med två långfilmsprojekt samtidigt. 

Vaala förblev Suomi-Filmi trogen under resten av sitt liv – också efter sin pensionering 1974 stack han sig varje dag in för att träffa sina f.d. arbetskamrater. Från 1943 fungerade han i praktiken som förste regissör, då Orkko dels blev indragen i maktkamper på Suomi-Filmi, dels var aktivt engagerad i utarbetandet av filmpolitiken under fortsättningskriget 1941–1944. Vaala kommenderades att under fortsättningskriget tjänstgöra vid Statens informationsverk och arbeta med klippningen av nyhetsjournalfilmer. Vid sidan av det arbetet fortsatte han att regissera spelfilmer; inhemska filmer ansågs ha stor betydelse för stridsmoralen. 

Under sina år på Suomi-Filmi regisserade Vaala 38 långfilmer. I den första av dem, den romantiska komedin Alla älskar, uppträdde den finska filmhistoriens överlägset mest populära par, Ansa Ikonen och Tauno Palo, för första gången tillsammans. Under säsongen 1937–1938 gjorde Vaala de första filmatiseringarna av Juhani Tervapääs (pseudonym för Hella Wuolijoki) pjäser Hulda från Juurakko och Kvinnorna på Niskavuori. Han upptäckte flera begåvade unga skådespelare, bland dem Sirkka Saari, Olavi Reimes, Tapio Nurkka och 1940-talets pigga komedienne Lea Joutseno. 

Som regissör behärskade Vaala både allvarliga dramer och sprudlande komedier och kunde skildra såväl lantliga miljöer som huvudstadens societetsliv. Han samarbetade under många år med fotografen Eino Heino och med Lea Joutseno, som medverkade som skådespelare, manusskribent och översättare. Joutseno spelade den kvinnliga huvudrollern i komedierna Brud efterlyses (1941), Skämt undanbedes (1943), Dynamitflickan (1944), Fästman att hyra (1945) och Flickan för veckan (1946). I filmen Lovisa – unga värdinnan på Niskavuori, en fri tolkning av Hella Wuolijokis pjäs, spelade Eino Heinos hustru Emma Väänänen huvudrollen. Till Vaalas nära vänkrets hörde också skådespelerskan Kirsti Hurme, som spelade med i Vaalas filmer Guds storm (1940), De möttes vid gungan (1943), Lovisa – unga värdinnan på Niskavuori (1946) och Vår gemensamma fru 1956. 

Den episka sviten Människor i sommarnatten (1948) baserade sig på F. E. Sillanpääs roman med samma namn, komedierna Gabriel, kom tillbaka (1951) och Äpplet faller… (1952) på pjäser av Mika Waltari. Filmversionen av Zacharias Topelius romantiska berättelse Gröna kammarn på Linnais (1945) tilldelades fyra Jussi-statyetter, den finländska motsvarigheten till de amerikanska Oscar-utmärkelserna. En av dem tilldelades regissören Vaala. Han belönades med ytterligare tre Jussi-statyetter, två för bästa regi (filmerna Lovisa och Äpplet faller…) och en för bästa manus (Människor i sommarnatten) tillsammans med Lea Joutseno. 

Vaala fick uppgiften att regissera de första färgfilmerna i Finland. Hans Sockenskomakarna var den tredje filmatiseringen av Aleksis Kivis pjäs med samma namn, och Den unga mjölnaren byggde på Maiju Lassilas (pseudonym för Algoth Untola) gamla folklustspel. Vaala återvände till bekanta teman i nyfilmatiseringen av Kvinnorna på Niskavuori (1958). Hans sista långfilm, Sanningen är skoningslös baserad på Mauri Sariolas polisroman, spelades in 1963. 

När produktionen av långfilmer drastiskt minskade i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet gav den operativa ledningen på Suomi-Filmi Vaala och klipparen Armas Laurinen i uppdrag att sammanställa dokumentären Stridernas väg (1960). Den byggde på autentiskt filmmaterial från vinter- och fortsättningskrigen. De följande åren koncentrerade Vaala sig helt och hållet på att producera dokumentärfilmer, inalles över 30 under de följande femton åren. Vaala, som under sina år som långfilmsregissör haft en ganska lugn arbetstakt vande sig aldrig riktigt vid det betydligt hetsigare tempo dokumentärfilmsarbetet krävde. 

Den internationellt mest kända av Vaalas kortfilmer är Jääkenttien kautta Suomeen, som handlar om de finska isbrytarna. Den belönades 1962 med Grand Prix vid en internationell tävling för kortfilmer med marina motiv i Milano. Han regisserade också en drygt timslång film om hur Saima kanal togs i bruk igen efter kriget, Näin syntyi Saimaankanava (1969). Hans närmaste medarbetare under kortfilmsåren var Reijo Lås och Mauri Front, som också de tidigare hade arbetat med spelfilmer. 

I motsats till sina arbetskamrater från ungdomsåren Teuvo Tulio och Regina Linnanheimo trivdes Vaala i offentligheten och gav intervjuer ännu på 1970-talet. Under inspelningarna instruerade han sina skådespelare mycket detaljerat och följde från sin regissörsstol intensivt gestikulerande arbetet med scenerna. Det förekom mycket litet improvisation, manuskripten var alltid noggrant utarbetade och Vaala planerade redan under inspelningsskedet hur scenen skulle klippas. Hans arbetsmetod, som sparade film och därmed pengar, var ett arv från tiden på Fennica-Filmi som kämpade med ekonomiska svårigheter. 

Valentin Vaalas livsåskådning var humanistisk och hans personlighet var empatisk och hjärtlig. Han var dock mycket kräsen i sitt val av umgänge under fritiden. Han var homosexuell och gifte sig aldrig. Vaala beviljades konstnärspension av staten 1974, men han hann åtnjuta den bara tre år; han avled i november 1976. 

Kari Uusitalo 

Valentin Vaala (tidigare Ivanoff), född 13.10.1909 i Helsingfors, död 21.11.1976 i Helsingfors. Föräldrar hattmakaren Jakof Vasilinpoika Ivanoff och Nadeschda Aleksanterintytär Jefimow. 

VERK. Långfilmer: Svarta ögon (1929); Zigenarcharmören (1929); Den breda vägen (1931); Den blå skuggan (1933); Helsingfors främsta affärsman (1934); När pappa vill (1935); Alla älskar (1935); Så tuktas en man (1936); Så tuktas en kvinna (1936); Forsfararens brud (1937); Hulda från Juurakko (1937); Kvinnorna på Niskavuori (1938); Mannen från Sysmä (1938); En rik flicka (1939); Grönt guld (1939); Guds storm (1940); Antreas och den syndiga Jolanda (1941); Brud efterlyses (1941); Kärlekens ABC (1942); De möttes vid gungan (1943); Fröken brushuvud (1943); Skämt undanbedes (1943); Dynamitflickan (1944); Gröna kammarn på Linnais (1945); Fästman att hyra (1945); Flickan för veckan (1946); Lovisa – unga värdinnan på Niskavuori (1946); Maaret – Fjällens dotter (1947); Människor i sommarnatten (1948); Dig vill jag ha (1949); Mörk ligger råken (1949); Gabriel, kom tillbaka (1951); Vagabondens tös (1952); Äpplet faller (1952); Mamma är förälskad (1953); Inspektorn på Siltala (1953); Pappa för en dag (1954); Min man har en fästmö (1955); Vår gemensamma fru (1956); Sockenskomakarna (1957); Den unga mjölnaren (1958); Kvinnorna på Niskavuori (1958); Stridernas väg (1960); Ungdom i farten (1961); Jääkenttien kautta Suomeen (1962); Sanningen är skoningslös (1963); Näin syntyi Saimaankanava (1969). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Klemola, Valentin Vaala muistelee. Anna 8-11/1965; K. Laine & M. Lukkarila & J. Seitajärvi, Valentin Vaala (2004); K. Uusitalo, Lavean tien sankarit – Suomalainen elokuva 1931−1939 (1975); K. Uusitalo, Hei, rillumarei! Suomalaisen elokuvan mimmiteollisuusvuodet 1949−1955 (1978). 

BILDKÄLLA. Vaala, Valentin. Kari Uusitalo, Suomalaisen elokuvan vuosikymmenet (1965).

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5097-1416928957703

Upp