PALO, Tauno


(1908–1982)


Skådespelare, sångare


Tauno Palo anses vara den finska teaterns och filmens populäraste, mest framstående manliga artist. Hans karriär omfattade 300 scenroller och 65 långfilmsroller och visar prov på mångsidighet, naturbegåvning och personlig utstrålning. Tauno Palo var också populär som sångare.

 

Tauno Brännäs föddes i Tavastehus 1908. När han var tre år gammal flyttade familjen till Sörnäs i Helsingfors. Tauno växte upp under knappa omständigheter som den yngsta av familjens tre barn, genomgick folkskolan och blev ordonnans vid försvarsmakten. Vid försvarsmaktens kemiska forskningsanstalt utbildades han sedermera till preparator, d.v.s. kemist. År 1926 uppmuntrades han av en kollega att söka in som kvällsskådespelare vid arbetarscenen Sörnäisten työväen näyttämö i Sörnäs. Till en början uppträdde han som korgosse och statist men efter hand gavs han allt större roller. Aarne Orjatsalo, chef för Helsingin työväen teatteri (Helsingfors arbetarteater), blev Taunos mentor i skådespelarkonsten.


 

Den mörke, graciöse och okonstlade Sörnäshjälten med den fina rösten drog så småningom uppmärksamheten till sig. Vårvintern 1931 bad filmregissören Kalle Kaarna honom provspela i Aho & Soldans studio. Han fick huvudrollen i filmen Jägarens brud (1931). Efter Jägarens brud följde ännu en romantisk hjälteroll, i Kuisma och Helinä (1932). Tauno Brännäs hade goda röstresurser och hans genombrott som filmskådespelare skedde i övergången från stumfilm till ljudfilm. I stumfilmen Jägarens brud hade redan ingått några sångnummer, och med jägaren Marttis sång ”On harhaa” (Det är en villfarelse) blev Tauno ett känt namn.


 

På rekommendation av teaterchefen Eino Kalima och regissören Pekka Alpo antogs Tauno Brännäs utan sedvanlig audition till Finlands nationalteater, och hösten 1932 lämnade han sitt tidigare arbete som kemist efter att ha förfinskat sitt namn till Paloniemi, därefter till Palo. Under Tauno Palos första tid vid Finlands nationalteater rådde ett spänt förhållande mellan teater och film; hans karriär vid teatern försinkades snarare än befrämjades av hans insatser inom filmen. Det var under nationalscen­ens värdighet att ge en huvudroll till en populär filmskådespelare, och under flera år kom Palo att endast göra småroller. Han fick vänta på sitt genombrott inom teatern till hösten 1938 då han gjorde timmermannen Melichar i Frantisek Langers fängelsedrama N:r 72 och prins Sigismund i Calderóns poetiska drama Livet är en dröm. Den värme och trovärdighet som kom att karakterisera hans senare rollfigurer framträdde redan i dessa roller.


 

Palo hade fått sitt genombrott som förste älskare och hjälte. Av hans rollprestationer under 1940-talet framgår den lätthet med vilken han kunde ikläda sig olika karaktärer och tolka sinnestillståndet hos hjältar med motstridiga egenskaper. Till prins Eriks kluvenhet och instabilitet i Strindbergs Gustav Vasa fogade Palo i sitt rollarbete 1945 en infantil godhet. I Radioteaterns uppsättning av Wolfgang Borcherts pjäs Utanför dörren 1949 gav han uttryck för splittring och bitterhet i rollen som soldat Beckmann – en tolkning som på sin tid lovordades som en av de bästa i Radioteaterns historia – och i Strindbergs Fröken Julie 1948 framställde Palo betjänten Jean som en grov och råbarkad karl. Trots att Palo inte tidigare hade spelat många komiska roller, gjorde han också ett lyckat framträdande i Mika Waltaris komedi Oss skälmar emellan 1947 med en av bifigurerna, den slipade spelevinken Kort-Ville, som ständigt vred och vände på sin skärmmössa.


 

Palos repertoar inom teatern var blandad. Han kunde svara på den moderna dramatikens utmaningar. Som Juhani i Aleksis Kivis Sju bröder 1954 frigjorde han sig från äldre förstelnade förebilder och skapade en helt ny Juhani med utgångspunkt i de egna barndomslekarnas fantasivärld. Han lyckades även väl med försök inom den nyare experimentella dramatiken, som i Paavo Haavikkos Paroni Münchausen (Baron Münchausen) 1958, och inom den inhemska samtidsdramatiken med sin moralkritik, så som i Kyllikki Kallas Herra Puoluesihteeri (Herr partisekreterare) 1958. I Tennessee Williams och Arthur Millers pjäser gestaltade Palo med sin kraftiga fysik starka livskänslor, mänsklig misär och trasiga manliga hjältar. En av sina stora rollprestationer under 1950-talet gjorde Palo i Williams Linje lusta, som den energiske och erotiske, maskuline hjälten Stanley Kowalski. I pjäsen Katt på hett plåttak fångade Palo i morfaderns roll den åldrande mannens livserfarenheter. I hans rolltolkning dolde sig känslorna under en karsk och butter yta, vilket också gäller rollen som hamnarbetaren Eddie Carbone i pjäsen Millers Utsikt från en bro 1958. År 1963 firade Tauno Palo sitt 35-årsjubileum som artist i rollen som revolutionens trötte förgrundsgestalt i Georg Büchners Dantons död.

 

År 1966 spelade Tauno Palo för andra gången doktor Astrov i Tjechovs pjäs Onkel Vanja, i regi av Eino Kalima. Astrov var nu mjukare och mindre cynisk än i Palos tolkning från 1955. Palos tolkning sammanförde Astrovs idealism och uttröttade cynism med en rörande hjärtegodhet och finstämd humor. Den har betraktats som en av hans mest lysande rollprestationer och Palo medgav även själv att han hade en nära relation till denna roll. ”Kanske ville jag tänka på samma sätt som Astrov och ge uttryck för dessa tankar med hans hjälp” resonerar Palo i sina memoarer. Tauno Palo gjorde sin sista roll vid Finlands nationalteater i Ilmari Turjas komedi Särkelä itte (Särkelä själv). Han gick i pension från Nationalteatern 1973.


 

Tauno Palos karriär inom teatern stärktes av den popularitet han uppnådde med sina filmer, radioframträdanden och grammofoninspelningar. De 65 filmer som Palo medverkade i, för det mesta som huvudrollsinnehavare, omspänner trettio år av den finska filmproduktionens verkliga storhetstid med början i de första ljudfilmerna från början av 1930-talet. Filmbolaget Suomi-Filmi lade grunden för Palos verkliga stjärnstatus. I sin första produktion för Suomi-Filmi, Alla älska (1935), spelade Tauno Palo mot Ansa Ikonen. Paret gjorde ytterligare tolv filmer tillsammans; den sista kom att bli Naken sanning 1956. Även om båda mötte andra välkända artister som motspelare, förblev Ansa Ikonen och Tauno Palo det eviga paret i filmpublikens ögon.


 

Under sin filmkarriär rörde sig Palo från en genre till en annan. Vid sidan av romantiska hjälteroller gestaltade han även dubbeltydiga karaktärer. Han besatt förmågan att ge ett uttryck åt de spänningar som låg under ytan i det finländska samhället: krigets trauman, mäns kriser, generationsklyftorna och motsättningarna mellan land och stad. Rollerna som Arnold i Vagabondvalsen 1941, löjtnanten i Brunnsparkens vackra Regina (även Din intill döden) 1941 och författaren Helavalta i Vita rosor 1943 visar charmören Tauno Palo den romantiske hjälten. I Niskavuori-filmernas Juhani och Aarne, som vacklar mellan det nya och det gamla, framträdde dock en annan Tauno Palo. Här gestaltade han konflikten mellan land och stad, mellan plikt och personlig frihet. I Professor Masa 1950 lever Palo dubbelliv som professor och hamnarbetare och låter motsättningen mellan ett liv som borgare och ett liv som proletär komma till uttryck.


 

Palos register begränsade sig inte till roller som sedesam hjälte. I Förödelse (1947) och Hilja – mjölkflickan (1953) färgas rollfigurerna av en ohämmad och våldsam sexualitet. I filmerna Pappas gamla och nya (1955) och Nutidsungdom (1957), behandlas däremot maskulinitetskriser. Om de manliga rollfigurerna i dessa filmer framstår som aningen tafatta och viljesvaga framträder dock mer komplexa och kluvna gestalter i filmerna Hjärtats sång (1948), Ögon i mörkret (1952), Naken sanning (1956) och En man från vår planet (1958). I Den eldröda duvan (1961), där Palo gör sin sista filmroll, kämpar rollfiguren endast med sina egna inre problem.


 

Tauno Palo blev också en populär sångare. Hans ståtliga tenor hördes både på teaterscenen och från filmduken. Som musiker turnerade han endast under en kortare period under kriget och uppträdde då främst på underhållningsturnéer och vapenbrödraträffar. På 1930- och 1940-talen hörde tango och schottis till Palos främsta repertoar. Tidens favoritschlagrar var bl.a. ”Hulivilipoika” (Spelevinken), ”Kun heili mun jätti” (När min flamma lämnade mig) och ”Tuohinen sormus” (En ring av näver). Under 1940-talet spelade han in populära filmmelodier som ”Pot, pot, pot” och ”Nuoruuden sävel” (Ungdomens melodi) tillsammans med Ansa Ikonen. ”Rosvo-Roope” (Rövaren Roope) och ”Ruusu on punainen” (Rosen är röd) är sånger som Palo senare skulle göra kända. Den sista skivinspelningen ägde rum 1974.


 

Tauno Palos skådespelarkonst och popularitet hos publiken lade grunden för hans stjärnstatus. Han använde sig närapå instinktmässigt av sin egen person som klangbotten för sitt skådespeleri. Han nådde därmed i sina rollprestationer den psykologiska trovärdighet som förbinds med teaterteoretikern Konstantin Stanislavskij. Palo hade förmågan att förmedla en genuin livskänsla. Hans skådespelararbete och sätt att förhålla sig till rollerna har ofta liknats vid ett barns öppenhet: han kunde på ett fördomsfritt sätt återkalla tidigare känslor och utnyttja dem i rollarbetet.


 

Dock var Tauno Palo med all sin personliga charm ingen publikfriare; han använde istället sin starka utstrålning som ett stöd för rollarbetet. Rollen och jaget stod alltid i nära samklang i Tauno Palos skådespelarkonst. Med sin utstrålning och kontakt till motspelaren förmedlade han den starka scenupplevelse som artikulerats av skådespelaren Marja Korhonen: ”När Tauno Palo trädde in på scenen var det som om ljuset skulle ha tänts”.


 

Hanna-Leena Helavuori


 

Tauno Brännäs, från 1932 Paloniemi, Palo, född 25.10.1908 i Tavastehus, död 24.5.1982 i Helsingfors. Föräldrar montören Lars Petter Brännäs och fabriksarbetaren Olga Andersson. Gift med (1) skådespelerskan Sylvi Sakki 1934, (2) skådespelerskan Kirsti Ortola 1962.


 

VERK. Rollförteckning i K. Laine, Tauno Palo: 14.4–9.6.1992 Teatterimuseossa (1992). Se även Suomen kansallisfilmografia II–VI (1989–1995).


 

PRODUKTION. Käsi sydämellä (1969; 8 uppl. 2008).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Saarikoski, Tauno Palo. Kolmen sukupolven sankari (1981); K. Laine & K. Vase, Herrasmieskulkuri. Tauno Palo valkokankaalla (1994); L. Meri, Tauno Palo (2008).


 

BILDKÄLLA. Palo, Tauno. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4253-1416928956859

 

Upp