WALTARI, Mika


(1908–1979)


Författare, ledamot av Finlands ­Akademi


Till Mika Waltaris breda författarskap hör ett flertal arbeten med ett bestående värde. Hans erotiskt färgade romaner blev först nationellt och sedan internationellt omhuldade. Med en yrkesförfattares förmåga skrev Waltari lika väl om stora teman ur världshistorien som om sin egen tids stadsbor. Han skrev tegelstensromaner, miniatyrromaner, detektivromaner, skådespel, filmmanuskript lika väl som texter till seriemagasin. Hans produktion förmedlar ett allvarligt religiöst sökande, men också en tolerant och lättsam världslighet.


 

I första hand som romanförfattare, i andra hand som dramatiker bildar Mika Waltari onekligen ett viktigt kapitel i självständighetstidens litteraturhistoria. Under fem decennier gav han ut en produktion som kvantitativt slår nästan alla rekord och som kvalitativt håller en ovanligt hög nivå. Han skrev helst historier med ett tydligt berättande och med erotiska spänningar som vann genklang hos den stora publiken; att han kritiserades för att vara underhållande hörde till saken.


 

Bägge hans föräldrar kom från bondesläkter och de var båda andra generationens stadsbor. Faderns familj kom från Katinala i Hattula, moderns från Laukkoski i Borgnäs. Namnet Waltari antog farfadern Gustaf Helenius efter sin hemgård, när han flyttade till Helsingfors för att arbeta som murare. Mika Waltaris far Toimi och hans bror Toivo läste båda till präst; Waltari talade om den teologiska belastning han fått i arv. Han hörde till den bildade klassen i andra generationen, och han var också andra generationens författare. Faderns död 1914, när Mika Waltari var fem år gammal, påverkade på många sätt hans liv. Modern fostrade och skolade honom och hans två bröder, och karakteristiskt för huvudpersonerna i hans romaner är en frånvarande fader och ett nära förhållande till modern. Fadersgestalter var farbrodern Toivo Waltari, teologie doktor och kandidat i de humanistiska vetenskaperna, Jalo Sihtola, en vän till fadern, diplomingenjör och konstsamlare, samt moderns partner banmästaren Kalle Uusitalo. Efter broderns död tog Toivo Waltari på sig den beskyddande rollen som släktens huvudman. Sihtola invigde Waltari i författarens arbete och smittade honom med sin kärlek till målarkonsten. Somrarna som Waltari tillbringade hos Uusitalo gjorde honom bekant med Hyvinge, vilket återspeglas i hans verk. I några fall var det där hans böcker blev till.


 

Waltari gick den klassiska linjen vid Helsingfors finska normallyceum och tog studenten 1926. Samma år började han studera vid teologiska fakulteten, men följande läsår bytte han till historisk-filologiska fakulteten, efter en djup religiös kris. Han blev filosofie kandidat med laudatur i praktisk filosofi och i estetik och allmän litteraturvetenskap och läste för bl.a. Rafael Karsten, Rolf Lagerborg, Hans Ruin och Yrjö Hirn. Den ena avhandlingen handlade om förhållandet mellan religion och erotik, den andra om tidens populäre författare Paul Morand.


 

Sin släkt och sin egen utveckling har Waltari skildrat i den så kallade Helsingfors-trilogin, som kom ut 1933–1935 och som gavs ut i förkortad version med titeln Isästä poikaan (Från far till son). I romanserien skildrar han sin släkts öden med smärre konstnärliga friheter. Förebilder för huvudpersonerna i respektive del var Gustaf, Toimi och Mika Waltari. Den sista delen blev hans skönlitterära memoarer, skrivna i unga år.


 

Farbror Toivo gav brorsonen en knuff in på författarbanan genom att beställa en berättelse av honom till Finska sjömansmissionens publikationsserie. Jumalaa paossa (På flykt från Gud) hette berättelsen som 17-åringen debuterade med, en snabbt bortglömd religiös berättelse, som kom i en andra upplaga 1995, vilket var ovanligt sent för att vara Waltari. Som brådmogen lyceielev rörde han sig i Tulenkantajats (Fackelbärarna) kretsar och blev bekant med samtida finska författare.


 

Waltari fick sitt genombrott som författare med romanen Den stora illusionen (1928). Dessförinnan hade han publicerat religiösa dikter, skräcknoveller och tillsammans med Olavi Lauri (Olavi Paavolainen) diktsamlingen Valtatiet (Huvudvägar), skriven i Tulenkantajats anda. Den stora illusionen var en fängslande skildring av tidsstämningarna, i vilken den unga läsekretsen kunde se sin livskänsla uttryckt. Romanen blev en succé vad gällde recensioner, försäljning och översättningar. Den har jämförts med internationellt kända 1920-tals skildringar som Ernest Hemingways och F. Scott Fitzgeralds. Romanen ger en brådmogen bild av storstaden med sina nervösa unga människor utan andra mål i livet än att roa sig.


 

Waltari tillägnade sig snart yrkesförfattarens arbetsmoral. Han försökte och han lyckades också livnära sig och sin familj på sitt skrivande och han kunde stödja även sina släktingar ekonomiskt. Hans praktiska och fördomsfria författarhandledning Aiotko kirjailijaksi? (Har du tänkt bli författare?, 1935) har bara ökat i betydelse, eftersom ingen finsk författare efter honom har skrivit något liknande. Olavi Paavolainen hånade hans flit i pamfletten Suursiivous (1931, Storstädning). Bland skrifterna från decennieskiftet 1930, en sago- och en diktsamling samt en militärrapport har framför allt en reseskildring blivit en minnesvärd klassiker. Det är Yksinäisen miehen juna (1929, Den ensamme mannens tåg), som fortfarande fascinerar genom sin ungdomliga, fartfyllda stil. Hans andra roman Appelsiinisiemen (1931, Apelsinkärnan) är som tidsbild och människoskildring rikare och mer mogen än debutromanen. Huvudmotivet är en författare och hans romans, som slutar i äktenskap.


 

Med sin Helsingfors-trilogi följde Waltari tidens ström av släktromaner, och efter det var han redo att förverkliga sin ungdoms sista och mest lyckade romanförsök. Surun ja ilon kaupunki (1936, Sorgens och glädjens stad) är en roman som utspelar sig under en dag och till strukturen är kalejdoskopiskt splittrad. Vid sidan av personskildringen försöker författaren sig på att ge en bild av ett stadskollektiv. En strukturell förebild hade han i F. E. Sillanpääs roman Människor i sommarnatten (1934). Här råder en ny balans i förhållandet mellan ideologi och skildring av individen; unanimismen, en dåtida trendideologi, tillämpas på ett självständigt sätt. Vid sidan av detektivromanerna om kommissarie Palmu är romanen en klassisk skildring i finsk litteratur av Helsingfors och dess stämningar.


 

I sin konstnärliga ambition koncentrerade sig Waltari på romanformen. Han ansåg att utveckling var det viktigaste i livet och att skildra denna var romanens uppgift. Samtidsskildringen, miniatyr­romanen och den historiska romanen är de viktigaste romanformerna i Waltaris produktion. Även om de överlappade varandra hade de alla, i nämnd ordning, en central ställning i hans litterära utveckling. Waltari var dock produktiv inom många andra litterära genrer: han skrev dikter, noveller, detektivromaner, underhållning, dramer, komedier, farser, hörspel, film­manuskript, sagor, reseskildringar, politiska pamfletter, företagshistoriker, litteratur- och teater­recensioner, översättningar och essäer, speciellt om målarkonsten. Han skrev också rimmen till barnserien Kieku ja Kaiku, som många generationers barn har hört och läst och som Asmo Alho har illustrerat.


 

Det är frestande att tala om Waltari i siffror: han har skrivit åtminstone 20 skådespel, med hörspelen medräknade är de ännu flera, och antalet filmer som bygger på hans manuskript eller på hans romaner är 33 till antalet. De mest förtjänstfulla bland skådespelen är de historiska dramerna Akhnaton, auringosta syntynyt (Akhnaton, född av solen) och Paracelsus Baselissa (Paracelsus i Basel). De kan ses som förarbeten till Sinuhe och Mikael Ludenfot, men Waltari hade också en sann komisk begåvning. Hans skälmkomedier roade publiken både på scenen och på filmduken. Av de filmer som han skrivit manus till är Kulkurin valssi (Vagabondvalsen) den som fick de högsta tittarsiffrorna. För att dölja sin höga produktivitet använde sig Waltari av pseudonymer. Under pseudonym gav han framför allt ut sina mer underhållande arbeten, även dem han skrev i samarbete med Armas J. Pulla.


 

År 1931 gifte sig Waltari med Marjatta Luukkonen. Paret fick en dotter, Satu Waltari, som också hon blev känd som författare. Mika Waltari umgicks flitigt i litteratur-, teater- och konstnärskretsar, tills arbetet så småningom krävde att han drog sig tillbaka. Sina stora romaner skrev han om vårarna på landet, där han hade arbetsro. Till hans författarliv hörde ett tungt alkoholberoende som utvecklade sig till periodsuperi, samt svåra perioder av sömnlöshet och depression, vilka tvingade honom till återkommande sjukhusvistelser. Denna sida av sitt liv tillstod han på 1970-talet med ett mod som visade att han inte snobbade med sina laster eller gottade sig åt sin ånger.


 

Lauri Viljanen på Helsingin Sanomat hörde till kritikerna av Waltaris produktion. Waltari ansåg att hans förmåga att skriva snabbt, publicera mycket och bli omtyckt av publiken var orsak till den kyliga kritiken. Han försökte motbevisa denna genom att delta i skrivartävlingar där bidragen bedömdes utan att man visste vem som stod bakom dem. Detta gjorde han uppenbarligen även för att förlöjliga sina kritiker. I en dramatävling som Finska Litteratursällskapet hade utlyst 1936 fick han bara tredje pris. Full kompensation fick han med Werner Söderströms (WSOY) miniatyrromantävling 1937. Där vann Waltari både första och andra pris med manuskripten En främling kom till gården och Ei koskaan huomispäivää (Ingen morgondag). När resultatet tillkännagavs fick Waltari inte delta i tävlingen med det senare manuset och det kom ut i tryck först efter fortsättningskriget. År 1939 följde en nordisk detektivromantävling. Waltari vann den finska delen av tävlingen med boken Vem mördade Fru Kroll? och många menade att han skulle ha vunnit hela tävlingen om man hade utsett Nordens bästa detektivroman. I romanen använder sig Waltari av sina mordfantasier som riktades mot utpressaren och salongsvärdinnan Minna Craucher. År 1936 hade Waltari begått misstaget att polemisera med sina kritiker, och efter det lärde han sig att tala genom sina böcker. Viljanen straffade han med fiktiva medel i deckaren Mysteriet Rygseck (1940), som innehåller en milt ironisk karikatyr av Viljanen.


 

Krigsåren förde med sig propagandaböcker om ryskt spionage i Finland och om den ryska ockupationen av de baltiska länderna. Waltari upphörde heller inte med sitt skönlitterära arbete, även om det visade tecken på att avmattas något. Han gav ut en okonstlad vinterkrigsroman Antero ei enää palaa (Nej, vi kommer aldrig att dö), där han skildrade stämningarna vid fronten i Kollaa, Rakkaus vainoaikaan (Kärlek i vanmaktens tid), som är en skildring av tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget samt två historiska romaner, Karin Månsdotter och Kejsarbalens drottning. Huvudpersoner i den sistnämnda är Erik XIV och Alexander I och de kvinnor de älskar och på olika sätt har de anknytning till Finland. De första versionerna bestod av filmmanuskript, som han hade skrivit på beställning, men som den professionelle författare han var ville han överföra dessa även till romanform. Endast den senare av romanerna blev film. I efterhand kan texterna ses som förarbeten för den historiska romanen Sinuhe.


 

När freden äntligen kom skrev Waltari en egyptisk roman som han länge gått och burit på och som nu vällde fram som ett lavaflöde. Sinuhe, egyptiern (1945) är hans viktigaste verk och den roman som gjorde honom internationellt känd och som fortfarande upprätthåller hans internationella rykte. Skildringen av de manliga huvudpersonerna Farao Ekhnaton, fältherren Horemheb och Sinuhes betjänt Kaptah gränsar till schabloner, medan läkaren Sinuhe representerar en människoskildring som utvecklas, som är motsägelsefull och flerdimensionell. Berättandet i romanen är arkaistiskt på ett lysande sätt och lockar till inlevelse. Skildringen sker samtidigt på två nivåer: den artonde dynastins Egypten och dess relationer till grannstaterna är samtidigt en förtäckt bild av skeendena under andra världskriget. Skildringen är egyptologiskt sakkunnig, men samtidigt visar författaren på grundläggande likheter mellan livet då och nu. Den tro på Aton som Ekhnaton introducerar visar en uppenbar släktskap med den kristna tron. Det härskar en spänning mellan idealism och realism i verket och konflikten blir heller inte entydigt löst, i slutet finns såväl pessimism som gryende hopp. Sinuhe är på en och samma gång en idéroman, en utvecklingsroman, en historisk roman, en skälmroman och en äventyrsroman. Den engelska översättningen blev en bästsäljare i USA, och dess rykte befästes genom en Hollywood-filmatisering.


 

Sinuhe banade väg för Waltaris senare historiska romaners världsrykte. Efter framgången med romanen ägnade sig Waltari än en gång åt miniatyrromanen som genre, ett decennium efter ett tidigare försök. Förlagets refusering av miniatyrromanerna påverkade å sin sida mottagandet av den historiska romanen. Bägge försöken att skriva miniatyrromaner gavs offentlighet först efter år av väntan. I den samlade utgåvan av miniatyrromaner (1966) inkluderade Waltari 13 verk. Utöver de tidigare samlingarna Kuun maisema (1953; titelnovellen Månlandskapet ingår i samlingen Guldhår på svenska) och Koiranheisipuu (1961, Olvonbusken) infogade han två noveller ur sin tidiga produktion. Miniatyrromanerna, som Waltari ansåg vara noveller i den betydelse som det tyska ordet Novellen har, är existentiellt-psykologiskt-moraliska djupborrningar i människosjälens mörka sidor. De har rönt experternas uppskattning, men de har också använts som slagträ mot de historiska romanerna. Waltari, som normalt hade en benägenhet att vara alltför mångordig, övade sig i miniatyrromanerna i konsten att förtäta texten och ge uttryck åt strukturer. Den stora publiken som läser Waltari har behövt mycket längre tid på sig att ta dem till sina hjärtan.


 

Waltari skrev inalles åtta gedigna historiska romaner, som skildrade fem tidsepoker. Grundprincipen för berättandet är det samma: berättarjaget som samtidigt är huvudperson är fiktivt, bipersonerna är i huvudsak historiska, men berättarformen kan vara en minnesberättelse, en dagbok eller ett brev. Graden av ironi och den konflikt mellan det naturliga och förklaringen till det övernaturliga som återspeglas i den, kulminerade i romanerna om Mikael och försvann nästan i de mystikpräglade romanerna om Johannes och Turms. De historiska romanerna skrev Waltari för en internationell publik. Den enda finländska huvudpersonen är Mikael och Mikael Ludenfot (1948) är den enda romanen som därtill hämtar sitt motiv ur Finlands historia. Tillsammans med fortsättningen Mikael Hakim (1949) är romanparet Waltaris längsta, yvigaste och mest misantropiska; dialektiken mellan värdighet och låghet blir spänstig först i den andra delen som skildrar islam och Turkiet.


 

I Johannes Angelos (1952) skildras huvudpersonens upplevelser av ockupationen och erövringen av Konstantinopel år 1453 i dagboksform. Romanen är den enda som strävar efter, och i viss mån även överträffar, nivån i Sinuhe. Den är koncentrerad i tid och rum, den är tät till uttrycket och den är en modern, till strukturen slipad roman. Synsättet i romanen präglas av mystik och är samtidigt snävare än den idékonflikt som förblir olöst i Sinuhe. Johannes tro på astralkroppen och reinkarnationen framställs utan realismens proportionerliga eller ironiserande motröster. I stället för en ortodox form av kristendom, vilket ämnet ger löfte om, framhålls en gnosticism.


 

En orsak till att Johannes Angelos blev en fullträff har att göra med romanens tillkomst: Författaren hade strukit den första versionen, som kom ut postumt 1981 med titeln Nuori Johannes (Den unge Johannes). Romanen skulle ha gjort vilken författare som helst berömd, men i Waltaris produktion hamnar den i hård konkurrens. Det är ett moget och hållbart arbete, som verkligen tillför något till den version som författaren sedan publicerade, nämligen kyrkomötenas teologisk-politiska gräl och den unge Johannes erotiska irrfärder. Waltari insåg att det fanns allvarliga brister i konstruktionen av romanen: efter 450 skrivna ark hade han ännu inte fått sin hjälte till Konstantinopel, vars belägring han skulle beskriva. Han kasserade manuskriptet och började om från början. Denna gång använde han sig av en koncentrerad dagboksform, i vilken ungdomens äventyr skildras i täta tillbakablickar.


 

Etruskromanen Turms, den odödlige var en djärv inmutning av ämnet, och det faktum att det fanns så knappa uppgifter om etruskerna frigjorde Waltaris fantasi kring reinkarnationen, lukumo-mystiken och många slags återspeglingar av självbiografiskt material. Genomförandet är ojämnt: mellan lysande passager finns berättande som är håglöst, uttryck som inte har arkaiserats och återkommande standarduppställningar.


 

Kristendomens problem inleder och avslutar Waltaris författarskap. År 1958 gav han överraskande ut samtidsromanen Felix den lycklige, som har kallats den bästa religiösa romanen i den finska litteraturen. Den skildrar tre manliga huvudpersoners attityder och erfarenheter och problematiserar den religiösa tron i den moderna världen. Efter den romanen var det en smärre överraskning att det sista historiska romanparet behandlade den kristna trons födelse och begynnelse. Far och son Manilianus är berättare i Rikets hemlighet (1959) och Rikets fiender (1964) och romanerna har väckt blandade känslor. Den förra är en roman om Jesus och den är tjock av helig rök. Den är mättad med under, vilket väckte exegeternas misstänksamhet redan när den kom ut, men den har också försvarats som en modig återspegling av Waltaris religiöst-mystiska upplevelsevärld och den heliga vårens händelser. Berättaren är en romersk aristokrat som fostrats till stoiker och som i Palestina övertygas om Jesu lidande, uppståndelse och himlafärd. Rikets fiender är hans sons berättelse om Rom under de decennier då kristendomen bredde ut sig och de kristna förföljdes. Ännu i sin sista historiska roman ger Waltari prov på sin förmåga att bygga upp en intrig och en roman. Svagheten i romanen är på sin höjd författarens överkompetens: nätet av personer, intriger, händelser och förhållanden är oerhört omfångsrikt och krävande och för läsaren ofta tröttsamt att följa.


 

Rikets fiender blev Waltaris sista stora bok. Han hade framför sig femton levnadsår, som präglades av att han blivit akademiledamot 1957 och av alla de plikter det medförde när det gällde att vägleda den yngre författargenerationen. Hans sista år präglades också av trötthet, sjukdomar, försök att skriva en roman om Malteserorden, arbete med att redigera och ge ut de texter och verk han skrivit under sina aktiva år, vilket så småningom skedde i samarbete med Ritva Haavikko, samt de memoarer som var resultatet av en författarintervju och som han samvetsgrant ägnade sig åt. Efter Waltaris död har det kommit ut efterlämnade och bortglömda verk, sådana som dolts bakom pseudonymer. Tillsammans med nytryck av hans ständigt populära verk kommer utgivningen att fortsätta.


 

Mika Waltaris böcker säljer fortfarande såväl i Finland som ute i världen och hans popularitet visar inga tecken på att avta, tvärtom har hans produktion upplevt en renässans, bland annat i Frankrike. Waltaris skaparkraft ledde slutligen till en framgång så stor som en författare bara kan önska. Anklagelser som riktats mot Waltari för att vara alltför underhållande håller på att avta och hans klassikerstatus håller på att befästas. Hans internationella rykte försvagar kritiken i hemlandet, och forskningen visar att det under hans lätta berättande finns ett djup i berättarstrukturerna och det historiska kunnandet. Mänsklighet, tolerans och skön fåfänglighet är hans kännetecken och de har garanterat hans bästa verk vitalitet, även om han godtog böckernas död som en del av alltings fåfänglighet. Att Waltaris romaner talat till läsarna och belönats i olika länder och kulturkretsar under många läsargenerationer kan bara förklaras med deras universalitet och djupa mänsklighet.


 

Markku Envall


 

Mika Toimi Waltari, pseudonymer Leo Arne, Kristian Korppi, Nauticus, Leo Rainio, M. Ritvala, född 19.9.1908 i Helsingfors, död 26.8.1979 i Helsingfors. Föräldrar filosofie och teologie kandidaten Toimi Armas Waltari och tjänstemannen vid lantmäteristyrelsen Olga Maria Johansson. Gift 1931 med Marjatta Luukkonen.


 

PRODUKTION. Jumalaa paossa (1925); Kuolleen silmät (1926); Sinun ristisi juureen (1927); Suuri illusioni (1928, Den stora illusionen. Stockholm 1930); Dshinnistanin prinssi (1929); Muukalaislegioona (1929); Yksinäisen miehen juna (1929); Jättiläiset ovat kuolleet (1930); Appelsiininsiemen (1931); Siellä missä miehiä tehdään (1931); Kiinalainen kissa ja muita satuja (1932); Mies ja haave (1933); Sielu ja liekki (1934); Aiotko kirjailijaksi? (1935); Palava nuoruus (1935); Juudean yö (1936); Kuriton sukupolvi (1936); Surun ja ilon kaupunki (1936); Akh­naton, auringosta syntynyt (1937); Helsinki kautta vuosisatojen (1937); Mies rakasti vaimoaan (1937); Toimittaja rakastuu (1937); Vieras mies tuli taloon (1937, En främling kom till gården 1937); Ei koskaan huomispäivää (1937); Yö yli Euroopan (1937); Ihmeellinen Joosef eli elämä on seikkailua (1938); Jälkinäytös (1938, Sista akten 1938); Hämeenlinnan kaunotar (1939); Kuka murhasi rouva Skrofin? (1939, Vem mördade fru Kroll? 1939); Antero ei enää palaa (1940, Nej, vi kommer aldrig att dö 1940); Komisario Palmun erehdys (1940, Mysteriet Rygseck 1941); Maa on ikuinen (1941); Totuus Virosta, Latviasta ja Liettuasta. Malmö (1941); Tulevaisuuden tiellä (1941); Ei koskaan huomispäivää! (1942, Ingen morgondag 1944); Hyvin harkittu – puoleksi tehty (1942); Isästä poikaan (1942); Kaarina Maununtytär (1942; Karin Månsdotter 1943); Neuvostovakoilun varjossa (1942, I sovjetspionagets skugga 1942); Radiopjäserna: Eero ja Ilona, Ilona on sairaana, Ilonan päivät tulilinjoilla (1943); Novelleja (1943); Paracelsus Baselissa (1943); Rakkaus vainoaikaan (1943); Jokin ihmisessä (1944), Radiopjäserna: Kirkas päivä och Takaisin linjoille (1944); Tanssi yli hautojen (1944, Kejsarbalens drottning 1945); Unohduksen pyörre (1944); Sinuhe Egyptiläinen I−II (1945, Sinuhe, egyptiern 1946); Noita palaa elämään (1947); Elämän rikkaus (1947); Portti pimeään (1947); Kultakutri (1948); Lähdin Istanbuliin (1948); Mikael Karvajalka (1948, Mikael Ludenfot 1949); Mikael Hakim (1949, Mikael Hakim 1951); Neljä päivänlaskua (1949); Leikkaus (1952, Operationen 1951); Johannes Angelos (1952, Johannes Angelos 1953); Kuun maisema (1953); Turms Kuolematon (1955, Turms den odödlige 1956); Feliks onnellinen (1958, Felix den lycklige 1958); Valtakunnan salaisuus (1959, Rikets hemlighet 1960); Koiranheisipuu ja neljä muuta pienoisromaania (1961); Tähdet kertovat komisario Palmu! (1962); Keisari ja senaattori (1963); Ihmiskunnan viholliset (1964, Rikets fiender 1965); Pöytälaatikko (1967); Ihmisen ääni (1978); Nuori Johannes (1981); Runoja 1925−1945 (1945); Guldhår (1954); Vallaton Waltari (1957); 22.30 – Pikajuna Viipuriin (1966); Pienoisromaanit (1966); Mika Waltarin teoksia. Lukittu laatikko ja muita kertomuksia (1978); Mikan runoja ja muistiinpanoja 1925−1978 (1979); Valtatiet. Runoja (tills. med Olavi Paavolainen, 1928); Keisarin tekohampaat (tills. med Armas J. Pulla, 1931); Punainen Madonna (tills. med Armas J. Pulla, 1932). Se också Finlands författare 1917−1944 (1981); S. Musikka, Mika Waltarin tuotanto, Mika Waltarin juhlakirja 50-vuotispäivänä 19.9.1958 (1958); S. Sjöblom, Mika Waltari. Bibliografia (1992).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finska Litteratursällskapets litterära arkiv, Helsingfors. M. Envall, Suuri illusionisti. Mika Waltarin romaanit (1994); Mika Waltari – mielikuvituksen jättiläinen. Red. R. Haavikko (1982); P. Rajala, Noita palaa näyttämölle. Mika Waltari parrasvaloissa (1998); P. Rajala, Unio mystica – Mika Waltarin elämä ja teokset (2008); P. Rissanen, Valtakunnan illuusio (1982); M. Waltari, Kirjailijan muistelmia (1980).


 

BILDKÄLLA. Waltari, Mika. Foto: Seppo Saves. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4173-1416928956779

 

Upp