NISKANEN, Mikko


(1929–1990)


Filmregissör, skådespelare


Mikko Niskanen, som var utbildad till skådespelare, studerade till filmregissör i Moskva och fick sitt genombrott redan med sin debutfilm Grabbarna. Inom den finländska filmen utmärkte han sig som en företrädare för den traditionella realismen och gjorde sig i synnerhet bemärkt som regissör av dramer samt som skildrare av ungdom och landsbygd. Han spelade själv huvudrollen i många av sina filmer.


 

Mikko Niskanen föddes i Äänekoski som den tredje sonen i en barnrik småbrukarfamilj och visade redan tidigt anlag för scenkonsten. Han uppträdde bland annat på amatörscener och blev som 18-åring 1947 antagen till Finska teaterskolan. När han tre år senare hade genomgått skolan anställdes han först ett år vid stadsteatern i Jyväskylä och sedan vid Kuopion yhteisteatteri, tills han 1955 gick över till filmbranschen som inspicient, skådespelare och regissör av kortfilmer vid filmbolaget Suomen Filmiteollisuus. Åren 1958–1961 studerade han som Unescostipendiat vid Sovjetunionens filmhögskola i Moskva och skrev som sitt diplomarbete ett filmmanuskript efter Paavo Rintalas roman Pojat. Efter att han återvänt till Finland blev den i hans regi en lyckad och populär film, Grabbarna (1962).


 

Även Niskanens följande film Stridspatrull (1963) byggde på en text av Paavo Rintala och utkom sedermera i romanform under namnet Sissiluutnantti (sv. titel Fjärrpatrullen). Skådespelarstrejken 1963–1965 orsakade ett tre år långt avbrott i Niskanens karriär som regissör, men med filmen En kotte under ryggen (1966) fick han en nystart. Filmen blev på grund av sin publikframgång en vitamininjektion både för Niskanen och för hela den inhemska filmproduktionen, som sökte sin väg i 1960-talets atmosfär av strävan efter nya uttryck och samhällelig radikalisering. En kotte under ryggen utgjorde ett visitkort för den finländska ”nya vågen” såväl till manus och skådespelare som till hela sin gestaltning. Niskanen gjorde också sina följande filmer, Lappobruden (1967) och Asfaltkärlek (1968), med i stort sett samma skådespelare och producenter.


 

År 1964 anställdes Niskanen som utbildningsregissör vid Rundradion, och i den egenskapen regisserade han tv-skådespelen På botten (1967), Den levande kroppen (1969) och Filmens förädlande kärlek (1967). Som chefsregissör vid TV1 från 1971 förverkligade Niskanen sin främsta film, Åtta dödsskott (1972), vilken utifrån en verklig händelse som ledde till fyra polisers död dramatiserade brytningstiden och ångesten på den finländska landsbygden på 1960-talet. Niskanen själv gjorde en övertygande prestation i huvudrollen, liksom även i tv-filmen Biten av egna hundar (1974), som handlar om författaren Ilmari Kianto.


 

Efter Åtta dödsskott producerade Niskanen alla sina filmer vid sina egna bolag Käpy-Filmi och National-Filmi. Vid sidan av sina uppgifter som producent och regissör spelade han också huvudrollerna i två landsbygdsskildringar från 1970-talet, Krisupproret (1977) och Förändrat är allt om hösten (1978). På 1980-talet kombinerade han ungdoms- och landsbygdstemana i berättelsen om flykten från landsbygden Rivstart (1982) samt i filmerna Stockflottarliv (1986) och Min ungdoms hyggen (1988), som byggde på Kalle Päätalos självbiografiska romaner.


 

Niskanen var en temperamentsfull konstnärspersonlighet, som i sin offentliga roll gärna betonade sitt filmarbete som en kallelse, en fråga om liv och död. Han var alltid käringen mot strömmen och delade ut sina slag både till höger och vänster, till producenter och filmstiftelsen, kulturbyråkrater och kritiker. Han var också den evige bondpojken som trivdes dåligt i stadsmiljö och som sökte sig tillflyktsorter på landsbygden; den mest berömda var Käpykolo, en villa i Äänekoski som på 1970-talet utvidgades till studio och utbildningscentral, men som Niskanen var tvungen att överge i början av 1980-talet.


 

På det tematiska planet kan man urskilja två stora linjer i Niskanens produktion, ungdom och landsbygd, som tämligen väl täcker hela hans verk. Ibland skiljdes linjerna åt, såsom i hans ”ungdomstrilogi” mot slutet av 1960-talet eller i hans landsbygdsskildringar på 1970-talet, men ofta korsade de varandra eller verkade sida vid sida i samma film, såsom i Rivstart eller i filmerna om Päätalo. Även Niskanens tre första filmer ansluter sig till ungdomstemat, då de ur olika synvinklar och ur olika generationers perspektiv behandlar den av krig hemsökta ungdomen: i Grabbarna formar kriget pubertetsungdomen, i Stridspatrull de värnpliktiga, och i filmen Silver bortom gränsen är kriget utgångspunkten för de unga männens äventyr. I alla filmer är kriget en outplånlig traumatisk erfarenhet, ett ungdomens eldprov, som man oavlåtligt återvänder till.


 

Åtta dödsskott innebar för Niskanen en återgång till rötterna, till det agrara landskapet i mellersta Finland. Det är en skildring av landsbygdens åsidosatta och glömda folk, som den samhälleliga förändringen i näringsfången på 1960-talet lämnade utan fästpunkt. I Krisupproret dramatiserade Niskanen utifrån en verklig historisk händelse i Nivala sammandrabbningen mellan myndigheterna och bönderna i en situation då lansbygdens traditionella livsform hamnat på undantag till följd av den samhälleliga krisen och den internationella depressionen på 1930-talet. Filmerna Förändrat är allt om hösten och Rivstart är förlagda i den agrara miljön i mellersta Finland med klangbotten i en ny tids depression samt i utvecklingsområdenas arbetslöshet och i en perspektivlöshet som river upp människan från hennes rötter och söndersliter henne invärtes.


 

Päätalofilmerna erbjuder en syntes av ungdomens och landsbygdens teman. Ur författarens omfångsrika epik har Niskanen filtrerat fram berättelsen om pojkens, berättarjagets, utveckling och faderns sjukdomsberättelse. Från pojkens tidiga barndomsminnen går filmerna vidare till puber­tet och ungdom, till drömmarna om en författarbana och lösgörningen från hemmiljön, ödemarksbygden i Koillismaa i nord­östra­ Finland. Niskanens grepp om Pää­talos värld lyckas förmedla en synnerligen personlig erfarenhet: i bondpojkens utveckling till medvetenheten om sin konstnärs­kallelse är det svårt att undvika att också se Niskanens egen utvecklingshistoria.


 

Sakari Toiviainen


 

Mikko Johannes Niskanen, född 31.1.1929 i Äänekoski, död 25.11.1990 i Helsingfors. Föräldrar småbrukaren Uuno Johannes Niskanen och husmodern Lempi Argillander. Gift med (1) Eila Mäkelä 1950, (2) Margareta Ivanova 1960, (3) Vuokko Inkeri Österlund (född Tuunainen) 1974.


 

VERK. Grabbarna (1962); Stridspatrull (1963); Silver bortom gränsen (1963); En kotte under ryggen (1966); Lappobruden (1967); Asfaltkärlek (1968); Sången om den eldröda blomman (1971); Åtta dödsskott (1972); Krisupproret (1977); Förändrat är allt om hösten (1978); Tullfritt äktenskap (konstnärlig ledare, 1980); Rivstart (1982); Mona – den brinnande kärlekens tid (1983); Stockflottarliv (1986); Min ungdoms hyggen (1988).


 

PRODUKTION. Vaikea rooli (1971).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Marttinen, Täyttä elämää. Mikko Niskanen. Elokuvamies (1997); S. Toiviainen, Niskasen nuorisotrilogia. Suomen kansallisfilmografia VII (1998); S. Toiviainen, Tuska ja hurmio. Mikko Niskanen ja hänen elokuvansa (1999).


 

BILDKÄLLA. Niskanen, Mikko. Foto: Mauri Vuorinen. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5096-1416928957702

 

Upp