KIANTO, Ilmari


(1874–1970)


Författare


Ilmari Kiantos författarskap sträckte sig över sex årtionden och omspänner närmare sextio tryckta arbeten samt flertalet opublicerade manuskript, artiklar, brev och dagboksanteckningar. Eftervärlden minns Kianto speciellt för hans färgstarka privatliv, för hans roll som fattig ödemarksförfattare, för hans provokativa antikristlighet, för hans meddelande till de ryska trupperna under vinterkriget att de skulle skona hans hem och sist men inte minst för de två romanerna Det röda strecket och Jooseppi från Ryysyranta.


 

Ilmari Kianto (till 1906 Calamnius) föddes i Pulkkila prästgård i norra Österbotten. Fadern var kyrkoherde August Benjamin Calamnius, modern hette Septimia Cecilia Catharina Lundahl. Den österbottniska släkten Calamnius är känd sedan 1400-talet. Från 1500-talet verkade släkten Calamnius företrädare som präster och ämbetsmän i Österbotten och Lappland. På mödernet är Kiantos släkt inte lika väldokumenterad. Hans morfars far, tunnbindaren Lars Lundahl, flyttade 1785 från Stockholm till Kuopio. Kiantos mors syskon var konstnärligt begåvade. Särskilt två av dem blev namnkunniga, skådespelaren Arthur Lundahl, verksam vid Finska teatern, och konstnärinnan Amélie Lundahl. Kianto ärvde sin konstnärliga talang framför allt från modern, som musicerade, skrev dikter och gjorde silhuetter.


 

Kianto växte upp på Suomussalmi prästgård i Kajanaland. Skoltiden tillbragtes i Uleåborg, där han blev student vid lyceet 1892. Kianto siktade på den militära banan och ingick som frivillig i Finlands 4. skarpskyttebataljon i Uleåborg 1892–1893. Tiden i det militära blev en besvikelse för honom, och han avbröt officersbanan. Upplevelserna under denna tid blev dock avgörande för hans författarskap. Hans förstlingsarbete, den i dagboksform hållna arméskildringen Väärällä uralla (På fel bana) utkom 1896. Följande år framträdde han som nyromantisk lyriker i diktsamlingen Soutajan lauluja (Roddarens sånger). Senare kom även lyriken att färgas av samhällsengagemang.


 

Ilmari Kianto studerade ryska och finska vid universitetet i Helsingfors, och avlade filosofie kandidatexamen 1898. Med statligt understöd studerade han därefter ryska och rysk litteratur i Moskva 1901–1903. Sålunda kom han att bli en av de ”ryska magistrarna” som betraktades med misstänksamhet på grund av sin alltför nära relation till Ryssland. Under sin vistelse i landet gjorde Kianto ett flertal resor, den mest betydande av dem till Krim. Boken Kiannan rannoilta Kaspian poikki (1903, Från stranden av sjön Kianta över Kaspiska havet) visar fängslande hur en finländare upplevde det ryska samhället.


 

Åren i Ryssland utgjorde Kiantos författarskola. Vad han uppskattade i den ryska litteraturen kommer klart fram i det han översatte till finska. Det var bl.a. dikter av Pusjkin och Lermontov, noveller av Nemirovitj-Dantjenko, Tolstojs Ivan Iljitjs död och Ivan Gontjarovs roman Oblomov (1908), som kom att bli speciellt viktig för hans eget författarskap.


 

Tiden i Ryssland präglade på många sätt Kiantos tankevärld. Han tog avstånd från kyrkan och sedligheten. Kritiken bottnade i personliga erfarenheter; Kianto upplevde sig ha hamnat i en fälla gillrad av kristlig uppfostran. Kyskhetsidealet kunde svårligen efterlevas. Efter återkommande kamp och självrannsakan blev Kianto den första finska förespråkaren för fri kärlek och en som även offentligt förverkligade sin övertygelse. Sina personliga erfarenheter och känslor redogjorde han för i början av 1900-talet i romaner som han publicerade under pseudonymer som Sala­nimi och Antero Avomieli.


 

Hemkommen från Ryssland gifte sig Kianto 1904 med Hildur Molnberg. Efter många svårigheter kunde paret vigas borgerligt i Helsingborg i Sverige. I Finland var detta då ännu inte möjligt. I äktenskapet föddes åtta barn, av vilka de mest kända är kyrkoherden Otso Kianto och tidningsmannen och författaren Uolevi Kianto.


 

För att försörja sin nyetablerade familj började Kianto 1904 undervisa i ryska i Kajana samskola. Hans aktiva deltagande i storstrejken hösten 1905 ledde dock till svårigheter i skolan, vilket gjorde att han avsade sig tjänsten och i stället blev tf. chefredaktör för tidningen Kajaanin Lehti. Året därpå avgick han även från denna tjänst för att bli fri författare. Sin växande familj försörjde han sedan livet ut med sitt skrivande och med stöd av välvilliga förläggare.


 

Kiantos anarkistiska sida framkom första gången 1908, då Pyhä viha (Det heliga hatet) gavs ut. Här tadlar huvudpersonen såväl kyrkan som de rådande samhällsstrukturerna, och hans mål är att ”störta alla auktoriteter”, i nietzscheansk anda. Pyhä viha förespeglade Det röda strecket, som utkom året därpå och genast utnämndes till ett mästerverk inom den finska folklivsskildringen. Romanen, eller snarare novellromanen, utspelas kring tiden för det första lantdagsvalet 1907. Kianto skildrar noggrant och insiktsfullt den politiska kampen som lovar lycka i detta livet och som ersätter religionen och dess löften om evig salighet. Han ådagalägger hur även det nya systemet använder sig av de fattigas utsatthet. Samma metod återkommer i Jooseppi från Ryysyranta (1924), hans andra stora prestation inom folklivsskildringens genre, där kritiken också i sista hand riktas mot de från folket fjärmade intellektuella. Jooseppis alla försök att resa sig ur armodet misslyckas; först i dödsögonblicket upplever han att han uppnår sin människovärdighet.


 

År 1917 ingick Kianto ett ”samvetsäktenskap” med Siviä Karppi. Samma år utkom verket Avioliitto (Äktenskap), i vilket han också slutgiltigt tog avstånd från sin ungdoms tolstojanska ideal om det eviga äktenskapet. Med Siviä Karppi fick Kianto tre barn. När han ingick i detta så kallade fria förbund med Karppi var han intresserad av månggifte, något han även föreläste om på landsbygden.


 

När Kianto 1918 entydigt ställde sig upp och försvarade den vita sidan och tio år senare utgav krigsdagboken Elämän ja kuoleman kentältä (Från livets och dödens fält) såg det ut som om folklivsskildraren hade lämnat sitt folk bakom sig. Kianto betraktar kampen ur de vitas synvinkel, men det som dominerar är ändå ångesten inför krigets grymheter.


 

I början av 1910-talet lät Kianto bygga ett hus för sin familj i Suomussalmi, i sin barndoms landskap. Turjanlinna, som huset kallades, brändes ner av finska soldater under vinterkriget när de retirerade i december 1939, efter att de i huset funnit en cigarrask på vars lock Kianto på ryska skrivit: ”Giv akt. Ön där borta är öde, lika­ledes villan i öster samt övriga byggnader. Jag känner till Moskva. Jag var där 1901–1903. Ryska kamrater. Visa respekt för detta hus när ni passerar! Här bor en fattig författare.”


 

Kiantos färdigheter i ryska kom inte att bli någon välsignelse för honom. I april 1940 dömdes han för försök till lands­förräderi. Straffet blev sex månaders tukthus och att efter detta under ett års tid fråntas sitt medborgerliga förtroende. En följd av straffet var bl.a. att Kianto fråntogs sitt hedersmedlemskap i Finlands författarförbund, som han förlänats 1924. Författarens heder återupprättades dock 1957, då Kianto promoverades till hedersdoktor vid Helsingfors universitet.


 

Kiantos andra civiläktenskap, med Elsa Maria Kokko, ingånget 1933, blev barnlöst. I det andra ”samvetsäktenskapet”, med Rakel Nyman, föddes hans yngsta barn Raija-­Liisa 1934. Det tredje civiläktenskapet ingick Kianto 1956 i en ålder av 82 år, och det varade till hustruns död 1961.


 

Allt som allt hade Kianto tolv barn. Förutom ovannämnda relationer hade Kianto ett otal andra kvinnoförhållanden. Om dessa berättar han öppenhjärtigt i sina självbiografiska verk. Kianto hörde till de första författare som den på 1960-talet etablerade finska sensationsjournalistiken hängav sig åt: den då 90-åriga författarens liv och förflutna behandlades på ett sätt som man tidigare inte var van vid.


 

Kianto dog 1970 och är begraven på Niettussaari, nära Turjanlinna.


 

Maria-Liisa Nevala


 

Ilmari Calamnius, fr.o.m. 1906 Kianto, författarnamn Antero Avomieli, Salanimi, Ilmari Wirtala, född 7.5.1874 i Pulkkila, död 28.4.1970 i Helsingfors. Föräldrar kyrkoherden August Benjamin Calamnius och Septimia Cecilia Catharina Lundahl. Gift med (1) Hildur Maria Molnberg 1904, (2) Siviä Karppi (samvetsäktenskap) 1917, (3) Elsa Maria Kokko-Karppinen 1933, (4) Rakel Nyman (samvetsäktenskap) 1955, (5) Ella Mirjam Lähtei­nen 1956.


 

PRODUKTION. Väärällä uralla (1896); Soutajan lauluja (1897); Hiljaisina hetkinä (1898); Lauluja ja runoelmia (1900); Margareeta (1900); Kiannan rannoilta Kaspian poikki (1903); Nuoren miehen kädestä (1904); Isänmaallisia runoelmia (1906); Auskultantin päiväkirja (1907); Nirvana (1907); Sieluja kevät-yössä (1907); Kärsimys (1909); Pikku syntejä (1909); Punainen viiva (1909, sv. övers. Det röda strecket 1946); Pyhä viha (1909); Kapinoitsija (1910); Pyhä ratkaisu tai pienen lapsen elämä ja kuolema (1910); Orjantappuroita (1911); Metsäherran herjaaja (1912); Vapaauskoisen psalttari (1912); Poro-kirja (1913); Talviretkiä Pohjolassa (1915); Turjanlinnan satukirja (1915); Vienan virroilta, Karjalan kankahilta (1915); Kiertävä kirjailija (1916); Kotoisten rantojen ikuinen kohina (1916); Avioliitto (1917); Vienan kansan kohtalo (1917); Hakkaa päälle! (1918); Suomi suureksi, Viena vapaaksi (1918); Vielä niitä honkia humisee... (1918); Kolme hyvää juttua (1920); Vienan neitsyt (1920); Vanha pappila (1922); Valitut teokset 1–4 (1923); Iloista kyytiä Rajakomendantin autossa (1924); Ryysyrannan Jooseppi (1924, sv. övers. Jooseppi från Ryysyranta 1955); KHPV. Kohtuullisen hutikan pyhä veljeskunta (1925); Hallan jääkärit (1927); Kuhmon kulmilta (1927); Elämän ja kuoleman kentältä (1928); Papin poika (1928); Nuori runoilijamaisteri. Papin poika muistelee menneitä (1931); Patruunan tytär (1933); Vanha postineiti (1935); Vienan Karjala − Kalevalan kehto (1935); Korpikirjailijan kirot (1938); Moskovan maisteri (1946); Omat koirat purivat. Pidätetyn päiväkirja vuodelta 1940 (1948); Iki-Kianto muistelee (1954); Mies on luotu liikkuvaksi. Iki-Kianto muistelee matkojaan (1957); Salainen päiväkirjani (1980). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Heikkinen, Turjanlinna. Kadonnutta etsimässä (1986); J. Heikkinen, Ilmari Calamnius. Esityöt (1995); I. Kianto, Omat koirat purivat. Pidätetyn päiväkirja vuodelta 1940 (1948); U. Kianto, Saat kertoa kaiken, sanoi Iki-Kianto (1966); V. Laurila, Ilmari Kianto. Kirjailijakuvan piirteitä (1944); M.-L. Nevala, Kianto. Ilmari Kianto, anarkisti ja ihmisyyden puolustaja (1986).


 

BILDKÄLLA. Kianto, Ilmari. 1910. SKS/Litteraturarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4602-1416928957208

 

Upp