LUNDAHL, Amélie 

(1850–1914) 

Konstnär 

Amélie Lundahl hörde till de första konstnärerna i Finland som fick sin utbildning i Paris. Hon blev känd för sina porträtt av kvinnor från Bretagne och Normandie. Som mest produktiv var Lundahl under 1880-talet då hon mestadels vistades i Frankrike och Sverige.

Amélie Lundahl var en av de många kvinnliga konstnärer i Finland som trädde fram under 1870-talets senare hälft. Hon var en av de första kvinnorna i Finland som vågade sig in på konstnärsbanan utan egna tillgångar. Hennes bana kom också att överskuggas av ständiga ekonomiska bekymmer, trots att hon kom i åtnjutande av en blygsam pension efter sin fars bortgång. Fadern, Abraham Lundahl, var stadsfiskal i Uleåborg och Amélie var yngst av elva barn. Modern, Catharina Charlotta Cajanus, dog när Amélie var ett par månader gammal och fadern när hon var åtta år. Amélie växte upp hos sina äldre systrar, bland annat i Pudasjärvi och i Uleåborg, där hon gick ett par år i fruntimmersskola i början av 1860-talet. Av syskonen förefaller systern Amanda (Hertman 1835–1908), som var intresserad av målarkonst, ha stått henne närmast. 

Efter att ha flyttat till Helsingfors verkar Amélie Lundahl ha träffat sina syskon mera sällan; de tätaste kontakterna hade hon med systern Cecilia (Calamnius 1842–1924), och bröderna Lars (1840–1905), som blev sjökapten, och Arthur (1844–1879), skådespelare vid Finska teatern. Det var förmodligen genom Arthur som Amélie blev bekant med den firade skådespelerskan Ida Aalberg, som hon storligen beundrade. Lundahl gjorde flera porträttskisser av Aalberg, men fick aldrig tillfälle att förverkliga sitt livs största dröm, att måla ett representationsporträtt av henne. 

Amélie Lundahl inledde sina studier vid Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors 1870. Till en början tänkte hon sig inte en bana som konstnär, utan ville utbilda sig till ett yrke inom konstindustrin. För detta ändamål fick hon också ett stipendium och studerade 1872–1873 vid Svenska slöjdföreningens skola i Stockholm. Efter återkomsten blev hon lärare vid Finska konstföreningens ritskola. Men hon var också tydligt intresserad av den ”högre” konsten; i Stockholm kopierade hon verk i Nationalmuseums samlingar, och 1873 tog hon lektioner i oljemålning av Bernhard Reinhold, ett ämne man ännu inte undervisade i vid ritskolan. De första tavlor Lundahl ställde ut var kopior av kända målningar, och hon deltog med en sådan i Finska konstföreningens utställning våren 1874. 

Amélie Lundahl fick ett statligt resestipendium 1877 och reste till Paris tillsammans med Maria Wiik. De studerade vid Académie Julian, där Tony Robert-Fleury, en mästare av den yngre generationen undervisade. Wiik och Lundahl bodde på samma lilla hotell på Seines vänstra strand och delade senare också ateljé i Paris. I slutet av 1870-talet och början av 1880-talet var flera finländska konstnärinnor verksamma i staden: Helena Westermarck, Helene Schjerfbeck, Ada Thilén, Sigrid af Forselles, Alma Engblom och Ellen Favorin. En av deras mötesplatser var Amélie Lundahls och Maria Wiiks ateljé i Batignolles. 

En viktig vändpunkt i Amélie Lundahls liv inträffade våren 1878, då hon för första gången reste till Bretagne för att måla. Konstnärerna lockades till Bretagne av fiskebyarna, havet, sanddynerna och folkdräkterna. Dessutom gjorde det milda klimatet det möjligt att måla utomhus året om. I slutet av 1870-talet började detta framstå som eftersträvansvärt inom den naturalistiska konstuppfattningen, och det är troligt att också Lundahl redan då började ägna sig åt friluftsmåleri, även om det första omnämnandet är från 1880-talets början. Hon målade i Pont-Aven, Concarneau och Douarnenez fram till 1882, bl.a. tillsammans med August Uotila. Av ekonomiska skäl var hon sedan tvungen att stanna i Finland halvtannat år, men trivdes inte och återvände till Bretagne 1884. 

Under 1880-talets senare del vistades Amélie Lundahl tre år i Sverige. Hon bodde huvudsakligen i Stockholm, men målade också i Visby på Gotland och i Dalarna. I början av 1889 återvände hon till Helsingfors och började företa målarresor både till inlandet och till kusten om somrarna. Ett par somrar vistades hon på konstnärskolonin i Önningeby på Åland. Lundahls vindsateljé på Alexandersgatan i Helsingfors blev från 1890-talet en samlingsplats för vänkretsen; till de närmaste vännerna hörde utöver konstnärskamraterna djurskyddsförkämpen och kvinnosakskvinnan Constance Ullner samt lärarinnorna Ida Lindström och Alli Nissinen. Bara vid ett par tillfällen hade Amélie Lundahl möjlighet att igen resa utomlands, till Paris 1900 och Italien 1907. Under sina sista år insjuknade hon i leukemi, synen försämrades och hon förlorade nästan helt förmågan att måla. 

Amélie Lundahl dog 1914 och blev snart bortglömd. Fem år efter hennes död hölls en minnesutställning på Galerie Hörhammer. Utställningen blev en positiv överraskning för publiken. Hennes konst beskrevs som sensibel, om än något spröd, hennes färger och valörer förfinade och penselföringen livlig. Marginaliseringen av Lundahl hade egentligen börjat redan på 1890-talet i samband med att kvinnorna i hennes generation så småningom hamnade utanför tidens konstdebatt. Maria Wiik och Helene Schjerfbeck är två andra exempel på samma marginaliseringsprocess, också deras konst hade återupptäckts åren före Lundahls minnesutställning. Lundahl upplevde dock inte samma renässans som Wiik eller Schjerfbeck. Det berodde sannolikt till stor del på att hon målade sina främsta verk under en begränsad tid på 1880-talet och att produktionen är jämförelsevis liten. Redan under 1880-talets senare del började hon skicka gamla arbeten till utställningarna och på 1890-talet blev hennes sätt att måla hårdare och grövre. När hennes syn försämrades sjönk också den konstnärliga nivån dramatiskt. 

Amélie Lundahls målningar från 1880-talet ansluter sig till tidens naturalistiska friluftsmåleri och utgör ett betydelsefullt inslag i konsthistorien i Finland. För samtiden var hon känd särskilt för sina skildringar av kvinnotyper från Bretagne och Normandie, och som representant för ”dagens modernaste Parisermåleri”. Exempel på Lundahls omsorgsfulla sätt att måla och hennes behärskade valörmåleri är ”Flickhuvud, Bretagne” (1882), ”Strumpstickerska, Concarneau” (1883) och ”Trädgårdsflicka” (1885) – modellerna företräder det som ansågs vara en ursprunglig ”bretagnisk rastyp”. Lundahl försökte i sitt måleri liksom sina franska kolleger skildra modellernas typiska drag och använde en färgskala med dragning mot grått. Hon har bland annat tagit intryck av Jules Bastien-Lepage och Jules Breton, och i fråga om motivkrets ansluter sig hennes konst också till August Uotila och den svenska konstnären August Hagborgs målningar med samma motiv. 

Riitta Konttinen 

Helga Amélie Lundahl, född 26.5.1850 i Uleåborg, död 20.8.1914 i Sockenbacka, Helsinge. Föräldrar stadsfiskalen Abraham Lundahl och Catharina Charlotta Cajanus. 

VERK. Representerad i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Stiftelsen Reitz samlingar, Helsingfors; Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä; Uleåborgs konstmuseum. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Konttinen, Totuus enemmän kuin kauneus. Naistaiteilija, realismi ja naturalismi 1800-luvulla (1991); P. M. Montonen, Amélie Lundahl (1998). 

BILDKÄLLA. Lundahl, Amélie. Foto: Ateljé Robert Roesler. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4761-1416928957367

Upp