WIIK, Maria


(1853–1928)


Konstnär


Maria Wiik var en erkänd konstnär redan under sin livstid. Hon var från början en skicklig och säker människoskildrare och blev en efterfrågad porträttmålare. Det är dock främst hennes mindre målningar med barnmotiv som tilltalat publiken.


 

Maria Wiik är en av de mest namnkunniga kvinnliga konstnärerna i Finland och nämns ofta vid sidan av Helene Schjerfbeck. De två målarinnorna var nära vänner och kolleger och jämfördes ofta av konstkritikerna under 1880-talet. Maria Wiik vann större erkänsla under sin livstid, medan Helene Schjerfbecks konst uppfattades som mer svårtillgänglig. Wiik, som är känd särskilt för sina målningar av kvinnor och barn, hör till de mest konsekventa företrädarna för det franska friluftsmåleriet i Finland. Även om man har framhållit hennes tidiga arbeten i realismens tecken som hennes främsta, finns det andra intressanta perioder i hennes konst, bl.a. folklivsskildringarna från 1890-talet och sekelskiftesmålningarna, som röjer inflytande från symbolismen.


 

Maria Wiiks barndom var trygg och fri från bekymmer. Hon kom från ett förmöget och kultiverat hem. Att hon var ekonomiskt oberoende hade en frigörande inverkan på hennes konstutövning och tillät henne att experimentera. Hennes experiment var djärva, men eftersom formatet var ringa kunde de avfärdas som skisser. Först under senare delen av sitt liv drabbades Maria Wiik av ekonomiska svårigheter, sviktande syn och andra motgångar.


 

Hennes far var den kände arkitekten Jean Wiik, och modern Gustava Fredrika Meyer, som omtalas som själfull och förfinad, kom från en tysk kultursläkt som inflyttat till Finland. Atmosfären i hemmet var ljus och harmonisk. Familjen och syskonen betydde mycket för Maria Wiik, som var ogift. Hon bodde senare i ett gemensamt hushåll med systrarna Hilda och Anna och brodern Fredrik Johan (Fritz). Syskonskaran fick intresset för vetenskap och konst i arv från hemmet: Friedrik Johan blev professor i geologi, Emmy, som var musikalisk, gifte sig med den svenske violinisten Carl Johan Lindberg, Hilda blev en skicklig brodös och Anna blev lärare.


 

Maria Wiik gick i Svenska fruntimmersskolan i Helsingfors, men var inte intresserad av andra skolämnen än teckning. Familjen uppmuntrade hennes konstintresse och hon studerade vidare vid Finska konstföreningens ritskola 1873–1875 och besökte också Adolf von Beckers privatakademi, där de flesta konstnärerna i hennes generation gjorde sina viktigaste inhemska lärospån. Adolf von Becker var Finlands första ”parisare”, och som elev till honom blev Maria Wiik en av de första konstnärerna i landet som var så gott som uteslutande präglade av den franska konsten. Maria Wiik reste till Paris hösten 1875 för att fortsätta sina studier. Eftersom den statliga konstakademin École des Beaux-Arts var stängd för kvinnor skrev Maria Wiik in sig i den så kallade kvinnoateljén vid Académie Julian, som var populär bland konststuderandena från Norden. Vid Académie Julian undervisade Tony Robert-Fleury, en känd konstnär av den yngre generationen. Maria Wiiks närmaste vän under de första åren i Paris blev Amélie Lundahl, också hon från Finland. Wiik och Lundahl bodde tillsammans och hade tidvis också gemensam ateljé.


 

De lovande studierna i Frankrike avbröts först av faderns död och sedan av ett ettårigt lärarvikariat vid Konstföreningens ritskola i Helsingfors (1880–1881). Särskilt de kvinnliga eleverna uppskattade Maria Wiik som lärare; hon hade stort inflytande som konstnär och som företrädare för det nya franska måleriet, men också som personlighet. Maria Wiik kom ändå inte att ägna sig åt undervisning, och under 1880-talets första del målade hon igen i Paris och Bretagne. Denna gång med Helene Schjerfbeck, som hon tillbringade en vinter i Bretagne tillsammans med. Deras vänskap var av ömsesidig betydelse, särskilt under 1880-talet. De delade ateljé i Helsingfors 1882–1883 mellan vistelserna i Paris och arbetade tillsammans sommaren 1885 i Janakkala och S:t Ives i England i slutet av 1880-talet. Ännu under 1890-talet målade de ibland tillsammans men började sedan fjärma sig från varandra. Trots att det i deras 1880-talsproduktion finns flera samtidigt utförda målningar med samma motiv, var de i grund och botten mycket olika som konstnärer.


 

Maria Wiiks karriär tog fart redan 1880, då hon första gången deltog i vårsalongen i Paris. Den ena målningen som ställdes ut där, ”Marietta” (1880), föreställer en ung mörkhårig kvinna i huvudduk, och lade grunden till hennes rykte i hemlandet. Porträttet av systern Hilda (1881) har ansetts vara mest typiskt för Maria Wiiks konst under 1880-talets första hälft. I porträttet förenas en lätt och exakt penselföring med en behärskad färgskala och finstämd personskildring. Men redan i den tidiga produktionen kan man urskilja andra tendenser. På mindre dukar prövar hon en impressionistisk teknik, och andra större målningar tyder på inflytande från den franska naturalismen och friluftsmåleriet. Friluftsmåleri ägnade sig Maria Wiik åt för första gången när hon målade i Bretagne 1883–1884. Där målade hon ”Ett hinder” (1884), en stor duk som har sagts vara den första målning där hon konsekvent följer friluftsmåleriets principer. ”Ett hinder” såldes senare till Ryssland och är därefter känd endast genom några förstudier och fotografier.


 

Maria Wiik var redan i början av sin konstnärsbana en skicklig och säker människoskildrare, och under 1880-talets senare hälft ägnade hon sig allt mer åt att måla porträtt. Hon fick också beställningar på officiella porträtt av kända personer, uppdrag som annars vanligen gavs åt manliga konstnärer. Det mest ambitiösa var det stora rollporträttet av sångerskan Ida Basilier-Magelsen (1887), där Wiik fick tillfälle att visa hela sitt kunnande. Många av hennes mindre dukar som avbildar barn har ändå tilltalat publiken mer. De påminner ofta om Helene Schjerfbecks målningar med liknande motiv från samma tid. I själva verket oroade sig Helene Schjerfbeck redan i slutet av årtiondet över att väninnan ägnade sig för mycket åt porträttmåleri, något som hon ansåg vara ett hinder för den konstnärliga utvecklingen. Hon övertalade också Wiik att befria sig från porträttuppdragen i slutet av 1880-talet och att resa till S:t Ives. Där målade hon ett av sina främsta verk, ”Ut i världen” (1889).


 

Den dämpade färgskalan och ljusdunklet som utmärker ”Ut i världen” visar redan tydligt hur Maria Wiik frigjorde sig från det naturalistiska ljusmåleriet och närmade sig symbolismen, som från 1886 hade vunnit terräng inom den franska konsten. Maria Wiik hade hört till de första som förde den franska konstens nya principer till Finland, och nu var hon bland de första att överge samma principer. Hon studerade vid 1880-talets slut i Paris för Pierre Puvis de Chavannes, en konstnär som de finländska symbolisterna beundrade, och det är vid samma tid som hennes målningar tydligt visar att hon tillägnat sig en ny konstuppfattning. Några målningar, t.ex. interiören ”I vindskammaren” med systern Hilda, som hon målade vid samma tid som världsutställningen i Paris 1889, flödar ännu i det klara, reflekterade ljus som var kännetecknande för naturalismen, men färgskalan är enhetlig på ett nytt sätt. ”Ut i världen” visar en tydlig strävan efter en stämningsfull, besjälad skildring av ljuset och ett nytt intresse för en social dimension i behandlingen av motivet.


 

De ”sociala folklivsskildringarna” utgör en betydande del av Maria Wiiks produktion under 1890-talet. De har motsvarigheter i den samtida nordiska konsten, men har också uppfattats som en återspegling av personliga motgångar; hennes egen sjukdom och systern Hildas död 1896. Målningarna genomsyras ofta av en sorgmodig stämning, och de avbildade personerna sitter försjunkna i dystra tankar. Förutom motivkretsen förändrades också sättet att måla; den exakta, finstilta realismen fick ge vika för bredare penseldrag och en ny färguppfattning, där färgen underkastades helheten. Maria Wiiks målningar från 1890-talet är inte lika kända som hennes ”själfullt realistiska” 1880-talsmålningar, som traditionellt har ansetts utgöra den bästa delen av hennes produktion, men de är intressanta inte minst genom sina beröringspunkter med den samtida konsten. Mot slutet av 1890-talet fick symbolismen allt större utrymme, och vid sekelskiftet målade Maria Wiik flera tavlor med ett tydligt symboliskt innehåll, t.ex. ”Sagan” (1903).


 

På 1910-talet sker igen en förändring i Maria Wiiks produktion. Hon ställde sig främmande till den nya kolorismen, men blev intresserad av Edvard Munchs konst under ett besök i Norge 1911, vilket också återspeglas i hennes verk från denna tid, bl.a. ”Flicka i vit sjal” (ca 1913). Färgskalan blev allt mer behärskad och pensel­föringen djärvare, men värkande ögon och försvagad syn gjorde det tidvis omöjligt för henne att måla och inverkade också på den konstnärliga kvaliteten. Efter sekelskiftet sågs Wiiks arbeten sällan på konstutställningarna och hon fann sig själv allt mer i konstlivets marginal. Denna utveckling hade vidtagit redan på 1890-talet, då de manliga konstnärerna och nationalismen började dominera konsten. Men Maria Wiik liksom Helene Schjerfbeck lyftes fram ur glömskan av konsthandlaren Gösta Stenman, som 1916 besökte Maria Wiik i hennes ateljé och köpte allt som där fanns att tillgå. Wiik fick under sina sista år uppleva hur intresset för hennes konst ökade, och därefter har hon kommit att räknas till en av de främsta representanterna för guldåldern inom Finlands konst.


 

Riitta Konttinen


 

Maria Catharina Wiik, född 3.8.1853 i Helsingfors, död 19.6.1928 i Helsingfors. Föräldrar länsarkitekten Erik Johan (Jean) Wiik och Gustava Fredrika Meyer.


 

VERK. Representerad i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Cygnaei galleri, Helsingfors; Helsingfors stads konstmuseum; Helsingfors stadsmuseum; Stiftelsen Reitz samlingar, Helsingfors; Villa Gyllenberg, Helsingfors; Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä; Åbo konstmuseum; Österbottens museum, Vasa; Tikanojas konsthem, Vasa; S:t Michels konstmuseum; Orimattila konstmuseum.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Katerma, Maria Wiik (1954); R. Konttinen, Totuus enemmän kuin kauneus. Naistaiteilija, realismi ja naturalismi 1880-­luvulla (1991); R. Konttinen, Maria Wiik (2000).


 

BILDKÄLLA. Wiik, Maria. Foto: Ateljé C. Lebert. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4927-1416928957533

 

Upp