RINTALA, Paavo 

(1930–1999) 

Författare 

Paavo Rintala var en författare som gick sin egen väg inom den finska romanlitteraturen under 1900-talets senare hälft – och den vägen hade tvära vändningar. Den religiösa tänkaren förvandlades stundom till en väckarklocka för nationen, fiktionen förbyttes i dokumentär, en period av utrikespolitiskt engagemang följdes av förinnerligande, och slutligen sökte sig den finska berättaren mot den europeiska historiens centrum på ett för finländska förhållanden unikt sätt.

Paavo Rintala var en karelsk flykting som hade förlorat sin far i kriget. Hans krigstida barndomsupplevelser bildar ofta bakgrund för hans omfattande litterära produktion, men det var först på äldre dagar som Rintala skrev direkt om vinterkriget och om att förlora sin far. Som flykting hamnade Rintala i Uleåborg, och sin ungdom tillbringade han i arbetarstadsdelen Raksila. Modern, som var sjuksköterska, uppmuntrade sin son att utbilda sig och fortsätta i Uleåborgs lyceum. Skolåren präglades av skarpa konstraster: fattigdomen i grannskapet kontrasterade mot kälkborgarandan i lyceet, och väckelsekristendomen mot den råa sexualiteten på hemmafronten. I gymnasiet öppnade sig konstens värld för den unga pojken, och Leo Tolstojs Krig och fred blev för honom en förtrollande upplevelse. 

Efter studentexamen 1951 inledde Rintala teologistudier vid Helsingfors universitet. Han fann dock tidigt sitt författarkall och lämnade snart studierna. Till en början försökte han sig på att skriva dikter och dramatik, men det var debutromanen Kuolleiden evankeliumi (1954, De dödas evangelium) som på allvar inledde hans karriär. Efter detta var Rintala mycket produktiv; han gav ut en bok snart sagt varje år. 

Rintala bodde i Masaby i Kyrkslätt och umgicks med sina generationskamrater och själsfränder bland förlaget Otavas unga författare; 1950-talsmodernisternas kärntrupp fanns samlad hos Otava. Det var typiskt för Rintala att han hellre än att ägna sig åt konstteoretiska kafédiskussioner stack iväg med Antti Hyry för att lägga ut långrev på Finska viken. 

Rintalas konstnärliga uttryck avvek på många sätt från de samtidas och från den dominerande stilen inom modernismen, vars ideal var ett avmätt och lyhört vägande av språkets nyanser. Rintalas snabba publiceringstakt och de markanta stilförändringarna ger hans produktion ett oslipat drag, som man ändå inte vill kalla ojämnhet. 

En annan viktig skillnad i förhållande till samtiden var att Rintala ville tala direkt om de stora frågorna i livet som andra gärna höll tyst om. Värdekrisen efter andra världskriget hade fått modernisterna att tvivla på och undvika inte bara föråldrade fraser, utan över huvud taget alla ”stora” begrepp. Rintala däremot tog tag i dem med säker hand. Han resonerade om tro och otro, helighet, skönhet, krig och ondska. Debutromanen berättar om Jesu liv genom olika bibliska personers förmedling. Den femte romanen, Jumala on kauneus (1959, Gud är skönheten) handlar om den österbottniska bildkonstnären och religiösa sökaren Vilho Lampi. 

I början av sin författarbana skrev Rintala en del samtidsskildringar. Pojat (1958, Pojkarna), som byggde på egna ungdomserfarenheter, blev också film. I trilogin Mummoni jaMannerheim, Mummoni ja marsalkka och Mummoni ja marskin tarinat (1960–1962; Mormor och Mannerheim, Mormor och marskalken och Mormor och marsken) demonterar Rintala skillnaden mellan det stora och det lilla genom att ta sig an några av den finska närhistoriens myter. På ett djupare plan diskuterar boken den klassiska humanistiska frågan om vad andlig mognad innebär. 

Då trilogins uppföljare, romanen Sissiluutnantti (Fjärrpatrullen), utkom 1963 fick Rintala känna konsekvenserna av att peta på djupt rotade nationella attityder – och frontlinjer. Denna lilla berättelse från fortsättningskriget innehöll en skildring av lottorna, kvinnliga frivilliga inom försvaret, som satte igång ett litterärt krig. I något som kunde betecknas som inledningen till 1960-talets generationskonflikt, fick Rintala bland annat ta emot en not undertecknad av fyrtio generaler. Bland de unga och frisinnade hade han naturligtvis försvarare. 

Den finska kulturkampen fortsatte 1966; i centrum stod nu författaren Hannu Salama, som dömdes för hädelse. Rintala för sin del började publicera dokumentärprosa, verk som grundade sig på omfattande intervjumaterial. Ur konstnärlig synpunkt experimenterade även dessa verk med författarens möjligheter, om också på ett helt annat sätt än den subjektiva bekännelselitteratur som vid denna tid var på frammarsch inom den finländska romanen. Innehållsligt behandlade Rintala nu om möjligt ännu djupare nationella och allmänmänskliga stämningar. 

Dokumentärperiodens två huvudverk var Sotilaiden äänet (1966, Soldaternas röster), som belyser de avgörande striderna på Karelska näset i fortsättningskrigets slutskede, och Leningradin kohtalonsinfonia (1968, Leningrads ödessymfoni), som beskriver stadens belägring 1941–1943. Böckerna strävar inte bara till att dokumentera och utforska den enskildes upplevelse så autentiskt som möjligt, utan söker också den kollektiva stämning som öppnar sig i och bakom denna upplevelse, och ur vilken nya nationella myter föds. Men hur förenar man en enskild soldats upplevelser i juni 1944 med en beskrivning av nationen som helhet? Soldaternas röster och två andra dokumentärverk som behandlar vinter- och fortsättningskriget, står sig fortfarande som krigsskildringar. De lever av den starka laddning som uppstår i spänningen mellan å ena sidan det gedigna och skickligt redigerade materialet, å andra sidan författarens personliga etos. 

Efter dokumentärperioden återvände Rintala till fiktionen och fortsatte som mångsidig och produktiv romanförfattare. De mest betydande verken krävde ofta år av förberedande arbete. Tidsskildringarna Paasikiven aika (Paasikivis tid, 1969) och Kekkosen aika (Kekkonens tid, 1970) utforskar det efterkrigstida Finlands politiska liv, och försöker fånga den anda som rådde under J. K. Paasikivis respektive Urho Kekkonens regeringsperioder. Rintala intresserade sig även senare för maktens inre kretsar. Han försökte sig också på samhällssatir, och skrev texter i mycket varierande tonläge, bl.a. om Sveaborgsupproret, Viapori 1906 (1971) och om Vietnamkriget, Vietnamin kurjet (1970, Vietnams tranor). 

I slutet av 1970-talet kom den viktiga tvådelade vinterkrigsskildringen Nahkapeitturien linjalla (1976, 1979, På garvarnas linje). Rintala går grundligt igenom bakgrunden till händelserna hösten 1939, och beskriver kriget. Han vill både åstadkomma en detaljerad krigshistorisk framställning och en bred psykologisk tavla över nationens själslandskap. År 1982 fick Nahkapeitturit en uppföljare i romanen Valehtelijan muistelmat (En lögnares memoarer), i vilken behandlingen av frågeställningarna från det tidigare verket utsträcks i tiden ända till det brytningsskede som slutet på Kekkonens presidentperiod innebar. 

Rintala varsnade förändringen i det politiska klimatet på 1980-talet och kommenterade den syrligt i några verk där han för egna syften använde den finsk-sovjetiska vänskapsliturgi som ännu vid denna tid upprätthölls på många håll. Rintala visste vad han talade om; han hade själv varit ordförande för den sovjetvänliga föreningen Fredskämparna i Finland halvtannat decennium, fram till 1984. Nu uppfattade han själv den här perioden som en irrfärd, även om hans senare produktion visar att hans vänskapsresor i österled haft den fördelen att han fått en känsla för det gamla S:t Petersburg och för den nya litteratur som skrevs där. Han hade också genom sina kontakter lyckats bistå esterna. Rintalas attitydförändring resulterade förutom i slagfärdig satir också i den poetiskt vackra berättelsen Maatyömies ja kuu (1983, Lantarbetaren och månen). 

Efter denna tid inleddes en mer enhetlig fas i Rintalas produktion, som varade ända till författarens död 1999. Kännetecknande för den här fasen var den universella tematiken; Rintala fann motiv för sina böcker långt utanför hemlandets och samtidens gränser. Han var på spaning efter den europeiska historiens kraftströmmar, och i själva verket utgör hans romaner från den här tiden väsentligen djuplodande kulturkritiska undersökningar av Europas andliga utgångspunkter. 

Huvudpersonerna i romanerna är alltid kända författare, konstnärer eller andens män, från Matthias Grünewald till Dietrich Bonhoeffer. Det handlar ändå inte om historiska porträtt. Rintalas relation till sina huvudpersoner är mycket mer jämlik än vad fallet är i den traditionella historiska romanen; han är snarare ute efter att karakterisera och diskutera än att avbilda. Romantekniskt har detta till följd att Rintala visar upp själva skrivprocessen mera än han försöker skapa ett fast och välavgränsat slutresultat. Till exempel romanen Minä, Grünewald (1990, Jag, Grünewald) handlar om en bildkonstnär under reformationens århundrade, känd för sin framställning av Jesu lidandeshistoria på altartavlorna i klostret Isenheim i Colmar i Elsass. Rintalas egen bakgrund, hans minnen av hur han som gymnasist fördjupade sig i de svartvita bilderna i konsthistoriska verk på Uleåborgs stadsbibliotek, ger romanen en ytterligare dimension. En tredje dimension får berättelsen genom de ryska soldater som söker efter konstskatter tyskarna rövat bort och gömt – detta sker bara några år innan den unge Rintalas biblioteksbesök. 

Romanen Sarmatian Orfeus (1991, Orfeus från Sarmatien) rör sig ännu mer utstuderat i olika tidsdimensioner. Rintala är på spaning efter det Sarmatien, en del av Östeuropa som ligger mellan Ryssland och Tyskland, som beskrivits av den tyska diktaren Johannes Bobrowski, en personlig bekant till Rintala. Men det figurerar flera personer i romanen: Henri Beyle, mer känd som Stendhal, en av den franska litteraturens klassiker; poeten Paul Celan; en viss herr Oppenheimer, huvudperson i den nazistiska propagandafilmen Jud Süss; och därtill finländaren Alexis Stenvall, mer känd som Aleksis Kivi. I följe med dessa figurer rör vi oss fram och tillbaka i tiden mellan Napoleons och Hitlers krigståg i österled, tills vi slutligen tar en avstickare ännu längre bakåt i tiden, till tiden då furst Igor och hans män beger sig till Don. 

De detaljrika exkursionerna till olika tidsperioder och länder visar Rintalas sakkunskap, kulturhistoriskt och i andra avseenden. Han intresserar sig särskilt för två ämnen. Dels beskriver han Tyskland under andra världskriget, ibland med blicken riktad mot Hitlers stab, ibland mot en enkel soldat vid någon avlägsen postering långt borta på den ryska stäppen. Det andra ämnet är S:t Petersburg. Särskilt i romanen St. Petersburgin salakuljetus (1987, Smuggling i S:t Petersburg) kommer författarens hela kännedom om förhållandena i Ryssland och Sovjetunionen till sin rätt, även om intrigen byggs upp kring en enda resa, företagen vid tiden för sovjetimperiets begynnande sönderfall. 

Tyskland och Ryssland – till dessa två kraftcentra ledde också Rintalas efterforskningar, som hade tagit sin början i högst nationella och aktuella erfarenheter. Under forskningsresans gång avstod den borne epikern tidvis från fiktionen – själv ansåg han detta vara en oväsentlig detalj – och slog till slut sönder den realistiska prosans grundpelare, det övergripande berättarperspektivet. Alla dessa förändringar understryker ändå sist och slutligen att Rintala i grunden alltid var moralist; ett personlighetsdrag som föranledde honom att om sin egen produktion yttra: ”Det som alltid har intresserat mig: vårt grymma århundrade.” 

Juhani Salokannel 

Paavo Olavi Rintala, född 20.9.1930 i Viborg, död 8.8.1999 i Kyrkslätt. Föräldrar agrologen Otto Adiel Rintala och sjuksköterskan Aino Amalia Nikula. Gift 1955 med Raili Maria Pihkala. 

PRODUKTION. Romaner: Kuolleiden evankeliumi (1954); Rikas ja köyhä (1955); Lakko (1956; till svenska Strejk 1958); Pojat (1958); Jumala on kauneus (1959); Pikkuvirkamiehen kuolema (1959); Mummoni ja Mannerheim (1960; till svenska Mormor och Mannerheim 1961); Mummoni ja marsalkka (1961; till svenska Mormor och marsken 1962); Mummoni ja marskin tarinat (1962); Sissiluutnantti (1963; till svenska Fjärrpatrullen 1964); Palvelijat hevosten selässä (1964); Paasikiven aika (1969); Kekkosen aika (1970); Vietnamin kurjet (1970); Viapori 1906. Romaani kapinasta (1971); Paavalin matkat (1972); Romeo ja Julia häränvuonna (1974); Nahkapeitturien linjalla (1976); Nahkapeitturien linjalla 2 (1979); Valehtelijan muistelmat (1982); Eläinten rauhanliike (1984); Vänrikin muistot (1985); St. Petersburgin salakuljetus (1987); Minä, Grünewald (1990); Sarmatian orfeus (1991); Aika ja uni (1993); Marian rakkaus (1994); Faustus (1996). Övriga prosaverk: Eino (i sammelverket Seitsemän novelleja, 1963); Keskusteluja lasten kanssa (1965); Sukeltaja (1965); Sotilaiden äänet. Kannaksen läpimurtotaisteluista 1944 (1966; till svenska Soldaternas röster om genombrottet på Karelska Näset 1944, 1967); Sodan ja rauhan äänet (1967); Leningradin kohtalonsinfonia (1968; till svenska Leningrads ödessymfoni 1969); Napapiirin äänet (1969); Uu ja poikanen (1972); Jättiläinen. Yrjö Kallisen muotokuva (1981); Puolan malja (1982); Velkani Karjalalle (1982); Maatyömies ja kuu (1983); Porvari Punaisella torilla (1984); Carossa ja Anna (1986). Se även: Finlands författare 1945−1980 (1985). Teater- och radiopjäser: Baalin kuningatar (1954); Rouva sotaleski (1957); Jouluvieraita avaruudesta (1963); Kunnianositus Johann Sebastian Bachille (1963); Ihmisiä syövät hevoset (1964); Elokuun ääniä (1966; till svenska Röster i Augusti 1970); Satu pienestä pojasta, joka sukelteli meren avaruudessa (1966; till svenska Sagan om pojken som dök i havets rymder 1966); Laulu Suomenlahdelle (1968); Oi rakkaani, oi Leningrad ja Viipuri I−III (1968); Jänisjahdissa (1969); Lenin pakenee Suomen halki joulukuussa 1907 (1970); Iltaa, Paavali Hrushtshev tulee (1973); Se toinen Lili Marlen (1975); Viapori 1−2 (1976; till svenska Sveaborg 1906 1−2); Shamaanien etuoikeus (1975); Eeva Maria Kustaava (1977−1978); Tolstoista puheenollen (1978); Nainen Oulun horisontista (1979); Kenties kaipaustakin tarvitaan (1980); Dostojevskin galleriat (1981); Omakuva nuoruuden vuosilta (1989); Rainer Maria Rilke Pariisissa (1989); Pitkä matka Veronaan (1990); Kuuntelen ja puhuttelen Johannes Bobrowskia (1991); Via Dolorosa – kärsimystie (1992); Historian sitaatteja (1992). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Alhoniemi, Minuuden liitupiiri. Tutkielma Paavo Rintalan myöhäisvaiheen proosatuotannosta (2007); K. Ekholm, Paavo Rintala, dokumentaristi (1988); A. Kytöhonka, Sotilaiden äänet. Romaani ja tulkinta (1973); J. Niemi, Paasikiven, Kekkosen ja Nahkapeitturien linjalla. Parnasso 1980; J. Niemi, Viime sotien kirjat. Toisenlainen sotakirjallisuus (1988); Paavo Rintala, Paaavo Rintala. Miten kirjani ovat syntyneet (1969); Paavo Rintala, Paavo Rintala. Miten kuunnelmani ovat syntyneet (1983); S. Salokannel, Jumala on kauneus – Paavo Rintala. Linnasta Saarikoskeen (1993); P. Tarkka, En roman och dess publik (1970); P. Tarkka, Paavo Rintala. Författare i Finland (1983). 

BILDKÄLLA. Rintala, Paavo. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5046-1416928957652

Upp