VOLANEN, Eeva-Kaarina


(1921–1999)


Skådespelare, akademiker


Eeva-Kaarina Volanen var en skådespelare med ett mycket brett register, och hennes karriär täckte många områden inom teatern, allt från film till recitation. Tack vare sin inlevelse-, förvandlings- och utvecklingsförmåga gick hon till den finska teaterns historia som en av de viktigaste konstnärerna efter andra världskriget.

 

Eeva-Kaarina Volanen inledde sin skådespelarbana på Kuusankosken kansannäyttämö (Folkscenen i Kuusankoski), som grundats 1941. Där fick hon sin första talroll som Kustaava i Hella Wuolijokis Unga värdinnan på Niskavuori. När fortsättningskriget började var teatern emellertid tvungen att lägga ned sin verksamhet. För Volanens del kan man med skäl säga att hennes egentliga yrkesutbildning inleddes vid den teater som verkade under några år av fortsättningskriget vid fronten i Olonets. De besvärliga förhållandena och repertoaren som hela tiden förnyades i rask takt gav på kort tid lika mycket scenvana som en nybörjare skulle ha kunnat få under flera år på en vanlig teater. När hon fick fast anställning vid Nationalteatern 1945 hade den 24-åriga skådespelerskan redan rätt mycket teatererfarenhet bakom sig.


 

Eeva-Kaarina Volanen fick alltid beröm för sina fina skildringar av rollfigurernas inre utveckling. Hon fick sitt genombrott med flickrollerna, men förvånansvärt få av hennes allra tidigaste rolltolkningar kan anses vara egentliga ingenytyper. I hennes viktigaste flickroller var kritikerna ofta förtjusta över sättet på vilket rollfigurens intelligens och framför allt utveckling och strävan efter att förverkliga sig själv tillförde något nytt till hela verket. I tolkningen ingick ofta en romantisk extas, som i de tidstypiska rollerna ofta hörde ihop såväl med frågor om kärleken som med konstnärlig ambition eller ideell kompromisslöshet. De stora framgångarna under slutet av 1940-talet, som Antigone i Jean Anouilhs pjäs med samma namn 1947, dubbelrollen som Mary Gray/Jeanne d´Arc i Maxwell Andersons Johanna från Lothringen 1948 och många historisk-romantiska filmroller skapade även ett nationellt skimmer kring Volanen. Samtidigt som hon var en tolk för sin egen generations känslor axlade hon Ida Aalbergs mantel.


 

Eeva-Kaarina Volanen övergick genast i början av sin skådespelarkarriär från den gamla deklamatoriska skådespelarstilen till en ny, naturligare röstanvändning och ett uttryck som lämpade sig bättre, inte bara för scenen utan speciellt för film och hörspel. Åren 1946–1957 gjorde hon sammanlagt 15 filmroller. Till de mest kända hör pojkflickan Santtu i komedin Fula Elsa, regisserad av Edvin Laine, titelrollen i Katarina, den vackra änkan och Vappu i Bakom skvallerspegeln, bägge i T. J. Särkkäs regi, samt rollen som Anniina i Hannu Leminens I sommarkvällen och De lyckliga. Hos stjärnan Volanen förenades både en ljus kvinnlighet och konstnärlighet med yrkeskunskap. Man började se kombinationen av kvinnlighet och konstnärlig känslighet som hennes särdrag som skådespelare.


 

Radion blev ännu viktigare för Volanens berömmelse än filmen. Genom den blev hon känd även av dem som inte nåddes av filmen, för att inte tala om scenen. Radioteaterns hörspel var ofta helaftonspjäser, och före televisionens genombrott var deras popularitet enorm. Enbart 1947–1957 uppträdde Eeva-Kaarina Volanen i närmare 90 pjäser i radio, men hennes röst är även känd för den moderna publiken från hörspel och diktaftnar.


 

Volanen fick sitt egentliga genombrott på Nationalteatern i rollen som Julia i Romeo och Julia 1946, i Pekka Alpos regi. Volanen hade repeterat pjäsen för en annan besättning, i den första spelades Julia av Ansa Ikonen, men efter Volanens genombrott gjordes rollfördelningarna i de följande Shakespeareuppsättningarna med tanke på henne. I Shakespeares flickroller kom såväl Volanens talang som hennes stilkänsla till sin rätt.


 

Skådespelare kategoriseras och placeras ofta in i olika typfack. En ”ny ung ingeny” har vanligtvis svårt att skapa sig bestående popularitet. Eeva-Kaarina Volanen lyckades bryta denna tendens genom att för en kort tid byta teater. Under åren 1955–1958 gästade hon Tammerfors teater, som leddes av hennes make, Sakari Puurunen, och hennes repertoar blev mångsidigare. Rollen som den onda Salome i Kaj Munks En idealist, den bondskt frodiga Jeanne d’Arc i Anouilhs L’alouette (Lärkan) och gammalpigan sömmerskan Anna Liimatainen i Lauri Kokkonens folkkomedi Laahus (Släpet) visade fram en ny Volanen för kritikerna från Helsingfors. Speciellt efter rollen som Salome började man karaktärisera henne som en stark och dramatisk skådespelare.


 

Med undantag för rollen som Sonja i Tjechovs Onkel Vanja fanns de mest traditionella rollerna hon gjorde vid den tiden i nya moderna pjäser. Dessa krävde ett nytt uttryck också därför att man under Puurunens ledning utvecklade en ny spelstil vid Tammerfors teater. Det var en stil som krävde förändringar av de sceniska uttryck man var van vid, och den uppfattades av samtiden som oerhört avskalad. Walentin Chorell segrade i Tammerfors inhemska pjästävling med Gräset, som Sakari Puurunen regisserade 1958. Volanen spelade rollen som Judith, som Chorell skrivit med tanke på henne. I Nationalteaterns nya iscensättning av Gräset, som spelades säsongen 1960–1961 stod Jack Witikka för regin.


 

Eeva-Kaarina Volanen återvände från Tammerfors till Nationalteatern i Helsingfors, där bl.a. arbete i Eino Kalimas Tjechovensemble väntade henne. Den s.k. Stanislavskijmetoden, som byggde på skådespelarens inlevelse och identifikation med rollfiguren, och den stil som uppstod ur den, utgjorde kärnan i Kalimas berömda Tjechovtolkningar. Det var en stil som passade Volanen, som hade studerat Stanislavskijs idéer redan på 1940-talet när hon arbetade tillsammans med Wilho Ilmari, som var verksam vid Teaterskolan. Volanens andel i det innehållsmässiga arbetet med Tjechovensemblen var också märkbar. I Kalimas regi fick hon ofta en nyckelroll som var central för tolkningen av pjäsen. Speciellt berömd blev tolkningen av Nina i Måsen, där rollfigurens känslighet som ung kvinna och konstnär kunde förenas med det intryck som publiken hade av Vola­nen själv. I recensionerna fick Volanens tolkning i motsvarande grad en stor del av uppmärksamheten. Det visar ofta att kritikerna just via henne hade börjat förstå Kalimas tolkningar.


 

År 1971 begav sig Volanen på turné­ som en kritikerrosad Nora i Ett dockhem. Samma år gjorde hon även rollen som Jeanne d’Arc i L’alouette på teatern i Petro­zavodsk, i regi av Sakari Puurunen. På Nationalteatern såg man henne 1972 som Riika i Minna Canths Anna Liisa, 1974 som Amanda i Tennessee Williams Glasmenageriet och som Langar-Emma i Brechts och Wuolijokis Herr Puntila och hans dräng Matti. Volanen gästade även Nationaloperan 1977, där hon hade talrollen som Jeanne d’Arc i Honegger-Claudels operaoratorium Jeanne d’Arc på bålet.


 

I början av 1970-talet blev Volanen intresserad av monologer. Hennes första stora framgång var 1971 med Juha Mannerkorvis Ennen kuin me kaikki olemme hukkuneet (Innan vi alla har drunknat). I samarbete med Väinö Lahti följdes den av bl.a. Eeva Maria Kustaava, hänen maansa ja maailmansa (Eva Maria Gustava, hennes land och värld), efter Paavo Rintalas roman­trilogi­ Mormor och Mannerheim, 1977, Surukin on rikkautta, Helene (Även sorgen är en rikedom, Helene), som grundar sig på Helene Schjerfbecks brev, 1991, samt 1994 Ei mansikoita Ahmatovalle (Inga jordgubbar till Achmatova), som även den grundar sig på brevmaterial. Volanens utvecklande av den starka monologtraditionen inom finländsk teater har ännu inte helt kartlagts. Under 1990-talet uppträdde hon med monologer även i radio.


 

Under hela sin karriär verkade Volanen som uppläsare på både traditionella och nya arenor. År 1974, när hon utnämnts till konstnärsprofessor, var hon dessutom lärare på Teaterhögskolan. I sina egna produktioner arbetade hon både med monologer och med annan recitation. Såväl recitationen som det pedagogiska arbetet innebar att hon gav yrkeskunnandet och traditionen vidare till en ny skådespelargeneration. Möjligheter till det gavs även genom ett kontinuerligt arbete tillsammans med yngre kolleger. Volanen deltog också aktivt i bl.a. kvinnoteatergruppen Raivoisat Ruusut (Rasande rosor) och dess verksamhet samt i diktveckorna i Kajana.


 

År 1982 tilldelades Eeva-Kaarina Volanen hederstiteln akademiker. Hon arbetade över 50 år i Finlands nationalteaters tjänst. Även om hon officiellt avgick med pension 1989 medverkade hon i sju nya premiärer på Nationalteatern och gjorde dessutom många roller i tv, i radio och på andra teatrar. Eeva-Kaarina Volanen är obestridligen ett av de viktigaste namnen inom finsk efterkrigstida teater, och i minnet av henne förenas teaterns långa traditioner med den förnyelseförmåga som är en del av skådespelarens arbete inom den moderna teatern.


 

Hanna Suutela


 

Eeva-Kaarina Volanen, från 1951 Puurunen, född 15.1.1921 i Kuusankoski, död 27.1.1999 i Helsingfors. Föräldrar lokföraren Toivo Rikhard Volanen och Martta Adele Volanen. Gift 1951 med regissören, teaterchefen Väinö Sakari Puurunen.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Eeva-Kaarina Volanens privatsamling, Teatermuseet, Helsingfors. Eeva-Kaarina Volanen 50 vuotta Suomen kansallisteatterissa (1995); A. Hyvönen, Eino Kalima Tšehov-ohjaajana (1986); R. Nieminen, Eeva-Kaarina Volanen.Tämä rooli(1985); S. Puurunen & M. Huovinen, Jalkapuu. Teatterimiehen muistelmia (1995).


 

BILDKÄLLA. Volanen, Eeva-Kaarina. Foto: Ateljé Ikäheimo. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4264-1416928956870

 

Upp