CHORELL, Walentin


(1912–1983)


Författare


Walentin Chorell var den mest uppburne dramatikern i Finland under efterkrigs­tiden och på 1950-talet. Han debuterade 1941 som poet, men övergick snart till att skriva romaner och pjäser. Chorell skildrar ofta den missanpassade individens svårigheter. Han var förutom författare också lärare i psykologi.

 

”Varje morgon handlar det om att passera en tröskel”, har författaren Walentin Chorell sagt. Vetskapen om att tröskeln kan vara hög eller låg utgör författarlivets helvete, men också den strävsamme författaren Walentin Chorells himmel. Författaren och psykologiläraren Walentin Chorell såg sig själv som en yrkesman som gärna undvek termen inspiration. Varje morgon mellan sju och halv åtta satte han sig vid skrivbordet.


 

Chorell debuterade 1941 med Vinet och lägeln – en senmodernistisk diktsamling som var starkt influerad av Elmer Diktonius. Den egentliga prosaproduktionen inleddes några år senare med två romaner, av vilka den ena var en religiöst färgad berättelse om en ung man på flykt, Jörgen Hemmelinks stora augusti (1947), medan den andra var en kriminalroman förlagd i skolmiljö, Lektion för döden (1947). Kombinationen förefaller udda, men Chorell var intresserad av rent författartekniska problem, och hans produktion omfattar allt från diktsamlingar och romaner till hörspel och skådespel. Chorell var också en synnerligen produktiv författare, som under mer än fyrtio verksamma år skrev över hundra verk.


 

Även om Chorells produktion formmässigt är bred, finns det återkommande teman som han varierar i sina romaner och skådespel. Ofta handlar det om människor som utgör psykologiska gränsfall (Intim Journal, Saltkaret, Rävsaxen). Chorell skildrar gärna människosläktets förlorare, de som befinner sig på själslivets gungflymarker. Ett exempel på en typisk Chorellgestalt hittar man i romanen Intim Journal (1951), där den schizofrene Martins och hans äldre syster Marthas märkliga symbiotiska liv beskrivs.


 

Det är en relation som inte saknar erotiska spänningar, samtidigt som den visar på den gränslösa ensamhet och besatthet som Walentin Chorells huvudpersoner ofta upplever. I Intim Journal vill huvudpersonen Martin rentvå sig själv genom att skriva: ”Jag skriver för att se hur allting blir klart. Hur kaos blir harmoni.” Påfallande ofta handlar Chorells böcker om skrivande outsiderfigurer, män som i skrift vill göra upp med den egna ensamheten, förvirringen och självförnekelsen. Detta kan också ses som en självprojicering av Chorells eget livsöde, där ungdomen kantades av livskriser, alkoholproblem och utstötthet. Det finns ett mörkt stråk, en illusionslös pessimism, i synnerhet i Chorells 1950- och 1960-talsproduktion. Men där finns också en frispråkighet, en autenticitet och ett mod att gå till grunden med de livskriser som ständigt lurar för hans veka och komplexfyllda unga konstnärssjälar.


 

Leken är också ett ofta återkommande motiv hos Chorell, liksom lögnen, ångesten och flykten. Leken förefaller ofta vara ett slags tillfällig tillflyktsort, där vardagslivets normer och krav är upphävda. Här kan många av hans unga karaktärer söka skydd och i denna skenbart trygga värld leva sitt liv som om de befann sig utanför samhället (Äggskalet). Men i Walentin Chorells böcker har leken ofta också erotiska undertoner. Sexualiteten kan utgöra ett maktmedel, vilket är fallet i Intim Journal, där storasystern Martha kontrollerar sin yngre bror Martin via sexuella lekar.


 

Den laddade spänningen i Walentin Chorells produktion har ofta sin upprinnelse­ i köns-, klass- och generationskonflikter. Flera av hans böcker (Miriam, Stölden) och pjäser (Systrar) handlar om tonåringar som konfronteras med vuxenvärldens krav och förväntningar. Detta möte utmynnar ofta i en flykt, såväl geografisk som mental, när de naiva förväntningarna kolliderar med samhällets realiteter. Ett utmärkt exempel utgörs av Chorells genombrottsroman Jörgen Hemmelinks stora augusti (1947), som handlar om en ung man som befinner sig på flykt i tron att han begått ett dråp.


 

Unga människor flyr undan sina gärningar och sitt anklagande samvete in i missbruk eller skenverkligheter av varierande slag. Det kan handla om alkoholmissbruk eller sinnessjukdom, men lika väl kan en livskris anta religiösa förtecken, som i romanen Saltkaret (1963). Här drabbas huvudpersonen Selim Karle av Jesusflugan och upplever att det är tron som berövar honom kraften och livslusten.


 

Paradoxalt finns det ändå ett starkt bibliskt inflytande i det moraliska ställningstagande som Chorell i sina böcker försynt framlägger. Han står på den svagares sida och låter en etisk uppfordring genomsyra såväl scen- som prosaproduktion. Ändå är hans böcker inte religiöst uppbyggliga, snarare tvärtom. Religionen framträder ofta som ett psykologiskt behov hos individen eller en smitta som långsamt förvandlar denne till en främling för sig själv och sin omgivning. Man kunde säga att Walentin Chorell också intar psykologens roll i sina böcker. Han vill förstå sina personers bevekelsegrunder och motiv och är följaktligen beredd att vända på varje sten för att blottlägga de mänskliga tarvligheterna.


 

Chorell är också läraren som i sina böcker tar sin uppfostrarroll på största allvar. Det finns ett pedagogiskt drag i produktionen, som uppriktigt strävar efter att förstå människan och göra hennes tillvaro drägligare. Walentin Chorell ansåg att en författares skrivande bör ha en etisk innebörd. I hans eget fall handlade det om att försöka hjälpa människor med svårigheter, genom att belysa de problem som de själva tampades med. I synnerhet i Chorells dramatik blir detta krav på ka­tharsis tydligt. Ofta eftersträvar han en stark identifikation. Ordet får här igen närmast en religiös innebörd, då det förväntas vägleda åskådaren mot en större självinsikt och en förmåga att lösa egna problem.


 

Ändå är det rätt sällan personerna i Chorells författarskap förmår hjälpa sig själva. I synnerhet 1950-talsproduktionen genomsyras av ångest och känslor av otillräcklighet. Individen går under, utan att finna sin plats eller roll i samhället. Med Miriamtrilogin (Miriam, Främlingen, Kvinnan) insmyger ett ljusare stråk i hans författarskap, men betecknande är att det här handlar om en kvinna som mognar till insikt om sina livsvillkor. Männen i Chorells böcker är fortfarande desillusionerade och vilsna individer som målmedvetet vandrar mot sin egen undergång, medan kvinnorna förmår utforska världen, vägledda av försynen eller någon äldre klok kvinna.


 

På det hela taget uppvisar Chorells kvinno­porträtt en större bredd än de man­liga motsvarande. Det förefaller som om det kvinnliga psyket tilltalat honom i högre grad. Kvinnorna i hans litterära produktion tillåts vara allt från stränga och dominerande till sköra, barnsliga och kloka. Chorells mansgestalter är däremot en­dimensionellt upptagna av sig själva och sin egen misär. De är oförmögna att bryta det självdestruktiva mönstret: förblindade av sitt hat eller känslor av otillräcklighet.


 

Chorell väjer således inte för disharmonierna i det mänskliga psyket, och därför blev han ofta anklagad för att i sina böcker skildra det perversa, stygga, kriminella och fula. Ibland kunde dessa hudnära texter, där mänskligt lidande, längtan och besatthet så naket exponerades, rent av beläggas med spelförbud, vilket drabbade radiopjäsen Kvinnors hus. Chorell ansågs också vara en omoralisk författare som ogenerat exponerade teman som sexualitet och självmord, och belackarna ansåg att det i hans böcker fanns en besvärande intimitet som gränsade till voyeurism. Kritik kunde även anföras mot hans något torftiga språk, och han tadlades vidare för att i sina böcker försumma miljöerna till förmån för de inträngande psykologiska porträtten.


 

Walentin Chorell försvarade sig med att han ville skildra vanliga, trasiga och lidande människor. Dessutom är sorgen mer dynamisk och således lättare att skriva om än den oförblommerade glädjen, hävdade han ofta. Han är således ingen samhällsteoretiker, men han besitter ett genuint socialt intresse som via psykologin låter sig utforskas. På 1950-talet fanns det en klar beställning på en prosa och en dramatik av det här slaget. Världskrigets skugga vilade över den unga nationen, och Walentin Chorell, som i sina böcker behandlade det privata och personliga, till­talade läsarna, som inte ville befatta sig med en politiskt färgad litteratur som tjänade nationella intressen. Existentialismen och den anglosaxiska litteraturen fick samtidigt sitt stora genombrott, och Walentin Chorell, som kände sig befryndad med författare som François Mauriac, John Steinbeck och Graham Greene, låg också här helt rätt i tiden.


 

Walentin Chorell skrev tjugofem romaner. Många har karaktären av utdragen novell, och också i själva handlingen kan iakttas ett visst mått av slentrian. Inte sällan präglas de av ett anslag som pekar fram mot dramatiken. Det är också i dramat som Chorell blir betydligt djärvare och mer experimentell i sitt författarskap. I synnerhet radiodramatiken skattade Chorell högt och ansåg den vara den förnämsta formen av dramatik och den som bäst lämpade sig för formexperiment. Dessutom tilltalades han av det knappa formatet och det sparsmakade uttrycket, som han här kom åt att odla till fulländning i t.ex. radiopjäser som Dialog vid ett fönster (1949) eller Andrea Sölfverne (1957).


 

Chorell var en god dramatiker därför att hans rollgestalter var dubbeltydiga i synnerhet på det psykologiska planet. Han laborerade gärna med ett slags dubbelexponering där såväl den sympatiframkallande ynkligheten och den frånstötande ömkligheten ofta vävdes in i varandra. Chorell såg den anglosaxiska prosan och scenkonsten som en litterär inspirationskälla. Det dova hotet i den efterkrigstida scenkonsten, signerad Eugene O’Neill och Tennessee Williams, rimmade väl med Chorells egna konstnärsideal. På 1950- och 1960-talen var Chorell följaktligen en hyllad pjäsförfattare, vars pjäser sattes upp av regissörer som Eddie Stenberg, Ralf Långbacka, Jack Witikka och Lisbeth Landefort. Också i Sverige och i övriga Norden spelades han flitigt, och radiohörspelen nådde en ännu större publik i Centraleuropa, särskilt i Tyskland.


 

Som dramatiker förespråkade Walentin Chorell en estetisk och individualistisk linje. Han ville ogärna tillmäta sin dramatik politisk innebörd. Teatern skulle inte tjäna samhället, utan snarare avspegla det genom att belysa olika problem. För Chorell var teatern illusion, ett svar på det estetiska behov som han upplevde att alla människor kände. På 1970-talet anfördes därför en aning orättvist en kritik mot Chorell att han i sina böcker och pjäser försummade den samhälleliga aspekten. Hans verk har ändå ett tydligt klassperspektiv, med fattiglukten och avsaknaden av utbildning som stigmatiserande tecken hos många av hans personer. Särskilt tydligt blir detta i hans 70-talstrilogi om Seija och Jupp (Äggskalet, Knappen, Livstycket), där en gryende och passionerad kärlek mellan en överklassflicka och en arbetarklasspojke övergår i känslor av underlägsenhet hos Jupp och otillfredsställelse och senare i kvinnofrigörelse hos Seija. Trilogin är samhällsmedveten, men knappast speciellt politisk i sin framtoning. Ofta hamnar denna samhällstillvändhet i skuggan av det psykologiska spelet mellan individer, vilket stämplade Chorell som en apolitisk och därmed inte fullt accepterad samtidsförfattare.


 

I den sista romantrilogin (Dockorna, Rävsaxen, Lekhagen) återvänder Chorell till sitt barndomslandskap Nummisbacken i Åbo. På backen bor och lever Joel och Sonia: ett omaka par, men för Chorell två ganska typiska protagonister. Joel är en våldsbenägen och instabil drömmare som är besatt av tanken att bli författare, och Sonia är en polioinvalid som dras till honom. Romantrilogin är tillägnad ”De besatta”, ett släkte som Walentin Chorell förmodligen själv tillhörde.


 

På frågan hur det kom sig att han varit en så produktiv författare svarade Chorell eftertänksamt: ”Det beror på ett inre tvång. Jag är olycklig när jag inte skriver.”


 

Petter Lindberg


 

Walentin Chorell, född 8.4.1912 i Åbo, död 18.11.1983 i Helsingfors. Föräldrar hovmästaren Karl Chorell och Elisabeth Sundqvist. Gift 1940 med Ethel Bremer.


 

PRODUKTION. Inalles över hundra verk, bland annat 2 diktsamlingar, 25 romaner (bl.a. Jörgen Hemmelinks stora augusti, 1947; Intim journal, 1951; Miriam, 1954; och Agneta och lumpsamalaren, 1968), 59 radiopjäser och 31 scenpjäser (bl.a. Fabian öppnar portarna, 1949; Systrarna, 1955; Kattorna, 1961).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Radiointervjuer med förf. av bl.a. P. O. Barck, K. Lindblad och R. Grönblom; intervjuer med J. Wrede, K. Villa, L. Hamberg av P. Lindberg. L. Hamberg, Walentin Chorell: liv och verk. Texter utgivna som manuskript och dokumentation (privattryck 1992); T. Warburton: Åttio år finlandssvensk litteratur (1984).


 

BILDKÄLLA. Chorell, Walentin. Uusi Suomis bildarkiv.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5509-1416928958115

 

Upp