WITIKKA, Jack


(1916–2002)


Regissör, scenograf, teaterchef


Regissören och teaterchefen Jack Witikka introducerade nya pjäsförfattare såsom Samuel Beckett och Paavo Haavikko på de finländska scenerna och fick namn om sig som en avantgarderegissör. Witikka, vars modersmål var svenska, var en av de mest internationella bland finländska regissörer. På 1980-talet ledde han Svenska teatern i Helsingfors. Han var förutom regissör också scenograf, manusförfattare och skådespelare på både finska och svenska, och han arbetade med både teater, radio, film och opera.


 

Innan Jack Witikka inledde sin teaterkarriär var han bland annat reklamchef vid Paramount Film på 1940-talet. Han studerade i England som British Council-stipendiat 1948–1949 och arbetade för den engelske film- och teaterregissören Michael Powell. Witikkas första egna uppsättning, som regissör och scenograf, var Menottis opera Konsuln vid Finska operan 1951 – operachefen Oiva Soini var för övrigt Witikkas dåvarande svärfar. Kritiken noterade redan i debutregin det avskalade uttrycket som med tiden blev typiskt för Witikka. Hans operaregi karaktäriserades som suggestiv och prisades för att all överflödig rörelse på scenen skalats bort för att framhäva det väsentliga. I början av 1950-talet regisserade Witikka sju operor, av vilka tre miniatyroperor. För en del av dem gjorde han också scenografin och dräkterna. Witikkas intresse för scenografi sammanhängde förmodligen med hans bildkonstintresse; han ägnade sig även åt måleri, 1934–1945 med Helene Schjerfbeck som lärare.


 

Witikka engagerades som regissör och direktionssekreterare vid Finlands nationalteater från början av spelsäsongen 1953–1954. Hans första regi vid Nationalteatern var Walentin Chorells Vandringsman våren 1954. Regin lyfte fram den inre handlingen i pjäsen och ansågs än en gång skicklig av kritikerna. Witikkas personregi fick särskild erkänsla. Man kan säga att Vandringsman var Witikkas genombrott som regissör på den finskspråkiga scenen. Han regisserade även pjäsen som radiohörspel på svenska 1955.


 

Nationalteaterns Lilla scen öppnades på hösten 1954. Syftet med scenen var att visa nya pjäser och förnya skådespelarnas scenuttryck. Under de första spelsäsongerna blev Witikka Lilla scenens huvudregissör. Det var främst hans regi som skapade den nya scenens linje, som övriga regissörer genom sina uppsättningar kompletterade. Från 1957 verkade Witikka också som biträdande chef för Nationalteatern, vilket innebar att han kraftigt påverkade hela teaterns repertoar.


 

Witikkas första uppsättning på den nya scenen var Samuel Becketts I väntan på Godot. Han hörde till dem som introducerade den absurda teatern i Finland och bidrog också till att Becketts pjäs togs upp på Nationalteaterns repertoar. Han gjorde själv scenografin för uppsättningen. Witikka regisserade också Beckettpjäserna Slutspel (1957) och Krapps sista band (1961). Uppsättningarna fick beröm för personregin och det knappa uttrycket.


 

Chorells och Witikkas samarbete fortsatte med De moderlösa, som hade premiär på Lilla scenen 1956. Den fartfyllda och lössläppta komedin visade fram nya sidor av Witikkas regissörslynne. Recensenterna betecknade rentav föreställningen som den modernaste komedi som någonsin hade skådats på Nationalteatern. Den rytmiskt exakta uppsättningen blev också mäkta populär hos publiken, och under säsongen 1956–1957 gavs hela 100 föreställningar. Witikka regisserade även Chorells skådespel Änkorna (1958), Gräset (1961) och Narren (1962).


 

Kring decennieskiftet 1960 regisserade Witikka en mängd ny angloamerikansk dramatik. I många av hans uppsättningar spelade Pentti Siimes, Tarmo Manni och Tea Ista. Med den sistnämnda ingick Witikka sitt andra äktenskap 1961. De här uppsättningarna visade Witikkas förmåga att regissera dramatik som behandlade stora känslor. Han arbetade med små, enkla gester men utan att förlora känsloladdningen. Själv karakteriserade han sitt angreppssätt som en renad realism.


 

Nationalteatern samarbetade med samtida författare, och en av Lilla scenens särskilda uppgifter var att visa ny inhemsk dramatik. Witikka regisserade en stor del av dessa skådespel. Bland premiärerna 1954–1960 kan nämnas Lasse Heikkiläs Ofelia, Arvi Kivimaas Syntymäpäivä (Födelse­dagen), Marko Tapios Keltainen lippu (Den gula flaggan) samt Paavo Haavikkos Münchhausen och Nuket (Dockorna). I början av 1960-talet gjorde Witikka en ny inmutning genom att sätta upp Aleksis Kivis Flyktingarna. Han hade visserligen tidigare regisserat Minna Canths Kotoa pois (Bort hemifrån), men Flyktingarna räknades allmänt som hans första egentliga uppsättning av en inhemsk scenklassiker. Med en bearbetad version av texten förenklade och renodlade Witikka Kivis drama, och kritiken ansåg att han hade lyckats få ett nytt grepp på nationalförfattaren. Witikka regisserade också Flyktingarna som hörspel.


 

James Saunders Erakko löydetty (Next Time I’ll Sing to You) var den första uppsättningen på Nationalteaterns III-scen på hösten 1964. Grundidén var att föreställningen skulle arbetas fram med hjälp av workshop-metoden, som gav skådespelarna längre repetitionstid än normalt.


 

Christopher Hamptons Tosi ystävä (The Philantropist, 1971) blev ännu en komeditriumf för Witikka, och det skickliga arbetet med dialogen beskrevs som typiskt för Witikkas regikonst. Witikka återvände också till operan när han regisserade Modest Musorgskijs Boris Godunov för operafestspelen i Nyslott 1974. Han prövade även sin förmåga som regissör av commedia dell’arte med uppsättningen av Carlo Goldonis Sommarnöjet, som hade premiär 1975. Varken det försöket eller uppsättningen av J. M. R. Lenz Soldaten kan räknas till Witikkas mera lyckade tolkningar.


 

Däremot lyckades han klart bättre med regin i sin uppsättning av Jean-Paul Wenzels Kaukana kotoa (Loin d’Hagon­dange) på Nationalteaterns Willensauna-­scen 1978. Inom ramen för den omsorgsfullt strukturerade regin nådde Marja Korhonen och Martti Pennanen enligt kritiken upp till sällsynt rena och intensiva rollprestationer. Också Harold Pinters Svek i Witikkas regi hade premiär på Willensauna-scenen (1979). Regin fick beröm för att den lyfte fram nyanserna i Pinters text. Witikka avslutade sin period vid Nationalteatern 1980, varefter han i två år arbetade som frilansregissör, och satte bl.a. upp Peter Schaffers Amadeus på Tampereen Teatteri i Tammerfors och Arthur Millers Utsikt från en bro på Helsingfors stadsteater.


 

År 1982 blev Witikka chef för Svenska teatern i Helsingfors. Han stannade på posten i fem år och gynnade som teaterchef ofta unga teaterförmågor. Han lyckades också skaffa medel till en stor totalrenovering av teaterhuset 1984–1987 och bidrog även till planeringen av denna. Vid sidan av chefsuppgifterna regisserade han också några pjäser per år, bl.a. Ibsens Hedda Gabler och Bo Carpelans Julafton. Efter att igen ha blivit frilans gästspelade Witikka bland annat vid Nationalteatern 1994, där han för tredje gången regisserade Becketts Slutspel.


 

Jack Witikka arbetade också med film. Han regisserade, gjorde scenografi, skrev manus och skådespelade. Hans första film, Aila – Pohjolas dotter, blev klar 1951. Filmen var ämnad för internationell distribution och Michael Powell var producent, men filmen blev en besvikelse. Den eftertraktade framgången uteblev också för Jag gungar i högsta grenen (1954) efter manus av Walentin Chorell, och för balettfilmen Pessi och Illusia. Däremot var Witikkas fjärde film, Dockhandlaren och den vackra Lilith, också den efter manus av Chorell, en framgång. Den beskrevs som filmisk av kritiken och fick representera Finland vid filmfestivalen i Berlin samma år den blev färdig, 1955. Också Witikkas nästa filmregi Silja (1956) fick ett positivt mottagande. De moderlösa (1958) baserade sig på Chorells skådespel som Witikka tidigare (1956) hade satt upp på Nationalteaterns Lilla scen. Filmen rönte dock inte lika stor framgång som teaterföreställningen.


 

Witikkas sjunde film, En man från vår planet (1958), skildrade en alkoholistfamilj. Verket betraktades som en upplysningsfilm och prisades för sin personregi och det filmiska berättandet, och Witikka fick en Jussi-statyett, den finländska motsvarigheten till Oscar, för sin regi 1959. Filmen har senare betecknats som den första moderna finska filmen. Witikkas sista spelfilm, Lilla Peter (1961), väckte uppmärksamhet för att kameran ofta visade händelserna ur ett barns perspektiv. Filmen belönades med statspriset. Utöver de nämnda filmerna regisserade Witikka bl.a. Den stora schlagerparaden (1959), Glada Borgbacken (1960) och Virtanens och Lahtinens (1959).


 

Ända sedan studietiden i England var Witikka aktivt verksam internationellt. Han deltog också som regissör och debattör vid olika seminarier, t.ex. vid ett seminarium i London arrangerat av British Drama League 1960. I egenskap av regissör gästade han Tyskland, England, Sverige och Sovjetunionen.


 

Jack Witikka ansåg själv att hans uppgift som teaterman var att berätta en historia. Han betraktade sig själv som en historieberättare och kände sig främmande för tanken på att ”göra konst”, men framhöll ändå att han inte hade någonting emot om det föddes konst som en biprodukt av berättandet.


 

Hanna Korsberg


 

Jack Evert Jakobsson, från 1942 Witikka, född 20.12.1916 i Helsingfors, död 28.1.2002 i Esbo. Föräldrar försäkringsdirektören, vicehäradshövding Evert Brynolf Jakobsson och Elsa Alma Elisabeth Savander. Gift med (1) Lilli Anita Soini 1945, (2) Dorothea (Tea) Ida Eveliina Ista 1961.


 

VERK. Regisserat teater, opera och hörspel samt bl.a. följande långfilmer: Aila – Pohjolas dotter (1951); Pessi och Illusia (1954); Dockhandlaren och den vackra Lilith (1955); Silja (1956); Jag gungar i högsta grenen (1958); De moderlösa (1958); En man från vår planet (1958); Den stora schlagerparaden (1959); Virtanens och Lahtinens (1959); Glada Borgbacken (1960); Lilla Peter (1961).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. Korsberg, Modernin ja tradition kohtaaminen Suomen Kansallisteatterissa 1945−1959. Pienen näyttämön rakentaminen ja neljä uutta näytelmää sen ohjelmistossa (avhandling pro gradu, Helsingfors universitet, 1996).


 

BILDKÄLLA. Witikka, Jack. Foto: Hannu Häyhä, 1982. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4260-1416928956866

 

Upp