WIKSTRÖM, Emil


(1864–1942)


Skulptör, professor


Emil Wikström befäste sitt anseende som den nationella realismens främsta representant i Finland redan kring sekelskiftet 1900. ”Mästaren från Visavuori” i Sääksmäki uppnådde sin ställning som landets främsta skulptör av offentliga monument med skulpturgruppen i Ständerhusets gavel och minnesstoden över Elias Lönnrot.

 

En vanlig tendens i den nationella historieskrivningen är att hävda att en skulptör valt sin bana utifrån sin bakgrund i en hantverkar- eller bondesläkt, som gett honom de färdigheter yrket kräver. Så var delvis fallet med Emil Wikström. Han föddes i Åbo 1864. Fadern Johan Erik Wikström var en timmermansgesäll som avancerat till byggmästare. Modern Gustava Samuelsdotter Linnamäki var en välbeställd bondedotter. Barnskaran i familjen Wikström bestod av fyra pojkar samt två flickor som emellertid dog mycket unga. Familjens utkomst var torftig efter att fadern avled då Emil var blott fyra år gammal.


 

Emils skolgång blev kort; han genomgick endast folkskolan. Senare utökade han sitt vetande och sina språkkunskaper genom självstudier. I början av 1880-­talet förtjänade han sitt levebröd som springpojke på telegrafkontoret i Åbo. Den läraktige och händige unge mannen fick snart framstående beskyddare, kommerse­rådet Fredric von Rettig och sekreteraren för Finska hushållningssällskapet Ernst Rönnbäck, som försåg honom med ordentliga verktyg och skulpturmodeller. Wikström snidade namnstämplar, pappersknivar, spegelramar och brevställningar av trä. Vid en lantbruks­utställning i Åbo 1881 vann han tredje pris och fick 50 mark för sina arbeten.


 

Med stöd av sina mecenater inledde Wikström hösten 1881 studier vid Finska konstföreningens ritskola i Åbo. Efter att ha fått ytterligare stöd av Magnus Dahlström och bergsrådet Albert von Julin flyttade Wikström i februari 1882 till Helsingfors för att studera vid Konstflitföreningens skola. Wikströms lärare i teckningsklassen var Carl Jahn. I antikklassen från hösten 1882 hade han Fredrik Ahlstedt som lärare. Våren 1883 fick den flitige och begåvade eleven högsta betyg inom xylografi, d.v.s. trägravyr för tryckeribruk, samt träsnideri, ornamentskulptur, teckning och komposition.


 

Tack vare ett stipendium av senaten och Åbomecenaternas fortsatta stöd kunde Wikström i september 1883 resa till Wien för att komplettera sin utbildning. I syfte att avlägga examen som ornamentsnidare i enlighet med de förväntningar som ställdes på honom, inledde han studier vid Kunstgewerbeschule, men fick snart av skolans direktor, den danskfödde arkitekten Theophilus von Hansen, rådet att flytta över till Kejserliga konstakademin. Bergsrådet von Julin gav Wikström tillstånd att börja studera vid akademin under förutsättning att han samtidigt fortsatte att förkovra sig i träsnideri.


 

I den undervisning som skulptören Edmund Hellmer gav vid Konstakademin betonades vikten av kunskaper i anatomi och antikens betydelse som förebild. Som lärarens ateljéassistent fick Wikström även försöka sig på monumentalarbete. Efter att ha övertygat sina beskyddare och erhållit ett stipendium av senaten reste han hösten 1885 till den europeiska bildkonstens huvudstad Paris. Bakom sig lämnade han såväl de klassicistiska stilidealen som de tidigare förpliktelserna inom ornamentskulpturen.


 

Redan under sina år i Helsingfors hade Wikström knutit en nära och trofast vänskap med Axel Gallén, som i Paris blev Wikströms rumskamrat i flera års tid. Gallén åtog sig att introducera nykomlingen i den omfattande nordiska författar- och konstnärskolonin, som bland sina medlemmar räknade Gunnar Berndtson, Albert Edelfelt, Walter Runeberg, Venny Soldan-Brofeldt och Ville Vallgren, norrmännen Bjørnstjerne Bjørnson, Jonas Lie och Fritz Thaulow samt svenskarna Christian Eriksson, Per Hasselberg, Ernst Josephson, Carl Larsson och August Strindberg.


 

Studierna vid Académie Julian för skulptören Henri Chapu var inriktade på självständigt arbete. Undervisningen vid Académie Julian och École des Arts Décoratifs avvek från de metoder som hade tillämpats i Wien. Det intensiva konstlivet i Paris och konstverk av ledande skulptörer som Jean-Baptiste Carpeaux, Emmanuel Frémiet, Alexandre Falguière, Paul Dubois, Jules Dalou och Auguste Rodin gav den unge skulptören nya impulser. Ett prov på säker hand inom den tidsenliga franska realismen var bysten av Axel Gallén, som Wikström utförde 22 år gammal 1886.


 

Hösten 1886 återvände vännerna till Finland. Wikström studerade åter i modellklassen vid Konstföreningens ritskola och debuterade på Finska konstföreningens utställning med skulpturen ”Träl”. Skulpturen ”Smultronflickan” (1886) gav Wikström Konstföreningens dukatpris år 1887. Sitt uppehälle förtjänade han emellertid med hjälp av sin yrkesutbildning; han assisterade Magnus von Wright genom att arbeta som ornamentskulptör med ornamenten på Ateneums fasad. Utöver detta gjorde han medaljongbilder över skådespelare vid Svenska teatern. Från slutet av 1880-talet härstammar även Wikströms första arbeten med motiv ur Kalevala, ”Kullervo” (1889) samt skulpturen ”Ilmarinen med örn och Tuonelas gädda” (1889).


 

Vid årsskiftet 1887–1888 var Wikström återigen i Wien, där han utformade sitt första offentliga arbete, en byst av stordonatorn och affärsmannen Gustaf Fredrik Ahlgren (1888) på beställning av Tammerfors stad. I Wien gjorde Wikström även ”Fiskargossen” (1888), som representerar en tidsenlig salongsrealism. Vintern 1889–1890 reste Wikström, som arbetat i Paris, till Italien som guide åt kommerserådet Gustaf Adolf Serlachius. Michelangelo blev en stark upplevelse för Wikström, liksom för samtida bildkonstnärer i gemen. På Finska konstföreningens höstmöte 1890 ställde Wikström ut skulpturen ”Stockflottaren” som ett slags sammanfattning över resan, även om skulpturen redan varit under arbete i flera år. Den renderade honom ett nytt statligt pris. Skulpturens idealistiska realism, som gav uttryck för maskulinitet, var ett kraftprov och en viljeansträngning som visade att dess upphovsman nu var ideologiskt och tekniskt mogen för monumentalarbeten.


 

Under sina år i Paris utformade Wikström också känsliga barnstudier som påverkats av Rodin, och gjorde på beställning av Åbo Sparbank en fasadskulptur (1890) med tre allegoriska kvinnofigurer som symboliserade handel, industri och sparsamhet. Efter att ha återvänt till Finland sökte han sig i likhet med många av sina kolleger till Fjärrkarelen på spaning efter den ursprungliga kultur som hade gett upphov till Kalevala. Hans färdkamrat var konstnären Louis Sparre, som skildrat resan i boken Bland Kalevalafolkets ättlingar. Vintern 1893 gjorde Wikström ett ovanligt beställningsarbete – en isskulptur vid namn ”Frosten”, som stod i Esplanadparken framför Svenska teatern i Helsingfors. Statyn visade Frosten, som sänker sig över jorden i form av en hukande kvinno­figur, omringad av bedjande figurer. Denna tillfällesskulptur hade beställts av Finlands kvinnoförbund, som ordnat en insamling för offren för hungersnöden i norra och nordöstra Finland. Wikströms karriär var på uppåtgående. Han fick också uppdraget att göra en byst av Fredrik Pacius. Bysten avtäcktes i Kajsaniemiparken i Helsingfors 1895.


 

En avgörande höjdpunkt i Wikströms karriär var emellertid statygruppen i Ständerhusets tympanon, eftersom monument med anknytning till Finlands historia var bland de mest uppskattade inom bildhuggarkonsten. Lantdagen hade 1891 tagit initiativ till en utsmyckning av Ständer­husets tympanon. Eftersom C. E. Sjöstrands (1889) förslag inte betraktades som tillfredsställande, beslutade man 1892 att ordna en allmän tävling. I prisnämnden ingick Eliel Aspelin och J. J. Tikkanen, arkitekterna Jac. Ahrenberg och Sebastian Gripenberg samt skulptören C. E. Sjöstrand. Våren 1893 utsåg nämnden Wikströms utkast ”Borgå den 23 mars 1809” till vinnare bland de fem inlämnade förslagen.


 

Wikström planerade att utföra arbetet på fem år, men planerna ändrades sommaren 1896, då skulptörens ateljé i Visavuori i Sääksmäki drabbades av eldsvåda. I branden förstördes skulpturens färdiga delar, som redan gjutits i gips, tillsammans med det ursprungliga prisbelönta utkastet. Förlusten var ekonomiskt och mentalt ett hårt slag för konstnären. I branden förstördes även ateljébyggnaden, som hade byggts i nationalromantisk stil och blivit färdig endast ett par år tidigare. Wikström hade gift sig med den schweizisk-finska Alice Högström 1895, och i branden förlorade paret också sitt hem. Familjens första barn, Estelle, föddes i Finland i januari 1897. På hösten flyttade Wikström med familj till Paris för att fortsätta arbetet med sitt storverk i en ateljé som han med Robert Stigells bistånd hyrt vid Boulevard Arago. Våren 1900 föddes den andra dottern Anna-Liisa. Vid sidan av beställningsarbetet gjorde Wikström under dessa år många förtjusande marmorskulpturer med kvinno- och barnmotiv.


 

Motivet för skulpturgruppen på Ständerhusets gavel är ”det finska folkets utveckling genom strid och arbete till sin första lantdag 1809”. Med förebilder i antikens och 1800-talets konst skapade konstnären sin historiska syntes med 26 figurer. Helheten har kritiserats för att vara stilistiskt splittrad, men en väsentlig faktor är det innehållsmässigt enhetliga pedagogiska och ideologiska motivprogrammet. Centralfiguren är Alexander I, som avger sin regentförsäkran, omgiven av ständernas talmän och allegoriska kvinnofigurer, ”Lagen” och ”Religionen”. Sidogrupperna till höger avbildar kriget och är, räknat från gaveltriangelns topp, ”Striden”, ”Försoningen”, ”Mot en bättre framtid”, som är en parafras på François Rudes skulptur ”Marseljäsen”, samt ”Gud bevare fosterlandet”. Med ”En kämpe”, som betraktas som helhetens mest lyckade del, deltog Wikström även i världsutställningen i Paris 1900. Sidogrupperna till vänster avbildar Finlands folks arbete från ”Kantele­spelaren” till ”Den första undervisningen”, ”Jordbruket” samt ”Handeln”, ”Industrin”, ”Konsten” och ”Vetenskapen”. Konstverket göts i brons i Paris eftersom det inte var möjligt i hemlandet. På grund av det politiskt känsliga läget reducerades avtäckningsceremonin den 21 november 1903 till ett litet evenemang för officiella representanter.


 

Wikströms nästa större arbete blev minnesstoden över Elias Lönnrot, ett projekt som initierats av Finska Litteratursällskapet. En tävling utlystes våren 1898, och vinnaren utsågs i maj 1899 av ett utskott vars medlemmar var Eliel Aspelin, Sebastian Gripenberg samt senator Leo Mechelin och statsrådet C. G. Estlander. Första pris fick Wikströms förslag ”Ursprungsorden”. Medan Wikström arbetade på skulpturen, gjorde han radikala ändringar. Ändringarna mötte kritik eftersom de ansågs ha tagit intryck av Emil Halonens förslag, belönat med andra pris i tävlingen. Lönnrot, som ursprungligen framställts som en stående figur, var nu placerad i sittande ställning, lyssnande på Väinämöinen, patriarken som symboliserar det finska. Väinämöinen hade konstnären i sin tur lyft upp på en piedestal.


 

Man fruktade politiska oroligheter och därför avtäcktes även Lönnrots staty mittemot Gamla kyrkan i Helsingfors diskret på natten den 18 oktober 1902. Incidenter vid avtäckningen bidrog emellertid till att öka känsloladdningarna i anslutning till evenemanget. Med denna staty befäste Wikström sin ställning som landets ledande skulptör. Monumentets övertygande karaktär underbyggdes av dess nationalistiska drag, som färgats av upplevelserna under ofärdsåren. Lönnrots minnesstod tänjde på gränserna för monument över personer: i skulpturen presenteras även den finska bildningen och folkets mytiska historia. Även om monumentets stil och komposition fick kritik, hade Wikström lyckats skapa ett monument över den person som sammanställt Kalevala-eposet och löst de särskilda problem som ett uppdrag av detta slag medförde.


 

Den nya bostads- och ateljébyggnaden i Visavuori stod färdig 1903. I anslutning till ateljén byggde Wikström även ett bronsgjuteri, som var det första i sitt slag i Finland. En kuriositet var observatoriet, som var utrustat med en stjärnkikare; astronomi hörde till Wikströms särintressen. Skötseln av trädgården och slingerväxterna i orangeriet var ett stående inslag i livet på Visavuori. Våren 1907 föddes familjens yngsta dotter Mielikki. Kontakterna med konstnärsvänner och kolleger skötte Wikström i föreningen Pirtti, som slog vakt om den finsknationella ideologin.


 

Wikström och hans assistenter arbetade i ateljén och gjuteriet i Visavuori. Beställningar strömmade in: minnesstoden över Mikael Agricola avtäcktes i Viborg 1908, springbrunnen Aino, som beställts av Uno Staudinger i Helsingfors, 1912, springbrunnen ”Pohjan neito” (Pohjas mö) i Tammerfors 1913, minnesmärket över Z. Topelius i Vasa 1915 och granitstatyn ”Björnen” vid Nationalmuseets ingång 1916. På gården i Visavuori restes skulpturen ”Grubblar han allt och grunnar” (1908), som föreställer Väinämöinen. En tilläggsbyggnad till ateljén med vinterträdgård stod klar 1912. Följande år vann Wikström tävlingen om J. V. Snellmans staty i Helsingfors, men på grund av den samhälleliga oron avtäcktes monumentet först 1923.


 

I Wikströms produktion ingår förutom förtjänstfulla porträtt även ett stort antal gravmonument, exempelvis Serlachius släktgrav i Mänttä (1935) och skulpturerna till Alfred Kordelins gravkapell ”Livets början” (1939) och ”Livets slut” (1940) i Raumo. Wikström var också Finlands första betydande medaljkonstnär. Hans samarbete med arkitekten Eliel Saarinen, som hade inletts redan vid sekelskiftet, fortsatte i anslutning till Snellmans staty och resulterade även i de bägge lyktbärarna på Helsingfors järnvägsstation (1914).


 

Emil Wikström fick professors titel 1919. Han var aktiv i olika förtroendeuppdrag på kulturområdet, bl.a. som ordförande i Konstnärsgillet i Finland och Finlands bildhuggarförbund. Efter inbördeskriget 1918 bodde Wikström med familj om vintrarna i Helsingfors. År 1927 beslutade han åter att bosätta sig permanent på Visavuori, men på äldre dagar var han åter tvungen att tillbringa vintrarna i Helsingfors. Mästaren från Visavuori avled efter ett långt dagsverke 1942. Sedan 1967 har Visavuori varit ett museum tillägnat konstnären.


 

Liisa Lindgren


 

Emil Erik Wikström, född 13.4.1864 i Åbo, död 26.9.­1942 i Helsingfors. Föräldrar byggmästaren Johan Erik Wikström och Gustava Samuelsdotter Linnamäki. Gift 1895 med Alice Henriette Högström.


 

VERK. Representerad i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Cygnaei galleri, Helsingfors; Visa­vuori museum, Valkeakoski; Serlachius konst­museum, Mänttä; Åbo konstmuseum; Tammerfors konstmuseum; Lahtis konstmuseum. Offentliga verk: G. F. Ahlgrens minnesstod, Tammerfors; Fredrik Pacius minnesstod, Kajsaniemi i Helsingfors; Statyerna i Ständerhusets tympanonfält, Helsingfors; Elias Lönnrots minnesstod, Helsingfors; Mikael Agricolas minnesstod, Viborg; Joachim Kurténs minnesstod, Vasa; Zacharias Topelius minnesstod, Vasa; Springbrunnen Aino, flyttad 1949 från Helsingfors till Lahtis; Springbrunnen Pohjan neito, Tammerfors; J. V. Snellmans minnesstod, Helsingfors; Bronsdörrarna i Österbottens museum i Vasa (1930); talrika gravmonument och porträtt.


 

PRODUKTION. Lantmannens Jul (1910); Minnen från ofärdsåren 1902−1920 (1957). E. Wikström, Muistelmia Vienan-Karjalan matkalta. Kalevalaseuran vuosikirja 1 (1921); E. Wikström, Muutamia muistelmia. Taiteilijäelämää Pariisissa. Kalevalaseuran vuosikirja 12 (1932).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Emil Wikströms brevsamling, Nationalbiblioteket. J. Ilvas, Kuvanveisto­ 1800-luvulla. Ars. Suomen taide 5/1990; L. Lindgren, Memoria. Gravvårdar, skulpturkonst och minneskultur (2009); L. Lindgren, Monumentum. Muistomerkkien aatteita ja aikaa (2000); A. Reitala, Suomi-neito. Suomen kuvallisen henkilöitymän vaiheet (1983); Y. Suomalainen, Visavuoren mestari. Piirteitä Emil Wikströmistä ihmisenä ja taiteilijana (1948).


 

BILDKÄLLA. Wikström, Emil. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4843-1416928957449

 

Upp