STIGELL, Robert


(1852–1907)


Skulptör


Robert Stigells främsta verk är skulpturen ”De skeppsbrutna” på Observatorieberget i Helsingfors. Spår av konstnärens hand finns också i talrika fasadskulpturer på byggnader i Helsingfors. Stigell utbildades först som stenhuggare i S:t Petersburg och arbetade därefter som bildhuggare under långa perioder i Rom och Paris.


 

Robert Stigell föddes i Viborg 1852 som utomäktenskaplig son till sjökaptenen Alexander Mury och Carolina Hidström. Fadern var av sjöfararsläkt från Fredrikshamn och arbetade på linjen Viborg–S:t Petersburg–Lübeck. Han var senare kapten på ångfartyget Wellamo. Modern var uppvuxen i Sandhamn och gifte sig 1855 med stenhuggarmästaren Henrik Johan Stigell. Robert fick styvfaderns namn och utbildning i dennes yrke.


 

Skolgången blev kort eftersom Robert 15 år gammal 1867 skickades i stenhuggarlära till S:t Petersburg, där han vistades tre vintrar. I S:t Petersburg besökte han även en ritskola och studerade 1869–1870 för C. E. Sjöstrand vid Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors. Hösten 1870 begav sig Stigell till London för att specialisera sig på ornamentskulptur. Planerna ändrades då han i januari 1871 tog hyra på en finsk bark på väg från London till Rangoon och Australien. Han mönstrade av i Holland i januari 1872.


 

Stigell tog sig till Rom och studerade skulptur vid Accademia di San Luca 1872–1876. Han blev ateljébiträde hos Walter Runeberg och utförde själv medaljonger för gravminnesmärken, beställningsarbeten som han fick genom styvfadern. Stigell hade framgång i studierna; med akademipris och stipendier från finska staten såg framtiden ljus ut. Han debuterade på en utställning 1874. Vid San Luca-akademin fick han de tekniska färdigheter som yrket krävde och en grundlig handledning i anatomi. Han utnyttjade tiden till att bekanta sig med Italiens konststäder. Mest intryck tog han ändå av konstskatterna i Rom, den hellenistiska antiken och barocken, framför allt Berninis skulpturer.


 

Stigell och den jämnårige Johannes Takanen hade i slutet av 1873 hyrt en enkel ateljé i närheten av Piazza del Popolo. Jac. Ahrenberg beskriver i Människor som jag känt ”Roberto Stigellos” och ”Giovanni Takanellis” gemensamma ateljé och knapra ekonomi. Som konstnärer var de olika: Stigell ansågs representera en kraftfullt manlig stil och Takanen en lyrisk, mer kvinnlig. Ändå väckte Stigells skulptur i marmor ”Amor med rosen” (1874–1876) i Finland beundran för sin romantiska känslosamhet. För det förtjänstfulla verket fick Stigell två år senare av Kejserliga konstakademien i S:t Petersburg utmärkelsen ”konstnär av första klass”.


 

Paris blev Stigells andra hemstad i närmare tjugo år. Åren 1877–1878 var han elev till Pierre-Jules Cavelier vid École des Beaux-Arts i Paris – enligt studiekamraten Ville Vallgren dennes favoritelev. I arbetsrummet på Rue Bonaparte gjorde Stigell skulpturen ”Slungkastare” (1877), som med sin rörelse komposition och naturtrohet återspeglade tidens ideal. Denna utfördes som så många andra verk i patinerad gips i brist på finansiär för den dyra bronsgjutningen.


 

Stigell hade svåra motgångar i privatlivet. Före Parisresan hade han förlovat sig med musikläraren Olga Karolina Tötterström från Helsingfors. Lyckan blev kortvarig: fästmön dog i en njursjukdom i september 1877 och begravdes i sin brudklänning, i fästmannens frånvaro. Stigell förlovade sig våren 1886 med den 19-åriga Helmi Lindqvist från Helsingfors, och på hösten samma år gifte de sig. De nygifta reste till Paris, där Stigell våren innan hade skaffat sig ett arbetsrum och en bostad på Boulevard Arago. Helmi avled i tyfus i december 1886. Två år tidigare hade Stigell förlorat även sin mor, som stått honom nära.


 

Gatubilden i Helsingfors började allt mer påminna om de europeiska storstäderna när trähusen i centrum under 1890-talet började ersättas med bostadshus av sten. Arkitekten Theodor Höijer anlitade vännen Stigell i samband med flera byggnadsprojekt. Denne hade vid decennieskiftet 1880 jämsides med andra beställningsarbeten börjat göra dekorskulpturer för byggnader. Ett fint exempel som undgått rivning är atlanterna på byggnaden i hörnet av Skillnaden och Södra Esplanaden (1891). Stigell gav också ett bidrag till Kalevalakonsten: år 1888 uppställdes i Gamla studenthusets fasadnischer statyerna ”Väinämöinen” och ”Ilmarinen”, som hade utförts på beställning av Eliel Aspelin-Haapkylä.


 

Stigell hade också framgångar på utställningar. År 1883 hade han första gången ställt ut skulpturen ”Slavinna” på Parissalongen, en skulptur som samma år gav honom ett statspris i Finland. ”Bågskytt” (1887), som hade visats på salongen, belönades på Finska konstföreningens utställning med 1:a pris och införlivades med föreningens samlingar. En skulptur med sjömansgossemotiv, ”Hejsan” (1895), blev fönsterdekoration i en pälsaffär i Helsingfors. Stigell var också en populär porträttkonstnär och utförde hos Kansallisteatteri (Finska teatern) byster av bl.a. Aurora Karamzin (1892) och Emilie Bergbom (1892).


 

Däremot hade Stigell ingen framgång i tävlingar om minnesmärken. Hans förtjänstfulla förslag kom ofta på andra eller tredje plats, medan Runeberg, Vallgren och Emil Wikström tog hem vinsterna och äran i de stora tävlingarna under 1880- och 1890-talen. De allt mer Parisinfluerade 1800-talsskulptörerna lade grunden för sin karriär genom framgång på salongerna, vilket i sin tur banade vägen till offentliga beställningar och nyförvärv till olika samlingar. Detta var också Stigell inriktad på.


 

Det tio år långa storföretaget ”De skeppsbrutna” kom att bilda kulmen på Stigells karriär. Modellen till ”De skeppsbrutna” visades på Parissalongen våren 1891 och fick hedersomnämnande och positiv uppmärksamhet i pressen. Efter att ha presenterat det uppburna verket i Helsingfors erbjöd Stigell staden att köpa arbetet. ”De skeppsbrutna” gav honom statspriset 1893 och staden fattade inköpsbeslutet 1895. Han fullbordade arbetet i Paris och belönades våren 1898 på Parissalongen med ytterligare en utmärkelse, guldmedalj av tredje klass.


 

”De skeppsbrutna” avtäcktes på Observatorieberget den 18 november 1898. I verket såg man då en kulmination av dramatiken i det aktuella politiska livet. Den politiska symboliken fick sin bekräftelse i det chockerande februarimanifestet tre månader senare. Det har ofta sagts att ”De skeppsbrutna” var det första offentliga verk som Helsingfors anskaffat i form av ett fritt konstverk. Det imponerande läget och placeringen av gruppens centralfigur, en fadersgestalt som ropar på undsättning för sin familj, riktad mot väster skvallrar emellertid om syften bortom en dekorativ funktion. På världsutställningen i Paris 1900 besvarades ”finnarnas nödrop” med en guldmedalj.


 

Stigell fick i början av det nya århundradet åter sitt levebröd av beställningsarbeten, såsom byggnadsskulpturer. I en ateljébyggnad uppförd 1903 på en innergård vid Lappviksgatan fortsatte han styvfaderns stenhuggerirörelse. Stigell utförde fortfarande även porträtt, bl.a. av H. F. Antell (1904, Ateneum). En säregen beställning var gruppen ”Björnarna” till parken på Karlberg i Tavastehus, som ägdes av överste Hugo Robert Standertskjöld. Gruppen i täljsten placerades i björngrottan på Karlberg 1906. Björnfamiljens lekfullhet dolde en ironisk kommentar till såväl ”De skeppsbrutna” som till den allmänna förändringen i kulturklimatet i Finland i början av århundradet.


 

Man har inte utan fog framhållit Stigell som skärgårdsbo: som medlem av Nyländska jaktklubben vann han flera tävlingar i segling, och han trivdes också som konstnär i skärgården, på 1890-talet särskilt på Söderskär i Porkala. Robban eller Stigan var en omtyckt person i samtidens konstnärskretsar. I Paris utförde den kände svenske skulptören Christian Eriksson i början av 1890-talet ett porträtt i marmor av vännen (Nationalmuseum, Stockholm). Albert Edelfelt valde Stigell till modell för Munter då han illustrerade Fänrik Ståls sägner. Stigell utnämndes 1902 till riddare av den franska Hederslegionen. Han var ordförande för Konstnärsgillet i Finland 1893–1895 och vice ordförande 1903–1906. Redan 1893 hade han handlett bildhuggarelever i Konstflitföreningens skola och undervisade 1903–1905 i modellering på Konstföreningens ritskola samt senare på Polytekniska institutet.


 

Stigell gifte sig 1899 i Paris med den tjugo år yngre Ella Sahlberg. Sonen Jarl föddes våren 1900. Äktenskapet råkade emellertid i kris då Ella förälskade sig i tonsättaren Robert Kajanus, vilket förmörkade och kanske även förkortade konstnärens sista år. Stigell avled 1907 i lunginflammation, men ett leende porträtt, utfört av eleven Viktor Jansson, pryder trots allt gravstenen på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.


 

Liisa Lindgren


 

Robert Konstantin Hidström, fr.o.m. 1855 Stigell, född 14.5.1852 på Sveaborg, död 1.12.1907 i Helsingfors. Föräldrar sjökaptenen Alexander Mury och Carolina Vilhelmina Hidström. Gift med (1) Helmi Maria Lindqvist 1886, (2) Helena Sofia (Ella) Sahlberg 1899.


 

VERK. Representerad i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Finlands nationalmuseum; Helsingfors stadsmuseum; Cygnaei galleri, Helsingfors; Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä; Emil Cedercreutz museum, Harjavalta; Imatra konstmuseum; Borgå museum; Åbo konstmuseum. Offentliga skulpturer: De Skeppsbrutna, Helsingfors (1898); Väinämöinen och Ilmarinen, Gamla studenthuset, Helsingfors (1888); talrika grav­monument.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Ahrenberg, Människor som jag känt VI (1914); J. Ilvas, Kuvanveisto 1800-luvulla. Ars. Suomen taide 5/1990; R. Saros & E. Toikka & L. Lindgren, De Skeppsbrutna. Tider, ideologier och en levande stadsbild. Helsingfors stads konstmuseums publikationer nr 60 (1998); L. Lindgren, Memoria. Gravvårdar, skulpturkonst och minneskultur (2009); L. Lindgren. Monumentum. Muistomerkkien aatteita ja aikaa (2000); J. Stigell, Robert Stigell (1977).


 

BILDKÄLLA. Stigell, Robert. Foto: Ateljé Daniel Nyblin. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4828-1416928957434

 

Upp