TAKANEN, Johannes


(1849–1885)


Skulptör


Johannes Takanen kom från fattiga förhållanden men tack vare konstnärliga anlag och ekonomiskt stöd, både offentligt och privat, kom han att höra till de främsta inom 1800-talets konst i Finland. Hans mest berömda skulpturer, ”Venus och Amor”, ”Rebecka vid brunnen”, ”Andromeda, fjättrad vid klippan” samt ”Aino, skådande ut mot havet” har behållit sin tjuskraft. Sina främsta arbeten skapade Takanen under loppet av ett decennium. Takanen dog i Rom mitt i sin bästa skaparperiod, endast 35 år gammal.

 

Då den knappt tjugoårige skulptöreleven Johannes Takanen först visade upp sina arbeten vid konstnärernas gemensamma utställningar på 1860-talet i Helsingfors, var landets bildhuggarkonst ung och rätt outvecklad. Vid denna tid härstammade landets konstnärer i regel från de bildade, svenskspråkiga skikten. Johannes Takanen från Vederlax var ett undantag; han kom från mycket fattiga förhållanden. Att han lyckades avancera på konstnärsbanan berodde på att den bildade klassen vid denna tid omhuldade nationella finskhetsidéer; man ville upptäcka och stöda begåvade ungdomar bland den finska allmogen i deras strävan att få konstnärlig utbildning. Som erkända konstnärer blev de levande bevis på att Finlands folk hade alla förutsättningar att på jämbördig grund kunna räknas bland de europeiska kulturfolken.


 

Johannes Takanens far, spannmåls­torparen Erkki Takanen, hade som barn mist sina föräldrar och torpet hade övergått till förmyndarna, som skötte det illa. Den föräldralöse gossen drog sig fram som tiggare och vallpojke tills han blev anställd som dräng på prästgården i Elimä,­ där han träffade sin blivande hustru. Hösten 1844 flyttade föräldrarna med sin förstfödda, Maria, till Ylä-Urpala­ i Vederlax, där döttrarna Helena och Anna-Liisa samt sonen Johannes föddes. Då familjen i början av 1850-talet flyttade till Ala-Urpala för att bli torpare på Fredrik Alfthans gård, var Johannes tre år gammal. Johannes Takanen hade inte haft några som helst möjligheter att utveckla sina anlag om inte det vakna och bildade östfinländska herrgårdskretsarna hade insett gossens begåvning.


 

Johannes Takanen, som först skickades till Viborg för att lära sig grunderna i teckning under T. A. Sprengels ledning, fick flera gynnare då han visade upp sina lovande alster. Stadens borgerskap ordnade penninginsamlingar för hans vidare­utbildning och så kunde Takanen slutligen bege sig till Konstföreningens ritskola i huvudstaden. Hans lärare i skulptur blev C. E. Sjöstrand, som flyttat från Sverige och bosatt sig i Finland, där han utförde sitt livsverk. Åren 1865–1867 studerade Johannes Takanen i Helsingfors.


 

På två år hade Takanen gjort så stora framsteg att han bereddes möjlighet att resa till Köpenhamn för fortsatta studier under professor H. W. Bissen och dennes son Wilhelm Bissen, också han skulptör. Vid denna tid blomstrade konstakademin i Köpenhamn, i Bertel Thorvaldsens efterföljd. Också Walter Runeberg hade studerat där. Takanen bedrev studier vid akademin i sex år, 1867–1873. Undervisningen utvecklades och eleverna lärde sig också att skulptera efter levande modell och att välja ut marmor. Vid denna tid höll den danska skulpturen på att fjärmas från den av antiken inspirerade nyklassicismen och dess skönhetsideal, och därmed från de riktlinjer Thorvaldsen dragit upp. I dess ställe växte uppskattningen av naturtrogenhet och realism fram. Dessa betonade sakligt framställda detaljer såväl hos romantiska som vardagsnära motiv. Den nya riktningen omfattades också av Johannes Takanen.


 

Under sin tid i Köpenhamn etablerade sig Takanen så småningom som konstnär. De viktigaste beställningarna kom från Finland. För danska beställare gjorde han främst porträttbyster, av vilka den mest intagande är en 1871 i gips gjuten byst före­ställande Fredrik Cold, en liten son till vännen Magdalus Cold. Också den 1870 i stort format gjorda gipsgruppen ”Gosse, som leker med en hund” väckte på sin tid uppmärksamhet. För att vara ett arbete av Takanen är det något akademiskt och stelt, men det avslöjar tydligt hur väl hans formsinne utvecklats. Det mest kända arbete som han utförde i Köpenhamn är statyn ”Väinämöinen spelande kantele” (1872). Den var ett beställningsarbete gjutet i zink som ställdes upp i Monrepos park invid Viborg. En tidigare gipsstaty av Väinämöi­nen på samma plats hade förstörts genom ett illdåd. Den tidigare statyn hade gjorts av Gotthilf Borup. Takanens Väinämöinen­ försvann dock under eller efter kriget 1941–1944 och har inte återfunnits.


 

Takanens väg ledde från konstakademin i Köpenhamn till Rom, liksom så mången annan skulptörs vid denna tid. Dit lockades de av till synes goda arbetsmöjligheter, billig marmor och stadens konsttraditioner. I Rom bodde också Walter Runeberg med familj. Takanen kom att dela ateljé med en annan ung skulptör, finländaren Robert Stigell.


 

Takanen hade till en början stora svårigheter i Rom. Finland låg långt borta och det kunde ta veckor, rentav en månad, för brev att komma fram. Förhållandena i hemlandet var inte alltid stabila, vilket försvårade möjligheterna att få offentliga eller privata beställningar på skulpturer. Då Takanens publik befann sig i Finland och inkomsterna var beroende av beställningar, måste han ofta utföra arbeten för andra skulptörer för att klara sitt uppehälle. Något av en bohem var Takanen också; han saknade uthållighet, var böjd för dagdriveri och gick inte på allvar in för sitt arbete.


 

Den första staty Takanen högg i marmor var ”Venus och Amor” (1875), ett beställningsarbete av viborgaren, kommerserådet Wilhelm Hackman. Statyn är utformad i klassisk stil, men med den för Takanen typiska värmen och mjukheten. Härefter följde en rad ypperliga kvinno­statyer. Takanen var en stor kvinno­tjusare och förtjust över att skulptera kvinnor.


 

Takanens mest kända skulptur är ”Rebecka vid brunnen”, av vilken en gipsversion blev klar 1877. Kapten A.W. Lagerborg beställde en Rebecka i marmor, ett arbete som sedan tilldelades det första statspriset i skulptur vid Finska konstföre­ningens utställning 1878. På beställning gjorde Takanen själv ytterligare fyra kopior i något mindre format än originalet. Två exemplar gick till Finland, till Julius af Lindfors och kommerserådet Antti Ahlström, ett till Bergen och ett till S:t Petersburg. Modell för Rebecka stod konstnärens blivande italienska hustru, Giacinta Biavasco, i skulpteringsskedet hans tro­lovade. Skulpturen ”Rebecka vid brunnen” har bibehållit sin ursprungliga charm, fortfarande betraktar hennes ljuva gestalt drömmande det gyllene armband som den älskade fästmannen skänkt henne.


 

Medan ”Rebecka” är symbolen för mänsklig lycka, uttrycker det Kalevala-inspirerade motivet ”Aino, skådande ut över havet” livets tragik. En naken skönhet med långt hår, Aino, skådar med handen stödd mot pannan med tom blick ut över det hav i vars famn hon inom kort ämnar kasta sig för att hellre dö än att bli hustru åt en gammal man, Väinämöinen. Takanen började arbeta på detta motiv, i terrakotta, redan 1874. I ett utkast är Aino klädd, medan hon i den slutliga gipsversionen uppträder i sin yppiga nakenhet, vilket ledde till skandal när statyn 1876 före­visades på konstföreningens utställning i Helsingfors. Publiken förfasade sig. Man hade föredragit terrakottavarianten med en Aino anständigt klädd i en forn­tida dräkt. Som modell för den nakna Aino hade den italienska hustrun till en vän och kollega till Takanen stått. Hennes mogna, fylliga former och sinnliga vällust blev för mycket för den sedesamma finländska societeten. Utkastet gjort i terrakotta omvandlade Takanen aldrig till en slutgiltig version. Han högg inte heller sin i gips formade Aino i marmor, såsom han ursprungligen tänkt, till den grad sårad av skandalen. Tio år efter Takanens död gjordes en kopia i marmor av ”Aino, skådande ut över havet”. Samtidigt togs några bronsavgjutningar av statyn.


 

Den tredje berömda kvinnoskulpturen ”Andromeda, fjättrad vid klippan” (1882) bygger på en antik myt. Den förtjusande Andromeda ska offras åt ett vid­under men hon räddas av Perseus. Takanen högg Andromeda direkt i marmor av mycket god kvalitet. Andromeda är kanske den främsta pärlan i Takanens produktion.


 

Magnus von Wright, som ägde ett gips­gjuteri i Helsingfors, anade sig till allmänhetens smak. Han löste därför in rätten att tillverka och sälja kopior först av Rebecka och Andromeda och senare också av Aino. De omtyckta skulpturerna av Takanen spred sig som dekorations­föremål till burgna hem och blev allmänt kända.


 

”La Nuova Modella” (1885) kom att bli den sista berömda kvinnofiguren. För denna modellerade Takanen många utkast i terrakotta, och de gick också under namnet ”La Tutta Nuda”. Så vitt man vet – i motsats till de föregående – är ingen litterär förebild eller berättelse knuten till den. Den resliga, svartpatinerade gipsstatyn föreställer en ung, till hälften naken skönhet vars nedåtblickande huvud och nersjunkna skuldror uttrycker underkastelse inför ett oundvikligt öde. Hennes gestalt kan tolkas som en symbol för eller föraning om konstnärens förestående död.


 

Före ”La Nuova Modella” gjorde Takanen ett utkast till en staty av Alexander II, med vilken han vann den högt prestigefulla tävlan som finska staten utlyst. Kejsarstatyn var avsedd att resas på Senatstorget. Segern ställde i utsikt en lysande framtid för Takanen och ett slut på hans ständiga ekonomiska trångmål. Men ödet ville annorlunda. Takanen plågades av upprepade, långvariga lunginflammationer, febern tärde på hans krafter och när han gjorde utkastet till tävlingen kunde han arbeta endast några timmar per dag, i övrigt var han sängbunden. Han fick dock tag i en uniform som påminde om en av kejsarens, och bad en av sina modeller klä sig i den. Kejsarens ansikte och gestalt utformade han efter bilder. I september 1885 avled Johannes Takanen. Han begravdes i sin hemstad Rom på den protestantiska begravningsplatsen intill Porta San Paolo.


 

Finlands främsta skulptörer deltog i tävlingen om minnesstoden över Alexander II. Enligt juryn var Takanens bidrag det bästa, rentav bättre än Walter Runebergs, vars eleganta projekt till sockelgrupper emellertid väckte beundran. Takanen fick första pris och ständerna beslöt att han skulle utforma kejsarens bild, medan Runeberg skulle göra sockeln enligt sitt tävlingsutkast. Då Takanen dog under projektets gång, gjorde Runeberg minnesmonumentet i sin helhet, och utformade kejsarfiguren efter Takanens skiss.


 

Takanen hörde till sin tids främsta porträttkonstnärer. Speciellt kvinnor och barn skildrade han uttrycksfullt och sensibelt. Bland hans arbeten i Ateneum finns ”Porträtt av ung flicka”, en byst i marmor föreställande friherrinnan Hanna Gripenberg som ung. Huggen i marmor är också ”Marietta”, liksom en porträttbyst av fru Tommasi-Crudeli. De flesta kvinnoporträtten är gjorda i patinerad gips, såsom den vackra Romflickan ”Peppina” eller porträttbysten av Olga Lydecken.


 

Efter Takanens död avtäcktes i kyrkparken i Kuopio en byst av J.V. Snellman som konstnären färdigställt 1884. Takanen hade under sitt besök i Finland 1878–1879 besökt Snellman i dennes hem och då ritat skisser. Det uttrycksfulla porträttet skildrar Snellman som en anspråkslös privatperson snarare än som en berömd statsman eller samhällsfilosof. Takanens goda renommé som porträttkonstnär visas inte minst av att han också fick uppdraget att göra en byst av C. G. Estlander, det svenska partiets ledargestalt.


 

Som person var Johannes Takanen anspråkslös och försynt. Brist på skolbildning gjorde att han hade svårt för främmande språk, vilket begränsade hans umgänge i internationella konstnärskretsar. Då han till sin natur var impulsiv och livlig led han ofta av sin oförmåga att uttrycka sig tillräckligt nyanserat på ett annat språk än sitt modersmål. Så hade det varit sedan ungdomen: som enspråkigt finsk hade han hamnat bland svenskspråkiga först i Viborg och sedan i Helsingfors. I Köpenhamn byttes svenskan mot danska, som han lärde sig bättre än svenska. Takanen trivdes bättre på Roms små trattorior och källare än bland de nordiska konstnärerna i Skandinaviska föreningen i Rom.


 

Äktenskapet och familjen förvandlade konstnären, van vid ett bohemiskt liv, till en ansvarskännande pater familias. Till det unga parets stora sorg dog deras äldsta son Kullervo två år gammal. Kullervo hade stått modell för den intagande barnstatyn ”Amor, som krossar hjärtan”, som fadern huggit i marmor. Paret Takanen fick ytterligare en dotter, Melina, som blev pianist, och en son, Toivo, det enda av barnen som förde släkten vidare. Med stöd av en pension från Finland försökte man trygga familjen Takanens utkomst.


 

Johannes Takanen har ofta jämförts med ett annat stort namn inom finländsk skulptur, Walter Runeberg. Runebergs statyer, förankrade i antikens mytiska värld, är till sin stil renlinjigt klassicistiska. De saknar den varma, personliga stämning och människonära naturlighet som är betecknande för Johannes Takanens konst. Takanen lät sig inte nämnvärt påverkas av sin egen tids stilar eller ”ismer” – nyklassicismen eller den begynnande realismen – utan litade mest på sin egen uppfattning och intuition. Ur denna personliga hållning framspringer tidlösheten och friskheten i hans konst.


 

Marjatta Räsänen


 

Johannes Takanen, Juho Erkinpoika, född 8.12.­1849 i Vederlax, död 30.9.1885 i Rom. Föräldrar spannmålstorparen Erkki Juhonpoika Takanen och pigan i Elimä prästgård Maria Adamsdotter. Gift 1879 med Giacinta Biavasco.


 

VERK. ”Sancte Per, reliefmedaljong”, gips (1866); Fredrik Wilhelm Illberg, brons (1869); Porträttbyst av Carolina Lydecken, lera (1870); ”Gosse, som leker med en hund”, bronserad gips (1870); ”Porträtt av gosse” (Frederik Cold, 1871) gips; ”Väinämöinen”, vitmålad zink (1872), Monrepos, Viborg; Porträttbyst av fru Olga Lydecken, gips (1873); ”Aino”, terrakottaskiss (1874); ”Marietta”, marmor (1875); ”Venus och Amor”, marmor (1875); Porträttbyst av fru Tommasi-Crudeli, marmor (1876); ”Flicka med halmhatt”, gips (1876); ”Italiensk gosse”, gips (1876); ”Aino”, gips (1876), marmor (1886); ”Apostlarna Peter och Paul”; ”Rebecka vid brunnen”, gips (1877), marmor (1879); ”Peppina”, gips (1877); ”Amor, som krossar hjärtan”, marmor (1881); ”Andromeda, fjättrad vid klippan”, gips (1879), marmor (1882); ”Per Brahe med historiens genius”, terrakottaskiss (1883); ”Porträtt av ung flicka”, marmor (1883); Porträttbyst av J. V. Snellman, brons (1884, även i marmor och gips), Kuopio; Carl Gustaf Estlander, marmor (1884); utkast till staty av Alexander II, gips (1884); ”La Tutta Nuda”, terrakottaskiss (1885); ”La Nuova Modella”, målad gips (1885). Representerad i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Tavastehus konstmuseum, Lahtis konstmuseum; Tammerfors konstmuseum; Cygnaei galleri, Helsingfors; Det Kongelige Danske Kunstakademi, Köpenhamn.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Aspelin, Johannes Takanen. Elämä ja teokset (1888); J. Ahrenberg, Människor som jag känt VI (1914); I. Havu, Johannes Takanen Köpenhaminassa. Kalevala-seuran vuosikirja 45 (1965); Johannes Takanen 1849–1885. Juhlanäyttely 30.6.–11.8.1985 Virolahdella (1985); M. Kull, Gosse i marmor. Östra Nyland 2.4.1981; M. Kull, I Johannes Takanens fotspår i Köpenhamn. Skrifter utgivna av Svenska folkskolans vänner, III, 8 (1994); M. Räsänen & E. Vuori, Johannes Takanen (1849–1885). Etelä-Karjalan taidemuseon muistonäyttelyn julkaisu (1994); T. Steinby, Johannes Takanen. En nordisk konstnär i Rom. Nordisk Tidskriftför vetenskap, konst och industri 27/1951; J. J. Tikkanen, Finska konstföreningen 1846–1896 (1896).


 




 




 

BILDKÄLLA. Takanen, Johannes. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4918-1416928957524

 

Upp