Lauri Aho verkade under drygt två decennier vid Uusi Suomi, största delen av denna tid som tidningens chefredaktör. Aho var president J. K. Paasikivis förtrogne, vilket stärkte tidningens politiska ställning och gav Ahos ledare stor prestige. Aho deltog även aktivt i kommunalpolitiken och var stadsdirektör i Helsingfors 1956–1968 med överborgmästares titel.
Lauri Aho var en mångsidig man som hade ett stort inflytande inom politiken, pressen och det kommunala livet men också inom kulturadministrationen och näringslivet. Han hade en god diplomatisk förmåga, också när det gällde att hantera konflikter mellan väldigt olika personer; Aho var alltigenom sinnebilden för den toleranta och bildade borgaren.
Lauri Aho föddes i Pyhäjärvi i Nyland som son till handelsföreståndaren Johan Emil Aho (ursprungligen Finér) och Hilda Sofia Åhman. Uppväxt i anspråkslösa förhållanden var han förtrogen med missförhållandena i samhället. Efter några års studier blev han filosofie magister 1932. Som ledare för studenterna och chefredaktör för Ylioppilaslehti (Studenttidningen) var Aho en av dem som bidrog till Akademiska Karelen-Sällskapets (AKS) finskhetskampanj på 1920-talet. I detta sammanhang lärde han känna flera av de kommande decenniernas opinionsbildare, framför allt Urho Kekkonen.
Ahos livssyn grumlades inte av någon ideologisk glöd; han hörde till den moderata minoritet inom AKS som lämnade organisationen efter Mäntsäläupproret 1932. Efter detta verkade han inom den grupp som bildats kring AKS ideolog Niilo Kärki, men var i detta skede redan litterär direktör vid bokförlaget K. J. Gummerus Oy (1931–1934).
Gummerus förlag i Jyväskylä hade råkat i svårigheter, varför Aho öppnade ett kontor i Helsingfors och knöt kontakter med huvudstadens bildade kretsar. En viktig följd av detta blev praktverket Suomen kulttuurihistoria (Finlands kulturhistoria). Aho bidrog också till att Gummerus under Esko Aaltonens ledning upplevde en guldålder i slutet av 1930-talet. Aho själv blev 1934 biträdande chefredaktör vid Uusi Suomi tack vare Edwin Linkomies, som tillhörde direktionen i båda förlagshusen.
Den extrema Lappoflygeln hade 1932 erövrat först Uusi Suomi och sedan Nationella samlingspartiet. Den tolerante J. K. Paasikivi blev dock partiets ordförande 1934, efter valnederlag och andra förluster. I likhet med många borgerliga journalister verkade även Aho – antagligen också av ekonomiska skäl – som tjänsteman i Arbetsgivarnas i Finland centralförbund 1937–1940. Men han tjänstgjorde samtidigt vid Uusi Suomi och blev tidningens tf. chefredaktör hösten 1939. Tjänsten omvandlades till ordinarie 1940.
Läget på Uusi Suomi var kaotiskt på grund av både kriget och maktkampen på 1930-talet. När fortsättningskriget bröt ut kommenderades Aho att sköta Högkvarterets informationsdetalj, men under maktkampen vid Uusi Suomi beordrades han att leda tidningen, som ansågs viktig för den allmänna sinnesstämningen. Ahos roll blev ännu mera framträdande 1943, när Linkomies blev statsminister.
Aho hade blivit ledamot av Samlingspartiets delegation redan 1936. Mellan partiet och dess tidning förekom exceptionellt nog inga politiska konflikter under hans tid. Chefredaktören blev från hösten 1944 Paasikivis kontaktperson till hela partiledningen. Paasikivis dagböcker vittnar om den täta kontakten och om Ahos sätt att reagera på Paasikivis ofta skarpa kritik. Aho inlät sig inte på argumentation med den drygt trettio år äldre statsmannen utan lyssnade, instämde, kom med försiktiga motargument och lovade slutligen att göra sitt bästa. Han hade Paasikivis förtroende ända till dennes död.
Uusi Suomi stödde givetvis Paasikivis utrikespolitiska linje och aktade sig för att ”krossa nationens fönster”. Ahos goda relationer med statens ledning gav hans ledare insyn och prestige; läsarna insåg att det var värt att läsa också mellan raderna. Tidningen hade ett betydande inflytande trots att Samlingspartiet så gott som hela tiden var i politisk opposition.
Ekonomiskt var tidningen inte lika framgångsrik under Ahos tid; upplagan gick ner i slutet av 1940-talet. Före vinterkriget var Uusi Suomi och Helsingin Sanomat tämligen jämställda, men 1955 hade Helsingin Sanomat tre gånger fler prenumeranter än Ahos tidning. Hans försiktighet och starka lojalitet mot det egna partiet och andra auktoriteter stärkte förmodligen inte Uusi Suomis ställning, särskilt som Helsingin Sanomat i allt högre grad underströk sin obundenhet.
Aho innehade aldrig några synliga uppdrag inom rikspolitiken men kom snart att bli en viktig person inom Helsingfors kommunala liv; han blev stadsdirektör i Helsingfors 1956. Under Ahos tid leddes staden av de demokratiska partierna, företrädesvis av Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Svenska folkpartiet; också Framstegspartiet hade en roll. Kontakterna med yttervänstern var sakliga och i motsats till senare fanns det inga populistiska smågrupper. Under sådana förhållanden kunde huvudstaden utvecklas i lugn och ro, vilket lämpade sig väl för Aho.
Under Ahos tid expanderade Helsingfors förorter ända fram till stadens gränser; sedermera ökade tillväxten mot Esbo och Vanda och ännu längre bort. Aho hade i decennier bott i centrum av Helsingfors och förorternas problem var därför rätt främmande för honom, men han engagerade sig energiskt i dem. För Aho var det särskilt viktigt att utveckla Helsingfors centrum. Under Ahos tid byggdes Stadsteatern (som grundades på två tidigare privata teatrar) och något senare Finlandiahuset. I Helsingfors byggdes nya huvudleder och planeringen av metron påskyndades.
Aho deltog också i reformen av statens kulturadministration. Under hans ledning infördes systemet med konstkommissioner – sakkunnigorgan underställda Undervisningsministeriet. Ahos diplomatiska ledarförmåga kom till sin rätt också i hans olika förtroendeuppdrag inom flera företag och andra samfund.
Efter att ha gått i pension fann, eller snarare återfann, Aho en roll som opinionsbildare, i egenskap av söndagskolumnist vid Uusi Suomi under signaturen ”Sivullinen” (En utomstående). Han granskade måttfullt och sakkunnigt de stormar som radikalismen åstadkom i början av 1970-talet. Aho påverkade både sin tid och sin tidnings existens i en situation som var allt mera ekonomiskt och politiskt trängd. Däremot skrev han aldrig några memoarer; han ansåg synbarligen i likhet med många andra journalister att han sagt sitt då det var aktuellt.
Jyrki Vesikansa
Lauri Emil Finér, från 1906 Aho, född 18.7.1901 i Pyhäjärvi i Nylands län, död 31.12.1985 i Helsingfors. Föräldrar handelsföreståndaren Johan Emil Aho (Finér) och Hilda Sofia Åhman. Gift 1931 med vicenotarien Sisko Aira Kyllikki Heikkilä.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Styrelsens protokoll och redaktionens korrespondens, tidningen Uusi Suomis arkiv, Helsingfors; Uusi Suomis jubileumsskrifter 1947 och 1957. M. Klinge, Studenter och idéer. Studentkåren vid Helsingfors universitet 1828–1960 IV. 1917–1960 (1979); M. Klinge, Ylioppilaslehti (1983); P. Leino-Kukiainen, Kirja koko elämä (1990); J. K. Paasikivis dagböcker 1944–1956 I-II (1986); J. Vesikansa, Sinivalkoiseen Suomeen. Uuden Suomen ja sen edeltäjien historia (1997).
BILDKÄLLA. Aho, Lauri. Hufvudstadsbladets arkiv.