Tyrgils Knutsson genomförde två krigståg mot Karelen och Ryssland. Under det första grundades Viborg och under det andra fästningen Landskrona vid Nevas utlopp. Som marsk och som ledamot av förmyndarstyrelsen för Birger Magnusson var Tyrgils Knutsson den som i praktiken styrde Sverige kring sekelskiftet 1300.
Tyrgils Knutsson avlägsna släktband till kungahuset var främsta orsaken till att han uppnådde sin maktposition. Redan 1285 hörde han till kung Magnus Ladulås närmaste krets, och 1288 blev han medlem av riksrådet. Han fick äran att till dopet bära fram kungens yngste son Valdemar, sedermera hertig av Finland. Erikskrönikan låter förstå att Magnus på sin dödsbädd utsåg Tyrgils Knutsson till förmyndare för sin minderårige son Birger och till att förestå riket. Belägg för detta finns dock inte. Lika osäkert är om Tyrgils Knutsson då var drots, vilket vissa källor gör gällande. Hans position i riksrådet blev mer framträdande under 1291, då en farsot svepte över landet och många av rikets stormän och biskopar dog. I augusti 1291 var Tyrgils Knutsson redan marsk, men knappast ännu den viktigaste personen i förmyndarstyrelsen. Denna position uppnådde han först efter det tredje korståget.
Utvecklingen inom Östersjöhandeln och Karelens förändrade ställning hade redan på 1280-talet tvingat den svenska statsmakten att ta ett stramare grepp om Gotland och att stärka sin ställning i Finland. Magnus Ladulås hann aldrig ta sig an frågan om Karelen, och den blev därför en angelägenhet för förmyndarstyrelsen.
I Första Novgorodkrönikan berättas att unga karlar från Novgorod vårvintern 1292 gjorde ett plundringståg mot Tavastland. Motivet för anfallet är oklart, men det skedde på initiativ av fursten Dmitrij eller med hans godkännande. Från 1291 finns inga belägg på svensk aktivitet i fråga om Östersjön och i östpolitiken, men den 12 juli 1292 giltigförklarades i Stockholm Visbys underkastelsebrev från 1288, och 22 juli fastställdes Lübecks privilegier. Ungefär vid denna tid gravlades Magnus Ladulås, och genast därefter inleddes det första sommarkrigståget mot karelarna. Enligt Första Novgorodkrönikan anföll 400 svenskar Karelen och lika många Ingermanland. Krönikan berättar att både karelarna och ingermanländarna försvarade sig med stor framgång. I en svensk annal, skriven i Strängnäs ca 1410, står ändå: 1292 capta est a Ruthenis Karelia (1292 erövrades Karelen från ryssarna). Det är osannolikt att Tyrgils Knutsson deltog i detta krigståg. Det hela påminner mer om ett hastigt mobiliserat motanfall.
För år 6801 enligt den novgorodska tideräkningen (d.v.s. 1.3 1293–28.2 1294) konstateras inledande och lakoniskt i Novgorodkrönikan: ”Svenskarna kom och grundade en fästning i karelarnas land”. Erikskrönikan berättar samma sak ca 1330 utan att nämna årtal eller vem som var härförare. Det var först annalerna på 1400-talet som preciserade händelsen till 1293, och Ericus Olai nämner marsken Tyrgils och biskop Petrus från Västerås som krigstågets upphovsmän. Uppgiften kan anses trovärdig, för Ericus hade tillgång till senare försvunnet källmaterial. Tyrgils Knutsson var i Stockholm 1293 kring pingst, som var den hävdvunna avseglingstiden för ledungsflottan. Från slutet av maj 1293 till början av mars 1295 verkar Tyrgils Knutsson inte ha befunnit sig i Sverige, vilket torde innebära att han ledde fälttåget, som denna gång riktade sig mot den kustremsa där Viborgs slott enligt Erikskrönikan nu började byggas. I ett i kungens namn avsänt lovordande brev till Lübeck daterat 4 mars 1295 stod det att hären var väldig och kostnaderna för slottsbygget stora. Samma brev presenterar också svenskarnas motiv: att sprida den katolska tron, att skydda riket från fiende-anfall, och att för sjöfarten och handeln trygga freden. Beskedet är uppriktigt och klart. Beaktas bör också att påven senast 1275 hade gett svenska kyrkan tillstånd att genomföra korståget mot karelarna. Detta har biskop Petrus tydligen utnyttjat, och kanske var han själv med under krigståget. Redan av samtiden ansågs krigståget 1293 vara ett korståg.
Valet av plats för Viborgs slott visar att planeraren eller ledaren tänkte strategiskt. Om det redan dessförinnan på orten fanns finsk eller svensk befolkning har förblivit oklart. I alla fall hade karelarna flera fiskelägen vid Viborgska viken, möjligen fanns även gles bebyggelse och en befästning. Svenskarna hade inte för avsikt att stanna vid detta brofäste, utan en del av hären fortsatte till Kexholm, där man intog karelarnas förskansning. Krigståget underlättades av en inrikespolitisk kris i Ryssland, där Dmitrijs bror Andrej inom kort skulle överta makten. Denne anlände till Novgorod den 28 februari 1294 och gav genast en order till furst Roman Glebovitj att dra ut för att underkuva Viborg. Detta lyckades dock inte, men 1295 erövrade ryssarna Kexholm.
Kuststäderna som lydde under Lübeck var mycket bekymrade över den nya fästningen, som uppstått vid en av deras handelsvägar. De hade redan tidigare haft problem mellan Reval och Novgorod, och nu hotade Sverige att stänga vattenvägen till Ladoga. Lübeck sökte moraliskt stöd av sin beskyddare, den tyske kungen, och sände sina mest erfarna förhandlare till Stockholm. I den svenske kungens brev, sannolikt inspirerat av Tyrgils Knutsson, gick Sverige med på fri sjöfart för handelsmännen fram till midsommar följande år, på villkor att man till Ryssland inte skulle föra något som ökade dess krigspotential.
Den starka och lyckade östpolitiken ökade till den grad Tyrgils Knutssons auktoritet att hans ledande position i riket blev uppenbar, och detta förändrades inte när kung Birger blev myndig. Marsken hade sitt främsta stöd bland de mäktiga stormännen i landskapen, som tilltalades inte minst av hans hårda grepp om kyrkan. Inte heller tidigare hade man i dessa kretsar sett med blida ögon på de friheter som kyrkan åtnjöt, speciellt inte skattefriheten, och när riksstyrelsen var tvungen att öka skattebördan för att täcka krigsutgifterna och samtidigt begränsa de kyrkliga institutionernas förmåner ökade den politiska spänningen. I slutet av 1290-talet blev Tyrgils Knutsson till den grad osams med sin tidigare korstågskamrat biskop Petrus att denne var tvungen att fly till Norge.
Trots de ökade svårigheterna tänkte Tyrgils Knutsson inte lämna sina östliga strävanden oavslutade. År 1300 organiserade han ett nytt krigståg, denna gång direkt mot Neva. Vid landtungan där Neva och Ochta flyter samman (mittemot det nutida Smolnapalatset) byggde man ett skansverk, som fick namnet Landskrona. Efter härjningstågen till Ladoga och Ingermanland och mot voterna återvände Tyrgils Knutsson på hösten med största delen av hären till Sverige. Den lilla trupp som blev kvar i Landskrona förmådde inte hålla stånd mot det anfall som organiserats av storfurst Andrej och blev tvungen att lägga ned vapnen. Tyrgils Knutsson fick inga fler tillfällen att utöva sin aktiva östpolitik, för 1302 skedde i Sverige en betydande politisk omvälvning, som medförde att uppmärksamheten riktades mot stridigheter inom Norden.
Ytterligare några år förmådde Tyrgils Knutsson upprätthålla kungens förtroende, men 1305 kunde han inte längre hindra att kungen, hertigarna och hans huvudfiende, kyrkan, allierade sig. Tyrgils Knutsson fängslades, dömdes till döden, och avrättades i Stockholm sannolikt 10 februari 1306.
En staty över marsken (av Ville Vallgren) restes i Viborg 1908. Den var nedtagen under sovjettiden men ställdes åter upp 1993. Marskens namn är ihågkommet även i Torkelsgatan och stadsdelen Torkelsbacken i Berghäll i Helsingfors.
Seppo Suvanto
Tyrgils (Torgils, Torkel) Knutsson, född tidigast på 1250-talet, omnämns från 1283, död 9–11.2.1306 i Stockholm. Föräldrar Knut och troligtvis en dotter till en halvsyster till Birger jarl.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Axelsson, Om marsken Torgils Knutssons släktförhållanden. Personhistorisk tidskrift 1950; B. Beckman, Matts Kättilmundsson och hans tid I−II. Stockholm (1953−1954); E. Hjärne, Fornsvenska lagstadganden I−III. Uppsala (1951); H. Jägerstad, Marsken Tyrgils Knutssons äktenskapsförbindelser. Personhistorisk tidskrift 1945; H. Jägerstad, Hovdag och råd under äldre medeltid. Stockholm (1948); Y. Kaukiainen, Viipurin läänin ruotsalaisasutuksen synty varhaiskeskiajalla. Historiallinen aikakauskirja 1974; H. Kirkinen, Karjala idän ja lännen välissä II. Karjala taistelukenttänä (1976); K. Kumlien, Sverige och hanseaterna. Studier i svensk politik och utrikeshandel. Stockholm (1953); K. Kumlien, Magnus Ladulås jordfästning och det s.k. tredje korståget till Finland. En dateringsfråga. Historisk tidskrift 1955; E. Kuujo, Käkisalmen kaupungin ja maalaiskunnan historia I (1958); K.-E. Löfqvist, De svenska drots- och marskämbetena under 1200- och 1300-talen. Vetenskapssocieteten i Lund. Årsbok 1936; T.J. Paloposki, Viipurin-Karjalan asema kolmannen ristiretken aikoina. Historiallinen aikakauskirja 1966; G. Paulsson, Annales suecici medii aevi. Lund (1974); R. Pipping, Kommentar till Erikskrönikan (1926); J. Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder. Lund (1939); J. Rosén, Till diskussionen om Ericus Olaus källor. Archivistica et mediaevistica Ernesto Nygren oblata. Stockholm (1956); R. Rosén, Kolmas ristiretki Suomeen. Historiallinen aikakauskirja 1945; J.W. Ruuth, Wiborgs stads historia I (1906); H. Schück, Rikets brev och register. Stockholm (1976); S. Söderlind, Tyrgils Knutssons familjeförbindelser med konungahuset. Personhistorisk tidskrift 1957; H. Yrwing, Gotland under äldre medeltid. Lund (1940).
BILDKÄLLA. Tyrgils Knutsson. Sigill. B.E. Hildebrand, Svenska Sigiller från medeltiden. Första bandet. Stockholm (1862–1867)