MAGNUS LADULÅS 

(ca 1240–1290) 

Sveriges konung 

Magnus Birgersson, med tillnamnet Ladulås, var kung i Sverige 1275–1290. Han fördrev sin bror Valdemar från tronen och etablerade en relativt stark centralmakt. Under hans regeringstid reglerades både det andliga och världsliga frälset då dessa fick fasta former. Det innebar också att böndernas skyldigheter och rättigheter blev stadfästa. De finska landskapen knöts närmare till det svenska riket genom byggnadsarbetena på de fasta borgarna Åbo slott och Tavastehus.

Magnus fick under sin far Birger jarls livstid ställning som hertig och efter dennes död erhöll han Södermanland som län. Hans förhållande till sin äldre bror kung Valdemar var spänt, och i stället samarbetade han med sin yngre bror Erik. År 1274 återkom Valdemar från en pilgrimsresa till Rom och följande år blev brytningen mellan bröderna ett faktum. Magnus och Erik stöddes militärt av kung Erik Klipping av Danmark, och upproret inleddes i Västergötland. Med hjälp av 100 danska fotsoldater och 700 tyska legoknektar besegrade Magnus kung Valdemar i slaget vid Hova, och Valdemar flydde till Norge. I juli valdes Magnus till kung på Mora äng och kröntes följande år i Uppsala. 

Efter Valdemars fördrivning försämrades Magnus förhållande till Erik Klipping, som i stället slöt förbund med Valdemar. Magnus måste avstå södra delen av riket åt Valdemar 1277, men lyckades återta det två år senare. Också några av rikets stormän gjorde uppror, och först 1280, när Magnus låtit halshugga upprorsledarna, lugnade sig situationen. 

För att ytterligare stabilisera det politiska läget i riket valde Magnus att stadfästa privilegier och förmåner. År 1281 utfärdades ett omfattande privilegiebrev för kyrkan i samband med kröningen av drottning Helvig i Söderköping. Kyrkan fick frihet för de stående skatterna och eventuella kommande pålagor för sina dåvarande egendomar. Bötesinkomster från kyrkans landbönder skulle tillfalla biskoparna, inte kungen. Privilegierna innebar att Magnus hade skapat ett andligt frälse som skulle fortleva ända till reformationen på 1500-talet. 

Före slutet av 1281 skapade Magnus också de rättsliga förutsättningarna för ett världsligt frälse. Den exakta dateringen av den s.k. Alsnö stadga är osäker, men en tänkbar tidpunkt är sommaren 1279 och en annan möjlighet är september 1281. Stadgan var förmodligen inte någon enskild företeelse utan endast en av många med liknande innehåll. I stadgan reglerades som första punkt den s.k. gästningen. Våldgästning förbjöds och böndernas skyldigheter begränsades till att ta emot två man och ge dem kost och hästfoder till gängse pris. Vissa gårdsinnehavare, kungen själv, biskopar, riddare och väpnare, befriades från alla skyldigheter. Ytterligare bekräftade kungen Birger jarls fridslagar, förbjöd länsinnehavare att utkräva egna pålagor av bönderna och att beslagta deras hästar. Den mest omdiskuterade punkten var dock att Magnus befriade vissa grupper, bl.a. alla som tjänade med stridshäst, från ”all kunglig rätt” (d.v.s. främst de stående skatterna). 

Alsnö stadga anses ha tillkommit på kung Magnus initiativ och kan ses som ett medel för kungen att, som ansvarig för rättssäkerheten, förbättra situationen efter de svåra kriserna på 1270-talet, när många bönder säkerligen blev utsatta för övergrepp i samband med krigen och upproren. Alsnö stadga kompletterades 1284 i Skänninge. Då reglerades bland annat stormännens följen, och Magnus beslöt då också om tronföljden. Hans son Birger valdes formellt till kung och den yngre sonen Erik utsågs till hertig av Sverige. Kung Magnus bror Bengt utsågs till hertig av Finland. 

Under sina första år som kung måste Magnus försöka etablera sin ställning och möjligheterna till en aktiv utrikespolitik var begränsade. Vid samma tid blev dock frågan om Gotland aktuell. Valdemar hade 1277 planerat att avstå ön till greven av Brandenburg, men planen förverkligades inte. I stället hade Lübeck större framgång. Tyskarna i Visby blev medlemmar i Hansaförbundet, medan de gotländska handelsbönderna lämnades utanför. Den tyska aktiviteten ledde till att östpolitiken aktualiserades. Den novgorodska krönikan berättade hur ”nemtser” 1283 anföll Ladogas stränder via Neva och dödade köpmän från Novgorod och Onega. Den 9 september 1284 led nemtsernas hövding Trunda nederlag vid Nevas mynning när han kom med en flotta för att beskatta karelarna. Ordet nemtser innebär vanligen katolska germaner, d.v.s. tyskar eller svenskar. Namnet Trunda anses vara det nordiska Trond eller Tord. Förmodligen utfördes anfallen av svenskar som samarbetade med gotländska bönder. 

Under sensommaren 1284 inledde kung Magnus förhandlingar med Gotland. Ön knöts närmare det svenska riket och landskapet ålades att förutom en årlig tribut också betala ledingslame. Denna skulle utgå som ersättning de år som kungen inte sammankallade ledungen. Gotland skulle inte heller kunna utgöra en fristad för flyktingar från Sverige. Däremot befäste Magnus gotlänningarnas rätt till handel med karelarna under förutsättningen att de inte sålde vapen till dem. 

Introduktionen av titeln ”hertig av Finland” visar att också de finska landskapen blev aktuella under 1280-talet (hertig Bengt besökte dock förmodligen aldrig Finland). Centralmaktens grepp skärptes i öster. Både Åbo slott och Tavastehus började uppföras vid denna tid. Arbetena på Åbo slott har förknippats med ringmuren omkring Visby och har därför daterats till 1280-talet. Dateringen av Tavastehus är mera osäker, och arbetena på borgen kan eventuellt ha påbörjats redan under kung Valdemars tid. 

Kung Magnus hade ett fast grepp om situationen i Sverige när det politiska läget i Danmark tillspetsades 1286 genom mordet på Erik Klipping. Valdemar återkom till Sverige och fängslades. Magnus valde att samarbeta med den nya danska kungen Erik Menved. 

Magnus avled på Visingsö i Vättern den 12 december 1290. Hans grav i Riddarholmskyrkan undersöktes 1914–1920, och hans skelett har med relativt stor säkerhet identifierats. Han var högrest med kraftig panna. Extremiteternas ben var deformerade och han har sannolikt haft lung- och hjärtproblem. Erikskrönikan skildrade honom som något svart och mager, men en mild och god kung, som var både ridderlig och människovänlig. Tillnamnet ”Ladulås”, belagt först på 1400-talet, är omtvistat. Troligast är dock den traditionella tolkningen ”den som satte lås för bondens lada”, syftande på förbudet mot våldgästning. 

Lena Huldén 

Magnus ”Ladulås”, eg. Magnus Birgersson, konung över Sverige 1275−1290. Född ca 1240, död 18.12.1290 på Visingö. Föräldrar riksföreståndaren och jarlen Birger Magnusson och Ingeborg, dotter till konungen av Sverige Erik Knutsson. Gift 1276 med Helvig, dotter till greven av Holstein Gerhard I och Elisabet, dotter till hertigen av Mecklenburg Johann I. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. N. Ahnlund, Stockholms historia före Gustav Vasa. Stockholm (1953); C.-G. Andrae, Kyrka och frälse. Sverige under äldre medel-tid. Uppsala (1960); O. Bjurling, Våldgästning och frälse. Till de äldsta skatteprivilegiernas historia. Lund (1952); J. Rosén, Kring Alsnö stadga. Gottfrid Carlsson 18.12.1952. Forskaren, läraren, vännen. Lund (1952); B. Fritz, Hus och län. Förvaltningen i Sverige 1250−1434 I–II. Stockholm (1972−1973); D. Harrison, Jarlens sekel. En berättelse om 1200-talets Sverige. Stockholm (2002); E. Hjärne, Fornsvenska lagstadganden 1–3. Kungliga humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala årsbok 1949−1950 (1951); H. Jägerstad, Hovdag och råd under äldre medeltid. Lund (1948); K. Kumlien, Magnus Ladulås jordfästning och det s.k. tredje korståget till Finland. Historisk tidskrift 1955; K.E. Löfqvist, Om riddarväsen och frälse i nordisk medeltid. Studier rörande adelståndets uppkomst och tidigare utformning. Lund (1935); E. Lönnroth, Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige. Göteborgs högskolas årsskrift 1940; J. Rosén, ”Magnus och Valdemar Birgersson 1284–1285”. Historisk tidskrift 1942; S. Söderlind, Konkurrensen mellan Birgerssönerna. Historisk tidskrift 1959; S. Tunberg, Alsnö stadga, Historisk tidskrift 1911; S. Tunberg, Några omstridda problem ur Sveriges 1200-talshistoria I–II. Historisk tidskrift 1951−1952; H. Yrwing, Maktkampen mellan Valdemar och Magnus Birgersson. Lund (1952). 

BILDKÄLLA. Magnus Ladulås. B.E. Hildebrand, Svenska Sigiller från medeltiden. Första bandet. Stockholm (1862–1867).

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4013-1416928956619

Upp