Hannes Kolehmainen var den finländska idrottens första nationalhjälte. Hans framgångar vid olympiaden i Stockholm 1912 stärkte den nationella självkänslan i Finland.
Den mest framgångsrika finländaren vid olympiaden i Stockholm 1912 var löparen Hannes Kolehmainen. Han vann tre individuella guldmedaljer och en silvermedalj i terränglöpningens lagtävling. Den finländska idrottens ”guldålder” fick sin början vid spelen i Stockholm och fortsatte ända till andra världskriget. Hannes Kolehmainens storartade lopp gav impulsen till den finländska framgången i idrott och fick till stånd en väldig entusiasm för idrott på olika håll i Finland, i synnerhet på landsbygden. Före spelen i Stockholm hade idrott mest bedrivits i städerna.
Hannes Kolehmainen föddes 1889 i Kuopio. Han var bara fem år gammal när fadern dog och modern tvingades ensam försörja fem barn. Moderns gjorde långa arbetsdagar som tvätterska, men familjen led trots detta nöd i åratal. Barnen hade inte ens bröd att äta alla dagar.
Av bröderna var Tatu (1885–1967) och Viljami (1887–1967) likaså långdistanslöpare av internationell klass. Tatu representerade Finland vid de olympiska spelen 1912 och 1920 och satte världsrekord på 20 000 meter (1913) och på 25 000 meter (1915). Viljami for till Amerika som proffslöpare och 1912 sprang han maraton på den dittills snabbaste tiden i världen, nämligen 2.29.39,2. I Förenta staterna förkovrade han sig i träningsmetoderna för uthållighetslöpning och sände träningsinstruktioner till Hannes i Finland före olympiaden i Stockholm.
Hannes Kolehmainen gick som 15-åring i murarlära för att kunna bidra till familjens försörjning. Han var mycket uthållig och skidade från 16 års ålder vintertid under veckosluten till Idensalmi och tillbaka, en sträcka på 100 kilometer i vardera riktningen. År 1907 var han med om att segra i det första landskapsstafettloppet i norra Savolax med sin första idrottsförening, Kuopion Reipas. Följande vinter segrade han som 18-åring i distriktsmästerskapen i skidlöpning för herrar på 5 och 10 kilometer. Innan han fyllt tjugo hann Kolehmainen springa åtta maratonlopp eller tävlingar på över 40 kilometer.
Som murare hade Kolehmainen ingen fast anställning i Kuopio. Vintern 1909 bestämde han sig för att flytta till Helsingfors. Samtidigt bytte han förening från Kuopion Riento till Helsingin Kisa-Veikot (HKV) och tog vid 20 års ålder 1910 sitt första finländska mästerskap på 10 000 meter. Att han var en ovanlig begåvning bekräftades sommaren 1911, då han vann det engelska mästerskapet på sträckan fyra engelska mil på Stamford Bridge i London. I loppet deltog många av världens då bästa löpare.
Sommaren 1912, fyra månader före de olympiska spelen i Stockholm, började Kolehmainen koncentrera sig enbart på sin träning. Vintertid hade han under arbetsdagarna både om morgnar och kvällar gjort långa promenader. På våren fick han av sin bror Viljami i Amerika pengar till sitt uppehälle och kunde inleda en allt hårdare träning på heltid. Sommaren 1912 representerade Kolehmainen arbetarföreningen Helsingin Jyry.
Under spelen i Stockholm var Kolehmainen ännu bara 22 år gammal. Han begav sig på sin olympiska resa självsäker och medveten om sin goda kondition. I Stockholm löpte Kolehmainen sex lopp på nio dagar och segrade i samtliga. Kolehmainen inledde med att den 7 juli 1912 segra i försöksheatet på 10 000 meter. Följande dag vann han i finalen på denna sträcka. Han blev den första finländska segraren i friidrott i officiella olympiska spel. Kolehmainens seger var helt förkrossande. Han tog ledningen genast från starten och löpte loppets första 1 500 meter snabbare än när Lasse Virén 1976 tog olympiskt guld på samma sträcka. Kolehmainens mellantid vid halva sträckan var 15.11,4. Vetskapen om de följande dagarnas fortsatta hårda program tvingade honom att minska på farten under de sista varven. Han fick sluttiden 31.20,8 och de närmaste konkurrenterna förlorade med mera än ett halvt varv.
Följande dag segrade Kolehmainen i försöksheatet på 5 000 meter och den 10 juli 1912 stod finalen på 5 000 meter i tur. Fransmannen Jean Bouin hade avstått från 10 000 meter och koncentrerat sig på denna sträcka. Bouin satte upp farten under den tredje kilometern och bara Kolehmainen kunde hänga med. Ännu när upploppet började ledde Bouin med ett par meter, men Kolehmainen hade sparat sina krafter till slutspurten och passerade fransmannen tjugo meter före målet.
Tidtagarna trodde först att deltagarna sprungit ett varv för litet. Toppduons tider var nämligen 14.36,6 och 14.36,7. Ingen hade någonsin sprungit under 15 minuter, men i detta lopp förbättrades världsrekordet med nästan en halv minut. Efter en vilodag var Kolehmainen igen på banan i försöksheatet för lagtävling i 3 000 meter. Han sprang på världsrekordtiden 8.36,9 men Finland förlorade mot Förenta staterna och nådde inte finalen i denna gren. Kolehmainen avslutade sitt olympiska beting i Stockholm den 15 juli 1912 genom att segra överlägset i terränglöpningstävlingen på 12 kilometer. Den värsta konkurrenten var över 200 meter efter.
Efter Stockholm tävlade Kolehmainen utomlands. I september 1912 reste han till New York och slog sig ner där. Genast efter sin ankomst deltog han i de amerikanska mästerskapstävlingarna på fem engelska mil och segrade. Kolehmainen bodde åtta år i Förenta staterna. Olympiahjälten var 168 cm lång och vägde 56 kilo, till kroppsbyggnaden var han närapå klen. Till naturen tystlåten och anspråkslös blev han en storstjärna i den tidens idrott, ”The Flying Finn” eller ”The Smiling Finn”, i Finland ”Den leende Hannes”.
I Förenta staterna representerade Kolehmainen den finska föreningen Kaleva Athletic Club. Han tillhörde också den av irländare grundade föreningen The Irish-American Athletic Club, som hade medlemmar från många nationer. Han tävlade flitigt både utom- och inomhus och segrade i nästan samtliga tävlingar och slog tiotals olika rekord. I november 1913 vann Kolehmainen i en löpning på tio engelska mil i New York, i vilken han satte 28 amerikanska rekord. Samma år segrade han första gången och på rekordtid i ett lopp genom New York (ca 20 kilometer) med 1 400 deltagare och hundratusentals åskådare. Fram till 1916 hade han tagit åtta mästerskap i sitt nya hemland. Sommaren 1914 tävlade Kolehmainen i Finland. Hans mål var att vinna framgång som representant för Finland vid olympiaden i Berlin 1916, men första världskriget satte stopp för spelen.
Kolehmainen gifte sig i december 1915 med Alma Johnson, av finländsk härstamning, och familjens förstfödde såg dagens ljus följande år. Åren 1916–1919 innebar mindre tävlingar för familjefadern. Kolehmainen, som tillfälligt arbetat inom många yrken och tidvis även varit delägare i en matvaruhandel, återvände till byggplatserna och var under de följande åren med om att mura skyskrapor i New York.
Kaleva AC var en socialistisk idrottsförening, och Kolehmainen, som hållit sig utanför politiken, gick 1917 över till den neutrala föreningen Finnish-American Athletic Club. År 1917 segrade han för fjärde gången i loppet genom New York. Idrottsledningen i det självständiga Finland framförde till Kolehmainen önskemålet att han skulle delta i maratonloppet vid olympiska spelen i Antwerpen i Belgien, och Kolehmainen lovade komma. Han inledde en hård långdistansträning i mars 1920 och reste från New York direkt till olympiastaden några veckor före spelen. I olympiamaraton tog han sin fjärde guldmedalj den 22 augusti 1920. Vid målet svepte landsmän i patriotisk hänförelse honom i Finlands blåvita flagga.
År 1921 tog Kolehmainen som en nationalgåva emot en lantgård i Pikis utanför Åbo och bosatte sig där med sin familj. År 1922 satte han ytterligare två världsrekord, på 25 000 och 30 000 meter, och drömde om framgång även i en tredje olympiad. I Paris 1924 tvingades dock den 34-årige veteranen att självmant avbryta maratonloppet.
Kolehmainen tröttnade på att bruka jorden och flyttade 1924 till Helsingfors, där han öppnade en sportaffär. Under sina sista arbetsår verkade han som biblioteks- och inventarieföreståndare vid tipsbolaget. Under tiden i Pikis representerade han Åboföreningen Turun Urheiluliitto. Efter flyttningen till Helsingfors återvände han till sin gamla förening HKV och fortsatte tävlandet till 1928. Som nationalhjälte och tidigare arbetaridrottsman var han den enda finländska idrottare som på 1920-talet fick delta både i Finlands gymnastik- och idrottsförbunds (FGIF) och i det 1919 grundade Arbetarnas idrottsförbunds (AIF) tävlingar.
Undervisningsministeriet utdelade 1947 för första gången Finlands Idrotts stora förtjänstkors. De tilldelades Hannes Kolehmainen, Paavo Nurmi och Elli Björkstén. Vid olympiska spelen i Helsingfors 1952 fick Kolehmainen äran att tända elden i Stadiontornet. Mot slutet av sitt liv ägnade han sig åt jakt och fiske och tog dessutom upp tennis.
Antti O. Arponen
Johannes (Hannes) Petteri Kolehmainen, född 9.12.1889 i Kuopio, död 11.1.1966 i Helsingfors. Föräldrar snickaren David Wilhelm Kolehmainen och tvätterskan Helena Sofia Mönkkönen. Gift 1915 med Alma Adele Johnson.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Hannus, Yleisurheilu. Tuhat tähteä (1983); H. Hannus & A. Raevuori, Maineen tieltä III. Suomen Urheiluliitto 1906–1981 (1981); S. Kolkka, Maantieltä maailmanmaineeseen (1936); T. T. Kaila, Hannes Kolehmainen (1926); M. Siukkonen, Suuri olympiateos (2001); O. Viita, Hymyilevä Hannes. Työläisurheilija Hannes Kolehmaisen sankaruus porvarillisessa Suomessa (2003).
BILDKÄLLA. Kolehmainen, Hannes. Postkort. Uusi Suomis bildarkiv.