NURMI, Paavo


(1897–1973)


Löpare, olympiasegrare, affärsman


Den mångfaldige olympiasegraren Paavo Nurmi, även känd som ”löparnas konung”, hör till de finländare som är mest kända utomlands. Hans väsen präglades av sisu och envis ihärdighet men också av kantighet, något som krävde sin tribut i relation till medmänniskorna. Nurmi, som växte upp under knappa förhållanden, ville och kunde också utnyttja sin idrottsliga framgång ekonomiskt.

 

Paavo Nurmis namn återkallar i landsmännens sinne en man som med fog kallats för löparbanornas konung och som vid sidan av den store tonsättaren Jean Sibelius och marskalk Gustaf Mannerheim är den inter­nationellt mest ryktbara finländaren. Nurmi och hans kolleger löpte in det självständiga Finland på världskartan. För den idrottande ungdomen var han utan jäm­förelse sin tids förebild och idol. I hans väsen fanns en urfinsk kärvhet, sisu och ihärdig envishet som det var lätt att identifiera sig med, men också en kantig särprägel som gjorde att han avvek från massan.


 

Paavo Nurmi föddes i Åbo 1897 som andra barn i snickaren Johan Fredrik Nurmis familj. Fadern, som härstammade från en torparfamilj i Loimaa, var en skicklig yrkesman. Till sin natur var han rejäl, men samtidigt inbunden och hård. Sonen ärvde dessa drag. Fadern dog i blodstörtning redan 1910, och detta slag drev den redan nödställda och trångbodda familjen in i ännu djupare misär. Moderns lön som städerska räckte inte till, och Paavo blev tvungen att redan som 12-åring arbeta för familjens uppehälle, till en början som springpojke åt en bagare och senare som filare. Det knappa livet fostrade hos honom löparens viljestyrka och vande honom vid ett asketiskt levnadssätt. Familjen var religiös, och även Paavo var tvungen att ofta gå i kyrkan, vilket han dock inte var särskilt intresserad av.


 

De fysiska ansträngningarna i arbetet, skuffandet av varukärror upp och ned för branta backar samt kvarterslopp med andra pojkar skapade en fysisk grund för löparkonditionen. Även skolgången gick bra, men med hans ekonomiska bakgrund fanns det inga möjligheter till vidare studier. Kanske detta förhållande också inverkade på Nurmis andliga utveckling, med en tilltagande tendens till enstörighet och inbundenhet som senare i livet utformade hans kantiga särdrag, men också till den exceptionella andliga förmåga som under toppåren på löparbanan nådde sin fulla kraft: en lyckad kombination av vilje­styrka, systematiskt handlande och intelligens.


 

Nurmi, som allt allvarligare ägnade sig åt löpning, anslöt sig 1914 till idrottsföreningen Turun Urheiluliitto och segrade samma år som 17-åring i sin första tävling i ett lopp på 3 000 meter. Den unge arbetarens val av den borgerliga idrottsrörelsen visade att han inte bara siktade på motionssport – framgångar i tävlingsidrott hägrade uppenbarligen redan då. De följder som det tragiska inbördeskriget 1918 hade för idrotten fick honom dock att tveka och fundera över om han borde byta förbund. Det gjorde han emellertid inte, utan han anslöt sig allt fastare till den borgerliga idrottsfronten och förvandlades av omständigheterna även själv till ”kapitalist”.


 

Nurmis utveckling till löpare gick tämligen långsamt under första världskriget. Det viktigaste var förmodligen att passionen för löpning höll i sig oberoende av de bistra yttre omständigheterna och de osäkra framtidsutsikterna. Värnpliktstiden 1919–1920 innebar en väsentlig förändring i Nurmis utveckling till topplöpare, till många bedömares överraskning; bland andra Lauri ”Tahko” Pihkala, en av de mest inflytelserika männen inom finländsk idrott, var till en början misstrogen beträffande Nurmi. Mannens grovhuggenhet, starka bröstkorg och breda höfter tydde snarare på en brottare än på en långdistanslöpare.


 

Nurmis träning blev under tiden i armén mera systematisk och mångsidig. Den synnerligen asketiska och vegetariska livsstil som han tillägnat sig under pojkåren, mjukades upp. Som värnpliktig väckte Nurmi uppseende genom att segra så överlägset i marscher med gevär på axeln och en sandfylld ryggsäck på ryggen att han rentav misstänktes för att ha misstagit sig på rutten. I stället för att marschera hade Nurmi nämligen sprungit hela sträckan. De egna rekorden på löparbanorna förbättrades, och avancemanget till den grupp som tränades för de olympiska spelen var snart ett faktum. Olympiaåret 1920 satte han finländska rekord redan vid uttagningarna, och hans första utlandsresa började ståtligt med deltagandet i de olympiska spelen i Antwerpen i augusti 1920.


 

Vid spelen i Antwerpen tog Nurmi silver i sitt första lopp på 5 000 meter, vilket var en stilig prestation av en OS-debutant. I efterhandskommentarerna var den allmänna åsikten dock den att Nurmi gått miste om segern på grund av sin oerfarenhet. Nurmi, som med god fart lett under större delen av loppet, orkade i spurten inte utmana fransmannen Joseph Guillemot, som löpte överraskande väl för en soldat som repat sig från senapsgasförgiftning. På 10 000 meter tog Nurmi revansch sedan han på Hannes Kolehmainens inrådan bytt taktik beträffande disponeringen av farten, vilket överrumplade fransmannen. Nurmi segrade sedan också i terrängloppet på åtta kilometer och fick på samma sträcka en guldmedalj till genom att Finland segrade i lagtävlingen. Han hade sålunda med sig hem hela fyra medaljer, men de största hyllningarna ägnades ändå olympiahjälten från Stockholm 1912, Hannes Kolehmainen, som krönte sin karriär genom att segra i maraton i Antwerpen. Efter avslutad värnplikt befordrades Nurmi till sergeant. Idrottsmecenater ordnade också ett stipendium åt honom, och med stöd av detta kunde han genomgå en treårig industriskola i Helsingfors, varifrån han utexaminerades till maskintekniker.


 

Under åren efter spelen i Antwerpen koncentrerade Nurmi sig på att sätta nya rekord på sträckorna 1 500–10 000 meter. Åren 1921–1923 satte han åtta nya världsrekord på olika sträckor. Till de olympiska spelen i Paris 1924 anlände han som en vältränad förhandsfavorit, vars karriär nu höll på att nå sin höjdpunkt. Först segrade han överlägset på 1 500 meter, och en timme senare startade han i 5 000-metersloppet. Nurmi löpte taktiskt klokt och tittade emellanåt på sitt berömda tidtagarur. Prestationen var överväldigande men inte oväntad, ty Nurmi hade i hemlandet före olympiaden testat detta hårda program genom att sätta världsrekord på bägge distanserna inom en timme.


 

Den tredje guldmedaljen i Parisspelen kom i ett dramatiska terränglopp, som löptes i en obarmhärtig hetta på upp till 36 grader i skuggan. Av de 39 löpare som ställde upp svimmade hela 24, bland dem tre finländare. Nurmi och Ville Ritola var de två främsta, men för guldmedaljen i lagtävlingen krävdes att också en tredje deltagare kom i mål, och långt på sladden uppenbarade sig till slut Heikki Liima­tainen som den siste finländaren. Pinan ökades av att denne misstog sig på målet och tog av alltför tidigt för att släpa sig till omklädningsrummet tills han av rop och viftningar förstod att återvända och med skälvande knän slutförde han sitt uppdrag. Följande dag, medan en del av de i terrängloppet avsvimmade ännu höll på att repa sig på sjukhuset, tog Nurmi i lagtävlingen på 3 000 meter, som i stort sett löptes med nya krafter, igen en personlig seger och var den starkaste länken i det i jämförelse med helt överlägsna finländska laget.


 

I Paris hade Nurmi haft goda möjligheter att ta guldmedalj också på 10 000 meter, men han stod över denna sträcka. Lagledningen gav honom order om att uppoffra sig till förmån för Ritola, som sedan vann sträckan. Det sägs att detta ännu förbittrade Nurmi långt senare. Snart efter spelen fick han i varje fall kompensation genom att sätta världsrekord på 10 000 meter. Hyllningarna i Finland var omfattande, och statsmakten satte igång ett projekt för att föreviga idrottshjälten i brons.


 

Den topptrimmade Nurmi reste efter Parisspelen till Förenta staterna, där han under vintersäsongen 1924–1925 gjorde en legendarisk prestation. På tre månader sprang han 55 lopp och förlorade bara ett, på den för honom alltför korta sträckan 880 yards, och avbröt ett på grund av håll. Rekorden på inomhusbana fick sig en grundlig upputsning. Nurmi väckte stor uppståndelse i Nya världen, han bemöttes som en stor celebritet och fick även träffa president Calvin Coolidge. Berättelserna om ”den flygande finnen” (The Flying Finn) eller ”spökfinnen” (The Phantom Finn) fyllde tidningarnas spalter, och i dessa odlades saftiga historier om Nurmis ätande i stil med ”han springer med klockan i ena handen och en strömming i den andra”. Finansmännen ansåg även att Nurmi genom sitt löpande såg till att Finland fick ett lån på 400 miljoner mark.


 

Resan till Amerika krävde dock sitt pris. Programmet var alltför omfattande, och den överansträngde Nurmi lyckades inte återfå sin fenomenala toppform från Parisspelen. Han satte visserligen ett par världsrekord 1926–1927, men led också några nederlag. Motivationen försämrades av fysisk överansträngning, reumatism och smärtor i akillessenan. Men för de olympiska spelen 1928 tränade han sig än en gång till toppform och tog i Amsterdam guldmedalj på 10 000 meter knappt före Ritola.


 

Efter OS i Amsterdam satte Nurmi hösten 1928 världsrekord på extra långa sträckor (15 000–20 000 meter och en timmes löpning). Han besökte också på nytt Förenta staterna för att tävla och övervägde allvarligt att rentav bli professionell löpare, men något kontrakt skrevs aldrig. Följande gång han besökte Förenta staterna var först 1940 tillsammans med den nya löparstjärnan Taisto Mäki för att väcka sympati för Finland, som då utkämpade ett tungt krig.


 

Nurmis tävlande minskade i och med övergången till 1930-talet. Delvis berodde detta på att han behövde längre vilopauser för att kunna koncentrera sig på de extra långa sträckorna, ty han var allvarligt inställd på att i likhet med Hannes Kolehmainen avsluta sin karriär med en olympisk seger i maraton. Inför spelen 1932 var Nurmi igen i toppform, vilket han visade genom att i uttagningarna till olympiaden segra på den korta maratonsträckan (40 200 ­meter) med en överlägsen inofficiell världsrekordtid. De erfarna maratonlöparna som tävlade på landsvägen mellan Viborg och Heinjoki försökte med hård utgångshastighet knäcka nybörjaren Nurmi, men de föll på eget grepp. När Nurmi kom i mål befann sig andremannen Armas Toivonen nästan två kilometer bakom honom, medan större delen av de utmattade deltagarna redan brutit loppet.


 

Nurmi, som betraktade denna tävling som ”barnsligt enkel” och som inte ens på träning löpt längre sträckor än tio kilometer, blev dock tvungen att följa de olympiska spelen i Los Angeles som turist och till råga på allt som fotskadad. Det hade riktats kritik, närmast från svenskt håll, mot Nurmis smygprofessionalism; den egentliga processen gällde arvoden han lyft för tävlingar i Tyskland. Styrelsen för Internationella friidrottsförbundet (IAAF), som leddes av svensken J. Sigfrid Edström, beslöt efter omröstning 13–12 att diskvalificera Nurmi från deltagande i spelen. Även Nurmis aktive ”försvarsadvokat” idrottsledaren Urho Kekkonen var tvungen att finna sig i detta förödmjukande nederlag, och uppretad avbröt han idrottsrelationerna mellan Finland och Sverige för några år framåt. Den redan 35-årige Nurmis internationella bana var nu slut. Han deltog ännu ett par år i nationella tävlingar och tog ett slutgiltigt farväl av tävlings­banorna i september 1934.


 

När de följande olympiska spelen närmade sig 1936 ville man dock dra nytta av Nurmis stora erfarenhet och kunnande. Han kallades till medlem av utbildnings- och träningsutskottet vid Finlands idrottsförbund, och han tränade de finländska långdistanslöparna för de olympiska spelen i Berlin. Den stora allmänheten fick se Nurmi själv för sista gången på banan vid OS i Helsingfors 1952, då han som 55-åring löpte in med olympiafacklan på stadion. Det uppstod kaos till och med inom de på planen uppställda idrottarnas led då alla ville se den fortfarande stilfullt löpande världsberömdheten på så nära håll som möjligt. Senare avslöjades att det krävts stora ansträngningar för att övertala Nurmi att ställa upp som fackelbärare.


 

I de olympiska spelen vann Nurmi sammanlagt nio guldmedaljer och tre silvermedaljer. Han förbättrade världsrekorden i individuell löpning 25 gånger på 15 olika sträckor samt dessutom världsrekordet i stafett 4 × 1 500 meter i Turun Urheiluliittos lag 1926. Det stora antalet rekord förklaras delvis av att man i de anglosaxiska länderna löpte sträckorna i engelska mil, vilket inte var brukligt på annat håll. Finländska mästerskap tog Nurmi sammanlagt 20 stycken på olika sträckor och två i stafett. Han blev även engelsk mästare två gånger och amerikansk mästare en gång på inomhusbanor.


 

Hemligheten bakom Nurmis framgångar på professionell toppnivå var såväl mental som fysisk träning. Han var som en maskin som utan åthävor och ofta redan i förväg malde sönder motståndarna. Nurmi, som mer än något annat hatade att förlora, utnyttjade utan hämningar sitt mentala övertag. Som yngre fick han medtävlarna att krokna genom sin hårda utgångshastighet. På äldre dagar, när även de egna krafterna avtagit, utvecklades Nurmi till en klok och fruktad taktiker som ända till upploppet hängde efter täten men sedan genom ett par ”galoppsteg” bytte rytm och försvann förbi täten.


 

Nurmi upphörde 1926 att arbeta för andra och levde efter det på sin löpning och på sin affärsverksamhet. De pengar han tjänat på löpningen och sparat hjälpte honom att komma i gång, och förmögenheten växte i synnerhet genom handel med aktier.


 

I mitten av 1930-talet utvidgade Nurmi sin affärsverksamhet genom att bli byggnadsentreprenör och starta en herrekiperingsaffär i Helsingfors på Mikaelsgatan. Som entreprenör var Nurmi mest framgångsrik med att uppföra ca 40 bostadshus i Helsingfors i vilka han sålde och hyrde ut bostäder.


 

Byggnadsbranschen var på 1940- och 1950-talen mycket lukrativ i Helsingfors på grund av att återuppbyggnaden och den växande inflyttningen till staden från landsbygden ökade. Nurmi, som förtjänade miljoner, lyckades så väl som affärsman och entreprenör att han på gamla dagar klagade över den enligt hans mening ojämna fördelningen av offentlig erkänsla. Han började betrakta sin idrottskarriär som en börda och vägrade till slut förbittrad att överhuvudtaget erkänna idrottens betydelse för sin levnadsbana. Idrottsfolket väntade förgäves på att han skulle skänka en del av sina pengar åt idrotten.


 

I sitt privatliv tillämpade Nurmi en mycket långt driven sparsamhet och ett dagligt strikt inrutat program. Han sökte själsfrid genom att lyssna på klassisk musik och spelade även själv fiol. Sitt läsintresse ägnade han i huvudsak åt facklitteratur.


 

Nurmi betraktades som inbiten ungkarl, så hans överraskande äktenskap 1932 med en societetsskönhet från affärskretsarna i Åbo blev en verklig sensation. Den livliga och vidsynta hustrun fick emellertid nog av samlivet efter tre år, men paret upprätthöll dock kontakt även efter skilsmässan. Deras enda barn Matti Nurmi var på 1950-talet en medeldistanslöpare av nationell klass och nådde goda resultat som ”amatör”, snarare trots sin fader än tack vare denne. Enligt faderns åsikt hade pojken nämligen inte tillräckligt med talang för löpandet.


 

Blodproppar i hjärtat och hjärnan försvagade stegvis Nurmis kondition. Att förlora den fysiska kontrollen över kroppen och vara tvungen att ty sig till hjälp av andra var ett hårt slag för en man som Nurmi och tog sig uttryck i anklagelser mot idrotten över att den inte skänkt honom hälsa. Istället grundade Nurmi en stiftelse som bär hans namn och som fördelar stipendier för forskning kring hjärt- och kärlsjukdomar.


 

Relationerna mellan Nurmi och Ville Ritola hade mera präglats av misstro än hjärtlighet, men på gamla dagar uppmuntrade Nurmi Ritola, som i årtionden bott i Amerika, att återvända till fäderneslandet och ordnade även bostad åt honom i ett av sina egna hus. På Nurmis initiativ beviljades Ritola även en statlig tilläggspension.


 

Paavo Nurmi framstår alltjämt som den finländska långdistanslöpningens mest lysande gestalt och minnet av honom har tidvis antagit kultartade former även om uppmärksamheten med tiden blivit måttligare. Hundraårsminnet av Nurmis födelse 1997 uppmärksammades i synnerhet i hans födelsestad Åbo.


 

Veli-Matti Autio


 

Paavo Johannes Nurmi, född 13.6.1897 i Åbo, död 2.10.1973 i Helsingfors. Föräldrar snickaren Johan Fredrik Nurmi och Matilda Vilhelmina Laine. Gift 1932 med Sylvi Laaksonen.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. T. Kaila, Boken om Nurmi, hans liv, hans tävlingsresultat och hans träningsmetoder (1925); P. Karikko & M. Koski, Paavo Nurmi. 36 valokuvaa (1965); P. Karikko & M. Koski, Yksin aikaa vastaan. Paavo Nurmen elämäkerta (1975; Legendary runner. A biography of Paavo Nurmi 2006); S. Kolkka & H. Nygrén, Paavo Nurmi. Lentävä Suomalainen. The flying Finn (1974); A. Raevuori, Paavo Nurmi. Juoksijain kuningas (1988).


 

BILDKÄLLA. Nurmi, Paavo. 1940. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4419-1416928957025

 

Upp