RITOLA, Ville


(1896–1982)


Olympisk guldmedaljör, 
amerikafinländsk löpare


När Hannes Kolehmainen och Paavo Nurmi sprang in Finland på världskartan under 1920- och 1930-talen skapade det en våg av nationell entusiasm. Långdistanslöpningens attraktionskraft var oerhört stark, och dessa stora stjärnor föreföll ur tomma intet trolla fram en stor skara konkurrenter och efterföljare. Bland dessa intog Ville Ritola en särställning som ”Nurmis skugga” och representant för amerikafinnarna.


 

Ville Ritola föddes i Peräseinäjoki 1896. I barndomshemmet vimlade det av barn: fadern, som var jordbrukare och gift två gånger, fick sammanlagt tjugo barn, av vilka fem dog vid unga år. Ville hörde till de yngre: han föddes som den fjortonde i ordningen. Det var trångt i huset, och hemma såg pojkens framtidsutsikter inte särskilt ljusa ut. Ville var en vildbasare och inte vidare intresserad av skolgång. Han slutade folkskolan efter två år, och läs- och skrivkunnigheten blev därefter. Ville, som ville ha egna pengar att röra sig med, sökte sig snart hemifrån och fick jobb vid en såg.


 

Österbottniska ungdomar hade emigrerat till Amerika i stora skaror; sju av Ritolas syskon hade redan rest över Atlanten. Ville anslöt sig som 17-åring till Amerikafararna, därtill lockad av sin bror Frans. Han slog sig först ner i New York, där han arbetade på byggen som timmerman, eller ”karpenteri”, som amerikafinnarna kallade det. Det var ofta knappt om pengar, och under de perioder då Ritola var arbetslös tågluffade han med godståg från stad till stad. Han svalt bokstavligen och sov ofta av säkerhetsskäl på begravningsplatser, där det var lugnt. På byggena och lönnkrogarna var det vanligt med slagsmål och Ritola fick ge utlopp åt sitt eldiga temperament. När han blev fast bosatt i New York vid årsskiftet 1918–1919 förändrades emellertid hans liv. En viktig orsak till att han stadgade sig var att han gifte sig, men hans idrottsintresse ändrade också karaktär och fick en klart målinriktad prägel.


 

Ritola kom in i de amerikafinska timmermansgängen, där många hade ett passionerat intresse för långdistanslöpning. Han gick med i Finnish-American Athletic Club, som räknade många namnkunniga amerikafinska idrottsmän som medlemmar. Ritola, som redan som barn hade varit mer flyfotad än sina jämnåriga, kände naturligtvis till bröderna Kolehmainen, som med sina löparprestationer hade skördat lagrar även i Amerika. Han blev snart också bekant med hjälten från OS i Stockholm, Hannes Kolehmainen, och joggade med honom i Central Park i New York. Under Hannes och Viljami Kolehmainens ledning kunde Ritola för första gången börja träna långdistanslöpning verkligt effektivt i början av 1920, vilket var relativt sent med tanke på att han redan var 24 år gammal.


 

Hannes Kolehmainen, som snabbt blev övertygad om Ritolas exceptionella löparbegåvning, övertalade honom att redan samma år, 1920, åka till OS i Antwerpen som representant för Finland. Båtbiljetten var redan bokad, men Ritola kom aldrig till båten. Som förklaring hänvisade han till familjeskäl, men han medgav senare att det största misstag han gjort under sin idrottarkarriär var att utebli från Antwerpen-­OS. Vägen till positionen som erkänd stor­löpare öppnade sig ändå under de följande åren. Ritola vann nämligen från 1921 och framåt flera gånger stadsloppet genom New York och amerikanska mästerskapet på de sträckor där han deltog, både slätlopp och hinder.


 

För OS i Paris 1924 förberedde sig Ville Ritola sedan mycket målmedvetet. Till en början stördes träningen av en hård kamp om huruvida han skulle representera Finland eller USA. De finska friidrottarnas nya chefstränare Jaakko Mikkola, som visste hur bra Ritola var, gjorde allt han kunde för att få den tvekande löparen att välja Finland. När amerikafinnarna sedan lyckades samla ihop respengar åt Ritola kunde han i december 1923 resa till Finland och Tammerfors, där han som ”anställd” hos läderfabrikör Yrjö Salminen i praktiken fick träna helt professionellt inför OS efter att ha skrivit in sig i idrottsföreningen Tampereen pyrintö, som leddes av Salminen. Ritola, som till stor del hade tränat på egen hand, klarade OS-kvalen lätt, men han märkte snart att representationsuppdragen delades mellan honom och Paavo Nurmi. Ritola och Nurmi möttes för första gången i en tävling först i OS-finalen på 5 000 meter.


 

Detta var den finska löpningens mest glansfulla tid: Finland erövrade tretton medaljer i Paris, av vilka hela åtta guld. Ritola tog fyra guld liksom Nurmi, men han fick se sig besegrad av denne vid alla inbördes möten. Ritolas första tävling, 10 000 meter, var som skräddarsydd för honom, och han vann den också i överlägsen stil på världsrekordtid. Även den andra av hans ”egna” sträckor, 3 000 meter hinder, vann han klart trots en klumpig hinderteknik som rentav han själv ansåg vara skrattretande. På 5 000 meter blev det däremot knapp förlust mot Nurmi med 0,2 sekunders marginal. Nurmi stod för den klart bästa individuella prestationen både i terrängloppet, som löptes i tryckande hetta och blev en ytterst dramatisk tävling, och i lagtävlingen, som var det sista evenemanget på stadion. Ritola kom i båda fallen tvåa.


 

Efter OS i Paris återvände Ritola till Finland för att tävla och därutöver bli hyllad. Hela Sydösterbotten tog emot ”Vargen från Peräseinäjoki” som sin egen hjälte. Ritola återvände hösten 1924 till USA, där hans OS-framgångar också väckte en del blandade känslor. Landets idrotts­chefer uppskattade naturligtvis inte att kontinentens överlägset bästa långdistans­löpare hade representerat sitt tidigare hemland. Däremot var Ritolas idrottsframgångar en riktig vitaminspruta för den amerikafinska självkänslan.


 

Ritola var med på Paavo Nurmis berömda Amerikaturné under inomhus­säsongen 1925, och duons inbördes möten väckte mycket uppståndelse i offentligheten. Nurmi vann dock alla med undantag av ett, då han var tvungen att avbryta p.g.a. håll och Ritola fick bryta målsnöret – på världs­rekordtid. Nurmis överlägsenhet gjorde att Ritola i allt högre grad började välja andra sträckor än Nurmi och minska på antalet gemensamma tävlingar. Han var mycket framgångsrik vid tävlingar i USA 1926 och 1927, även om han tävlade rätt sällan och också ibland förlorade. Han hade siktet inställt på OS i Amsterdam 1928, och inför spelen kunde han hösten 1927 på nytt resa till Finland tack vare medel som amerikafinnarna samlat ihop. Denna gång stationerade han sig i Helsingfors, anslöt sig till föreningen Helsingin toverit och lade sig igen i hård träning.


 

Som Nurmis parhäst nådde Ville Ritola också i Amsterdam lysande framgångar. Han besegrades knappt av Nurmi på 10 000 meter, men gjorde ändå sin bästa tid någonsin på den sträckan. I försöken på 3 000 meter hinder skadade sig både Ritola och Nurmi i foten, vilket gjorde de två rivalernas 5 000-meterslopp plågsamt: i den långa spurten lyckades Ritola denna gång knäcka Nurmi och vinna guldet framför näsan på honom.


 

För den då 32-åriga Ritola utgjorde Amsterdamspelen slutet på karriären som toppidrottsman i egentlig mening, och slutet efterlämnade en besk bismak. Orsaken var ett slagsmål som utbröt under hemresan på s/s Oihonna. Ritolas andel i bråket tystades ner i offentligheten, men idrotts­ledarna straffade honom genom att låta bli att betala ut hans resebidrag.


 

Den uppretade Ritola försvann snart utan att göra väsen av sig till USA. Han tränade inte mycket och tävlingsresultaten var medelmåttiga. Ritola hade 1929 byggt ett ståtligt hus i Bronx men skulder tvingade honom att avyttra det ett år senare. Längre fram under depressionsåren jobbade han också som chaufför och servitör för att under bättre ekonomiska tider återgå till sitt gamla yrke som timmerman.


 

Det som gjorde Ville Ritola till stor­löpare var framför allt hans naturbegåvning och hans energiska uthållighet. I sitt yrke som timmerman knogade han outtröttligt på, och tog också risker. Som löpare var Ritola allt annat än elegant: han sprang framåtlutad, med långa steg och armarna hängde långt ner. Han var en stark löpare som genom att hålla hög fart lyckades få ett försprång till sina medtävlare, men hans spurt var inte tillräckligt explosiv för att han skulle rå på Nurmi, som i normalform alltid sprang ifrån Ritola på slutrakan – inte mycket, men tillräckligt. Ritola med sina insjunkna kinder erbjöd en märklig syn på löparbanan: han sprang ända från start med ett vilt, varglikt uttryck i ansiktet.


 

Eftervärlden minns Ville Ritola som en av fixstjärnorna under den finska idrottens storhetstid, även om hans stjärna inte lyser lika starkt som Hannes Kolehmainens eller Paavo Nurmis. Icke desto mindre bidrog hans insats i hög grad till att göra Finland internationellt känt, och särskilt till att höja självkänslan hos amerikafinnarna.


 

Veli-Matti Autio


 

Viljo (Ville, Vili) Eino Koukkari, från 1901 Ritola, född 18.1.1896 i Peräseinäjoki, död 24.4.1982 i Helsingfors. Föräldrar Juha Koukkari, från 1901 Ritola, och Serafina Gevär. Gift med (1) Selma Allonen 1920, (2) Lisa Laurén (född Kallio) 1968.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. V. Ritola, Pantiin Ritolaksi (1974); O. Viita, Suden hetkiä. Amerikansuomalainen olympiavoittaja Ville Ritola (1997).


 

BILDKÄLLA. Ritola, Ville. Foto: Uuskuva, 1970. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4423-1416928957029

 

Upp