Julius Grotenfelt hade en lång och framgångsrik tjänstemannakarriär inom statsförvaltningen i storfurstendömet Finland, tills denna avbröts av politiska skäl under ofärdsåren. Han blev då känd som en övertygad laglighetsman. Sedan Finland blivit självständigt blev Grotenfelt medlem av Högsta domstolen och snart dess president. Han var också lantdagsman och riksdagsledamot.
Julius Grotenfelt, som var född och uppvuxen i Viborg, följde sin far hovrättsrådet Herman Grotenfelts exempel och valde juridiken som levnadsbana. Hans avhandling, från 1888, behandlade målsägandebrott, men den akademiska banan som docent i straffrätt och rättshistoria vid Helsingfors universitet blev kort, för Grotenfelt återvände redan efter några månader till Viborgs hovrätt som extraordinarie fiskal och translator. Hans karriär utvecklades gynnsamt, och vid sidan av tjänsterna vid Viborgs hovrätt var han också verksam inom lagberedningen. I början av Grotenfelts juristbana var det finländska samhället ännu en stabil och fredlig del av det ryska kejsardömet, men så småningom växte de politiska och samhälleliga spänningarna och skärptes under de s.k. ofärdsåren.
År 1905, efter ett drygt tiotal år inom lagberedningen, utnämndes Grotenfelt till prokurator, den tjänst där juridiken och politiken kanske allra mest kolliderade. I och med den nya tjänsten bosatte han sig permanent i Helsingfors. Valet av Grotenfelt till prokurator kan ses som ett tecken på det första blidvädret efter ofärdsåren, då han klart och tydligt hade motsatt sig den s.k. rikslagstiftningen. Grotenfelt hade tillsammans med bl.a. K. J. Ståhlberg författat publikationen Angrepp på vårt lands domstolsväsende, som utgavs av juridiska kommittén 1903.
Mot denna bakgrund var det inte överraskande att Grotenfelt allt emellanåt hamnade i konflikt med den ryska överheten. I sin behandling av våldsdåd som under storstrejken begåtts mot gendarmer drev han igenom ett förfarande enligt vilket enbart dråpet av gendarmofficeren Karl Sardi ledde till åtal. År 1906 råkade han i en tvist om utnämningen av ryssar till en del höga tjänster. Likaså uppstod oenighet om tolkningen av de finländska domstolarnas behörighet. Den avgörande tvisten blev frågan om i vilken utsträckning de finländska förvaltningsmyndigheterna skulle bistå från Ryssland utsända polismyndigheter vid övervakningen av personer som misstänkts för statsförbrytelser. Grotenfelt tolkade plikten till handräckning så snävt som möjligt och tvingades efter brevväxling med generalguvernören Vladimir Böckmann att avgå 1908.
Sedan Grotenfelt avskedats som prokurator var hans väg stängd till alla de mest betydelsefulla posterna. Det förelåg dock inget hinder för att delta i lantdagsval. Grotenfelt hade medverkat i rikspolitiken redan under ståndslantdagens tid och 1910–1913 varit lantdagsledamot för Svenska folkpartiet. I sitt parlamentariska arbete utnyttjade han i fulla mått sitt kunnande från lagberedningen: han var medlem av stora utskottet och expeditionsutskottet samt ordförande för lag- och ekonomiutskottet. Hans insats var viktig vid beredningen av strafflagen 1889 och av regeringsformen 1919.
Grotenfelt verkade som advokat 1913–1917. Han fick dessutom möjlighet att koncentrera sig på sin forskning: Kommentar till strafflagen för Storfurstendömet Finland. Allmänna delen (1910–1913) härstammar från denna tid. Grotenfelt var en produktiv författare. Merparten av hans större arbeten behandlar straff- och processrätt, men tack vare sin omfattande sakkunskap kunde han föra en fullgod vetenskaplig diskussion om praktiskt taget vilka juridiska frågor som helst. Grotenfelts skrifter gavs under många år ut i en jämn ström, framför allt i Juridiska föreningens skriftserie.
Noggrannhet och grundlighet var utmärkande för Grotenfelts forskning. Önskan att undvika brådstörtade och dåligt underbyggda ställningstaganden ledde ibland till överdriven försiktighet och brist på kreativa lösningar. Denna brist kompenserades dock av ett rikligt bruk av relevanta rättsfall. För domstolarna i Finland var det lätt att under de följande årtiondena stödja sig på de sålunda uppkomna kyligt sakliga ställningstagandena.
Efter Finlands självständighet återvände Grotenfelt till tjänstehierarkins topp. År 1918 utsågs han till ledamot av den nyligen tillsatta Högsta domstolen. I december 1920 utnämndes han som efterträdare till August Nybergh till innehavare av det högsta domarämbetet i republiken, president i Högsta domstolen. Grotenfelt verkade i detta uppdrag tills han fyllde 70 år. Han hann bara några månader njuta av sin pensionering.
Som domare råkade Grotenfelt ut för svåra valsituationer i synnerhet vid avgörandet av frågor som behandlade politiska tvister. Tvånget att enligt tjänsteplikten fatta beslut blev ibland en nästan övermäktig börda, och med tiden blev det allt svårare för honom att fatta snabba och klara beslut. Detta betraktades som en lätt svaghet hos Högsta domstolen i samband med en del beslut under 1920-talet. Å andra sidan främjade hans grundlighet och vidsynthet domstolsbeslutens allmänna giltighet och prejudikatens varaktighet.
Vid utvecklingen av rättsväsendet i Finland ansåg Julius Grotenfelt det nordiska samarbetet synnerligen viktigt. Enligt hans åsikt var det den snabbaste vägen för en ung stat till europeisk rättskultur. För att främja detta deltog han bl.a. aktivt i de nordiska juristmötena.
Timo Kautto
Berndt Julius Grotenfelt, född 12.4.1859 i Viborg, död 19.12.1929 i Helsingfors. Föräldrar hovrättsrådet Herman Berndt Grotenfelt och Dorothea Wilhelmina Mangelus. Gift 1890 med Aline Söderhjelm.
PRODUKTION. Om målsegarebrottets begrepp enligt finsk straffrätt (1887); Juridiska Föreningen i Finland 1862–1912 (1912); Vehmais i ord och bild (tills. med Aline Grotenfelt, 1915); Kommentar till strafflagen för Storfurstendömet Finland. Allmänna delen (1910–1913); Kommentar till konkursstadgan (1918); Kommentar till förmynderskapslagen (1924). Se även T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitets lärare och tjänstemän från år 1828 I (1925); Bibliographia iuridica Fennica I (1984).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. H. Granfelt, Minnesskrift. Tidskrift utgiven av juridiska föreningen i Finland 1/1930; O. Honka, Prokuraattori – oikeuskansleri 1809–1959 (1959); J. Kemppainen, Tätä kaikki asianomaiset noudattakoot. Korkein oikeus, ihmiset ja yhteiskunta 1918–1990 (1992).
BILDKÄLLA. Grotenfelt, Julius. Riksdagen, bildarkivet.