Professorn och politikern Ernst Estlander skapade sin offentliga profil genom politisk aktivitet snarare än vetenskapliga insatser. Med laglighet som rättesnöre motsatte han sig illegalt maktövertagande, oberoende av om kraven kom från höger eller vänster. Ernst Estlander var ett av finlandssvenskhetens stora namn i nästan ett halvsekel, och han bidrog till att Svenska folkpartiet förflyttade sig vänsterut från partikartans högerkant.
Ernst Estlanders breda och långvariga verksamhet speglar svensksinnet, den liberala individualismen, den konservativa elitismen, förhållandet mellan kompetenstänkande och legalism och anpassningen till hotbilderna från den nya massdemokratin och den finska nationalismen. Han räknades till professorspolitikerna. Han var ändå inte en typisk politiker ens inom den egna gruppen.
Ernst Estlander hade en familjebakgrund som helsingforsare. Han blev faderlös vid elva års ålder och förblev ungkarl livet ut. Hans far Jakob August Estlander var professor i kirurgi och statsråd, och hans bror Gustaf var skridskolöpare, seglare och båtkonstruktör. Även Ernst Estlander hade segling som intresse och nådde en femteplacering i 8-meters klassen i olympiska spelen i Stockholm 1912.
Ernst Estlander blev första gången lantdagsman som medlem av ridderskapet och adeln i ståndslantdagen 1897. Enkammarlantdagen och sedermera riksdagen var han ledamot av från 1907 till 1945, med undantag av 1913–1916 och 1920–1922. Trots att Estlander kom från huvudstaden representerade han Vasa läns södra valkrets. Valkretsen hade ett drag som passade honom: de svensksinnade i södra Österbotten var ofta radikala.
Juris doktorn Estlander var extraordinarie professor i rättshistoria från 1908. Till sitt juridiska tänkesätt var han ett barn av rättspositivismens tidevarv, med värderingar som ofta framstod som formell legalism driven till sin spets. Hans sätt att behandla juridiken utgick närmast från rättsväsendets inre regelverk: lagen var ett autonomt system, som inte förklarades med det yttre, omgivande samhällets strukturer. Estlanders vetenskapliga produktion blev blygsam och på grund av sin politiska verksamhet hade han ofta tjänstledigt.
Estlanders legalistiska ideologi hörde samman med hans exceptionellt okuvliga personlighet. Sulo Wuolijokis bok Yksikamarisen arkielämää (Enkammarlantdagens vardag) konstaterar träffande: ”Professor Ernst Estlander var konstitutionalismen personifierad.” Redan under den första förryskningsperioden valde Estlander det kompromisslösa motståndet som sin linje. Han var en av de ledande krafterna i det passiva motståndets underjordiska rörelse, den s.k. Kagalen, som deltog i organiseringen av motståndet mot värnpliktsuppbåden, som uppfattades som olagliga. Sommaren 1904 förvisades han till Novgorod. Då han i december kunde återvända och delta i lantdagen, bar studenterna honom i procession från järnvägsstationen till nationshuset.
Frågan om konstitutionalism och undfallenhet var för Estlander en fråga om gott och ont. Även efter storstrejken i november 1905 med dess seger för grundlagen och under den därpå följande andra förryskningsperioden höll han fast vid sin hårda linje mot gammalfinnarna. Han såg undfallenheten som ett rent syndafall, som för evigt gjorde samarbete omöjligt. Svenska folkpartiets (SFP) stora namn Leo Mechelin och Rabbe Axel Wrede började dock mjuka upp sin linje och finna sig i att man inte skulle kunna få tillbaka allt som Ryssland under den s.k. förryskningsperioden tagit, utan kompromisser skulle bli nödvändiga.
Trogen sin natur ville Estlander ifrågasätta att finländarna alls hade rätt – för att inte tala om en plikt – att göra eftergifter på bekostnad av sin rätt. Han rekommenderade lantdagsstrejk och förbud mot eftergifter. Han medgav att resultatet troligen skulle bli en upplösning av riksdagen och rysk tvångsförvaltning, men han frågade om inte detta vore bättre än att lantdagen skulle existera ett tag till som ett ”skal utan kärna”. ”Ibland kan det gälla att spränga i luften fästningsverk så att de ej falla i händerna på fienden – ibland t.o.m. sig själf med!” Ett sådant stolt recept för politiskt självmord var dock för mycket även för dem som ansåg sig vara allt annat än ”suometarianska” undfallenhetsmän.
Den ryska marsrevolutionen 1917 ändrade radikalt atmosfären i Finland. I ett slag hade alla förlorade rättigheter återställts, och det fanns möjligheter till en betydande utvidgning av autonomin; en självständighetsfeber började stiga. Flera av de gamla sammansvurna i Kagalen ansåg dock att självständighetssträvandena var våghalsiga och reformivern farlig. Då man med hjälp av en provisorisk regering hade uppnått ett lagligt tillstånd, innebar detta förpliktelser till lojalitet mot den. Socialisternas radikalism skulle provocera ryssarna till att återställa ordningen. Detta förklarar varför två tidigare så respekterade och villkorslöst konstitutionella politiker som Estlander och Wrede i den nya situationen förhöll sig försiktiga och uppbromsande, och varför de alltmer närmade sig gammalfinnarna.
Estlander hörde till de mest legalistiska anhängarna av lojalitetslinjen. I hans argumentation framträdde än en gång juristen: Finland saknade juridisk rätt till självständighet, den som ärvt envåldshärskarens makt i Ryssland måste erkännas som innehavare av den högsta makten. Att göra sig oavhängig skulle betyda en farlig förtröstan på politiska faktorer och ett beroende av deras utveckling.
Estlander och andra konservativa var dessutom övertygade om att den ”ultrademokratiska” linje som majoriteten valt skulle leda till samhällelig anarki och inkompetent maktutövning. Hösten 1917 förekom tecken på en större oordning än tidigare som gav näring åt deras uppfattning om att det inte var fråga om vare sig demokrati eller oligarki, utan om en kamp mellan civiliserade krafter och partiagitatorer.
Dylika synsätt förklarar varför Estlander och andra svenskspråkiga konservativa i allmänhet tillhörde de ivrigaste monarkisterna efter inbördeskriget 1918. De rekommenderade även andra reaktionära lösningar, såsom en andra kammare och ökad intresserepresentation i riksdagen, graderad rösträtt med mera, vilket vittnade om en önskan att återgå till förhållandena före 1906. De blev dock tvungna att anpassa sig till de andra monarkisternas takt, närmast gammalfinnarnas, och överge de mest reaktionära målen.
Även efter monarkismens och Tysklandsorienteringens kollaps bevarade SFP i några års tid sin ställning långt till höger på partikartan. In i det sista röstade partiet mot införandet av republik som regeringsform, freden i Dorpat och amnestin för röda fångar. Estlander var en av de häftigaste motståndarna till kompromisser, men hans högerinriktning representerade den aristokratiska konservatismen hos en företrädare för ärvda värderingar och byggde inte bara på det vita arvet från 1918. Den utrikespolitiska aktivismen förenade honom inte heller med den nya extremhögern; han var immun mot den finsknationella sympatin för stamfränder, och i april 1919 fördömde han den aktiva Östkarelenpolitiken.
För egen del såg Estlander det främsta hotet i nationalismen. Då trycket från Akademiska Karelen-Sällskapet och äktfinskheten ökade från mitten av 1920-talet framhävdes åter skillnaden mellan Estlanders pragmatism och Wredes gamla ”herrklubbspolitik”. Borgerligt samarbete hade inget värde i sig för Estlander.
Estlander gjorde R. A. Wrede besviken genom att godta taktiska röstningar. Andra ledargestalter inom SFP var inne på samma linje som Estlander, om än inte alltid lika kategoriskt. Wrede blev också besviken på att partiet tydligare och mer öppet än tidigare sökte stöd för sin språkpolitik hos socialdemokraterna. Det var ett stort steg även för Estlander, som länge hade förblivit oförsonlig gentemot vänstern. Hotet från äktfinskheten och en övertygelse om att Agrarförbundets och Samlingspartiets regeringar var inkompetenta fick honom dock att ompröva sin ståndpunkt. I brevväxlingen med Wrede och offentligt i riksdagen försvarade han Väinö Tanners socialdemokratiska minoritetsregering som utsetts 1926. Estlander och SFP började placera sig till vänster och inte till höger om Samlingspartiet.
Olikheten i synsätt mellan Estlander och Wrede framträdde även under Lapporörelsens tid. Enligt Wrede hade rörelsen hedervärda vita motiv, och därför måste man i en onormal tid kunna godta även olagliga överdrifter, annars skulle resultatet kunna bli en högerkupp. Fastän Estlander inte hade något till övers för kommunismen, så ansåg han lagligheten vara huvudsaken. Det gällde att stå upp mot Lapporörelsen: lika litet som mot Ryssland 1899–1917 eller de röda 1917–1918 så skulle man nu kunna ge efter för olagliga påtryckningar utan att undergräva den moraliska värdegrunden. Lapporörelsen skulle kunna resultera i en ”äktfinsk polisstat”, som efter att ha krossat vänstern kunde hota finlandssvenskheten. I det långa loppet skulle allt kunna leda till en stärkt kommunism. Slutligen tvingades dock Estlander svälja sin dos realpolitik och rösta för förtroende för Pehr Evind Svinhufvuds regering och kommunistlagarna.
I språkstriden efter Lapporörelsen var Estlander fortsatt aktiv. I april 1936 beklagade han i brev till Wrede återigen tidens ondska: ”Under nu förherskande politisk era är det inte bara judar, marxister, utlänningar m.fl. som hamna uti koncentrationsläger, utan bildligt talat, en äldre tids rättssatser, med vilka det hålles ståndrätt.”
Den direkta anledningen till brevet var universitetsfrågan, men attityden hade giltighet även för Estlanders syn på Finlands politiska liv och dess allmänna degenerering. I de finskspråkiga såg han samma motbjudande vilja till förtryck som i Tysklands och Italiens ledare, och hans slutsats var än en gång: inga eftergifter. Estlanders politiska individualism framstod dock allt tydligare som en anakronism i den samtida politiken.
Ernst Estlander dog 1949 utan att under sin politiska karriär ha kompromissat mer än vad som behövdes för att bekräfta regeln om kompromissandets fördärv.
Vesa Vares
Ernst Henrik Estlander, född 18.9.1870 i Helsingfors, död 5.2.1949 i Helsingfors. Föräldrar professorn i kirurgi, statsrådet Jakob August Estlander och Louise Rosina Federley.
PRODUKTION. Bidrag till en undersökning om klander å lösöre enligt äldre svensk rätt (1900); Riksdagsvalen och den nya riksdagen (1924); Friherre Viktor Magnus von Born (1931); Biblioteket i ett österbottniskt prästhem på 1700-talet. Arkiv för svenska Österbotten II (1934); Ofärdsårens politiska litteratur. Ur ”Kagalens” arkiv II (1945). Se även T. Carpelan & L.O.T. Tudeer, Helsingfors universitets lärare och tjänstemän från år 1828 (1925); S. Sola & L.O.T. Tudeer, Helsingfors universitets lärare och tjänstemän från år 1828. Supplement till slutet av år 1938 (1940); Finlands jurister 1949 (1949).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Ernst Estlanders samling, Riksarkivet; Ernst Henrik Estlanders privatarkiv, Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors; Åbo Akademis bibliotek. V. Vares, Rigorist och legalist. Historisk Tidskrift för Finland 1992.
BILDKÄLLA. Estlander, Ernst . Foto: Ateljé Apollo. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.