PESSI, Ville


(1902–1983)


Generalsekreterare för FKP, ­riksdagsman


Ville Pessi, som under ett årtionde suttit fängslad på grund av sin underjordiska politiska verksamhet, var genast efter fortsättningskriget med om att starta den offentliga verksamheten inom Finlands kommunistiska parti. Pessi, som specialiserade sig på relationerna till Sovjetunionen, verkade i ett kvartssekel som partiets generalsekreterare.

 

Ville Pessi var redan som 14-åring tvungen att själv skaffa sig sitt levebröd. Till en början var han skogsarbetare och arbetade sedermera som eldare i sågverk och på fartyg. Han anslöt sig sommaren 1923 till vänsterflygeln inom arbetarrörelsen genom att gå med i Socialistiska ungdomsförbundets lokalavdelning i Kexholm. Valet till avdelningens sekreterare föranledde en första anteckning om Pessi i Detektiva centralpolisens register.


 

Sedan han följande sommar fått anställning vid maskinverkstaden i Fredriksberg blev Pessi helsingforsare och verksam inom den socialistiska ungdomsavdelningen i Sörnäs, där han snart erhöll förtroendeuppdrag. En valkommitté som hörde till kommunisternas offentliga valorganisation i Helsingfors valde Pessi till sekreterare. Sedan Socialistiska ungdomsförbundet upplösts, fortsatte hösten 1926 Sörnäsavdelningens verksamhet i Unga arbetares studieförening i Helsingfors med Pessi som en av de synligaste aktivisterna. Han var också med om att i samband med studieföreningen grunda Unga arbetares segelförening, som även fick ett eget rum till sitt förfogande i Folkets hus i Helsingfors. Rummet nyttjades i själva verket för en täckavdelning, ”den verkliga politiska tråkningsklubben”.


 

Detektiva centralpolisen misstänkte redan i november 1926 Ville Pessi för att vara funktionär inom de kommunistiska organisationerna men lyckades inte finna tillräckligt med bevis för att väcka åtal. Pessi hade också sedan året innan varit verksam som distriktssekreterare inom det underjordiska kommunistiska ungdomsförbundet. Han hade genast efter sin ankomst till Helsingfors anslutit sig till Finlands kommunistiska parti (FKP) som hade förbjudits efter inbördeskriget.


 

I augusti 1927 överskred Pessi Systerbäck på Karelska näset efter att i enlighet med bestämmelserna ha informerat polismyndigheterna om att han reste till Sovjetunionen på ett år ”för att söka arbete och för att bekanta sig med förhållandena”. I själva verket började Pessi studera vid Kommunistiska universitet för nationella minoriteter i Väst, den i Leningrad belägna partihögskolan. Lärokursen, som också omfattade allmänbildande ämnen, räckte i princip tre studieår, men Pessi, som befunnits duktig och flitig, sändes redan 1930 till Finland för underjordiskt partiarbete, först som distriktssekreterare i Vasa och sedan i Åbo. Året därpå upptogs Pessi som medlem av FKP:s centralkommitté och tjänstgjorde vid partiets utlandsbyrå, som verkade i samband med den kommunistiska internationalen i Moskva. Vid sidan av sitt arbete genomgick han en tvåårig kurs i globalt ledarskap vid Leninskolan i Moskva.


 

Till Pessis hemliga specialuppdrag i Finland hörde även att förhindra infiltrering och spionage bland kommunisterna. I januari 1935 begav han sig till en rörmokares bostad på Karlsgatan i Helsingfors för att träffa sin kollega Aimo Aaltonen. Aaltonen hade emellertid blivit häktad, och Pessi togs emot av Detektiva centralpolisens mannar. Sedan han märkt att han stigit rätt in i fällan ilsknade han till och vägrade uppge sitt namn. Förhörarna kände dock snart igen Pessi, som medgav att han hörde till FKP och att han kommit till Finland hösten 1934 för partiarbete. Åbo hovrätt dömde både Pessi och Aaltonen till sju års tukthus för förberedelse till högförräderi.


 

Pessi och Aaltonen, som inledde sin strafftid vid tvångsinrättningen i Ekenäs, överfördes hösten 1937 med huvuddelen av de politiska fångarna till centralfängelset i Riihimäki. Där fick kommunisterna bättre möjligheter än tidigare att organisera sig i modernare utrymmen. Till ledarna för fångrådet hörde förutom Pessi och Aaltonen också Kauko Heikkilä och Matti Huhta, efter vilken rådet fick namnet ”Huhtas butik”. Vid vinterkrigets utbrott ställde sig fångrådet i Riihimäki helt på Sovjetunionens sida. Det har sagts att rådet rentav planerade ett fånguppror för att bistå de annalkande sovjettrupperna. Uppfattningarna inom ”Huhtas butik” delades inte ens av alla där fängslade kommunist­aktivister för att inte tala om de vanliga partimedlemmar som stred vid fronten, men efter fortsättningskriget hade inte de vilkas lojalitet gentemot Moskva sviktat under vinterkriget, tillträde till de viktiga posterna inom partiet.


 

Efter sin strafftid blev Pessi och Aaltonen inte försatta på fri fot, utan sommaren 1941 sattes de i skyddshäkte. Duons långvariga placeringsort blev reservfängelset i Karvia, där kommunisternas inspärrade kärntrupp beslöt att ta makten i FKP genast när frihetens timme grydde. Gruppen i Karvia var också framgångsrik i detta hänseende, ty partiorganisationen hade i stor utsträckning krossats redan mot slutet av föregående decennium under Stalins förföljelser. Till de otaliga finländska offren hörde också Pessis första hustru, som blivit kvar i Leningrad. För gruppen i Karvia, som i fängelset undgått utrensningar och kriget, var deras linje en ovillkorlig trohet mot Sovjetunionen och dess ledare. Till den centrala ledningen för det omorganiserade partiet steg också Yrjö Leino och Hertta Kuusinen, som representerade en mera öppen riktning och strävade till samarbete med de krafter som uppfattades som demokratiska.


 

Ville Pessis nästan tioåriga frihetsberövande tog slut den 24 september 1944, då han släpptes från skyddshäktet. Tre veckor senare installerades han som generalsekreterare vid FKP:s då ännu hemliga representantskapsmöte, och den första november höll han huvudtalet vid en fest i Mässhallen i Helsingfors, som var partiets första offentliga framträdande i Finland. Följande dag uppvaktade FKP:s ledning ordföranden för de allierades kontrollkommission generalöverste Zjdanov, som Pessi ännu många gånger skulle få att göra med. Pessi deltog i grundandet av samarbetsorganisationen Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF), men ville också nu under lagliga förhållanden reservera FKP för revolutionens förtrupper. Vid riksdagsvalet i mars 1945 fick DFFF 49 mandat. Ett av dem tillföll Ville Pessi, som därefter regelbundet omvaldes till riksdagsledamot ända tills han vid valet 1966 inte längre kandiderade.


 

Tack vare sin valframgång fick DFFF en stark ställning i den regering som folkdemokraterna bildade tillsammans med socialdemokraterna (SDP) och Agrarförbundet. Under denna treåriga period lyckades kommunisterna dock inte förverkliga sitt program, trots att de också fick bestämmanderätten inom Statspolisen. Det fanns inget klart program för att genomföra revolutionen och inte heller dugliga ledare. I Moskva prioriterade man Finlands förmåga att betala sitt krigsskadestånd, vilket tvingade FKP till ekonomisk-politisk försiktighet; detta frustrerade väljarskarorna, som väntade på en förbättring av de knappa livsvillkoren. Vid riksdagsvalet 1948 led DFFF ett svårt nederlag och tvingades lämna regeringen. Befriade från ansvar kunde kommunisterna dock gå till attack och framträda som det arbetande folkets kompromisslösa försvarare. Hösten 1949 bröt statsmakten, arbetsgivarna och socialdemokraterna i samarbete den strejkrörelse som de folkdemokratiskt styrda fackföreningarna arrangerat. FKP försköts nu också från beslutsfattandet inom fackföreningsrörelsen, men isoleringen från det övriga samhället vände dock partiets röstsiffror uppåt. Splittringen inom SDP stärkte under 1950-talet den folkdemokratiska rörelsen, och DFFF blev vid riksdagsvalet 1958 det största partiet.


 

Generalsekreterare Ville Pessis viktigaste uppgift under såväl regeringsansvarets som isoleringens år var att hålla kontakt med FKP:s sovjetiska styrnings- och finansieringsorgan. I april 1951 fick han den sällsynta äran att få träffa generalissimus Stalin. I Sovjetunionen kritiserade man under Chrusjtjovs tid Stalin, men inom FKP tillät ledningen inte någon sådan diskussion. Missnöjet med partiledningen, som redan i tjugo års tid förblivit nästan oförändrad, fick slutligen utlopp hösten 1964. Tack vare sina sovjetiska förbindelser och sin ytterliga försiktighet lyckades Pessi behålla sin position ännu vid partikongressen 1966, då ordföranden Aimo Aaltonen fick ge vika för den riktning som eftersträvade samarbete med socialdemokraterna. Pessi instämde med den nya linjen ända till ockupationen av Tjeckoslovakien. Då stödde han ännu en gång Sovjetunionens handlande och allierade sig med oppositionen inom FKP.


 

Vid representantskapets möte 1969, som färgades av minoritetens utmarsch, förlorade Pessi sin plats som partiets generalsekreterare, men behöll platsen i centralkommittén och dess politbyrå. Pessi hörde till den arbetsgrupp vars förslag till partiell överenskommelse FKP:s majoritet under påtryckningar från Moskva tvingades genomföra i en för minoriteten fördelaktig form. Pessi omvaldes inte till FKP:s politbyrå vid representantskapets möte 1972, men han hyllades med titeln partiets hedersordförande. Ur centralkommittén föll Pessi först vid representantskapets möte 1981. Uteslutningen av den s.k. taistoitiska minoriteten från FKP:s led hann han inte uppleva.


 

Timo Soukola


 

Vilho (Ville) Pessi, namn inom partiet Valde eller Gunnar Hagman, född 24.3.1902 i Kaukola, död 6.11.1983 i Vanda. Mor arbetaren Anna Maria Pessi. Gift med (1) Sofia (Sonja) Lagerstam, namn inom partiet Sirkka Laakso, (2) Vera Sundvall 1945.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Itse asiassa kuultuna. Ville Pessi (1979); V.-P. Leppänen, Kivääri vai äänestys­lippu? Suomen kommunistisen puolueen hajaannus 1964–1970 (1999); K. Rentola, Kenen joukoissa seisot? Suomalainen kommunismi ja sota 1937–1945 (1994); K. Rentola, Pessi ja illuusiot. Historiallinen aikakauskirja 1994; K. Rentola, Niin kylmää että polttaa. Kommunistit, Kekkonen ja Kreml 1947–1958 (1997); M. Viialainen, Neljä järisyttävää päivää. SKP:n puolinainen vallanvaihdos 1996 (2005).


 

BILDKÄLLA. Pessi, Ville. Uusi Suomis bildarkiv.