Skriv ut
KUUSINEN, Hertta
(1904–1974)
Minister, riksdagsledamot, journalist
Hertta Kuusinen, Otto Wille Kuusinens dotter, var redan som ung sysselsatt med underjordiskt arbete till förmån för den kommunistiska rörelsen. Sedan kommunisterna hösten 1944 legaliserats i Finland befriades Hertta Kuusinen från sin politiska fångenskap, ”skyddshäktet”, där hon suttit under fortsättningskriget. Kuusinen var känd som en skicklig talare och van att uppträda. Hon var i över trettio år en av vänsterns ledande gestalter.
Hertta Elina Kuusinen föddes som andra barnet till Saima och Otto Wille Kuusinen 1904. Medan fadern studerade i Helsingfors växte Hertta upp hos sin mor och sin mormor Ida Dahlström i Tammijärvi i Luhango (Luhanka) tills hon var fem år gammal. Familjen Kuusinen, som redan omfattade tre barn, flyttade då till en bostad på två rum och kök på Skepparegatan i Helsingfors, och i detta hem bodde familjen, som växte till sju personer, till 1918.
Hertta var så att säga pappas flicka; det var främst han som gav henne intellektuella impulser och vägledde henne i litteraturens och konstens värld. I gengäld började flickan redan under sina folkskolår hjälpa sin far, som hörde till direktionen för arbetarbiblioteket, med att provläsa böcker avsedda för barnavdelningen. Som en följd av detta började hon drömma om en karriär som författare och journalist. De konstnärliga intressena vidgades när hon som elvaåring började i Helsingin uusi yhteiskoulu (Helsingfors nya samskola) som leddes av samskolidéns banerförare Lucina Hagman. Hon tog också danslektioner för Maggie Gripenberg, övade sig i recitation med skådespelaren Elli Tompuri och lärde sig spela piano i likhet med familjens övriga barn. Hemma fortsatte musikundervisningen medan fadern och hans vän Elmer Diktonius dryftade musik och spelade ihop.
År 1918 blev ett ödesår för familjen Kuusinen. O. W. Kuusinen blev det röda Finlands ideologiska fader och folkkommissarie för upplysningsärenden, eller undervisningsminister, i det röda Finlands regering. Sedan tyskarna stigit i land begav han sig den 4 april 1918 i folkkommissariatets ärenden till S:t Petersburg och besökte därefter bara en gång, och då olagligt, sitt fädernesland.
Saima Kuusinen, som enbart ägnat sig åt sin familj, hade trots att vännerna försökte hjälpa svårt att klara sig med fem minderåriga barn i en huvudstad som led av svår livsmedelsbrist. Med sin mors bistånd flyttade hon till sin hemsocken, där beväpnade skyddskårister övervakade familjen och där släkten nu tyckte sig ha bevis på att hennes man och barnens far var en skurk och landsförrädare. De äldre barnen fortsatte sin skolgång i Jyväskylä. I skolan tvingades Hertta Kuusinen att hårdnackat försvara sina åsikter, och hon ansåg senare att hennes politiska uppvaknande skedde just 1918. Efter ett par år återvände familjen Kuusinen till Helsingfors. Sommaren 1922 reste Hertta Kuusinen och hennes bror Esa till fadern som då var sekreterare i Komintern i Moskva. Några år senare följde systern Riikka sina syskons exempel.
I Moskva behövde Hertta Kuusinen inte försvara sig eller sin far. Kommunismen var den enda godkända läran och kommunisterna var de enda redbara medborgarna. Hertta Kuusinen anammade allt med en ung människas ovillkorlighet och iver att leva många liv samtidigt. Hon blev lärjunge och lärare, biblioteksföreståndare och hemlig agent, maka till den röde officeren Tuure Lehén och mor till deras gemensamma son. Medlem av Finlands kommunistiska parti blev hon 1930. Oberoende av banden mellan det offentliga och det privata livet började hon uppleva det trygga livet i Moskva som en politisk fanflykt och hon anhöll därför om farligare uppdrag. Åren 1932–1934 iakttog hon fascismens uppgång i Tyskland, och försommaren 1934 anlände hon som ”Iris Pettersson” via Sverige till Finland. Men arbetet för folkfrontsrörelsen hade inte ens hunnit komma i gång förrän hon anhölls av Detektiva centralpolisen.
I början av oktober 1934 dömde Åbo hovrätt Hertta Kuusinen till 4 månaders fängelse för vilseledande av myndighet och till 4 år och 8 månaders tukthus för förberedelser till högförräderi. Domen väckte genom sin stränghet internationell uppmärksamhet, inte minst för att den enbart grundade sig på starka misstankar om den dömdas lagstridiga verksamhet. I början av februari sändes Kuusinen från Åbo till central- och länsfängelset i Tavastehus, ”till koncentrationslägret”, såsom hon själv uttryckte saken. Följande gång blev hon fri – om också bara villkorligt – strax före andra världskrigets utbrott 1939.
Under sin fängelsevistelse stödde Hertta Kuusinen sina medfångar och delade med sig av sitt kunnande. Själv fick hon stöd av sina mångahanda studier och sina anhöriga, samt av arbets- och fångsamverkan i fängelset, där de svåra förhållandena svetsade ihop arbets- och kamratbrigaden för framtida aktivitet. Hon läste allt som hon kom över men ansåg att böckerna alltid tog slut för tidigt. Hon målade och skrev; brev, dikter, prosa och även memoarer, samt studerade vid sidan av ryska, tyska och svenska, som hon redan kunde, dessutom engelska, franska och spanska. Mest saknade hon sin son Jurij (Jurkka, född 1924), trots att hon visste att hennes syster tog hand om gossen som ett eget barn.
Bara några dagar efter sin frigivning träffade Hertta Kuusinen hemma hos sin mor väninnan Mandi Leinos 42-årige stilige son, den kampberedda kommunisten Yrjö Leino. Förälskelsen beskrevs av Leinos son Olle Leino som ”ögonblicklig, ömsesidig och absolut”. Det spelade ingen roll att Leino var en gift familjefar. För att undgå en ny häktning då vinterkriget brutit ut gömde paret sig i olika lador, rior och bastur i trakterna kring Luhanka. Efter fredsslutet kunde Hertta Kuusinen till sin glädje få kontakt med fadern igen, uppliva FKP:s verksamhet samt grunda tidningen Vapaa Sana. Tidningens historia blev i detta första skede kort.
Strax före Tysklands angrepp på Sovjetunionen fängslades Hertta Kuusinen den 18 juni 1941 som ”en för staten farlig person”. Hon kom än en gång till länsfängelset i Tavastehus slott, där åren 1941 och 1942 visade sig vara de värsta på grund av en tyfusepidemi och det dåliga försörjningsläget. Murarna isolerade dock inte från yttervärlden. De tillåtna breven innehöll i förväg överenskomna kodade upplysningar och olovliga brevlappar vandrade sina egna vägar; i trängseln på promenadplatsen utbyttes hemligheter och fängelsetelegrafen fungerade utan att lämna spår efter sig. Den inbördes solidariteten mellan de statliga fångarna, till vilken hörde att man delade med sig av upplysningar såväl som matpaket, räddade mången från att bryta samman.
Hertta Kuusinen frigavs i september 1944, då kriget för Finlands del var över. Då fanns det mindre än 2 000 kommunister kvar i landet, men deras styrka låg i den verksamhetslust som förkvävts i ett årtionde. Man började genast organisera FKP. Hertta Kuusinen var, tillsammans med Yrjö Leino som på ett mystiskt sätt lyckats hålla sig fri under hela fortsättningskriget, genast beredda att inleda sin egentliga karriär. Hertta Kuusinen deltog till sin död i verksamheten vid partiets politbyrå och förenade därmed Sovjetunionens, FKP:s och sina egna mål till en politisk karriär i det efterkrigstida Finland. Hon syntes och hördes ofta när hon gjorde inlägg i varierande sammanhang. Till en början hade hon i Helsingfors ett ideologiskt stöd i chefen för den sovjetiska underrättelsetjänsten utomlands Jelisej Sinitsyn, som hon dagligen besökte. Även Vapaa Sana började utkomma på nytt, och Hertta Kuusinen var i ett par års tid dess politiska redaktör och kåsör under signaturen Tavallinen ihminen (En vanlig människa). I mitten av oktober 1944 fick också utrikespolitiken en ny inriktning, då Samfundet Finland-Sovjetunionen grundades. Hertta Kuusinen satt själv i trettio års tid, ända fram till sin död, i samfundets centralkommitté, där enligt henne både krigströtta arbetare och småbrukare liksom också medlemmar av intelligentian tog till sin uppgift att befästa relationerna grannländerna emellan.
Mot slutet av oktober 1944 grundades också Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF), i vilket FKP tillsammans med avhoppare från Socialdemokratiska partiet bildade ett öppet förbund. Vid marsvalet våren 1945 fick DFFF närmare 400 000 röster och därmed 49 ledamöter i riksdagen. Av de invalda hörde 40 till kommunisterna. Hertta Kuusinen vann en verklig jordskredsseger och valdes till ordförande för riksdagsgruppen. Hon skötte detta uppdrag fram till 1966.
Våren 1945 nåddes Hertta Kuusinen även av ett sorgebudskap, då hennes välmenande anförvanter inte tidigare vågat upplysa henne om att hennes enda barn Jurij dött redan för tre år sedan. Det meddelades att Jurij dött i lunginflammation när han varit med om att bygga en flygplansfabrik bortom Ural. När man bedömer eller kritiserar Hertta Kuusinens järnhårda tro på Sovjetunionen och kommunismen bör man minnas att Stalins terror berövade henne brodern och broderns hustru, systerns första och även andra man, morbrodern och i princip alla finlandsfödda arbetskamrater och ideologiska vänner från tiden i Moskva. Fadern sparades – mera beroende på en ödets nyck än någon bakomliggande avsikt.
Hertta Kuusinen blev bekant för vida medborgarkretsar genom diskussionsprogrammet ”Miniatyrparlamentet” i Rundradion, som leddes av partikamraten Hella Wuolijoki och behandlade aktuella politiska frågor. Kuusinen hade i programmet emot sig fem manliga representanter från andra partier som mången gång tvingades medge att ”Inte ens kloka karlar klarar sig mot den fan!” Den inrikespolitiska kulmen på det efterkrigstida 1940-talet var hotet om en kommunistisk kupp 1948, och Hertta Kuusinen uppfattade att det rörde sig om en stor provokation för att få bort kommunisterna från regeringen. Redan i början av 1947 tog socialdemokraterna till sitt valspråk slagordet ”Nu räcker det!” och besegrade med klara siffror kommunisterna i fackföreningsvalet. Kommunisternas ledande skikt drabbades av panik och Hertta Kuusinen valde att liera sig närmare med partiets moderata grupp.
När Yrjö Leino 1948 tvingades avgå från sin ministerpost i Mauno Pekkalas regering ersattes han för ett par månader av Hertta Kuusinen som minister utan portfölj eller konsultativ minister i statsrådet. Hon blev därmed Finlands andra kvinnliga minister, nästan 20 år efter Miina Sillanpää. Under Hertta Kuusinens tid på den politiska toppen drabbades hon av två bittra personliga besvikelser: Stalin tillät inte hennes far att delta i FKP:s 30-årsjubileum i Finland, trots att han egentligen hade grundat partiet, och äktenskapet med Yrjö Leino havererade.
På 1950- och 1960-talen gjorde Hertta Kuusinen sin största arbetsinsats i riksdagen, där hon som den suveräna ordföranden i sin riksdagsgrupp hade stort inflytande på genomdrivandet av sociala och kulturella reformer: likalönsprincipen, förkortningen av arbetsveckan, moderskapsledigheten samt reformen av folkpensioner och barnbidrag.
Från 1966 förekom det inre spänningar i FKP. I samband med ockupationen av Tjeckoslovakien 1968 tillspetsades oenigheterna, då partiets politbyrå godkände ett uttalande om att de åtgärder som Sovjetunionen och länderna i Warszawapakten vidtagit ”skadade hela den internationella arbetarrörelsen”. Inom partiet fanns det också sådana som fortfarande stödde Sovjetunionen och även klart offentliggjorde sina åsikter i bl.a. Tiedonantajas spalter. Vid FKP:s femtonde representantmöte 1969 var splittringen oundviklig. Partiledaren Aarne Saarinen betraktade det därefter som sin ”personliga seger” att Hertta Kuusinen kunde fortsätta i partiets politbyrå.
Hertta Kuusinen bevarade sina förtroendefulla relationer till Sovjetunionen. I likhet med sin far verkade hon som en brobyggare mellan den moskovitiska och den västerländska kommunismen, och denna uppgift förde henne till ledningen för Kvinnornas internationella demokratiska förbund så sent som 1969.
I början av 1950-talet utvecklades vänskapen mellan Hertta Kuusinen och författaren och teatermannen Olavi Paavolainen till ett kärleksförhållande som varade till Paavolainens bortgång. FKP misstrodde Paavolainen, och i offentligheten kände man inte till förhållandet, i vilket Paavolainen för Hertta Kuusinen var vän och arbetskamrat, kärlekspartner, son och även far, såsom hon i brev sammanfattade relationen. Med åren började dock Paavolainens flitiga alkoholbruk tära på förhållandet.
I maj 1964 förlorade Hertta Kuusinen sin far och ett par månader senare Olavi Paavolainen. Själv avled hon i mars 1974 i Moskva, där hon arbetade in i det sista. Hennes aska ströddes ut i urnlunden på Sandudds begravningsplats i Helsingfors, men enligt hennes egen önskan har ingen grav rests över hennes minne.
Venla Sainio
Hertta Elina Kuusinen, född 14.2.1904 i Luhango, död 18.3.1974 i Moskva. Föräldrar finländsk-sovjetiske kommunistiske partifunktionären Otto Wilhelm (Wille) Kuusinen och Saima Pauliina Dahlström. Gift med (1) politikern och revolutionsteoretikern Tuure Lehén 1923, (2) inrikesministern, riksdagsledamoten Yrjö Kaarlo Leino 1945.
PRODUKTION. Ymmi ja hirvi (Under pseudonymen Hertta Elina 1952); Vuodenaikain myrskyt. Kirjeitä, runoja ja proosaa 1930–60-luvuilta (1975); Hamlet ystäväni. Kirjeitä Olavi Paavolaiselle (1999).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Katainen, Akkain aherrusta aatteen hyväksi. Suomen Naisten Demokraattinen Liitto 1944–1990 (1994); M. Kurjensaari, Veljeni merellä myrskyävällä (1966); M. Kurjensaari, Loistava Olavi Paavolainen (1975); M. Kurjensaari. Kansalaiskirja (1977); O. Leino, Vem tackar Yrjö Leino? Stockholm (1973); O. Leino, Ännu ett brev. Hertta Kuusinens dramatiska liv och hennes kärlek till Yrjö Leino (1990): Y. Leino, Kommunisti sisäministerinä (1991); Nuori Otto Ville Kuusinen 1881–1920 Red. Vesa Salminen (1970); B. Polttila, Hertta Kuusinen – ihmisen tie (1975); T. Polvinen, H. Heikkilä & H. Immonen, J. K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö IV. 1944–1948 (1999); H. Rautkallio, Neuvostovallan asialla. NKP:n vaikutus Suomessa 1960-luvulla (1993); K. Rentola, Kenen joukoissa seisot? Suomalainen kommunismi ja sota 1937–1945 (1994); K. Rentola, Niin kylmää että polttaa. Kommunistit, Kekkonen ja Kreml 1947–1958 (1997); J. Rislakki, Maan alla. Vakoilua, vastarintaa ja urkintaa Suomessa 1941–1944 (1985); A. Saarinen, Kivimies (1995).
BILDKÄLLA. Kuusinen, Hertta. Uusi Suomis bildarkiv.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4203-1416928956809