KUUSINEN, Otto Wille 

(1881–1964) 

Revolutionär, lantdagsman, sovjetisk partifunktionär 

Ytterpolerna i Otto Wille Kuusinens liv var Laukas i mellersta Finland och Moskva i Sovjetunionen. Färden mellan dessa punkter sönderfaller i två delar: de första fyra decennierna av studier, politik och familjeliv som finländare i Finland och de följande fyra decennierna av mångfasetterat liv som röd flykting och hög partifunktionär i Sovjetunionen. Händelserna 1918 blev vattendelaren i Kuusinens liv. Dessa händelser och den s.k. Terijokiregeringen 1939–1940 har gjort att Kuusinen i mångas ögon framstår enbart som en professionell kommunist, opportunist och politisk myglare. I det allmänna ideologiska famlande som följde på första världskriget blev han den finska kommunismens illegale skolmästare samt expert på rysk kommunism och även internationellt känd som benhård teoretiker. 

Otto Wille Kuusinen var son till en skräddare i Jyväskylä, Wilhelm Kuusinen. Han förlorade sin mor innan han fyllt ett år. När han avlade studentexamen vid Jyväskylä lyceum hade han också förlorat sin far. Studierna klarade han tack vare egen driftighet, en förstående styvmor och hjälp från goda vänner. I skolan var han en framgångsrik elev och en flitig medarbetare i konventstidningen. Inspirerad av Bibeln och Kalevala skrev han dikt och prosa om tro, kärlek och fosterland med förebilder som Runeberg och Topelius. 

Kuusinens närmaste vänner under skoltiden var Edvard Gylling, blivande riksdagsman och docent i statistik, Martti Kovero, blivande överdirektör för Statistiska centralbyrån, Sulo Wuolijoki, senare advokat och riksdagsman samt Jonas Heiska, en i Mellersta Finland uppskattad konstnär som redan 1900 målade Kuusinens porträtt. Till vännerna hörde också den blivande juristen Einar Dahlström (senare Einari Laaksovirta), i vars syster Saima Kuusinen förälskade sig redan som gymnasist. 

Hösten 1900 började Kuusinen studera filosofi, estetik och konsthistoria. Han skrev in sig i den politiskt måttfulla tavastländska studentavdelningen, som ägnade sig åt bildningsaktiviteter. I början av året därpå blev han medlem av redaktionen för nationens tidning Hälläpyörä, och redan samma vår belönades han med stipendium som bästa diktare på nationen. Pengarna behövdes, för den 19-årige Kuusinen och den åtta år äldre Saima Dahlström fick sitt första barn på sommaren. Den unge fadern och snart även unge maken försökte klara av studierna så snabbt som möjligt, för skuldernas och familjens skull. Sin avhandling pro gradu skrev han om Goethe och den tyske naturfilosofen Ernst Haeckel, och han avlade filosofie kandidatexamen strax före storstrejken 1905. Kuusinen förutspåddes en lysande karriär som forskare, men han valde politiken, som med hans egna ord var vetenskap, dessutom den svåraste disciplinen av alla. 

År 1903, efter partistämman i Forssa, publicerade Finlands socialdemokratiska parti (SDP) ett detaljerat program. Samma höst började tavastländska studentavdelningen utvecklas till ett centrum för socialistiska idéer inom universitetsvärlden. Den fick impulser direkt från Frankrike och Tyskland, dit de avdelningsaktiva Lauri af Heurlin och Wäinö Wuolijoki, äldre bror till Sulo Wuolijoki, nyligen hade företagit studieresor. Kuusinen tog snabbt till sig de nya idéerna och fick en ledande position bland studentsocialisterna. Tillsammans med Yrjö Sirola och Sulo Wuolijoki gjorde han vid samma tid en slagkraftig översättning till finska av ”Internationalen”. 

Kuusinen anslöt sig till SDP 1904, som den förste bland medlemmarna i studentavdelningen. Han stiftade bekantskap med tidningen Työmies och dess chefredaktör Edvard Valpas-Hänninen, som även internationellt sett var väl insatt i socialismens teori. I mars 1905 grundade Kuusinen tillsammans med Gylling, Sirola och Sulo Wuolijoki Ylioppilaiden Sosialidemokraattinen Yhdistys (Studenternas socialdemokratiska förening, YSY). I september samma år skrev han under signaturen O.W.K. sin första ledare i Työmies, ”Luokkataistelu ja luokkaviha” (Klasskamp och klasshat). Signaturen blev snabbt känd bland läsarna, liksom ”Kirja-Ville” under bokrecensionerna, för i oktober blev den nyutexaminerade magistern en fast medarbetare vid tidningen. 

Under storstrejken i början av november hörde Kuusinen tillsammans med Sulo Wuolijoki till studenternas strejkkommitté. I studentgardet visade han prov på karismatiskt ledarskap. Efter strejken vidtog en dispyt om använda metoder. Medlemmarna i YSY gick med i Socialdemokratiska partiet som s.k. novembersocialister. Kuusinen, som hade gått med i partiet redan året innan, skrev under storstrejken och dess efterspel i Työmies en rad artiklar som uppmanade till revolutionära förändringar. 

De akademiska medlemmarna väckte förståeligt nog misstro hos partiets självlärda socialister. De förra bjöd in sig själva till dukat bord och grundade dessutom Sosialistinen Aikakauslehti. Tidskriften fick i Kuusinen sin redaktionssekreterare och Kuusinen i tidskriften ett verksamhetsforum. I artiklarna förankrade han socialismens teori och praktik i en kompromisslös klasskamp. Rysslands förtrycksvälde såg han dock som det största hotet i Finland. Han omfattade den av Valpas-Hänninen förfäktade kautskyismen; Kuusinens snabba utveckling till en självständig ”Lill-Kautsky” hade redan vidtagit. 

Vid partimötet i Uleåborg i augusti 1906 fick SDP:s vänsterflygel en ledande position i partiet. Kuusinen var en aktiv deltagare och författare till det breda valmanifest som antogs av mötet. Han räknade sig till vänstern, men på det dubbla sätt som framöver skulle sätta sin prägel på hela hans verksamhet inom Finlands arbetarrörelse, som tidningsman, riksdagsman och partiledare. Kuusinen fördömde de röda gardena men deltog i det hemliga rådslag där man beslöt att deras verksamhet skulle fortsätta; han anslöt sig till den kompromisslösa revolutionslinjen men medgav att vapen inte löste några problem. 

Under sina första perioder i lantdagen 1908–1909 och 1911–1913 mötte Kuusinen de svåra frågor som förlamade lantdagsarbetet. Viktigast av dem var relationerna mellan Finland och Ryssland, laglighetskampen. Alla socialister ville återinföra laga rättsordning, men skiljelinjen inom partiet gällde proceduren: högern, som i riksdagen var starkare än vänstern, var beredd att göra gemensam sak med de borgerliga; vänstern höll hårt på klasskampsdoktrinen och ville inte inlåta sig på samarbete av samma art som under den s.k. första förtrycksperioden. Kuusinen uttolkade sin kautskyism så, att samarbete med borgarna i ”rysspolitiken” skulle leda till samarbete också i andra frågor. 

Socialisternas splittring började förmodligen irritera även Kuusinen. Utan vidare förklaring drog han sig tillbaka från lantdagsarbetet 1909–1910 och koncentrerade sig på Työmies och planerna på ett partiinstitut. Ett nytt arbetsfält öppnade sig då han blev invald i arbetarpartiernas internationella sekretariat och utsågs till representant vid socialistkonferenserna i Köpenhamn och Basel. Hans hållning mot borgerskapet och mot högern inom det egna partiet skärptes ytterligare. 

Kuusinens lantdagsperioder 1911–1913 var anmärkningsvärda såtillvida att han med en protestskrivelse 1911 som krävde återgång till laglighet fick majoriteten i sin lantdagsgrupp med sig; vänstern hade alltså gått förbi högern. Kuusinen blev därmed en central gestalt i besluten om de konstitutionella frågorna i lantdagen. Hans stärkta position märktes även på partimötet i Helsingfors, där han med klara siffror blev vald till partikommitténs ordförande. 

I början av 1913 års lantdag följde emellertid ett klart politiskt bakslag i samband med talmansvalet. En långvarig personlig schism med segraren Oskari Tokoi var följden. Kuusinen drog sig återigen tillbaka och återvände först 1917 till lantdagen, då under totalt förändrade politiska förhållanden. 

Under första världskrigets år knöt Kuusinen ett vänskapsband av speciellt slag. Han anmälde sig som elev i musikteori hos den 19-årige Elmer Diktonius som ämnade bli kompositör. För Diktonius genomgick han en tvåårig kurs på Helsingfors musikinstitut på knappt två månader. Före inbördeskriget 1918 möttes de nästan dagligen – Gylling var ofta med. De musicerade tillsammans och blev med tiden meningsfränder i frågor om såväl konst som ideologi. Under de första åren i exil skulle Kuusinen skriva brev till Diktonius, som rörde sig i internationella revolutionära kretsar, och breven har bevisligen starkt influerat den senares diktsamlingar Min dikt och Hårda sånger från början av 1920-talet. Då Olof Enckell i studien Den unge Diktonius (1946) kunde påvisa Kuusinens stora inflytande på diktaren var det många som hade svårt att i kommunisten Kuusinen se en bildad och kultiverad estetiker. 

I januari 1916 utlystes nyval. Den viktigaste frågan för socialisternas valkampanj blev torparfrågan–partiet hade tydligt bestämt sig för att få röster också bland de obesuttna på landsbygden. Valsegern, med lantdagsmajoritet eller 103 lantdagsmän, innebar en ny, icke tidigare upplevd situation för arbetarrörelsens ledare. För Kuusinens del betydde det en övergång från Työmies till anställning på partikansliet som planerare av lantdagsprogrammet. 

Marsrevolutionen i Ryssland och marsmanifestet 1917 förde med sig ett ändrat läge för Finland. Socialisterna hade trots sin majoritet i lantdagen inget verktyg för att hantera den politiska situationen. Kuusinens uppfattning var att ”Finland i sin tusenåriga civilisationsutveckling … hade skapat förutsättningar för ett självständigt liv”, men att det uppkomna läget innebar ”en extrajudiciell position, mellanposition”, där det var svårt att veta ”när man är på den lagliga vägen och när det är absolut nödvändigt att avvika från den tidigare använda vägen”. Han sökte juridisk hjälp även hos svågern Einari Laaksovirta, som var sekreterare i grundlagsutskottet. 

Kuusinen såg inte en socialistisk senat som en realistiskt alternativ, men i motsats till den s.k. ministersocialismen såg han partiets deltagande i senaten som en möjlighet, om det fick fria händer att utforma den egna politiken. Socialdemokraten Oskari Tokoi blev i mars vice ordförande för senatens ekonomiedepartement, d.v.s. statsminister, och Kullervo Manner blev i april lantdagens talman. På ett extra partimöte i juni krävde socialisterna full självständighet för Finland, och i juli drev de igenom en maktlag i lantdagen. Rysslands provisoriska regering upplöste lantdagen och den politiska atmosfären radikaliserades. Kuusinen och Manner bestred lagligheten i ett nyval, samtidigt som de beredde sig för ett sådant. 

Socialisterna fick 96 platser i valet i oktober 1917 och förlorade därmed sin majoritet. Manner var redo att slå in på revolutionens väg. På ett gemensamt möte inom partiets och fackorganisationens storstrejkskommitté i oktober intog Kuusinen en avvaktande hållning: man skulle låta sakerna ha sin gång, men man måste vara beredd på allt och genom att delta i lantdagens arbete hålla ett öga på borgerskapet. 

I början av november blev den inrikespolitiska situationen revolutionär, och bolsjevikernas revolution i Ryssland ökade spänningen. Socialisternas radikala grupp utarbetade en handlingsplan, som stämde överens med den plan för maktövertagande som återfinns bland Kuusinens bevarade anteckningar. Några dagar in i november började Kuusinens målmedvetna grepp att svikta och han verkar inte ha följt någon specifik linje. Under januari månad 1918 hann han framföra en rad divergerande ståndpunkter om revolutionens genomförande. 

När Kuusinen 1921 behandlade utvecklingen som ledde till händelserna 1918, kritiserade han sig själv och partiet för att det inte hade tagit makten i november 1917. På 1950-talet gjorde han dock bedömningen att de röda gardena i november 1917 ändå inte hade varit tillräckligt starka för ett maktövertagande. 

Kuusinen blev revolutionens ideologiske fader, fastän Kullervo Manner från den 28 januari 1918 var dess främste företrädare i egenskap av ordförande för folkkommissariatet, det vill säga det röda Finlands regering. Kuusinen var upplysningskommissarie eller informationsminister i regeringen. Han skrev tillsammans med Sirola propositioner och proklamationer och tillsammans med Laaksovirta ett förslag till konstitution baserad på folkmakt. Enligt Sirolas senare bedömning saknade revolutionen en ledare. Kuusinen skulle ha varit en bra ledare, men man tröttade ut honom med arbete av ringa betydelse. 

Revolutionen var politisk, till viss grad social och i mycket liten grad socialistisk. Kuusinens svar till de socialister som krävde en ekonomisk revolution var att ”ärendena måste beredas i avdelningarna och att man måste ha färdiga planer innan verksamheten blir offentlig”. Kuusinen avvisade alla initiativ till fred, och åtminstone i sina offentliga ställningstaganden trodde han på seger för revolutionen, ända fram till tyskarnas landstigning den 3 april 1918. Den kvällen satt han hemma och sjöng Carl Michael Bellmans ”Drick ur ditt glas, se, döden på dig väntar” till eget ackompanjemang på pianot. Följande morgon reste han i folkkommissariatets ärenden till S:t Petersburg. 

Sommaren 1918 i Moskva bearbetade Kuusinen sina erfarenheter med hjälp av Lenins verk Staten och revolutionen och övergick då från att vara socialist till att bli kommunist. I augusti var han med och grundade Finlands kommunistiska parti (FKP), som trots sin underjordiska existens lyckades få fäste i Finland. Han blev invald i dess första centralkommitté och deltog vårvintern 1919 i grundandet av Kommunistiska internationalen (Komintern). 

I maj 1919 trädde ”filosofie magister Otto Willebrand” över gränsen till Finland på väg mot Helsingfors. Han ledde grundandet av Finlands socialistiska arbetarparti och drog upp linjerna för vänsterns verksamhet i den nystartade Sosialistinen Aikakauslehti, bl.a. under signaturen Usko Sotamies; den egna framtiden stakade han ut i dikten ”Torpeedo” (Torpeden): ”… min riktning och mitt mål är detta, / och mitt livsverk fullföljer jag”. 

Detektiva centralpolisen kom Kuusinen på spåren och utlovade en betydande belöning för honom, levande eller död. I februari 1920 spred sig ryktet att Kuusinen hade skjutits på Bottniska vikens isar, och den ”avlidne” fick läsa dödsrunor och referat från minneshögtidligheter, innan uppgiften korrigerades. Kuusinen lämnade slutgiltigt Finland i juni 1920. Han var då 38 år gammal och flyttade till Stockholm. Efter en del tvister om FKP återvände han i början av 1921 till Sovjetryssland. 

Kuusinen hade vistats ett år under jorden i Finland, närmast med hjälp från Hella och Sulo Wuolijoki. Familjen levde i mycket knappa omständigheter och klarade sig endast med stöd av vänner och Saima Kuusinens seghet. Kuusinen lärde känna fru Aino Sarola, som blev hans andra hustru i Moskva 1922. Även detta äktenskap slutade i skilsmässa. Han ingick sitt tredje och sista äktenskap 1936 med läkaren Marina Amiragova. Deras dotter, enda barnet i äktenskapet, dog innan hon hunnit fylla två år. Av Saima och Otto Wille Kuusinens fem barn flyttade tre på 1920-talet till fadern i Sovjetunionen, medan de två yngsta uppfostrades av modern i Finland. 

För att lösa tvisterna inom FKP anordnade Kominterns verkställande kommitté ett möte i S:t Petersburg 1921. Mötet skulle återställa enigheten och behandla partiorganisationen och de s.k. morden i Kuusinens klubb, som i augusti 1920 hade utförts av finska officersaspiranter i S:t Petersburg. Den sistnämnda frågan hotade Kuusinens politiska ställning och framtid. Kuusinen anklagades för delaktighet i konspirationen. Kuusinen medlade och medgav att röda flyktingar hade behandlats byråkratiskt, även diktatoriskt, och att det fanns skäl till missnöje. 

Kuusinens egentliga karriär inom Komintern började 1921 på dess tredje kongress, för vilken han på Lenins initiativ och genom att utnyttja egna erfarenheter från Finland utformade teserna om de kommunistiska partiernas organisatoriska struktur och verksamhet. Han blev vald till en av tre sekreterare i organisationen, och följande år blev han vald till suppleant i organisationens presidium. De interna maktkamperna inom partiet fick tydligen den försiktige Kuusinen att 1927 dra sig tillbaka. Han övergick till det regionala sekretariatet för Baltikum, Polen och Finland och redaktionen för partiorganet. Då högeroppositionen ledd av Kuusinens gode vän Nikolaj Bucharin kvästes 1929 och Bucharin även uteslöts ur Kominterns presidium, tog Kuusinen över hans position. I en ledartrojka hade han sedan hand om politiska ärenden fram till andra världskrigets utbrott. 

Skenrättegångarna under Josef Stalins maktperiod började 1936. Få finländare undkom Stalins terror. Kuusinen gjorde det. Enligt Hertta Kuusinen hade hennes far mycket få nära vänner och inget intresse för sällskapsliv. Kuusinen försvarade inte sina finska ideologiska bröder eller systrar – Kullervo Manners och dennes andra hustru Hanna Malms öde direkt påskyndade han, fastän han lät Sirola föra det till slut. Han försvarade inte heller sina Kominternkollegor, och inte ens sina egna familjemedlemmar. Dottern Riikka förlorade sin förste make, och hennes andre make, som hade fängslats 1937, blev fri först efter Stalins död; sonen Esa befann sig i åratal i fångläger och dog i en lungsjukdom han ådragit sig där; Hertta Kuusinens son Jurkka dog 17 år gammal i lunginflammation i Sibirien; svärdottern och svågern försvann; förra hustrun Aino Kuusinen flyttade mellan olika fängelser i femton år. Hertta Kuusinen klarade sig, uppenbarligen för att hon satt i fängelse i Finland. 

Kuusinen skötte noggrant sin fysiska kondition genom att regelbundet motionera, åka skridskor och gymnastisera. Han behövde inte mycket sömn och var måttlig med alkohol. Tobak, kaffe och kvinnor räckte, och allt detta hade han i rikt mått enligt både eget och andras vittnesmål. 

På morgonen den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland. Den första december meddelade Sovjetunionens finska radiosändning att Otto Wille Kuusinen hade bildat ”Finlands folkregering” i Terijoki; i egenskap av ordförande och utrikeskommissarie i regeringen undertecknade han följande dag ett vänskaps- och samarbetsavtal med Sovjetunionen. Krigets gång motsvarade dock inte den bild som Stalin inskärpte om Röda armén som Finlands ”befrielsearmé”. Inte förrän den första februari 1940 lyckades Sovjetunionen bryta Finlands huvudförsvarslinje på Karelska näset. Tre dagar innan hade utrikesminister Molotov till de svenska medlarna sagt att Sovjetunionen var berett att förhandla med Finlands lagliga regering, som leddes av statsminister Risto Ryti. Regeringen i Terijoki försvann ur bilden. Fastän Terijokiregeringens tre månader långa existens blev en fotnot i historien, har Kuusinen på grund av den fortfarande en plats i vinterkrigets historia. 

Den samtida uppfattningen, som forskningen – och Kuusinen själv på sitt eget sätt – har bekräftat, var att Stalin med hjälp av Molotov fattade beslutet om regeringen och att Molotov egenhändigt lade sista handen vid vänskaps- och samarbetsavtalet. Kuusinens regering var en marionettregering, för dess ministrar var beordrade till uppdraget av Komintern. Terijokiregeringen var en strategisk länk i den händelsekedja som började med Lenins erkännande av Finlands självständighet och fortsatte med de olika faserna i Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten mellan Finland och Sovjetunionen. Den följde den formel med vilken Sovjetunionen sedan sin tillkomst försökt säkra den kommunistiska världsrevolutionen. Enligt Stalin och Molotov garanterade folkregeringen Leningrads säkerhet, enligt Kuusinen ett slut på kriget i dess linda. Kuusinen anklagade senare Finlands arbetarbefolkning för misslyckandet: hans regering fick ingen genklang bland dem. Det är å andra sidan ett historiskt faktum att den finska kommunismen mot slutet av 1930-talet redan hade genomgått en generationsväxling. 

I juni 1940 utnämndes Kuusinen till ordförande i Karelsk-finska sovjetrepublikens högsta sovjet, i praktiken alltså till president. Detta ämbete, som Kuusinen själv uppfattade som ett åsidosättande, möjliggjorde dock ett grundlagsenligt avancemang i karriären: han blev också medlem i Sovjetunionens högsta sovjet (riksdagen) och dess presidium (regeringen). I högsta sovjet verkade han fram till sin död. Uppdragen gav honom också flera representationsuppdrag i Interparlamentariska unionen. 

I slutet av mars 1945 uttryckte Kuusinen i ett brev till dottern Hertta sin önskan att komma till Finland. Kuusinen tilläts dock inte besöka Finland, eftersom Sovjetunionens ledning inte för hans skull ville belasta relationerna till statsledningen i Finland. Till FKP:s 40-årsjubileum i augusti 1958 väntade man förgäves Kuusinen som huvudgäst. 

Vid sidan av uppdragen i förvaltningen och partiet skrev Kuusinen fortfarande under eget namn och signaturen V. Baltinski. Engagemanget i Karelen återuppväckte hans gamla intresse för Kalevala, och genom hans försorg utkom i Petrozavodsk 1953 en stor utgåva av Kalevala i flerfärgstryck. 

Kuusinen utövade ett stort inflytande över ståndpunktstagandena inom Finlands kommunistiska parti ända fram till 1960-talet. Han ledde partiet i den internationella kommunistiska rörelsens anda, så att det 1944 blev en maktfaktor i Finlands politik och arbetarrörelse. Eftersom Kuusinen sedan 1920-talet betonat betydelsen av goda grannrelationer mellan Finland och Sovjetunionen, var det naturligt att han stödde verksamheten och målen för Samfundet Finland-Sovjetunionen, grundat 1944 (från 1995 Samfundet Finland-Ryssland). 

Efter Stalins död 1953 blev Kuusinen en av de ledande ideologerna inom Sovjetunionens kommunistiska parti (SKP). Då Nikita Chrusjtjov kom till makten 1957 och samlade runt sig gamla leninister, blev Kuusinen befriad från uppdraget i Karelen och utsedd till medlem i SKP:s sekretariat och presidium. Han bidrog också till utformningen av de utrikespolitiska riktlinjerna under Kubakrisen 1962 samt under Kinas och Rysslands ideologiska meningsskiljaktigheter i början av 1960-talet. 

Kuusinen dog i cancer i Moskva 1964. I närvaro av Sovjetunionens högsta ledning placerades hans urna i Kremls mur. 

Venla Sainio 

Otto Wilhelm (Wille, Ville) Kuusinen, i ryska sammanhang även Vilgelmovitj, författarpseudonymer Otto Näre, O. K., O. W. K., Kirja-Wille, Usko Sotamies, Sukulainen, V. Baltinski, född 4.10.1881 i Laukas, död 17.5.1964 i Moskva. Föräldrar skräddaren Wilhelm Kuusinen och Sofia Erika Puttonen. Gift med (1) Saima Pauliina Dahlström 1902, (2) Aino Sarola 1922, (3) läkaren Marina Amiragova 1936. 

PRODUKTION. Anarkia ja vallankumous (1906); Älkää koskeko painovapauteen (1906); Den finska revolutionen. Självkritik. Stockholm (1918); Ekonomiska begrepp. Kortfattad kurs i marxismens ekonomiska teori. Stockholm (1921); Työmiehen talousoppia. Lyhyt kurssi marxilaisuuden taloudellisessa historiassa (1921); Kommunistisen internationalen ja sen osastojen tehtävistä. Puheita ja kirjoituksia. Leningrad (1932); Finland Unmasked. 25 Years of Anti-Soviet Policy. London (1944); The Right-Wing Social-Democrats Today. Moskva (1948); Kansainvälisiä kysymyksiä (1951); Marxismin-leninismin perusteet. Oppikirja. Moskva (2 uppl. 1961); Valitut teokset (1918–1964). Moskva (1964); Otto Wille Kuusinen, suomalainen internationalisti (1971); Suomen vallankumous 1918 (1973); Asian periaatteellinen puoli. Valittuja kirjoituksia ja puheita vuosilta 1905–1918 (1981). Se även Suomalainen kirjallisuus 1906–1910 (1916); Työväen bibliografia II, IV (1989, 1994). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Otto Wille Kuusinens samling, Folkets arkiv, Helsingfors. O. Enckell, Den unge Diktonius (1946); J. Heikkilä, Kansallista luokkapolitiikkaa. Sosiaalidemokraatit ja Suomen autonomian puolustus 1905−1917 (1993); T. Henriksson, Romantik och marxism. Estetik och politik hos Otto Ville Kuusinen och Diktonius till och med 1921. Stockholm (1971); J. H. Hodgson, Edvard Gylling ja Otto W. Kuusinen asiakirjojen valossa 1918−1920 (1974); J. H. Hodgson, Den röde eminensen. Otto Wille Kuusinens politiska biografi. Stockholm (1974); O. Jussila, Terijoen hallitus 1939–40 (1985); Kallis toveri Stalin! Komintern ja Suomi (2002); A. Kuusinen, Vi skola nästan alla dö. Falköping (1972); L. Linsiö, Komintern ja Kuusinen (1978); Nuori Otto Ville Kuusinen 1881–1920. Red. V. Salminen (1970); Otto Wille Kuusinen, suomalainen internationalisti (1971); B. Polttila, Hertta Kuusinen. Ihmisen tie (1975); P. Rajala & H. Rautkallio, Petturin testamentti. Arvo Poika Tuomisen todellinen elämä (1994); H. Rautkallio, Suuri viha. Stalinin suomalaiset uhrit 1930-luvulla (1995); K. Rentola, Kenen joukoissa seisot? Suomalainen kommunismi ja sota 1937–1945 (1994); O. Rinta-Tassi, Kansanvaltuuskunta punaisen Suomen hallituksena (1986); T. Saarela, Suomalaisen kommunismin synty 1918–1923 (1996); A. Tuominen, Skärans och hammarens väg (1958); T. Vihavainen, Stalin ja suomalaiset (1998); U. Vikström, Torpeedo. Kertomus Otto Wille Kuusisen elämästä. Petrozavodsk (1972). 

BILDKÄLLA. Kuusinen, Otto Wille. Arbetararkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4146-1416928956752

Upp