MANNER, Kullervo


(1880–1939)


Folkkommissariatets ordförande, ­partiordförande, lantdagsman


Kullervo Manner var socialist av den radikala falangen. Hans parlamentariska karriär nådde sin kulmen våren 1917, då han valdes till riksdagens talman och språkrör för Finlands självständighetssträvanden. Den slutade efter inbördeskriget 1918 med en häktningsorder och åtal för högförräderi. I landsflykt i Ryssland ledde Manner Finlands kommunistiska parti tills han som så många andra finska socialister på 1930-talet blev offer för Stalins utrensningar.

 

Kullervo Manner fick 1900 anställning på Uusimaa i Borgå, som på den tiden var den mest radikala borgerliga tidningen i landet. Kanske var det möjligheterna till att fritt förkunna sina samhälleliga idéer som inspirerade prästhemmets förstfödde till redaktörsyrket, eller också betraktade den 19-årige studenten arbetet som den snabbaste vägen till ekonomisk självständighet. I början följde Manner tidningens politiska linje, men så småningom kom en närmare bekantskap med arbetarna vid ortens storskaliga sågindustri att väcka sympati med dem och deras ideologi.


 

Storstrejken hösten 1905 bestämde riktningen för Kullervo Manner som nu hade blivit tidningens redaktionssekreterare. Strejken övertygade honom om kraften i massrörelser, och han tog till sig impulser från den för återstoden av sitt liv. Genom Borgå arbetarförening blev han medlem av Finlands socialdemokratiska parti (SDP) och studenternas socialdemokratiska förening, som grundade Sosialistinen Aikakauslehti (Socialistisk tidskrift) och arrangerade debatter som intresserade även en större publik. Manners skrivartalanger kom nu till större användning än tidigare och talartalangerna tränades likaså flitigt.


 

Manner lämnade Uusimaa, och tillsammans med socialisterna i Borgå grundade han i slutet av 1906 arbetartidningen Työläinen, som utkom två gånger i veckan. Det var en typisk enmanstidning, och redaktören skapade med ensamrätt dess linje. I programskrifterna koncentrerade sig tidningen på konflikten mellan arbete och kapital och mellan arbetare och arbetsgivare och godtog även våld som lösning på konflikten. Som chefredaktör för Työläinen fick Manner även sin första dom: sex månaders fängelse för majestätsbrott.


 

I början av 1910-talet flyttade Manner till Helsingfors för att bli redaktör på den socialdemokratiska tidningen Työmies. Snart blev han vald till ordförande för partiets nyländska kretsorganisation och Helsingfors arbetarkommun. Som ledande ”broholmsradikal” kom han att få en betydande roll i radikaliseringen av båda organisationerna. År 1910 valdes han till lantdagsman från Nylands valkrets och fick störst röstetal i partiet. Partiet fick i den unge, stilige och skicklige Manner en taktisk talesman, som stöddes av Otto Wille Kuusinen och Edvard Valpas-Hänninen. Rättskampen var den viktigaste frågan under Manners tid i lantdagen.


 

År 1917 valdes Manner till ordförande för SDP efter Matti Paasivuori. Till de viktigaste händelserna under marsrevolutionen 1917 hörde inrättandet av en inhemsk senat, och som största parti i lantdagen borde socialdemokraterna ha tagit huvudansvaret för den. Frågan om samarbete med de borgerliga splittrade dock partiets led. Enligt Väinö Tanners memoarer ville Manner att partiet skulle gå med i senaten, men när en senat under socialisten Oskari Tokois ledning bildades utifrån en kompromiss som lagts fram av J. K. Paasikivi från Finska partiet satte sig Manner på tvären. Då lantdagen i april valde talman var det för socialdemokraterna självklart att Manner skulle ställa upp och bli vald. I sin talmansförsäkran svor Manner inte lojalitet med Rysslands regering. I talet, som lantdagen godkänt på förhand, sade han istället att han ville försvara lantdagens och finska folkets grundlagsenliga rättigheter.


 

Vid tillkomsten av den s.k. maktlagen sommaren 1917 innehade Manner den viktigaste positionen inom den finska politiken. Lantdagen hade hela våren behandlat relationer och gränser gentemot den provisoriska regeringen i Ryssland, och den 18 juli godkändes maktlagen med rösterna 136–55. Maktlagen var i själva verket en självständighetsförklaring. Enligt Tekla Hultins hågkomster hade den unge och energiske talmannen på Lucina Hagmans förslag, föreslagit och lett ett leve för ”det fria Finland”, gemensamt för lantdagsledamöterna och publiken på läktaren. Den provisoriska regeringen beslöt att upplösa lantdagen – enligt socialisterna med de finländska borgerligas samtycke – och senaten godtog beslutet med en rösts övervikt sedan dess ordförande, generalguvernören Michail Stachovitj, lagt den avgörande rösten. Socialisterna ansåg att ordern var olaglig, och Manner läste inte upp den för lantdagen.


 

När Manner av Stachovitj blev erbjuden att bilda en ny senat efter det att Tokois senat avgått, ställde han efter förhandlingar med partiledningen som villkor för samtycke att den provisoriska regeringen skulle godkänna maktlagen. Detta skedde inte. ”Manners lantdag”, d.v.s. de flesta socialdemokratiska och några borgerliga lantdagsledamöter, församlades i slutet av augusti och en gång till en månad senare, men Manners modiga och egensinnade kamp för lantdagen blev resultatlös trots att han egenhändigt deltog och själv bröt Stachovitjs sigill på dörren till lantdagsbyggnaden Heimola. I en ledare i Työmies den 18 september upprepade han sin ståndpunkt: ”Ja, arbetarkamrater, lagen av den 18 juli är revolutionär till innehållet. Den syftar till att upphäva den borgerliga oligarkin i landet. Och den måste upphävas.” I höstens lantdagsval fick socialisterna 96 platser och förlorade därmed majoriteten. Manner ansåg att den nya riksdagen var olaglig. Han var nu beredd att slå in på den revolutionära vägen.


 

I lantdagsplenum den 6 december 1917 framförde Manner ett socialistiskt självständighetsförslag som skilde sig från den antagna borgerliga propositionen. Manners förslag utgick från att självständigheten skulle förverkligas genom ett avtal med bolsjevikerna, som en månad tidigare hade kommit till makten i Ryssland. I praktiken blev Finland tvunget att be bolsjevikregeringen erkänna självständigheten, och Manner var tillsammans med flera andra verksam i bakgrunden för att få till stånd detta erkännande. Sitt sista tal i lantdagen höll Manner i januari 1918, då P. E. Svinhufvuds regering hade utnämnt skyddskårerna till regeringsstyrkor: ”… det blir en krigsstyrka, en armé, som kan och säkert kommer att åstadkomma obeskrivliga lidanden i detta land”.


 

Den 28 januari 1918 blev Manner ordförande för folkkommissariatet, det vill säga statsminister i Finlands röda regering. Folkkommissariatet lät kungöra att man använde sig av ”arbetarmakt” för att leda administration och krigshandlingar samt på samma gång planera för ett framtida socialistiskt Finland. Partiet var oförberett på att leda sina anhängare i undantagstillstånd, och den Mannerska regeringens verksamhet blev osäkert stapplande. Den baserade sig i hög grad på kungörelser, proklamationer och propaganda. I början av februari erkände Manner för Agrarförbundets ordförande K. A. Lohi att ”vi förmår inte fullt kontrollera den folklavin som satts i rörelse”. I början av mars, då man nåddes av uppgifter om tyskarnas ankomst, tolkade han det desperata läget som ”en kamp på liv och död”. I början av april flyttade folkkommissariatet till Viborg, vilket i praktiken innebar dess upplösning. På önskemål från ledarna för de olika militärdistrikten utnämndes Manner mot sin vilja den 10–11 april till diktator, som i sin person förenade den politiska makten med den militära. Manner var dock journalist och politiker och inte soldat, och detsamma gällde statistikern Edvard Gylling, som fungerade som stabschef. På morgonen den 25 maj flydde medlemmarna av folkkommissariatet till Ryssland. Den 37-årige Kullervo Manners insats i Finlands historia var därmed till ända.


 

I augusti 1918 befann sig Manner med sin hustru Olga i Moskva, där de grundade Finlands kommunistiska parti (FKP), som fungerade som en nationell sektion under den kommunistiska internationalen (Komintern). FKP knöt till sig röda flyktingar från Finland, försvarade den sovjetryska revolutionen och ingöt med sin tro på världsrevolutionen nytt hopp om en bättre morgondag.

 

Kommunismens uppkomst i Finland hade sitt upphov i den kritik som medlemmar av arbetarrörelsen riktade mot den tolkning av 1918 års händelser som återupplivarna av Socialdemokratiska partiet stod för. Många längtade efter ett parti av gammalt snitt, ett parti som stod i opposition till de borgerliga och till det borgerliga samhället. Man ville också att partiet skulle ställa en frigivning av dem som stridit för de röda som villkor för samarbete. Då SDP inte ändrade sin linje, grundade oliktänkare våren 1920 Finlands socialistiska arbetarparti (FSAP). Det blev i sin blandning av gammalt och nytt en central organisation för den finska kommunismen. Partiet anslöt sig till Komintern och upprättade kontakter med FKP. Från FKP och via Komintern fick det ekonomiskt stöd och ideologisk vägledning samt handlingsinstruktioner; instruktioner som inte alltid var så lätta att tillämpa i det finska samhället.


 

Manner var ordförande för FKP:s centralkommitté från partiets grundande fram till mitten av 1930-talet. På 1920-talet besökte han flera gånger Sverige för att utföra partiuppdrag i Finland. Han var fortfarande verksam som journalist och höll sin fränt radikala stil.


 

Paret Manners äktenskap kraschade 1922, då en tredje part hade kommit in i bilden; kanslisten i det tidigare folkkommissariatets militära och finansiella utskott Hanna Malm. Olga Manner försökte ta sitt liv, och Kullervo Manner skrev som förklaring till Otto Wille Kuusinen, att Olga ”i sin småborgerliga trångsynthet inte förmått behärska sig”. Hanna Malm var ett segt, skarpt och självständigt energiknippe, i egenskap av enda kvinna i ledningen för FKP motsvarade hon väl två män och hon irriterade både Yrjö Sirola och Arvo ”Poika” Tuominen. Bevarad brevväxling mellan Malm och Manner från 1932–1933 vittnar om både intellektuell jämlikhet och djup tillgivenhet.


 

Manner var vanligen en medgörlig kompromissbyggare, benägen att ta på sig skuld. Som herrskapssocialist i ”emigrantpsykos” var han dessutom ganska handfallen; enligt Kuusinen var rysskjortan det enda tecknet på hans proletarisering. Bland finländarna som sökte sin plats fanns opposition från flera håll. ”Tuppfäktningen” mellan Manner och Kuusinen om FKP:s linje var en maktkamp som Manner vann och Kuusinen förlorade för några olycksbådande år. Nedräkningen för Manner och Malm började i slutet av 1920-talet, då Kuusinen skrev till Komintern att FKP inte förmådde organisera ett motstånd mot ”fascistomvälvningen” i Finland. Det bevisade enligt Kuusinen att ”rester av socdem ännu kunde hittas i FKP:s led”. Manner tog på sig skulden, men inte Malm. Trots att Malm själv var medlem av partiledningen anklagade hon den för brist på direktiv, och det blev en anledning att utesluta henne ur centralkommittén. Situationen skärptes till en konflikt mellan Kuusinen och Malm, och Kuusinen krävde att Manner skulle övervaka sin hustrus ”förehavanden”.


 

När det inte blev någon förändring i situationen skickade Kuusinen Malm till ”massarbete” i Östkarelen, där det vid mitten av 1930-talet fanns omkring 15 000 finländare och de ledande posterna helt och hållet låg i händerna på finska revolutionärer. Manner förlamades: Kuusinen hade vunnit. Frågan om Manner och Malm var uppe i olika instanser inom Komintern från slutet av 1933 fram till följande vår. Jukka Lehtosaari, som hörde till Kuusinens närmaste krets, attackerade Manner ännu häftigare än Kuusinen och påstod att Manner, om denne hade varit en ”stark bolsjevik”, skulle ha agerat mot ”Hanna Malms antipartistiska framträdanden”. I sitt grundliga genmäle till en specialkommission inom Komintern gav Manner en förklaring till meningsskiljaktigheterna, men förgäves. Bakom Kuusinen låg Kominterns och i sista hand Stalins auktoritet, uppbackad av den hemliga polisens interna organ.


 

Kuusinen skrev manuskriptet med detaljerna och tidtabellen för Hanna Malms och Kullervo Manners fall, men överlät det smutsiga hantverket åt Yrjö Sirola, som själv var på randen av en mental kollaps. Malm uteslöts ur partiet våren 1934 och Manner mot slutet av året därpå. Sina domar ska Manner enligt rykten ha avtjänat i fångläger i bl.a. Archangelsk, på Sachalin, i Vorkuta och Tjibju och Malm på bygget av Moskva–Volga-kanalen och i lägret i Solovetsk. Manner dödförklarad av Helsingfors rådstugurätt i september 1971 och som dödsdag fastställdes den 1.1.1971. Då arkiven hos Sovjetunionens statliga polis öppnades på 1990-talet hittades uppgifter om Manners död 1939.


 

Venla Sainio


 

Kullervo Achilles Manner, född 12.10.1880 i Kumo, död 15.1.1939 i fångläger i Tjibju (numera Uchta) i Republiken Komi, Sovjetunionen. Föräldrar prosten Gustaf Manner och Alina Irene Limón. Gift med (1) Olga Maria Arjanne (född Seger) 1908, (2) Anna Johanna (Hanna) Malm 1922.


 

PRODUKTION. Verksam som författare och översättare, se Suomalainen kirjallisuus 1911–1915 (1922), 1916–1920 (1924), 1933–1935 (1937). Työväen bibliografia IV.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Hanna Malms arkiv, Kullervo Manners arkiv, Arbetararkivet, Helsingfors. J. Heikkilä, Kansallista luokkapolitiikkaa. Sosiaali­demokraatit ja Suomen autonomian puolustus 1905–1917 (1993); T. Hultin, Päiväkirjani kertoo II: 1914–1918 (1938); Kallis toveri Stalin! Komintern ja Suomi (2002); P. Rajala & H. Rautkallio, Petturin testamentti. Arvo Poika Tuomisen todellinen elämä (1994); Rakas, kallis toveri. Kullervo Mannerin ja Hanna Malmin kirjeenvaihtoa 1932–1933 (1997); H. Rautkallio, Suuri viha. Stalinin suomalaiset uhrit 1930-luvulla (1995); O. Rinta-Tassi, Kansanvaltuuskunta punaisen Suomen hallituksena (1986); T. Saarela, Suomalaisen kommunismin synty 1918–1923 (1996); Turun sanomat 13.8.2000.


 

BILDKÄLLA. Manner, Kullervo. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4452-1416928957058

 

Upp