GYLLING, Edvard


(1881–1938)


Folkkommissarie, sovjetkarelsk ­statsminister, statistiker


Edvard Gylling engagerade sig i början av 1900-talet för det revolutionära socialistiska idealet som en av ett fåtal personer ur den bildade klassen. Han var medlem i folkkommissariatet som stod i spetsen för de rödas maktövertagande 1918. Sedan de rödas uppror slagits ner gick Gylling i landsflykt och blev en av ledarna för Sovjetkarelen, där han sedermera föll offer för Stalins utrensningar.

 

Edvard Gylling var en begåvad ung forskare. Hans doktorsavhandling behandlar torparfrågan i Finland under svenska tiden. Redan under åren som kurator för den savolax-karelska studentnationen talade han för arbetarrörelsens sak. Det är fortfarande en öppen fråga om det var avhandlingsämnet som fick borgarsonen Gylling att bli en övertygad socialist, eller om det i själva verket var hans politiska övertygelse som fick honom att fastna för torparfrågan. Det man med säkerhet vet är att den unge magistern redan i början av 1900-talet talade på möten som ordnats av Finlands socialdemokratiska parti (SDP).


 

Avhandlingen lyfte Gylling till posten som partiets främste expert på agrara frågor, samtidigt som han blev chefredaktör för den marxistiska Sosialistinen aikakausilehti (Socialistisk tidskrift), som började utkomma 1905. I redaktionen ingick även Otto Wille Kuusinen, Sulo Wuolijoki och Yrjö Sirola. År 1908 valdes Gylling för första gången in i lantdagen för socialdemokraterna, och hans mandat förnyades i valen 1911 och 1917. Gylling var även statistiker och utnämndes 1911 till aktuarie vid Helsingfors stads statistikbyrå. Han lämnade likväl inte politiken, utan var en av dem som drog upp riktlinjerna för det socialdemokratiska partiets Rysslandspolitik under åren för första världskriget.


 

Det är alltså föga överraskande att politiken åter en gång engagerade honom starkt under revolutionsåret 1917, när han som representant för socialisterna deltog i flera underhandlingar med den ryska statledningen angående Finlands framtid. Gylling valdes till vice ordförande för SDP, och tvingades i synnerhet hösten 1917 ta ställning till den allt mer radikaliserade linjen inom partiet. I november 1917 skrev han tillsammans med Otto Wille Kuusinen deklarationen ”Vi kräver”, som socialdemokraterna presenterade inför riksdagen. Gylling, som dittills räknats till den parlamentariska flygeln inom partiet, slog efter mycken tvekan i januari 1918 in på den revolutionära linjen. Finland, som nu stod delat i röda och vita, splittrades i slutet av januari 1918 i ett inbördeskrig.


 

Under de första dagarna i februari fick Gylling ansvaret för de ekonomiska frågorna i den röda regeringen och utnämndes till ledningen för Finlands Bank. Han var en av ledarna för underhandlingarna mellan folkkommissariatet och den ryska rådsregeringen, vilka resulterade i ett gemensamt fördrag i början av mars månad. Krigslyckan vände under vårens lopp, och i april flyttade folkkommissariatet till Viborg. Gylling utsågs till kanslichef vid överbefälhavarkollegiet under ledning av Kullervo Manner, som utropats till diktator. Gylling, som vid flera tillfällen deltagit i underhandlingar med Lenin, hade redan i april förlorat allt hopp om en seger. Han försökte förhandla om vapenvila med de vita trupperna som belägrade Viborg, men möttes av krav på villkorslös kapitulation, varefter förhandlingarna avbröts. Efter detta började Gylling skissera upp ett nytt liv för revoltörerna i Fjärrkarelen, där socialismen vunnit insteg.


 

I motsats till de flesta andra av folkkommissariatets medlemmar flydde Gylling inte till Ryssland i nederlagets stund. Han gick först under jorden i Viborg, och flydde därefter till Sverige, där han blev chef för Stockholmsbyrån inom Finlands kommunistiska parti (FKP), som hade grundats i Moskva. I denna egenskap planerade han ett flertal krigsoperationer mot Finlands regering; de kom dock aldrig till förverkligade. Det slutliga målet han eftersträvade var upprättandet av Skandinaviska rådsrepubliken, dit bland annat Finland och Fjärrkarelen skulle höra. Uppehållet i Sverige varade ett drygt år. Våren 1920 reste Gylling till Moskva på inbjudan av Lenin.


 

Sovjetregeringen erbjöd honom en central roll i ledningen för den socialistiska arbetarkommun som grundats i Fjärrkarelen, och som till en början närmast tjänade som en kuliss. Bland annat kunde rådsregeringen under fredsförhandlingarna i Dorpat hänvisa till den nygrundade kommunen i sina svar till Finland gällande fjärrkarelarnas krav på autonomi. År 1923 omvandlades arbetarkommunen till den Autonoma Karelska Socialistiska Rådsrepubliken. Avsikten var att denna skulle utgöra basen för en kommande revolution i Finland.


 

I syfte att förverkliga planen gav Lenin Gylling fullmakt att förfinska Fjärrkarelen, trots att finnarna och finskättlingarna där befann sig i klar minoritet. Som ett viktigt led i förfinskningspolitiken vände sig Gylling i första hand till finska emigranter i Nordamerika men också till övertygade kommunister i Finland. Sovjetmyndigheterna förhöll sig emellertid misstänksamma även till ideologiska flyktingar, och många som valt att fly över gränsen till Sovjetunionen gick ett hårt öde till mötes. I Gyllings republik, liksom på andra håll i Sovjetunionen, arresterades tusentals människor och sattes i arbets- och fångläger – något som inte föranledde några som helst åtgärder från statsminister Gyllings sida.


 

Moderniseringen av den avlägsna provinsen var ingen lätt uppgift för ordföranden för folkkommissariatets råd i den Karelska rådsrepubliken, det vill säga statsminister Gylling. Under hans tid styrdes Fjärrkarelen främst av rödgardister från Finland som flytt över gränsen. Under de rådande förhållandena var resultaten blygsamma, och många som i god tro emigrerat till exempel från Nordamerika till Östkarelen kände sig grundligt bedragna.


 

Läget i det förfinskade Fjärrkarelen ändrades radikalt då Stalin säkrat sin maktposition i ledningen för Sovjetunionen. Stalin godkände inte den nationalistiska politik som Lenin lagt grunden för, medan Gylling, för sin del, fortsatte att arbeta vidare på det uppdrag han fått av Lenin. Kritiken mot den finska regeringen för Fjärrkarelen inleddes i början av 1930-­talet, och det dröjde inte länge innan Stalins misstänksamhet mot minoritetsfolken övergick i skoningslösa utrensningar. Även Gylling anklagades nu för ”nationalistisk chauvinism”. Han försökte ­rentvå sig från anklagelserna och utsatte sig för den offentliga självkritik som förväntades, men förgäves – till och med hans ungdomskamrat, Otto Wille Kuusinen, vände honom ryggen. Vid den karelska regionkommitténs session i januari 1935 avkunnades domen mot Gylling och den ”kontra­revolutionära” klass han påstods stå i spetsen för. Han avsattes från posten som statsöverhuvud för den Karelska rådsrepubliken i oktober samma år, samtidigt som hans närmaste man, Kustaa Rovio, avsattes från posten som sekreterare för bolsjevikpartiets regionalkommitté.


 

Gylling anmodades att återgå till forskningen och Rovio att bli lärare i Moskva. Vistelsen i Moskva räckte knappt två år – i juli 1937 fängslades Gylling, anklagad för kontrarevolutionära konspirationer i syfte att lösgöra Karelen från Sovjetunionen och införliva det med Finland. I juni 1938 dömdes han till döden under en av stalin­tidens typiska skenrättegångar. Den formella motiveringen till domen var missbruk av produktions- och livsmedel vid ett skogsbrukskollektiv år 1930. Det har påståtts att Gylling avled under en deportation på 1940-talet, men faktum är att dödsdomen verkställdes med omedelbar verkan den 14 juni 1938. Många av Gyllings finska arbetskamrater i Fjärrkarelen, bland dem Kustaa Rovio, anklagades för delaktighet i Gyllings liga och delade hans öde.


 

För historikerna har politikern Edvard Gylling alltid framstått som något av en gåta. Till åtskillnad från många av sina parti­kamrater var han i grund och ­botten inte någon agitator; bakom politikern dolde sig en sansad vetenskapsman. Hans ideologiska övertygelse var trots det så stark att han trots en tid av tvekan beslöt ställa sig på revolutionens sida. Han hyste också idealistiska föreställningar utan reell förankring om hur Fjärrkarelen kunde utvecklas till en strategisk bas för en revolution i Finland. Bilden av Gylling som politiker färgas i viss mån av en biografi från 1970-talet, vilken närmast kan betecknas som ett försvarstal. Också i andra sammanhang har hans tragiska öde gett underlag för strävanden att i honom se en slags socialistisk hjälte.


 

Mikko Uola


 

Edvard Otto Vilhelm Gylling, född 30.11.1881 i Kuopio, död 14.6.1938 i Moskva, Sovjetunionen. Föräldrar distriktsingenjören Uno Alexander Gylling och Eugenia Viktorina Klotilda Henriette Helsingius. Gift 1906 med Fanny Elisabeth Achrén.


 

PRODUKTION. Maanviljelystyöväen taloudellisista oloista Ikaalisten pitäjässä v. 1902 (1907); Väestö-, invaliditeetti- ja tulosuhteet Tuusulan, Humppilan, Kymin, Räisälän ja Vihannin kunnissa vuonna 1903. Tilastollinen tutkimus (1907); Köyhälistö metsäolojen uudistusta ajamaan (1908); Suomen torpparilaitoksen kehityksen pääpiirteet Ruotsinvallan aikana (1909); Statistiska bidrag till svenska folkstammens historia i Finland (1911); Syntyneisyydestä ja väestön lisääntymisestä Helsingissä (1915); Karjalan työtätekevälle kansalle (s.a.); Pervyi dogovorme du sotsialistischeskimi respublikami i Lenin. Krasnaja Letopis 28; Vallankumouksen finansseista. Suomen työväen vallankumous. Arvioita ja itsekritiikkiä. Leningrad (1928).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Edvard Gylling. Työväenliikkeen tiedemies (1983); J. H. Hodgson, Edvard Gylling ja Otto W. Kuusinen asiakirjojen valossa 1918–1920 (1974); M. Kangaspuro, Neuvosto-Karjalan taistelu itsehallinnosta. Nationalismi ja suomalaiset punaiset Neuvostoliiton vallankäytössä 1920–1939 (2000); T. Polvinen, Venäjän vallankumous ja Suomi 1917–1920 I (1967); H. Rautkallio, Suuri viha. Stalinin suomalaiset uhrit 1930-luvulla (1995); K. Rentola, Kenen joukoissa seisot? (1994); O. Rinta-Tassi, Kansanvaltuuskunta punaisen Suomen hallituksena (1986); H. Soikkanen, Kohti kansanvaltaa. Suomen sosialidemokraattinen puolue 75 vuotta I. 1899−1937 (1975); A. Ylärakkola, Edvard Gylling, Itä-Karjalan suomalainen rakentaja (1976).


 

BILDKÄLLA. Gylling, Edvard. Foto: Ateljé Daniel Nyblin. SKS/Litteraturarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5115-1416928957721

 

Upp