SAARINEN, Aarne


(1913–2004)


Partiordförande, fackföreningsordförande, riksdagsman


Aarne Saarinen blev ett känt namn via fackföreningsrörelsen. Saarinen, som var ordförande för Byggnadsarbetareförbundet 1954–1966, var redan 48 när han invaldes i riksdagen. År 1966 blev Saarinen vald till ordförande för Finlands kommunistiska parti som reformisternas kandidat. Saarinens linje byggde dock i större omfattning på medling och brobyggande än på omfattande reformer. Bland kommunisterna stod han för den viktigaste insatsen när det gällde att driva på de begynnande enighetssträvandena inom fackföreningsrörelsen. Under sina sexton år som partiordförande utsattes Saarinen kontinuerligt för påtryckningar från partiminoritetens och Sovjetunionens sida.


 

Aarne Saarinen föddes i Solberg by i Sjundeå socken, även om han i kyrkböckerna antecknades som född i Degerby i Ingå. Hemtrakten var svenskspråkig. Aarne var Armas och Mari Saarinens andra barn; han hade en ett år äldre syster. Fadern var stenhuggare och arbetade vid Solberg stenbrott. Modern arbetade som piga på en närbelägen lantgård. Efter första världskrigets utbrott flyttade familjen ofta på grund av faderns arbete. Armas Saarinen arbetade som borrare vid befästningsarbetarna i Helsingfors och vid kusten, samt i Säkkijärvi nära Viborg, där avsikten var att öppna en ny blygruva. Projektet avbröts dock när inbördeskriget bröt ut 1918.


 

Under krigets sista veckor gick Armas Saarinen med i Röda gardet. När de vita erövrade Säkkijärvi, knackade en vit patrull på hos familjen Saarinen för att fråga var familjens överhuvud befann sig. Armas Saarinen hade flytt till Ryssland tillsammans med andra rödgardister, men återvände snart till hemlandet och internerades i fångläger för en kort tid. Hösten 1918 återvände familjen till Solberg.


 

Aarne Saarinen gick i svensk folkskola och lärde sig svenska, vilket var till stor nytta under hans tid inom politiken. Vintern 1927 flyttade familjen till Helsingfors, eftersom huvudstaden erbjöd de bästa möjligheterna till försörjning. Aarne Saarinen fortsatte sin skolgång på svenska i folkskolan på Snellmansgatan. Han idrottade också mångsidigt.


 

Efter flera perioder som diversearbetare och arbetslös blev Aarne Saarinen stenarbetare. Åren 1935–1939 arbetade han på olika orter i Finland och deltog även i uppförandet av många offentliga byggnader i Helsingfors. Han gifte sig redan 1933 med Helmi Aho från Mellersta Österbotten.


 

Till Saarinens intresse för samhällsfrågor och politik bidrog inte bara hans egna erfarenheter och överväganden, utan även slumpen. Han bodde med sin familj på Alpgatan i Berghäll i ett hus där det också bodde några kommunister. Det unga parets bostad ägdes av Vilho Harinen, som var en kompromissinriktad kommunist, senare socialdemokrat och kassör för Finlands Fackförbunds Centralorganisation (FFC). Han lånade den läsintresserade Saarinen förbjudna politiska böcker som han gömt på vinden. Denna väg fick den unge mannen tillfälle att läsa bland annat Työmiehen talousoppi (Arbetarens ekonomilära) av O. W. Kuusinen och Staten och revolutionen av Lenin, vilka hade ett stort inflytande på hans samhälleliga tänkande. Hans vänsterinriktning blev alltmer medveten. År 1934 gick Saarinen med i stenarbetarnas prokommunistiska fackavdelning. Han stödde det förbjudna Finlands kommunistiska partis (FKP) paroller, men anslöt sig inte till partiet. År 1938 valdes han till sekreterare för stenarbetarnas fackavdelning och under freden 1940 skrev han avdelningens historik.


 

På samma sätt som många andra vänster­anhängare hade Saarinen blivit medlem i Finlands socialdemokratiska parti (SDP) 1936, före det riksdagsval som blev så segerrikt för socialdemokraterna. För Saarinen var valet av parti naturligt och självklart i en situation, där det socialdemokratiska partiet stod längst ut på vänsterkanten av alla tillåtna partier. De övriga vänstergrupperingarna var förbjudna i lag.


 

Saarinen gjorde sin militärtjänst 1934–1935 och hemförlovades som undersergeant. Efter vinterkrigets utbrott kommenderades han inte genast till vapentjänst, utan de första månaderna arbetade han på bygget av en i berget insprängd ammunitionsfabrik i Böle i Helsingfors. I februari 1940 kommenderades han till det legendariska Ässä-regementet, som stod i försvarsställningar vid Viborgska viken. Saarinen stred i frontlinjen under regementets reträtt via Uuraa över viken till Säkkijärvi. När vapenstilleståndet äntligen kom, var de utmattade männen redan nära att bryta samman.


 

Sommaren 1940 gick Saarinen med i två nya vänsterorganisationer: Föreningen för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen samt arbetarfrontmannaföreningen, där han invaldes i ledningen. På hösten slog myndigheterna till mot dessa strävanden som klassificerades som landsförrädiska. Även hos Saarinen gjordes en husrannsakan. Myndigheterna hittade dock inget mer komprometterande än ett medlemskort i freds- och vänskapsföreningen och ett par patroner som Saarinen haft med sig som minnen från fronten. Han fick förbli på fri fot.


 

Saarinen inkallades vid fortsättningskrigets utbrott. Han tjänstgjorde vid underhållet i Blå brigaden (tidigare Ässä-regementet), och fortsättningskriget var därför en lugnare period för honom jämfört med vinterkrigets slutskeden. Det var motbjudande för Saarinen att vara tvungen att rycka ut igen och dessutom gå över den gamla gränsen.


 

Efter hemförlovningen anslöt sig Saarinen till FKP, som nu blivit lagligt. I juni 1945 valdes han i enlighet med socialdemokratiska partiets och kommunistpartiets rekommendation om jämlikhet till organisatör inom Byggnadsarbetareförbundet. Uppdraget innebar att Saarinen fick resa omkring i landet för att grunda och bistå nya fackavdelningar. Två år senare blev han förbundets upplysningssekreterare med ansvar för att utveckla studie-, kurs- och rekreationsverksamhet för förbundets medlemmar. Detta uppdrag skötte han i fyra år, tills han 1951–1952 deltog i en fortbildningskurs vid Sirola-institutet för att få teoretisk utbildning.


 

Det var typiskt för tiden att Saarinen inte avancerade inom FKP:s partihierarki. Han var medlem i partiets sektion för fackliga ärenden, men i det egentliga partimaskineriet var Saarinen endast sekreterare för en avdelning i Berghäll i Helsingfors. Hans karriär kretsade länge enbart kring fackföreningarna, och han invaldes i FKP:s centralkommitté först vid partimötet 1957.


 

År 1952 utsågs Saarinen till generalsekreterare för UITBB, det internationella förbundet för arbetare inom byggnads-, byggmaterial- och träförädlingsindustrin. Förbundet var en underorganisation till Fackliga världsfederationen FVF, som splittrades i kalla kriget. Organisationens huvudsäte låg i Helsingfors. Dess medlemskår utgjordes nästan utan undantag av fackförbund i östblockets länder eller kommunistledda förbund i Europa. Socialdemokraterna hade vid denna tidpunkt lämnat det internationella samarbetet. Uppdraget som generalsekreterare för UITBB förutsatte många resor, även i Norden, där Saarinens kunskaper i svenska underlättade umgänget.


 

Saarinen återvände till Byggnadsarbetareförbundet redan våren 1954. FKP:s ledning var missnöjd med förbundets ordförande Viljo Rautelin, som också själv var villig att stiga åt sidan. Dessutom grälade förbundets funktionärer med varandra. Förbundet måste hitta en ny ordförande som kunde skapa enhet i leden och även hade en flytande penna. Kadersektionen valde Saarinen.


 

Saarinens period som Byggnadsarbetareförbundets ordförande (1954–1966) fick stor betydelse för hans senare politiska verksamhet. Under denna period avancerade han långsamt men säkert i FKP:s inre hierarki. Samtidigt förankrade han sig stadigt i den grupp av fackföreningskommunister vars åsikter allt oftare avvek från den högsta partiledningens. Från och med de första åren på 1960-talet distanserade gruppen sig allt mera från partiledningen och agerade allt självständigare. Saarinen hade särskilt stor auktoritet, eftersom Byggnadsarbetareförbundet var det största förbundet som kontrollerades av kommunisterna. Dessutom hade förbundet levererat goda resultat som ingen kunde bestrida. Medlemskåren hade ökat till över 60 000, och under samma period infördes det s.k. KAPL-systemet, som tryggade att också arbetstagare i kortvariga arbetsförhållanden fick pension.


 

I riksdagsvalet 1962 valdes Saarinen till riksdagsman från Helsingfors valkrets, och året därpå bereddes han plats i FKP:s politiska kommitté, som var partiets innersta beslutsfattande krets. Hösten 1964 började det missnöje som pyrt under ytan på partifältet, även bland fackföreningarnas kommunistiska funktionärer, plötsligt bryta fram. I detta skede hade Saarinen och Arvo Hautala de facto redan förbigått ledarna för partiets fackföreningsavdelning och tagit över ledningen av kommunisternas fackföreningspolitik. På ett möte före julen 1964 kritiserades fackföreningsavdelningens ”diktatoriska agerande” helt öppet. I skottlinjen stod särskilt den ”tyranni” som utövades av Lars Junttila. I denna protest var Saarinen mer tillbakadragen än Hautala, som framträdde polemiskt. I mars 1965 samlades FKP:s centralkommitté till en session där Saarinen höll ett behärskat men konsekvent kritiskt anförande. Talet väckte stort gensvar bland åhörarna, och snart inleddes en kampanj för att göra Saarinen till partiets generalsekreterare i stället för Ville Pessi.


 

När FKP:s fjortonde partimöte öppnades den 29 januari 1966 på Kulturhuset i Helsingfors, var en stor del av de frågor som skulle beslutas under det fyra dagar långa mötet fortfarande öppna. Partiet hade inte lyckats komma överens om ledarvalen, och ordförande Aimo Aaltonen och generalsekreterare Ville Pessi hade inte för avsikt att lämna sina poster frivilligt. Det blev snart klart att Aaltonen skulle skjutas åt sidan, men då ingrep delegationen från Sovjetunionens kommunistiska parti SUKP, som var närvarande på partimötet, för att förmå mötet att välja Folkpensionsanstaltens direktör Erkki Tuominen till ordförande. Tuominen hade dock ingen större uppslutning i partiet. Under mötet gjordes flera försök att övertala Saarinen att ta emot posten, men han tackade nej, tills han på partistämmans sista dag slutligen gav med sig och samtyckte. Till ny vice ordförande valdes Erkki Salomaa medan Ville Pessi fortsatte som generalsekreterare.


 

Strax innan sin period som partiledare och genast i början av den drog Saarinen tillsammans med Väinö Leskinen upp riktlinjerna för en försoning inom fackföreningsrörelsen. Detta utkast, som blev känt som Leskinen-Saarinenavtalet, gjorde det möjligt för FFC att sommaren 1966 hålla ett enigt representantmöte, där kommunisterna allokerades en andel av de ledande posterna inom centralorganisationen. Medlemsförbunden tillämpade samma principer, vilket ledde till att arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund TPSL förlorade makten inom FFC.


 

Schismen inom FKP tillspetsades genast efter partistämman. Partiet var fortfarande enhälligt när det gick med i Rafael Paasios­ regering, men redan dess första budget väckte protester på vänsterkanten. Under 1967 byggde oppositionen upp ett eget nätverk inom partiet. En av de viktigaste impulserna till partiets splittring kom sommaren 1968. Sovjetunionen mjukade upp FKP för att partiet skulle ställa sig positiv till krigshandlingar i Centraleuropa. När en funktionär på Fabriksgatan krävde att få veta Saarinens ståndpunkt, försade han sig genom att konstatera att han skulle godkänna en intervention om läget hotade att bli lika svårt som hösten 1956 i Ungern och om socialismen verkligen var hotad. För Sovjetunionens kommunistiska parti var detta en välkommen kommentar av en kommunistledare i väst, men Saarinen torde ha ångrat sitt uttalande i efterhand.


 

Morgonnatten den 21 augusti 1968 kallades Saarinen och Pessi till Fabriksgatan, där man för dem läste ett brev som motiverade ockupationen av Tjeckoslovakien och hävdade att ledningen i Prag kallat War­szawapaktens arméer till landet. När det redan i radions morgonnyheter framgick att detta inte stämde, publicerade FKP ett ställningstagande, enligt vilket åtgärderna ansågs skada hela den internationella arbetarrörelsen. Kritiken, även i denna lindriga form, kom att bli en öm punkt i partiets relationer österut, särskilt då Saarinen gett ett liknande utlåtande i tv-nyheterna. Oppositionen inom FKP krävde upprepade gånger att partiet skulle ta tillbaka sitt ställningstagande, som dock förblev i kraft.


 

Den kanske hårdaste pressen under sin politiska karriär upplevde Saarinen i Kreml under de sista dagarna 1969. Han hade på eget initiativ rest till Moskva tillsammans med Taisto Sinisalo, då förhandlingarna om en återförening inom FKP hade kört fast och partiet hotade att splittras. Michail Suslov, som backade upp Sinisalo, använde hårda politiskt-ekonomiska medel för att tvinga Saarinen att godkänna det så kallade partsavtalet. Suslov hotade att bryta relationerna på parti- och statsnivå och med inrikespolitiska svårigheter. Han lät dessutom förstå att det sovjetiska dollarstödet till FKP och de lönsamma sovjetiska beställningarna till partiets företag från öst skulle upphöra om avtalet inte undertecknades. Saarinen gav med sig.


 

I februari 1970 ordnade FKP ett extra partimöte där partiledningens och funktionärernas mandat indelades i kvoter, liksom även parternas ekonomiska stöd. Partsavtalet, som var avsett att vara tillfälligt, cementerade splittringen inom FKP ända till 1980-talets början.


 

Avtalet innebar däremot inte att Sovjet­unionens grepp om partiet skulle ha försvagats. Tvärtom – Sovjet ingrep lika pedan­tiskt i FKP:s agerande som förut och kritiserade med ökande intensitet den av Saarinen ledda majoriteten. SUKP ville övervaka ideologin och politiken, både minoritetens och majoritetens. FKP fick inte splittras eftersom detta skulle ha utgjort ett stort bakslag för Kremls strategi för fredlig expansion. Verksamhetsfältet i Finland skulle vara så stabilt som möjligt.


 

Mot slutet av Saarinens ordförandeperiod, 1981–1983, genomfördes försäljningen av Koittos hus, som blev en process med många turer. FKP fick 140 miljoner mark för huset. Det var ett högt överpris som orsakade en permanent höjning av värdet på fastigheterna i Helsingfors centrum och band kommunisterna vid EKA-andelslagsfusionen, som genomfördes under samma period. Även om Saarinen i praktiken inte var särskilt insatt i partiets finansiella ärenden, som sköttes av andra och mer tystlåtna män, var det han som bar det moraliska ansvaret. Miljonerna för Koittos hus befriade FKP:s majoritet från de ekonomiska kopplingarna till SUKP. Därmed kunde minoriteten visas på dörren redan vid representantmötet 1984.


 

Saarinen innehade ordförandeposten i FKP (1966–1982) under en svår period, då partiet belastades av en mycket allvarlig tvist och en permanent parallellorganisering. De två falangernas linjer och politik gick ständigt i olika spår, och under sina sexton år som ordförande fick Saarinen aldrig leda ett parti som med enade krafter skulle ha arbetat för att uppnå gemensamt uppställda mål. Detta gjorde arbetet som ordförande tungt och frustrerande.


 

Som politiker var Aarne Saarinen en lugn konsensusbyggare, som med sina överraskande skov av frispråkighet inte bara väckte respekt i vidsträckta kretsar, utan även starkt motstånd bland kommunisterna. Mot Sovjetunionen fungerade han som ett slags stötdämpare. Saarinen, vars framtoning var anspråkslös och tillbakadragen, fick vara med om att skapa många regeringar, men ville själv aldrig bli minister.


 

Efter att ha pensionerats som ordförande för FKP 1982 och riksdagsman 1983 skrev Aarne Saarinen kolumner i tidningen Kansan Uutiset. Han publicerade också många insändare i olika tidningar, ofta om de historiska kopplingarna mellan Finland och Ryssland, och gav dessutom ut två memoar­böcker.


 

Veli-Pekka Leppänen


 

Aarne Armas Saarinen, född 5.12.1913 i Solberg by, död 13.4.2004 i Helsingfors. Föräldrar stenhuggaren Armas Rafael Saarinen och Mari Tomminen. Gift 1933 med kontoristen Helmi Susanna Aho.


 

PRODUKTION. Yhteistyön viitat ja karikot. Puheita vuosilta 1966−1973 (1973); Puolueyhtenäisyyttä rakentamaan (1975); Suomalaisen kommunistin kokemuksia (1984); Kivimies. Red. P. Peltoniemi (1995); Suomi ja itsenäisyys (1997).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Eerola, SKP:n sisäinen taistelu ja puolueen hajoaminen 1965−1987 (manuskript, daterat 1.4.1987), Folkets arkiv, Helsingfors. V.-P. Leppänen, Kivääri vai äänestyslippu? Suomen kommunistisen puolueen hajaannus 1964−1970 (1999); K. Rentola, Kenen joukoissa seisot? Suomalainen kommunismi ja sota 1937−1945 (1994).


 

BILDKÄLLA. Saarinen, Aarne. Foto: Hannu Häyhä, 1982. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5121-1416928957727

 

Upp