Petrus Nicolai Follingius från Allhelgona socken i Östergötland utnämndes till biskop i Åbo efter en lång rad biskopar födda i Finland, vilket väckte missnöje inom Finlands prästerskap. Follingius var en lärd, musikalisk och flitig kyrkans man, som företog långa visitationsresor i sitt stift, arrangerade prästmöten och utfärdade kyrkliga statuter. Efter att ha råkat i onåd hos konungen avskedades Follingius från sitt ämbete, men utnämndes ett par år senare till biskop i Reval.
Den i Östergötland födde Petrus Nicolai Follingius utnämning 1558 till biskop i Åbo efter Mikael Agricola upplevdes inom kyrkliga kretsar i Finland som ett bakslag. I mer än tvåhundra år hade biskopen i Åbo varit bördig från Finland, och han hade dessutom nästan alltid något slags ämbetsbana inom stiftet bakom sig. Mikael Agricolas ärorika livsverk, som syftat till att upphöja det finska språket till litteratur- och kyrkospråk, hade nyss slutförts. Den pursvenske Follingius, som var i behov av tolk för att kunna umgås med folket i sitt stift, hade minsann inte något gynnsamt utgångsläge när han tillträdde sitt nya ämbete.
I urkunderna, liksom i den äldre litteraturen, finns en uppgift om att Gustav Vasa hade blivit tillrådd att utnämna en svensk man till biskop i Åbo. I Paul Juustens biskopskrönika omtalas att rådgivarna var den svenske jurisprofessorn Andreas Olai, den danske kamreren Hans Thomasson i hertig Johans tjänst, samt några andra ”finska språkets fiender”. Det förefaller som om det vid denna tid i Åbo skulle ha försiggått en maktkamp mellan de två språkgrupperna, i vilken den finska parten önskade fortsätta det förtjänstfulla arbete Agricola satt igång för att främja det finska språkets ställning. Det var antagligen på försorg av denna sistnämnda grupp som man vid denna tid gav ut en ny upplaga av Agricolas ABC-bok.
Kung Gustav följde rådet genom att till biskop utnämna Petrus Follingius, skolmästare i Linköping, som inte veterligen tidigare hade haft några förbindelser med Finland. Utnämningen skedde i februari 1558 och Follingius flyttade till Finland i maj samma år. Kungen benämnde honom ordinarius, vilket också Follingius själv mestadels gjorde. Ordinarius var ett av Gustav Vasa lanserat nytt ämbetsnamn på stiftens ledare. Avsikten var att poängtera att de medeltida biskoparnas andliga, ekonomiska och politiska maktställning var ett passerat stadium. I praktiken bevarades dock benämningen biskop för både Follingius och hans samtida biskopar under denna tid, och under de följande årtiondena togs benämningen ordinarius småningom ur bruk.
Hertig Johan, som vid denna tid verkade i Finland, var missnöjd med Follingius och röjde i ett senare skede att han hade haft en egen biskopskandidat, som emellertid inte blev utnämnd. Det rådde ett gott förhållande mellan hertigen och de ledande finska kyrkliga dignitärerna, så det var förmodligen någon av dem som varit hans kandidat, antingen en av ledarna för den finska falangen i Åbo Canutus Johannis eller biskopen i Viborg Paulus Juusten, vilken enligt biskopskrönikan kände sig förbigången vid utnämningen.
Petrus Follingius var son till en bonde från Follinge i Allhelgona socken i Östergötland, därav binamnet. Efter att ha besökt katedralskolan i Linköping sökte han sig till Köpenhamn för att fortsätta sina studier vid universitetet. Studierna var uppenbart framgångsrika, för han blev handledare (depositor beanorum) för nya studerande, vartill han erhöll magisters grad. Efter återkomsten till sitt hemstift verkade han åtminstone från 1547 som skolmästare i Linköping, från 1550 som kyrkoherde för församlingen i det närbelägna Kärna, och samtidigt även som lektor i teologi vid katedralskolan och medlem av domkapitlet. Från 1555 uppträdde han där som rektor. De första etapperna på hans bana i Sverige är aningen osäkra, för enligt Rhyzelius var han skolmästare i Linköping och samtidigt kyrkoherde i Skeda redan 1545, medan han enligt andra uppgifter kom till Linköping från Vadstena 1547.
Follingius eftermäle har varit negativt, vilket i huvudsak beror på Juustens biskopskrönika. Enligt den var Follingius slug, falsk, snål och ”rovgirig”. ”Prästerna framförde många besvär över hans snålhet och rovgirighet, vilka alla på goda grunder kunde dokumenteras. Men då vår Herre Kristus har uppmanat oss att tvaga varandras fötter, är det bättre att dölja än att blotta sådana skamfläckar hos kyrkans medlemmar.” Juusten kan på grund av den tidigare nämnda utnämningstvisten inte anses vara en helt oväldig domare, men också andra källor skildrar Follingius i liknande ordalag. Inte heller Gustav Vasa förefaller att ha varit nöjd med den biskop han utnämnt. Redan ett par år senare skrev han ett brev till hövitsmannen på Åbo slott, Joachim Bulgrin, i vilket han klandrade Follingius. Enligt kungen hade denne uppträtt med ”stort välde och dignitet, där som det föga behov gjordes, både uti visitering och eljes”. Slottshövdingen skulle därför hålla ett öga på att biskopen inte bar sin biskopsmitra alltför högt på huvudet, varifrån den kunde falla av tidigare än han anade.
Det finns också positiva omdömen om Follingius verksamhet. Sitt ämbete förefaller han att ha skött med flit. I sitt stift företog han vidsträckta visitationsresor, sammankallade prästmöten och utfärdade kyrkliga statuter. Hans grundliga lärdom och musikaliska förtjänster noterades redan under hans tid som rektor i Linköping, vilket även Juusten med beröm erkänner.
Prästerskapets missnöje med Follingius jämte talrika besvär ledde sedermera till att Gustav Vasas profetia gick i uppfyllelse under Erik XIV:s välde. I maj 1563 ”avskedades han enligt de misstankar kung Erik fått om honom”, berättar krönikan. Kungens misstroende var dock inte bestående, för efter att en tid ha varit hovpredikant vid Stockholms slott, utnämnde kungen Follingius 1565 till biskop i Reval. Follingius hann dock inte i praktiken handha sitt nya ämbete, för under en resa till Finland, där han skulle hämta sina tillhörigheter, avled han i Åbo.
Jukka Paarma
Petrus Nicolai (Nicolaus) Follingius, född i Allhelgona, Östergötland, död 1565 i Åbo. Fader bonden Nils. Gift, men hustruns namn okänt, hon avled senast 1566.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. H.G. Porthan, Opera selecta II. Paul Juusten Chronicon episcoporum finlandensium (1862). S. Heininen, P. Juusten, Suomen piispainkronikka. Suomennos ja selitykset (1988); J. Paarma, Hiippakuntahallinto Suomessa 1554−1604 (1980).