Johan Lillienstedt gjorde en snabb ämbetsmannakarriär under den karolinska tiden och avancerade till rikets högsta ämbeten. Han var skald och skrev dikter på latin, grekiska och svenska. Framför allt var han den förste som besjöng Finlands natur och folk.
Johan Lillienstedt var av tämligen anspråkslös börd. Hans far Paulus Simonis Raumannus var lärare i Björneborgs trivialskola och senare kyrkoherde i Mouhijärvi. Johan föddes 1655 som den tredje i en begåvad brödraskara. Efter att ha erhållit elementarundervisning av sin far, och efter studier vid Björneborgs skola inskrevs han vid universitetet i Åbo 1672. Som släktnamn använde han, liksom sina bröder, namnet Paulinus, som bildats av faderns förnamn. Johans brådmogna diktargåvor framkom redan 1674, då han offentligt framförde en latinsk hyllningsdikt till våren. Han blev informator hos presidenten för Åbo hovrätt, Ernst Johan Creutz, men begav sig redan 1677 till Uppsala för att komplettera sina studier. Han ägnade sig särskilt åt juridiken, men fördjupade sig också i antikens och den nyare tidens litteratur och i matematiska ämnen. Lillienstedt publicerade en almanacka för år 1681, vilken baserade sig på egna beräkningar och astrologiska förutsägelser.
Paulinus förmåga blev snart känd och redan 1679 utnämnde kansler Per Brahe honom till adjunkt vid Åbo akademi. Paulinus tillträdde dock inte tjänsten och tog avsked 1681. Han erbjöds en lärostol i juridik vid Åbo akademi 1685 men förkastade också detta anbud. I stället för poetik och en akademisk bana hade den äregirige ynglingen valt ämbetsmannabanan, som inleddes 1683 i Kammarkollegiet med befattningen som presidentens sekreterare. Hans förtjänstfulla skötsel av detta uppdrag ledde till att han kom i gunst hos kungen, och han tillförordnades som protokollsekreterare i Statskontoret. Han adlades 1690 och tog namnet Lillienstedt. Hans avancemang på ämbetsmannabanan fortsatte 1692, då han blev sekreterare i Svea hovrätt och i reduktionskommittén i Livland. År 1698 utsågs Lillienstedt till medlem av Lagkommissionen, som skulle förbereda en helt ny lagbok (d.v.s. 1734 års lag). Under det stora nordiska kriget lamslogs kommitténs arbete och Lillienstedt sökte nya uppgifter. År 1705 blev han president och direktör vid wismarska tribunalet. I praktiken skötte han presidentens uppgifter, då denne i huvudsak vistades på annan ort. Vid sidan av rättegångar löste Lillienstedt med framgång också politiska tvister inom de landområden, som Sverige innehade i Tyskland. År 1710 utnämnde Karl XII honom till landshövding i Östergötland, men han kunde tillträda ämbetet först 1713. Samma år upphöjdes han i friherrligt stånd.
Lillienstedt stod även fortsättningsvis i kungens gunst, och 1714 utnämndes han till ombudsråd vid romerska sektionen för utrikes ärenden. Fastän tjänsten indrogs efter Karl XII:s död, kvarstod han i densamma tack vare att han var svåger till den nye makthavaren Arvid Horn. År 1719 utsågs han till riksråd och upphöjdes till greve. Mot sin vilja utsågs han till fredsförhandlare mellan Sverige och Ryssland, först på Åland och till slut i Nystad. Senare ansågs han, sannolikt utan skäl, vara skyldig till de hårda fredsvillkoren. Han anklagades t.o.m. för att ha tagit emot mutor.
Efter freden i Nystad höll sig Lillienstedt undan de politiska tvisterna, låt vara att han var anhängare av mösspolitikern Horn. År 1727 fick han ämbetet som president för domstolen i Wismar. Han avled i hög ålder på sitt lantgods nära Stralsund 1732.
Om Lillienstedt som privatperson har framförts något olika åsikter. Enligt en del samtida var han en högdragen karriärist. Otvivelaktigt var han också ivrig att förkovra sin förmögenhet, som även omfattande lantgods. I allmänhet har man dock ansett att han var ärlig och plikttrogen samt djupt religiös.
Lillienstedts rykte som poet an-sluter sig i huvudsak till hans ungdom, som han i sin självbiografi, skriven omkring 1728 helt förbigick. Som diktare var han mångsidig. Förutom på latin och svenska skrev han dikter också på grekiska, vilket man kan se som ett utslag av en betydande språklig begåvning.
Två i versform skrivna tal, det ena på latin och formad som en elegi Carmen oratorium veris (Till vårens lov, 1674), den andra på grekiska och hexameter Magnus principatus Finlandia (Uppsala 1678), en episk beskrivning av storfurstendömet Finland, är hans mest betydande prestationer. ”Vårens lov” är ett lärt skaldestycke, typiskt för barocken. Någon lokalfärg finner man egentligen inte, utan våren beskrivs snarast som den var i antikens länder. Antikens gudar, hjältar och ortnamn är rikligt företrädda. Men den poetiska inspirationen och fantasin skymtar ställvis fram, och skildringen av Cupidos triumftåg i den vårliga naturen har framställts med äkta känsla.
Det omfattande hexametereposet ”Till Finlands ära” är värdefullt både som diktverk och framförallt för sitt innehåll. Efterbildningen av antika modeller är här mindre framträdande; Lillienstedt är framför allt den förste som lovprisar Finlands natur och folk, och sålunda en föregångare till David Juslenius. Enligt skalden är finnarna världens ursprungsfolk, jafets efterkommande, åt vilka Gud skänkt rikligt med kroppsliga och andliga gåvor. De är gudfruktiga, ärliga och godmodiga, och de saknar avund och stolthet, deras levnadssätt är enkelt, de är flitiga och inte snåla. Diktaren prisade fägringen hos Finlands sjöar, landets härdande vinter, fruktbara åkrar och, i stället för söderns rovdjur, villebrådet som bor i våra skogar. Liksom Runeberg i Älgskyttarne beskriver han bondens enkla, men närande måltid. Men landet har också framfött berömda hjältar, och folkets kraft har prövats i krig. Till slut prisade Lillienstedt Åbo akademi, som värnar den grekiska visdomen, och Åbo hovrätt, en omutlig väktare av lag och rätt.
Lillienstedt skrev i tidens anda från 1674 till 1696 tillfällighetspoesi samt lyckönskningar till bröllop, begravningar, barnafödsel och andra motsvarande tillfällen. De flesta av de dikter han skrev under sin tid i Åbo är på latin eller grekiska och antikiserande till både form och innehåll. Även hans första poem på svenska, en bröllopsgratulation från 1675, var skriven på hexameter och antikiserande. I Uppsala kom han dock i beröring med nya tyska och, framför allt, franska och italienska litterära strömningar. Alexandrinen, sonetten och madrigalen undanträngde antikens versmått och svenskan latinet, även om han ännu diktade också på detta språk. Sålunda är en svenskspråkig bröllopsdikt från 1680 en pastoral i madrigalform, och prinsessan Hedvig Sofias födelse 1681 celebrerade han med ett epigram på latin och en omfattande dikt på svenska, vars inledning är ett ode av Pindaros och senare del en madrigal, till innehållet en kombination av götisk fosterländskhet och antikens mytologi.
Den mest betydande av Lillienstedts religiösa dikter är en messiad skriven på alexandriner, Christus nascens, patiens et triumphans (Den födde, lidande och segrande Kristus). Diktens språk är svenska, och den har märkbart influerats av tysken Martin Opitz. Med sina talrika metaforer, substantivsammansättningar och hyperboler har dikten kallats för den mest representativa barockdikten i svensk litteratur.
Av Lillienstedts svenskspråkiga produktion har man under senare tider mest uppskattat kärleksdikten ”Klagan öfver Iris Afresa”, i vilken skalden ger ett konventionellt ämne, klagan över den älskades frånvaro, en vacker och verkningsfull form.
Iiro Kajanto
Johan el. Johannes Paulinus, 1690 adlad Lillienstedt, född 14.6.1655 i Björneborg, död 26.9.1732 i Pommern. Föräldrar kyrkoherden Paulus Simonis Raumannus och Agneta Henriksdotter. Gift 1692 med Brita Cronhielm, 1698 med Margareta Törnflycht.
PRODUKTION. Carmen oratorium veris (1674); Magnus principatus Finlandia (1678); bibelparafraser och dikter bl.a. Christus nascens, patiens et triumphans ; ”Klagan öfver Iris afresa”; Se även I. Collijn, Sveriges bibliografi. 1600 talet I:2. Uppsala (1943); T. Melander, Personskrifter hänförande sig till Finland 1562−1713. Bibliografisk förteckning (1951–1959); J. Vallinkoski, Turun akatemian väitöskirjat II:6−7 (1967−1968).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Brev, officiella handlingar. Riksarkivet, Stockholm. Uppsala universitetsbibliotek. J. Lillienstedt, Lefvernes beskrifning. Åbo Tidningar 1775. G. Castrén, Några dikter från stormaktstiden. Förhandlingar och uppsatser 20 (1907); P. Hanselli, Förord. Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stiernhjelm till Dalin 6. Upsala (1863); A. Hultin, Den svenska vitterheten i Finland under stormaktstiden 1640−1720 (1904); T. Korhonen, Magnus principatus Finlandia. Vuonna 1678 pidetyn kreikankielisen runopuheen editio, runosuomennos, suorasanainen käännös sekä tausta ja selitykset (2000); A. Luukko, Suomen historia VIII. Suomen historia 1617−1721. (1967); B. Olsson, Barockens diktning. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999).
BILDKÄLLA. Lillienstedt, Johan. Kopparstick: P. Drevet efter Schild. Museiverket.