Finlandsfödde Arvid Horn valde den militära banan och kom genom sitt äktenskap in i hovkretsarna och blev vän med Karl XII. Som belöning för sina framgångar som diplomat upphöjdes han till grevligt stånd. Under den tid kungen förde krig i olika delar av Europa skötte Horn hemlandets angelägenheter, först som medlem av det kungliga rådet och sedan som kanslipresident, vilket motsvarade en statsminister. Efter Karl XII:s död strävade Horn till att begränsa kungamakten.
Arvid Horn var en av Sveriges mest kända och betydande statsmän. Hans auktoritet och prestationer har jämförts med Axel Oxenstiernas och varit föremål för ett flertal undersökningar. Han var också tidigare ett känt namn bland allmänheten, då Zacharias Topelius gjorde honom till en central gestalt i sina Fältskärns berättelser.
Arvid Horn föddes i en adelsätt ur vars led många förtjänstfulla fältherrar och höga tjänstemän utgått, och hans barndomshem, Vuorentaka säteri i Halikko, hade sedan medeltiden hört till Hornarnas jordinnehav. Hans far överste Gustaf Horn var en för stormaktstiden typisk officer och jordägare, som dock avled när Arvid var barn. Man vet inte med säkerhet huruvida sonen skulle ha studerat vid akademin i Åbo; han behärskade latin och därtill tyska och franska, som han kan ha lärt sig då han tjänstgjorde utomlands. I enlighet med vad som var brukligt inom adeln anslöt han sig frivilligt som 18-årig till armén, närmare bestämt Livgardet. Militära kunskaper skaffade han sig 1687–1696 i österrikisk och holländsk tjänst. Sedan han återvänt till hemlandet och ingått äktenskap med kungliga rådet Edvard Ehrensteens dotter Anna Beata, öppnade sig genom äktenskapet de förbindelser till hovet han så konsekvent eftersträvat. Horn utnämndes till kaptenlöjtnant vid Livdrabantkåren. Han deltog i den betydligt yngre kung Karl XII:s lekar och upptåg, och denne befordrade honom 1700 till generalmajor och utnämnde honom till friherre.
Då det stora nordiska kriget utbröt följde Horn kungen till krigsskådeplatserna. Trots sin höga officersgrad deltog Horn i rytteriets strider och sårades ett flertal gånger, men han ledde inte några större truppförband. År 1704 beordrade Karl XII honom att underhandla med polackerna om att avsätta kung August II och att välja Stanislaus Leszczynski till hans efterträdare. Ordern väckte förvåning, för Horn var inte någon erfaren diplomat. Han visade sig emellertid vara en skicklig förhandlare och lyckades i båda sina uppdrag. Redan i detta skede ansågs Horn dels vara hänsynslös och slug, men samtidigt en charmant samtalspartner. Omedelbart efter detta tillfångatogs han av Augusts styrkor, men han frigavs snabbt i samband med utväxlingen av fångar. Horns anseende framgår av att både Sveriges och Polens kungar var närvarande då han andra gången ingick äktenskap.
Sedan Horn avlagt detta mästarprov på sin diplomatiska förmåga sände Karl XII honom till hemlandet och utsåg honom till kungligt råd, en titel som under enväldets tid användes om riksråden, och upphöjde honom till greve. Från och med 1710 stod han i egenskap av kanslipresident i spetsen för riksrådet och var ordförande för krigsrådet. Efter det förkrossande nederlaget vid Poltava började Horn försiktigt bedriva en självständig politik, vilket försämrade hans förbindelser med kungen, som stannat kvar i Turkiet. Då Danmark ånyo inledde krig och 1710 försökte landstiga i Skåne, sammankallade Horn på eget initiativ ett s.k. utskottsmöte med ständerna och tog sålunda ett första steg mot en upplösning av enväldet. Han sökte stöd hos England, men Karl XII, som i sin halsstarriga oresonlighet försökte hindra engelska skepp från att segla till de hamnar ryssarna erövrat vid Östersjön, omintetgjorde planerna samtidigt som han vägrade att godkänna den överenskommelse som några stater inom Östersjöområdet godkänt för att lugna regionen och som Horn ansåg vara förmånlig för Sverige. Till straff berövade Karl XII rådet all utrikespolitisk makt. Horn var upprörd och planerade att begära avsked från befattningen som kanslipresident. Då ryssarna erövrade Finland sammankallade Horn, trots kungens förbud, ständerna åren 1713–1714 , men avvisade skarpt de planer att upphöja kungens syster Ulrika Eleonora till regent, som där framlades. Prinsessan var anhängare av enväldet och Horn såg henne som en ny motståndare.
Sedan Karl XII återvänt från Turkiet, var den holsteinska baronen Georg Heinrich von Görtz den mest inflytelserika personen i Sverige. Den åsidosatte Horn upprätthöll skenbart dialogen med Görtz, men intrigerade mot honom bakom hans rygg. Då kungen avlidit gratulerade rådet Ulrika Eleonora, vars rätt till kronan inte var obestridd, till att ha ärvt makten, men Horn varnade råden och fordrade att avgörandet skulle uppskjutas tills ständerna kunde sammankomma. Ulrika Eleonora insåg att Horn var ett hinder på hennes väg till envälde. Ständerna ställde sig bakom Horn. Inte heller hjälpte det prinsessan att hon tillsammans med ständerna och Horn fann ett gemensamt mål i rättegången mot Görtz, som sedermera dömdes till döden. Ständerna erkände inte Ulrika Eleonoras rätt till kronan, men valde henne till regerande drottning, sedan hon hade godkänt regeringsformen av år 1719, som avsevärt begränsade kungamakten. Då Ulrika Eleonora följande år överlät kungavärdigheten till sin gemål Fredrik, som kung Fredrik I, begränsades kungens maktbefogenheter ytterligare i den nya regeringsformen. Horn deltog inte aktivt i utformandet av någondera regeringsformen, men de motsvarade hans uppfattning, med undantag av att han hade velat ge riksrådet mera makt på bekostnad av ständerna.
Samtidigt fördes fredsunderhandlingar med Ryssland, varvid Horn med stöd av England försökte få Ryssland att pruta på sina hårda fredsvillkor. Vintern 1719 råkade Horn i gräl med drottningen och lämnade sina uppdrag, men återkom snart som en central påverkare i politiken. Vid riksdagen 1720 valdes han nämligen till lantmarskalk, d.v.s. ordförande för adelsståndet, fastän han i egenskap av kanslipresident var ordförande i regeringen. Detta upprepades ett par gånger tills oppositionen mot Horn åstadkom ett beslut, enligt vilket samma person inte, från och med riksdagen 1734, samtidigt kunde leda det mest inflytelserika ståndet och regeringen. Detta inom den moderna parlamentarismen centrala krav hade med andra ord inte förverkligats i frihetstidens regeringsform, utan uppstod och genomfördes först under frihetstiden.
Trots att Horn systematiskt motsatte sig kungens envälde, strävade han att samla så mycket makt hos sig själv att han de facto själv någon gång var envåldshärskare. Han var emellertid inte ”allsmäktig” i kraft av grundlagen eller några edikt, utan i kraft av den fenomenala förmåga med vilken han styrde såväl ständerna som rådet. I riksrådet spelade han i början ut det holsteinska partiet, d.v.s. anhängarna till hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp – systerson till Karl XII och svärson till Peter den store – mot Fredrik I och vice versa.
Arvid Horn har framförallt blivit känd för sin utrikespolitik, som karakteriserades av balans. Finlands nya gräns lämnades nästan obefäst, men i Stockholms skärgård byggde man en befästningskedja. År 1742 ingick Sverige ett försvarsförbund med Ryssland på tolv år, men Horn såg till att ordalydelsen inte var speciellt bindande. Utan att bry sig om detta fördrag styrde Horn Sverige in i det s.k. Hannoverfördraget, som 1726 slutits på Englands och Frankrikes initiativ och som delvis var riktat mot Ryssland. Frankrike vägrade 1734 att ratificera ett förnyat och mera omfattande fördrag av den orsaken att Horn hade gått med på en förlängning av den överenskommelse som slutits med Ryssland. I riksdagen uppstod en mot Horn riktad opposition, som samarbetade med Frankrikes ambassadör och som tilltog i styrka. Horn smädades som ”arvfiendens” vän. Oppositionen fick ytterligare impulser av den ekonomiska politiken, då borgarståndet fordrade en strängare protektionism. Horns motståndare började kalla hans anhängare för ”nattmössor” och blev själva kallade ”hattar”, och sålunda uppkom en partiuppdelning i riksdagen, även om det inte var fråga om organiserade partier i ordets nuvarande bemärkelse.
Under 1738 års riksdag var Horn passiv, vilket delvis berodde på ålderdom och försvagad hälsa. Då hattarna föreslog att han frivilligt skulle avstå från ämbetet som kanslipresident – förfarandet med misstroendevotum var ännu inte bekant – böjde sig Horn till sina rådskollegers förvåning och besvikelse. Han tilläts behålla sin värdighet som riksråd och sina löneförmåner. Man har förmodat att han planerade att senare återvända till politiken, och han fortsatte sina kontakter till den ryska ambassadören. Den offensiva Rysslandspolitiken ledde till hattarnas krig 1741–1743, och Horn hann före sin död se, hur de förhoppningar som varit förbundna med detta grusades, även om han besparades att se hur fienden återigen besatte Finland.
Horn, som inledde sin levnadsbana tämligen medellös, var ytterst förmögen vid sin död. Den förmögenhet som han placerat i säterier och dem underställda gårdar samt i hus i städerna, bestod till största del av den hemgift hans förmögna makor förde med sig i boet.
Man kan på goda grunder förmoda att Horns finska ursprung inverkade på hans försiktiga Rysslandspolitik: lidandena under stora ofreden, som var i färskt minne, fick icke upprepas i samband med ett nytt krig och en ny ockupation. Under sin maktperiod upptog Horn några finländare i riksrådet, medan de efter hans fall under en viss tid helt saknades i rikets regering. Då finnarnas trohet som undersåtar betvivlades deklarerade Horn att den var lika uppriktig och lojal som någonsin svenskarnas. Horn var kansler för Åbo akademi åren 1723–1735. Men för övrigt verkade han inte speciellt för Finlands bästa; sålunda tog han inte några initiativ då man i Finland efter freden i Nystad tillsatte s.k. undersökningskommissioner, enligt vilkas förslag man beviljade skattelättnader, som väsentligen förbättrade återuppbyggnaden. I det svenska rikets historia var Horn en påverkare av första klass, men till skillnad från t.ex. Klas Fleming och Per Brahe var hans inflytande på Finlands egen lokalhistoria endast ringa.
Arvid Horn strävade inte att skapa det nya parlamentariska statsskick som sedermera utvecklades under frihetstiden, utan önskade snarare ett riksrådscentrerat system, som varit förhärskande under några kungars svaga perioder före enväldets tid. Inom utrikespolitiken saknade han det skapande tänkande som präglat några av stormaktstidens statsmän, men det var inte expansivt och man hade inte råd därtill. Sveriges försvårade ställning som granne till ett Ryssland som blev allt mäktigare fordrade en taktisk realpolitik, och den behärskade Horn mästerligt. Taktisk förmåga behövdes också då man skulle förmå hemlandets beslutande organ att följa den väg Horn utstakade. I den ekonomiska politiken var Horn konservativ, i religiösa frågor på den slocknande ortodoxins sida mot den vaknande pietismen. Horns betydelse i Sveriges politiska historia har inte förnekats av någon, även om hans personlighet har bedömts på olika sätt.
Eino Jutikkala
Arvid Bernhard Horn, född 6.4.1664 på Vuorentaka i Halikko, död 18.4.1742 på Ekebyholm, Sverige. Föräldrar översten Gustaf Horn och Anna Helena von Gertten. Gift 1696 med Anna Beata Ehren-steen, 1705 med Inga Törnflycht, 1710 med grevinnan Margareta Gyllenstierna af Fogelvik.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. W. Ahlström, Arvid Horn och Karl XII 1710−1713. Lund (1959); A.J. Alanen, Suomen historia IX. Suomen historia vapaudenajalla (1963); S. Grauers, Arvid Horn. Svenskt biografiskt lexikon 19. Stockholm (1971−1973); E. Jutikkala, Vapaudenaika. Suomen historian käsikirja (1949); G. Wetterberg, Från tolv till ett. Arvid Horn. Stockholm (2006).
BILDKÄLLA. Horn, Arvid. M.J. Crusenstolpe, Huset Tessin under enväldet och frihetstiden (1883).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4536-1416928957142