Michael Wexionius, adlad Gyldenstolpe, hade ett stort inflytande över undervisningen och den övriga verksamheten vid den nygrundade akademin i Åbo. Man kan betrakta Wexionius som Finlands förste företrädare för de akademiska ämnena politik, historia och geografi. Sitt egentliga livsverk utförde han trots allt som jurist. Juristutbildningen, som baserade sig på den romerska rätten, grundlades praktiskt taget av Wexionius.
Michael Wexionius, adlad Gyldenstolpe, hade bättre förutsättningar än mången annan att göra akademisk karriär, eftersom han var prästson från Småland, ett landskap som hade stått för många av Åbo akademis första dignitärer och till vilket förbindelserna också annars var nära: universitetets grundläggare och första kansler Per Brahe hade förläningar i Småland, biskopen och prokanslern Isaac Rothovius kom från Angelstad i Småland och många skolkamrater och släktingar begav sig från detta landskap till Åbo för gemensamma studier. Wexionius hade dessutom turen att i ett tidigt skede av sina studier vinna bevågenhet hos några av rikets mest lysande män, som han under sitt fortsatta liv kunde ty sig till.
Även om mäktiga beskyddare gjorde sitt för att främja Wexionius karriär, var han likväl en osedvanligt intelligent yngling. Efter nio år i katedralskolan i Växjö – härav namnet Wexionius – övergick Wexionius till akademiska studier. År 1626 skrev han in sig vid Uppsala universitet, där riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm, halvbror till Gustav II Adolf, blev hans mecenat. Gyllenhielm instiftade 1629 en stipendiefond vid Uppsala universitet, närmast avsedd för adliga ynglingar, eftersom han ansåg adelskapet förplikta till mångsidig boklig bildning. Wexionius var själv inte av adlig börd, men saken upphjälptes av att han på mödernet hade en adlig anfader. Sålunda fick han som en av de första Gyllenhielms stipendium och promoverades till magister 1632. Avhandlingen Positiones philosophicæ, försvarad under presidium av professorn i grekiska Johannes Stalenus, behandlade i form av 18 teorem olika vetenskapsgrenar såsom filosofi, politisk teori och historia, något som redan vittnar om Wexionius senare rykte som polyhistor.
Gyllenhielm beslöt också framgent stöda den unge magisterns studier och skrev till Gustav II Adolf ett rekommendationsbrev. Kungen hann likväl aldrig se brevet, eftersom han före dess ankomst stupade vid Lützen den 6 november 1632. Wexionius anslöt sig nu till Gyllenhielms följe och reste till Wolgast, där riksamiralen mottog hjältekonungens jordiska kvarlevor för att återföra dem till Sverige. Efter detta fortsatte Wexionius sin resa med fältmarskalken Johan Banér till Magdeburg och togs slutligen på Gyllenhielms rekommendation emot av rikskanslern Axel Oxenstierna i Frankfurt am Main. Med stöd av ett stipendium av Oxenstierna kunde Wexionius 1633 påbörja sina studier vid framstående universitet i Tyskland och Holland och bli förtrogen med vetenskapssamfundets mest lysande företrädare. I Wittenberg träffade han den berömde teologen jacob Martin och i Magdeburg studerade han juridik för Hermann Vultejus och Justus Sinolt-Schütz, bäggedera specialister på romersk rätt. Vid universitetet i Magdeburg promoverades han även till juris doktor. Härefter gick färden till Holland, där han i Groningen en tid följde doktor Anton Matthäus undervisning, ända tills han flyttade till Amsterdam för att bli den berömde humanisten Gerardus Vossius lärjunge. Den sista etappen på den fyra år långa studieresan var universitet i Leiden, ett viktigt centrum för studiet av klassisk filologi, där Wexionius skrevs in 1636. Hans lärare i Leiden var betydande filologer som Daniel Heinsius och Marcus Zuerius Boxhornius.
Efter att ha återkommit till Sverige i slutet av 1636 fick Wexionius tjänstgöra vid riksamiralen Gyllenhielms kansli, men trivdes inte särdeles länge och blev i stället rektor för gymnasiet i Växjö 1638. Läroinrättningen var inte längre vad den varit, och den nya rektorn lät därför genomföra flera reformer i sin gamla skola. Flyttningen till Finland närmade sig likväl och 1640 utnämndes Wexionius till den förste professorn i politik och historia (politices et historiarum professor) vid den nygrundade akademin i Åbo.
Genom sin nära relation till akademins grundläggare Per Brahe hade Wexionius en viktig roll vid uppbyggnaden av Finlands första universitet. Så var han ju också bevandrad i den mellaneuropeiska akademiska världen och kände till de etablerade akademiska traditionerna. I universitets historia var Wexionius först på många plan. Han organiserade invigningen den 15 juli 1640 och höll huvudtalet. Han regisserade den studentkomedi med namnet Studentes som uppfördes under invigningshögtidligheterna och inledde så den finländska teatertraditionen. I egenskap av dekanus för den filosofiska fakulteten tog Wexionius emot akademins första studenter, och under hans presidium utgavs Åbo akademis första dissertation, som samtidigt även var akademitryckeriets första alster. Wexionius Rota Fortunae (Lyckans hjul) från 1647 är Finlands första promotionspublikation och Natales Academiae Aboensis, som utkom följande år och som beskriver universitetets begynnelseskede, kan anses vara vår första universitetsmatrikel.
Wexionius författarskap var omfattande och mångsidigt. Fram till 1655 hade under hans presidium hunnit utkomma sammanlagt 147 dissertationer. Som professor i politik och historia strävade han efter en ny form av ämbetsmannaundervisning i humanistisk-praktisk anda. Detta initiativ med tonvikten på moralfilosofiska synpunkter inleddes med den 1642 publicerade akademiska avhandlingen De Prudentia (Om klokheten/försiktigheten). Dissertationen granskades redan i december 1641, men trycktes först följande år vid akademins nya tryckeri som dess första alster. Detta häfte på 20 sidor följdes av ett tjugotal andra dissertationer om olika dygder. Sin syn på de etiska principerna samlade Wexionius sedermera i ett enda verk med namnet Collegium ethicum, vars första utgåva är från 1649 men som gavs ut 1655 i utvidgad form. Den bok om ekonomi, Synopsis oeconomiae, som utkom 1645 ansluter sig på sätt och vis till samma ämnesområde. Läsaren vägleds där i mångahanda praktiska angelägenheter inom familjeliv och hushållning.
År 1647 utnämndes Wexionius till juris professor. Året därpå inledde han en serie dissertationer där han metodiskt jämförde den svenska om den romerska rätten. Dissertationerna blev fem till antalet och samlades i en volym som gavs ut 1650. Som erkänsla för dessa insatser förlänades Wexionius samma år titeln juris doktor vid juridiska fakultetens första promotion. Promotor var Wexionius själv. Samma år utkom även hans mest kända bok, en av de viktigaste från akademins första decennium. Boken är en omfattande geografisk och historisk skildring av det svenska riket med titeln Epitome descriptionis Gothiae, Sueciae, Fenningiae et subiectarum provinciarum. Initiativet hade tagits av kansler Per Brahe, som ville att akademins studenter skulle få en övergripande bild av det land i vilket de skulle vara verksamma. Wexionius redogör för landskapen i Sverige och Finland, språkförhållandena, historia, ekonomi och förvaltning. Som källa för den geografiska delen hade författaren använt sig av bl.a. Anders Bures kommenterade kartverk och Olaus Magnus historia.
Den del av Epitome som behandlade statsrätten utkom 1657 i en kompletterad utgåva med titeln Politica. Verket kan anses vara rikets första lärobok i statslära, i enlighet med undertiteln uttryckligen tillämpad på svenska förhållanden. Wexionius var en anhängare till läran om det dubbla majestätet och ville att adeln skulle få större inflytande, vilket gjorde både Karl X Gustav och de ofrälse stånden kritiska mot honom.
Wexionius upphöjdes 1650 i adligt stånd och introducerades på svenska Riddarhuset under namnet Gyldenstolpe. Han hade själv ansökt om detta och fått stöd av Per Brahe. Å andra sidan misslyckades han samma år i sina strävanden att bli assessor vid Åbo hovrätt, liksom han även länge förgäves hade eftersträvat en utnämning till professor vid teologiska fakulteten. År 1653 blev han dock för andra gången rektor för universitetet – rektor hade han även varit 1641 – och slutligen en tredje gång 1654.
Först den 21 juni 1657 utnämndes Wexionius-Gyldenstolpe till assessor vid Åbo hovrätt. Han tillträdde sitt nya uppdrag i februari följande år, men skötte även professuren i juridik till årets slut. Detta ämbete övergick sedan till hans bror Olaus Wexionius. Under sin tid som assessor blev Gyldenstolpe också häradshövding i Österbotten 1663 och från 1667 skötte han motsvarande uppgifter även i Älvsborgs län i Sverige.
Wexionius hade för vana att beklaga sig över sin svåra ekonomiska situation, speciellt under 1640-talet. Vid Åbo brand 1656 förlorade han sin bostad; enbart biblioteket kunde räddas. Decenniet därpå förbättrades hans ekonomi uppenbarligen; då hade han flera olika inkomstkällor. Vid sidan av sitt hus i staden ägde han i Åbotrakten sammanlagt nitton hemman, bl.a. i Merimasku, Lundo och Nagu.
Wexionius-Gyldenstolpe och hans maka Susanna Crucimontana hade sju söner och fem döttrar. På gamla dagar kunde föräldrarna glädjas över barnens framgångar. Sönerna Nils och Daniel verkade redan ha försäkrat sig om Per Brahes och andra högvälbornas ynnest. Men livet bjöd även på motgångar. Sonen Gabriel dog 1666, tre år senare avled Gyldenstolpes maka, varpå Gyldenstolpe insjuknade. Han avled den 28 juni 1670, och begrovs året därpå i Åbo domkyrka.
Som vetenskapsman var Michael Wexionius-Gyldenstolpe inte särskilt originell eller djuplodande. Han var däremot en lärd av snarast renässanstyp, en som behärskade sin tids olika vetenskapsgrenar. De kunskaper och färdigheter och överlag den erfarenhet han inhämtat vid europeiska universitet kunde han tillämpa vid Åbo akademi, då han var med om att utbilda det nya universitetets första studentgeneration.
Reijo Pitkäranta
Michael Wexionius, från 1650 Gyldenstolpe, född 16.2.1608 eller 1609 i Pjätteryd i Sverige, död 28.6. 1670 i Åbo. Föräldrar kaplanen i Pjätteryd Olof Olai Angermannus och Gunilla Erlandsdotter. Gift 1637 med Susanna Nilsdotter Crucimontana.
PRODUKTION. Synopsis oeconomiae (1645); Rota Fortunae (1647); Natales Academiae Aboensis (1648); Epitome descriptionis Gothiae, Sueciae, Fenningiae et subiectarum provinciarum (1650); Michaelis Gyllenstålpe Collegium: ethicum, praecipuas quaestiones & notabiliores controversias, in generaliori philosophiae practicae parte occurentes XIII. disputationibus discussas atq[ue] enodatas exhibens ... (1655). Om Wexionius talrika dissertationer, se J. Vallinkoski, Turun akatemian väitöskirjat 1642−1828 I–II (1962−1969).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Collegium scientiae. Suomen oppihistorian kehityslinjoja keskiajalta Turun akatemian alkuaikoihin (1983); I.A. Heikel, Helsingfors universitet 1640−1940 (1940); M. Klinge, Professorer (1990); M. Klinge et al. Kungliga akademien i Åbo 1640−1808 (1988); A.A.A. Laitinen, Michael Wexionius-Gyldenstolpe I (1912); A. Liljenstrand, Juridikens studium vid Åbo universitet (1891); S. Lindroth, Svensk lärdomshistoria. Stormaktstiden (1975); M.G. Schybergson, Historiens studium vid Åbo universitet (1891); A.A. Stiernman, Aboa Literata (1719); J. Vallinkoski, Turun akatemian väitöskirjat 1642−1828 I–II (1962−1969).
BILDKÄLLA. Gyldenstolpe, Michael. Autopi efter pennteckning. C. von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet II (1904).